Nykultur Diskussion - Senaste diskussioner

"Den Nya Gudstron"

Wed, 04 Mar 2020 10:12:05 +0000

All världens religioner har varit försök att förstå det ”levande liv” människor såg sig vara del av. Tron på att det var ”levande krafter” vi var i beröring med går som en ”röd tråd” genom hela vår religionshistoria, från naturfolkens ”andar”, genom föreställningen om många gudar, till dagens stora monoteistiska religioner. Bara är i modern tid har vi sett en antireligiös eller materialistisk livsåskådning växa fram i de stora folklagren - och i kraft av allmän skolundervisning - har ”tron på döden”, på en tillvaron styrt av ”slump och tillfälligheter”, ”den starkes rätt”, pengar, makt och familjeliv blivit det som vår högt värderade ”bankkontokultur” vilar på.

Vill vi förstå förutsättningarna för ”livet” beträder vi alla en helt ny väg, som i bästa fall gör oss till filosofer och andliga/religiösa individualister, med ett ”heligt och respektfullt” förhållande till det liv vi var och en bevittnar. Där världen är svår att förstå i sin komplexitet, är tillvaron i sin helhet så enkel att greppa, att det nästintill är ofattbart för de flesta. För vi lever, rör oss och är till i GUD, vilket Paulus omnämner i Nya Testamentet. Med en modernare ”syn” på samma sak, kan vi säga; att vi aldrig har upplevt någonting annat än GUD och det kommer till uttryck i vår djupaste inre psykologi, i vårt ”JAG,s” möte med allt annat i form av omvärlden. Varje människas livsupplevelse, vilar på ett möte med GUD, ALLAH, eller vad vi nu än väljer att kalla det liv som omger oss. Vilket gör all livsupplevelse ”helig och religiös” till sin natur, följandes fysiska, såväl som andliga naturlagar! Vi alla är gudasöner/gudadöttrar och var och en äger ”evigt liv” som manifesterar sig genom livets och naturens alla kretslopp, där den högsta livslagen formulerades av Jesus med orden; att det jag gör mot min ”nästa”, gör jag mot GUD!

Författaren Martinus (1890-1981) ser livet självt, som religionernas religion och lägger med sitt livsverk, Tredje Testamentet, grunden till en andlig vetenskap som beskriver GUD som ”den levande kraft och holistiska enhet” som genomströmmar hela det kända universum, från mikro-, till makrokosmos, över vår jordiska tillvaro som Martinus ser som ett ”mellankosmos” - med kraft och energi. Där materiens fyra stadier i form av fast, flytande, gasformig och strålformig materia avslöjar livets struktur. I det sistnämnda ryms tankens värld som av Martinus görs till en kosmisk psykologi i vilken vi kan se den lagbundenhet - som styr detta levande universum - vi alla är del av.

I detta levande kosmos existerar vår livsupplevelse i kraft av en ”organisk kosmisk kommunism”, i ett samarbete där våra organ, celler, molekyler, atomer samverkar för att ”bygga” vår organism – som i sin tur är ”celler” i jordklotets organstruktur, som i sin tur är del av än större ”levande” enheter. Där ”döden” inte existerar, annat som en föreställning om att något kan komma ur ingenting och bli till det samma. Kaos är således, vår oförmåga att se, livets lagbundenhet och det liv som överallt styr kosmos. Därför binder Martinus ihop så vitt skilda ämnen som religion, psykologi, politik och vetenskap och visar hur ”allkärleken” utgör universums grundton. Där ”kärleken” inte existerar, har vi sjukdom, samhällskaos, fiendskap, krig och i värsta fall ”domedag”. Men ”domen” föder fram Visdomen!

Martinus hävdar också, att alla människor är ”religiösa” och att denna sida aktiveras när livet är i fara, när smärtan är för stor och vi ber till en Försyn, en GUD. En GUD många omedvetet åkallar, även vid livets höjdpunkt i orgasmens kulmination. Att upptäcka och utforska denna Gudskontakt i vardagen kräver en ny ”syn” på bön - som djupast sett är att tala med GUD och där meditation är att lyssna till livets tal - för att förstå sig själv - för att därigenom lära känna världen. Ett ”samtal” alla deltar i, i form av vår egen inre dialog! Detta livets direkta tal och dess lagar beskriver Martinus i sitt sjubandsverk, Livets Bok.

Våra religioner har format människans sätt att tänka, mer än vad de flesta människor är medvetna om. Format de idéer vår civilisation vilar på, där politik är konkretiserad religion! Alla våra partiers politiska manifest, bär spår från såväl Gamla Testamentets, som Nya Testamentets konträra ideologier och utgör, för varje partibildning - en mix av dessa. I vår moderna tid ser vi en politisk utveckling från G.T,s nationalistiska idéer, mot N.T,s internationella och globala föreställningar om en gemensam värld. En ideologisk och psykologisk process som principiellt även återfinns i våra tre stora världsreligioner och i vår tids ”ateistiska materialistiska och antireligiösa” föreställningsvärld.

Martinus beskriver även Jesus, som världens första och största kommunist, och N.T. som ett kommunismens evangelium, där de ”första kristna församlingarna” levde i egendomsgemenskap, enligt principen; av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov och som omnämns i Apostlagärningarna i N.T. För Martinus är även Kristus medvetande - förmågan till allkärlek - målet med evolutionen, och ett exempel på hur den färdiga människan i Guds avbild, tänker och fungerar. Ett mål ALLA når via många livs utveckling! Där ALLT går i kretslopp och där reinkarnation och utveckling gör det möjligt att se en värld, ett kosmos där ”rättvisa” råder.

Martinus hävdar att en global demokratisk, kommunism, med kärleken som ledstjärna håller på att växa fram och beskriver i ett 12 punktsprogram, redan 1932, hur en sådan världsstat kommer att ta form och att det är ”domedagens katastrofer”, från 1:a världskriget över vår tid och ett 3:e världskrig, som bryter ner gamla förlegade maktstrukturer och ersätter dem med nya som tar hänsyn till allt vad vår gemensamma värld behöver, vilande på uråldriga idéer om ”icke-våld” och kärlek som lösningen - även på vår tids globala missförhållanden.

1. Alla former av osjälviskhetens seger över själviskheten.

(Gemenskapsintressets seger över privatintresset.)

2. Skapandet av en internationell demokratisk världsstyrelse.

3. Alla länders avrustning till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.

4. Upprättandet av ett internationellt, öppet – icke hemligt – högsta lag- och rättsväsen, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed

utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.

5. Avskaffande av privat äganderätt till värdena till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.

6. Avskaffande av penningar till förmån för införandet av individens personliga presterade arbete som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma individ.

7. Upprättandet av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundat på avdrag från arbetskvittona.

8. Utnyttjande av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.

9. Avskaffande av all våldspolitik och alla blodutgjutelser.

10. Avskaffande av tortyr-, prygel- och dödsstraff till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.

11. Utveckling av vegetariska näringsmedel, god hygien och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.

12. Utvecklingen av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

Martinus skriver vidare att; Dessa tolv punkter innesluter alltså de realiteter, kring vilka hela den jordmänskliga utvecklingsenergin koncentrerar sig och under vilka uppfyllandet av tillvarons högsta kärleksbud, ”älsken varandra”, nu går mot sin kulmination inom jordmänniskans dagliga tillvaro.

Det är vägen till harmoni med GUD, ALLAH, människor, djur och natur!

Ett arkiv är ett arkiv

Mon, 11 Mar 2019 13:59:45 +0000

Det har varit bråk på det senaste, angående det digitala arkiv som finns här på nykultur.com, där jag skannat in mina egna exemplar av en tidskrift jag var med och arbetade på under 90 – talet. Man har velat gömma och glömma det gemensamma projekt som denna tidskrift var och hävdat att jag stulet ett arbete som andra gjort. Så ser inte jag på det! För mig var och är det ett projekt, ett arbete vi gjorde för Gud och Martinus, för spridandet av en ny andlig, demokratisk, kommunistisk Kristus kultur och politik. Vilket jag fortsatt att engagera mig för och som jag inte har några planer att sluta med i detta liv.

Att andra inte längre känner att de kan stå för det som sagts, skrivit och publicerats ser jag inte som mitt problem. För trotts min profession som Murare är jag inte intresserad av att ”putsa några fasader” och inbjuda till ”polsk riksdag” på ett historiskt material – vore historieförfalskning.

Claus Möller

Kan nazister och kannibaler reformeras?

Wed, 20 Feb 2019 11:15:43 +0000

Kan Nazister och kannibaler reformeras?

Många ser med förskräckelse tillbaks på forna tiders ”mänskliga beteenden”, och det värsta vi kan se är det systematiska dödandet som skedde i andra världskriget utrotningsläger för oliktänkande och för oss främmande ”människor”. Går vi ännu längre tillbaks så fanns historierna vid koloniseringen av världen om människor som åt människor. De flesta vill nog se dessa företeelser som något som hör en mörkare mänskligare historia till, innan upplysningen reformerade människan. Men man kan också hävda att all utveckling är en utveckling där vi tar små steg framåt, men där vi långtifrån har gjort upp med forntidens barbari. Särskilt om vi vidgar vår syn och med nya ögon beskådar det systematiska dödande som även vår tid rymmer.

I tidningen Syres ledare, fredagen den 8 februari 2019, kan vi läsa att; 200 strutsar, 1300 ankor, 2700 hästar, 7000 getter, 16000 gäss, 50000 renar, en kvarts miljon lamm, några hundra tusen kaniner, närmare en halv miljon kor/kalvar/tjurar, över en halv miljon kalkoner, drygt 2,5 miljoner grisar, över 100 miljoner kycklingar och flera miljarder fiskar och andra vattenlevande djur. Den svenska djurindustrin dödar varje år ett ofattbart stort antal individer. Globalt blir siffrorna lite mer osäkra och ännu svårare att ta in. Över 300 miljoner nötdjur, närmast 500 miljoner getter, uppåt 700 miljoner gäss, nästan 700 miljoner kalkoner, närmare 1,5 miljarder grisar, uppåt 3 miljarder ankor, 60 miljarder kycklingar och någonstans mellan en och tre biljoner fiskar varje år. Och det bara inom livsmedelsindustrin.

När man läser sådan chockartad statistik så undrar man hur detta barbari ska bringas att upphöra, samtidigt som man ser de ”nödvändiga” katastroferna och lidandena som den enda ”medicin” som egentligen kan råda bot på detta perversa tillstånd som vi nu lever i och under. I detta ljus blir Martinus ord om att; vegetarisk kost är en inträdesbiljett till en högre och förklarad tillvaro också mer begriplig. Det blir också veganer som kämpar emot dessa samhällstillstånd, för ”medicinen” som kan kurera ”patienten” är lika gammal som våra humana religioner är det och stavas ”icke-våld”, att inte dräpa, att med sitt liv minimera den skada vi vållar andra och vår omgivning. En ”filosofi” som faktiskt kan förändra världen om den efterlevs.

Filosofi beskrivs också i ett annat nummer av tidningen Syre, fredag 1 februari 2019, i Göteborgsbilagan som ”medlet” som kan dämpa klimatångesten, där Ida Hallengren som beskrivs som en filosofisk praktiker, psykolog och doktorand i praktisk filosofi som tagit initiativ till samtal om hur man förhåller sig till såväl klimathotet som allmänna livsfrågor. Vilket lär behövas då 46 procent av svenskarna uppger att de har klimatångest. Oron för miljön är störst bland yngre personer. 80 procent av Sveriges 15-25 åringar oroar sig för hur klimatförändringen kommer att påverka framtiden. Hälften av svenskarna tror att klimatförändringarna kommer att påverka deras liv negativt om 20 år. 42 procent upplever att det är svårt att minska sin negativa klimatpåverkan, enligt en Sifo-undersöknigfrån juli 2018/cint-undersökning på uppdrag av Världsnaturfonden WWF 2017.

Ett initiativ som i sig själv är fantastiskt, men där jag långtifrån delar hennes filosofiska akademiska utgångspunkter som följer; Vi kommer att dö. Oavsett. Det är inget att diskutera. Vad vill ni göra tills dess? Vi lever nu. Det är ett faktum. Hur bör en leva? Där jag med min andliga/filosofiska bakgrund ifrågasätter detta koncepts utgångspunkt, men delar dess frågor om hur vi bör leva och vad vi ska göra. Tanken om att det är ”filosofi” som utgör grunden i kuren och som över tid kan förändra nazisten och kannibalen till en kristuslik varelse, har Martinus. En sådan praktisk filosofi måste förena de humana religionernas tankegods, förena Buddha, Jesus, Muhammeds och Martinus, samt skapa politiska riktlinjer mot ett samhällstillstånd präglat av icke-våldstanken. Verklig kärlek blir här till sist lösningen på alla våra mänskliga problem.

Claus Möller

Tala med Gud

Wed, 09 Aug 2017 14:13:50 +0000

Martinus visar i sitt stora bokverk, Tredje testamentet hur alla människor är religiösa, eller hur den religiösa principen är inbyggd i alla människor. Men för många människor, är denna sida av livet stympat, likt en planta vars bladverk är borttaget, men där rötterna ligger intakta, om än till största delen oanvända, representerande ett omedvetet medvetandelager hos individerna i fråga. Men vid fara för livet, när smärta och död hotar – ber vederbörande. Likaså åkallar många omedvetet Gud, när livet är som bäst på orgasmens höjder. Men i livets alla tillstånd mellan dessa toppar och dalar är de flesta moderna, av vår vetenskap skolade människor, obekväma med att åkalla Gud. Särskilt som de inte bekänner sig till någon religion, ser sig som ”troende” eller i övrigt är villiga att underställa sig suggestiva gruppkänslor, men vill ha en vetenskapliga förståelse för allt de ska gå in för. För dessa människor, skriver Martinus om bön.

Där Martinus i sitt huvudverk, Livet bok i sju delar, visar hur det liv vi alla står inför, består av levande krafter. Hur vårt eget liv rymmer ett levande mikrokosmos i form av organ, celler, molekyler osv. Och hur vår planet också är levande. Där principerna för att något ska betraktas som levande skär genom kosmos, från det lilla till det stora, från mikro- till makrokosmos. Där all vetenskap, djupast sett är naturkännedom, men där vår tids akademiska reduktionistiska betraktelsesätt av livet, ”avlivar” och ”dödar” människans levande förhållande till denna natur och därigenom ”dödar” en gudskommunikation som ingen människa i längden kan leva utan.

Börjar vi däremot, tvärtemot den akademiska traditionen, att sammanfoga all kunskap vi har och börjar lägga ett ”livspussel”, så möts religion och vetenskap. Martinus hjälper den moderna, andligt sökande människan med att se hur religioners religion är livet självt och hur ett religiöst liv kan lyftas från ett instinktivt, omedvetet ”trosstadie” till ett medvetet Gudssamtal, där Jesus livshistoria är ett strålande exempel på detta, liksom Martinus författarskap och andliga kosmiska analyser också framstår som ett exempel på hur en sådan fullt medveten gudskommunikation kan se ut.

För Martinus började detta på samma sätt som för Jesus, med en ”kosmisk”, andlig invigningsprocess, vid fyllda 30 år som han beskriver i Livets bok 1:21. ”Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva livsformer till vårt nuvarande stadium, att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala och att vi sålunda alla var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg, att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet, som i fråga om gudomlig utveckling och harmoni med lagen för tillvaron och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen kan liknas vid oasen i förhållande till öknen. Men jag såg också världar av långt lägre natur, världar i vilka barbariets välde är så starkt att de levande varelserna där måste dräpa för att leva, alltså världar där den högsta, bärande livsbetingelsen är identisk med högsta form för överträdelse av lagen för tillvaron, varigenom de blir till de främsta skådeplatserna för utveckling av sjukdom och nöd, elände, sorg och lidande – dvs. en kategori av planeter, som jordklotet ännu inte helt tagit avstånd från. Vidare såg jag, att mörkret eller det så kallade ”onda” i verkligheten är identiskt med individernas utveckling av de kvalifikationer, som är absolut nödvändiga för att livet i de högre världarna av dessa väsen senare skall kunna upplevas som lycka eller salighet. Och jag insåg därvid, att ”mörkret” i kosmisk mening är en lika stor välsignelse som ljuset och att allt från gudomlig synpunkt är mycket gott. Men jag kände också, att denna kunskap aldrig någonsin kunde upplevas eller framträda som sann verklighet för någon individ, förrän dess kärleksförmåga blivit så långt framskriden i sin utveckling, att individen endast kan vara god eller kärleksfull mot alla levande väsen och sålunda inte kan missbruka denna kunskap genom att utifrån densamma skapa sig försvar för egoistiska eller kärlekslösa handlingar. Jag kände alltså hela världsalltet genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i ”mörkret”, blev det ljust. - Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått och vars analys jag inte här skall gå in på hade alltså kvarlämnat det resultatet, att det hos mig uppstått helt nya fattningsgåvor eller egenskaper, som satte mig i stånd att – icke glimtvis men i ett permanent, vaket dagsmedvetande – skåda alla bakom den fysiska världen existerande, bärande, andliga krafter, osynliga orsaker, eviga världslagar, grundenergier och grundprinciper. Tillvarons mysterium var sålunda inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i ”den gudomliga skapelseprincipen”.

Sedan ägnade Martinus 60 år åt att skriva ner sin syn på livet i form av holistiska analyser, med en mental energilära som hjälper oss att kartlägga vårt inre mentala psykiska liv lika klart som vetenskapen av idag har hjälpt oss kartlägga den yttre fysiska världen och de fysiska energitillstånden. Med dessa holistiska analyser lägger Martinus grunden till en andlig vetenskap, som kan börja utforska den strålformiga materiens kvalitativa tillstånd, som vi känner som tankar och känslor, och med detta utlägger han en kosmisk psykologi som det krävs både bön och meditation att efterkontollera och fullt ut förstå. Detta, då det är vår kropp, vår mentalitet eller psyke som blir ”kontrollinstrumentet” för att verifiera riktigheten i analyserna.

Bön och meditation är alltså våra kommunikationsredskap kontra det levande liv, vi nu börjar utforska. Där bönen när den blir en medveten kommunikation med livet och Gud, blir till en del av vårt samtal med Gud och där meditation på motsvarande sätt, blir vårt redskap för att avlyssna svaret på detta - livets tal. För att den vi talar med, lär vi känna. Vilket gäller våra medmänniskor, likväl som det gäller all forskning och meditation kring naturen och livet - och ska vi börja rannsaka Guds vägar så gäller det också att ta sig ur och komma bort från alla fördummande religiösa postulat som hindrar människor och individer, i religionernas namn, från att filosofera och forska i ämnet – Gud.

Martinus ”bild” av Gud är mycket konkret. Då Gud är synonymt med ett levande tänkande världsallt. Där vi bokstavligen, lever, rör oss och är till i Gud. Något annat än Gud har vi aldrig upplevt. Detta världsallt är ”byggt” enligt principen liv inuti liv. Från de mikro- till det makrokosmiska materieförhållanden. Materiens fyra energitillstånd går från fasta-, till flytande-, till gasformig- och till strålformig materia. Den strålformiga materien är en elektrisk värld som i sig själv, rymmer den andliga världen. Där vår tankevärld kan mättas som elektriska impulser, så behövs det en organism som ”kontrollinstrument”för att undersöka den elektriska världens insida. Ett ”instrument” som då kan lägga nya perspektiv på ett kosmiskt energitillstånd och kvalitativt dela upp dessa i sex grundenergier som vi till vardags omtalar som instinktsenergi, aggressions- eller tyngdenegi som Martinus kallar det, känsloenergi, intelligensenergi, intuionsenergi och minnesenergi, som tillsammans bygger livet i kraft av ett sjunde energitillstånd, som mer är summan av de övriga kraftcentra, villande i alla energiers totala motsats, som vi omtalar som de levande väsendens ”jag”. Ett ”jagelement” som är alla rörelsearters totala motsats, representerande den ”stillhet”, den absoluta (eviga) faktorn bakom en relativ och ständigt föränderligt energivärld.

Det är så livet ser ut och yttrar sig för dem som mediterat över sig själv och den livsstruktur som bär vårt medvetande, med ett ”jag” (som aldrig förändrat sig), med en förmåga att skapa i livets energiosean och med ett resultat i form av den organism som vi upplever livet genom. Där talanger, förmågor och personliga anlag är ett resultat av alla de erfarenheter som vi ackumulerat genom vår långa kedja av liv, genom den evolutionsprocess som sträcker sig genom djurriket, växtriket bakåt mot ett tidigare evigt liv i de mikrokosmiska världar, vilket vi idag har som energimassa att bygga vår nuvarande organism på. Och där vår eviga framtid visar sig de makrokosmiska energitillstånden vi ser utanför vår egen organism.

Det är denna levande gudomliga himmelska Fader som både Jesus och Martinus upplevde genom sina invigningsprocesser. Som Jesus sedan manifesterade som en praktisk livsvisdom från ett utvecklingssteg som tillhör ett rike som då inte var av denna värld, men som Martinus via sin andlig vetenskap och en ny andlig evolutionslära visar hålla på att ta materiell form i vår tid och de närmaste årtusenden framom vår tideräkning.

Att lära sig tala med Gud på detta nya sätt är att bli medveten i den kommunikation som alla levande väsen står inför genom sin blotta existens och som alla människor med sina liv är delaktiga i. Huruvida detta liv, talar till oss med kraft och styrka, slår in sina sentenser eller viskar sin visdom till oss, beror på vår mottaglighet kring att tyda och läsa detta livets eller Guds tal. För det gäller att lära sig, att vad helst jag gjort mot en av dessa mina minsta, har jag gjort mot Gud. Och det var på denna grund att Jesus kunde fastslå att lagens högsta bud; Var att älska Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och sin nästa så som sig själv. Gör jag inte detta, är där disharmoni i kommunikationen med Gud och resultatet kan i värsta fall bli ”domedag”. Men som Martinus visar, med detta kommer visdomen till oss. För vi är de människor vi gråtit oss till att vara. Med gudasonens eller gudadottern lidande, eller genom det mirakel som Martinus beskriver som livets karma börjar bön och meditation åter att bli en livsavgörande faktor för den utvecklade människan. Där livets tal nu blir något som intresserar den andligt sökande människan och där bön blir medlet till att rida ut de hårdaste stormarna, med ett bevarat balanserat sinne.

Världspolitiken och psykopaterna.

Wed, 31 May 2017 20:13:16 +0000

Världspolitiken och världsekonomin styrs i dag till stor del av psykopater. Vi ser det i världspolitiken i form av världsledare som dyrkar sig själv, framställer sig som suveräna, omger sig med en ”hjältegloria”, berättar uppdiktade fantasihistorier samtidigt som de skyr och förföljer sanningen och dess förmedlare, i form av en ”fri” press. Allt som inte passar deras agenda beskrivs som ”falska nyheter”. Denna dagliga inlevelse i en overklig tankevärld är farlig - där fantasi och verklighet flyter ihop.

Våra företagsstrukturer och världsekonomi fungerar på liknande sätt och Martinus skriver om hur ”blinda politiker” går själviskhetens, egoismens, kapitalets och pengarnas väg, är krigets lydiga förkämpar och beskrivs som asociala människor, som försöker splittra istället för att förena människor. Makt är, för dem - rätt. De skapar tvångsregimer, krigsdiktaturer, är fanatiska anhängare av nationalism, krig och maktmedel, kapitalism och hänsynslösa utsugningsmetoder. Men Martinus beskriver detta, som livsviktiga utvecklingssteg, som på det globala planet, framför allt lär oss; hur vi inte skall göra.

Martinus beskriver också vår globala världskultur som en bankkontokultur. ””Bankontokulturen” är för alla jordmänniskor av idag detsamma som vattnet är för fisken. Utan vatten kan fisken inte andas eller leva. Utan ”bankkontokulturens” verkningar kan den vanliga jordmänniskan eller den enskilde nationen av idag omöjligt göra sig gällande. Utan ”bankontokulturen” skulle jordmänskligheten aldrig någonsin kunna få tillgång till de upplevelser eller de mörkrets företeelser som just skänker erfarenheterna att man ”hellre skall giva än taga”, att man ”inte har kommit till världen för att låta sig betjänas” eller leva på andras bekostnad, utan att man istället är här för ”att tjäna” och vara med om att skapa lycka för alla andra levande väsen.” (LB 4, stk 1327)

”Det är detta krig om värdena eller tillgångarna i världen som i dag utgör ”fredens motsats”, skapar revolutioner och krig, störtar furste- och kungahus, ger upphov till hämnd och förföljelse, ja allt som fört världen ända fram till ”domedag”. Det var också dit som kampen skulle leda. Det var denna ”domedags” tidsepok som av världsåterlösaren (Jesus) eller ”kommunismens” sanna upphov blev bebådad som ”de yttersta tiderna”, vilket vill säga ”bankontokulturens” eller ”den falska affärsprincipens” kulturs eller civilisations undergång. Därefter skulle en ”ny himmel” och en ”ny jord” uppstå, vilket ju, betyder en helt ny religiös eller andlig inställning till livet, medmänniskorna och omgivningen, respektive en helt ny administration av de materiella värdena i värden.” (LB 4, stk 1334)

”Begreppet ”politik” är sålunda i verkligheten bara ett uttryck för kampen mellan ”Gamla testamentets” och ”Nya testamentets” två olika ideologier, mellan det första testamentets oinskränkta ”herrefolksmoral”, egendomsrätt och utsugningsrätt gentemot nästan, och det andra testamentets upplösning av denna moral till förmån för skapandet av ett skydd för nästan och omgivningen genom nästakärlekslagen. ”Politik” är kampen mellan ”själviskheten” och ”osjälviskheten”. Alla som kämpar för en social förändring av samhället är alltså ”politiker” (LB 4, stk 1334)

I Livets bok 7, stk 2658:35 -41 skriver Martinus; Att frukten av de kosmiska analyserna skall bli en på dessa analyser byggd ny världskultur. Denna världskultur måste ännu ett bra tag befinna sig i sitt rena fostertillstånd. Den kan naturligtvis inte förstås av de väsen som ännu inte besitter den humana kapacitet eller den nästakärlek, till följd av vilken människor känner avsky mot avrättningar av andra människor och även mot det förfärliga mördande som består i slakt av djur. De känner avsky mot att vara med om att äta andra väsens organismer och mot att jaga och fiska. De känner avsky mot alla de olyckor och lidanden, sorger och bekymmer som det gängse penningsystemet frammanar. De avskyr bruket av tobak och alkohol och alla andra gängse bruk av gifter och ämnen som skapar onaturliga vanor. I sitt levnadssätt uppvisar de mycket ofta en begynnande harmonisk förening av de hos dem framträdande maskulina och feminina principerna, vilket återigen skapar motsvarande nästakärlek. Det är inte så märkvärdigt att sådana människor av sina ännu tämligen primitiva och inhumana eller humanitetslösa medmänniskor ibland betraktas som särlingar, som abnorma el. dyl. Men dessa väsens psyke och levnadsart är icke desto mindre ett begynnande tecken på att en verklig fredens världskultur är i antågande, ett tecken på en begynnande vårtids milda vindar. I dessa människors psyke, liv och handlande utgör således de kosmiska analyserna en ny världskulturs födelse.

Att denna världskultur är det verkliga ”himmelriket” på det fysiska tillvaroplanet. Här finns alla de högsta jordmänskliga idealen uppfyllda. Här har alla världens nationer blivit till ett rike, en stat med en för hela världen gemensam regering. Alla världens folkslag har blivit till en oskiljbar enhet. I detta gudomliga rike existerar endast den absoluta freden i renodlat skick. Krig och ofred har för länge sedan försvunnit från detta rikes jordiska kontinenter. Här kan det, i detta rikes första epok, på sin höjd vara tal om ett rättsväsen. I denna stat finns varken straffinrättningar eller tukthus. Den affärsvärld som i dag är så helt dominerande existerar inte heller i framtidsstaten. Penningsystemet och de därmed förknippade olyckorna finns inte heller kvar. Några privatpersoner, aktiebolag eller koncerner kan här överhuvud taget inte äga eller monopolisera jordens innehåll av oljor, mineraler och övriga ämnen. Dessa kan blott ägas av hela mänskligheten och kan endast utnyttjas till absolut gagn för hela mänskligheten. Varje människa som föds på jorden är ovillkorligt delägare i jordens rikedomar.

Att det är världsregeringens uppgift att förvalta alla väsens genom födsel erhållna arv på så vis att det blir till glädje och välsignelse för varje människa , men inte till större fördel för den ena än för den andra. Inte på något annat sätt än genom den mänskliga begåvningen och arbets- eller skaparförmågan kan jordens rikedomar helt rättvist komma människorna till godo. Och denna förmåga äger varje normal människa. Denna förmåga blir dess innehavares betalningsmedel i stället för pengar. Varje frisk och normal människa måste med denna sin förmåga betala för den levnadsstandard hon önskar. Hur pass mycket arbete varje människa skall prestera, beror på hur många människor det vid tidpunkten i fråga existerar på jorden och hur stor eller omfattande genomsnitts levnads standard detta antal människor begär. Det samlade antalet arbetstimmar som behövs för att fylla detta behov skall delas upp på varje väsen av det samlade antalet människor på jorden. I betraktande av vilken väldig del av detta arbete som kan utföras av maskiner, kan det endast bli mycket få arbetstimmar på varje enskild människa. Kanske kan det bara bli två timmar om dagen eller två dagar i veckan under hennes år som vuxen, då dessa arbetstimmar skall presteras. Dessa arbetstimmar är så beräknade att de också täcker betalning för hennes barndom och utbildning, hennes ålderdom och eventuella sjukdoms- och invaliditetstillstånd. Sådana situationer kommer därför inte att kunna skapa några ekonomiska bekymmer. Hon har här samma tillgång som alla övriga till den ordinära, auktoriserade levnadsstandarden, vilket som nämnt är vida högre än den som i dag räknas som den högsta.

Att den högsta internationella världspolitiken här i världsstaten helt har funnit sin balans och därmed sin fundamentala stabilitet. Den kulminerar här i absolut fullständig rättvisa. Det är denna balans som människorna i dag – om än till en vis grad omedvetet – söker efter i all sin politiska strävan och i uppsatta politiska ideal eller förmenta ideal. Ja, det är i själva verket denna strävan som i stor utsträckning blir till kamp människorna emellan, just emedan de inte har funnit sanningen vare sig i religionen eller i politiken. I samma mån som dessa ideal är orena, liktydiga med rovprinciper – habegär, erövringslusta, ja, en kamp om materiella förmåner eller fördelar på andra människors bekostnad – leder de människorna in i krigets sfärer av djävulsmedvetande, vilket blott rymmer lemlästning, död och undergång, invaliditet, sorger och bekymmer, svält och brist inom såväl alla fysiska som mentala områden. Det är denna situation som gör människorna mogna för det ständiga sökandet efter en mera fredsfrämjande politik, vars slutliga mål eller slutresultat just blir världsstaten med en enda regering, vilken ensam utgör den allra högsta styrande instansen över alla folk på jorden. Det är klart att denna världsregering inte är engelsk, tysk, fransk, rysk eller kinesisk eller alls hör samman med någon viss nationalitet. Den kan endast utgöra en av alla nationer fivilligt vald gemensam överhöghet eller styrande makt.

Att den i dag existerande världen av politisk kamp helt skall ha upphört i världsstaten, eftersom generallösningen till all politik vid den tiden skall vara uppnådd och tillämpad i praktiken. När något har kommit i balans, behöver det inte längre söka efter balans. När all politik har funnit sin balans, behöver människorna inte längre söka efter denna balans. Därigenom upphör all politisk kamp. När alla världens stater sålunda har funnit den politiska balansen och frivilligt bildat ett enda rike eller en enda stat, finns det inte längre någon som helst anledning till krig. Allt militärväsen bortfaller. På sin höjd kan det bli tal om en världspolis bakom den överhet som världsregeringen då utgör. Denna världsöverhet med sin världspolis kommer också att sortera under den lagstadgade arbetsprestationen för de människor som på detta område har kvalifikationer och utbildning och för vilka ett uppdrag av detta speciella slag betyder ett kall, en glädje och livslust. För mänskligheten kommer denna förändring att betyda en enorm ekonomisk besparing, i och med att hela det militärväsende eller den krigsberedskap som i dag upprätthålls då faller bort. Ekonomisk besparing i världsstaten betyder besparing av arbetstimmar, eftersom pengar inte här längre existerar som betalningsmedel. Här kan ingen köpa eller sälja varor. Ingenting har saluvärde, eftersom överhuvud inga produkter eller skapade ting kommer att tillverkas för att bli handelsvara. Alla varor, bruksföremål, apparater och maskiner, ja kort sagt alla av människorna önskade livsmedel och andra skapade produkter och företeelser kommer enbart att alstras för att människornas behov eller begär skall tillfredsställas. Detta gäller alltså inte bara de rent livsviktiga produkterna, blott de på ett logiskt sätt kan göra människor lyckliga och glada över att vara till. För att denna lyckliga tillfredsställelse skall kunna skapas för människorna behövs absolut inga pengar, utan enbart arbets- och skaparförmåga. Det är just därför som varje människa här i världsstaten måste prestera just precis det antalet arbetstimmar för staten som det kostar staten att tillfredsställa hennes livsbehov och andra eventuella önskningar och begär. Dessa arbetstimmar skänker henne således ett livspass eller levnadsstandardpass som garantibevis för att hon har fullgjort sin arbetsplikt. Detta pass ger så sin innehavare tillgång till allt man kan tänka sig en människa rimligen har bruk för i sitt normala livsbegär, såsom bostad, resor, böcker, kläder, hushållsprodukter, kommunikationsmedel o.s.v. i den omfattning som världsstatens levnadsstandard beräknas kunna erbjuda varje medborgare på basis av de obligatoriska arbetstimmarna.

Allt material står gratis till förfogande för var och en som på ett rimligt vis vill använda det. Härmed bortfaller huvudorsaken till fattigdom, armod, svält, nöd och materiellt elände. Stölder, rofferi, plundring och bedrägeri kommer också helt att upphöra; i och med att ingenting har något saluvärde, eftersom pengar inte existerar, helt bortsett från att ingen är fattig eller behöver tillskansa sig ägodelar på olagligt väg. Varje medborgare kan ju lätt få sina materiella behov tillfredsställda tack vare sitt levnadsstandardpass. Då detta pass endast gäller för den person som det är utställt på, kan det inte på något vis utnyttjas av någon annan. Eftersom pengarna alltså är helt avskaffade, är det absolut omöjligt att leva på andras bekostnad. Detta betyder sålunda att det i världsstaten inte alls kan finnas någon materiell överklass eller underklass. Alla har samma tillgång till de materiella värdena. Det existerar alltså inte någon som helst materiell eller fysisk ståndsskillnad bland människorna i världsstaten. Det existerar endast en andlig åtskillnad. Alla människor är ju inte lika högt utvecklade eller lika begåvade. Men denna ståndsskillnad är naturlig och inte en av människor skapad oegentlig ståndsskillnad som den ekonomiska ståndsskillnaden i dag, vilket väcker ont blod människor emellan.

Då allt material står till förfogande gratis, blir varje produkt som en människa frambringar utanför sina ordinarie arbetstimmar helt och hållet vederbörandes egendom. Men, som sagt, ingenting har saluvärde. Produkten i fråga kan därför inte säljas. Den kan skänkas bort, liksom den naturligtvis också kan bytas bort mot något annat skapat föremål, om dess ägare så önskar. Men ett sådant byte sker ju för båda parters vidkommande endast på grund av ett angenämt intresse för eller kärlek till motpartens produkt. Ett sådant förvärv sker absolut inte för att man skall kunna sälja produkten vidare och göra sig en ekonomisk vinst på den. Att människorna sinsemellan byter kulturföremål och skänker dem åt varandra kan ju endast vara uppmuntrande, berikande, inspirerande och glädjefrämjande för parterna. Det är denna glädje som i stor utsträckning skall bli ett ljus och en stimulans för människornas livslust och glädje över att vara till.

Att alla människor i världsstaten är så intellektualiserade och humaniserade i sin levnadsart, att livsmysteriets lösning, den allra högsta kosmologin eller andliga vetenskapen, har blivit till en teoretisk självklarhet för alla människor och till en kosmisk självupplevelse för en starkt växande grupp av människor, inom vilkas kosmiska kunskapsmiljö världsstatens allra högsta regeringsmedlemmar rekryteras. Det är därför inte så svårt att förstå att världsstaten är ”himmelriket” på jorden. Att världsstatens styrande och ledande auktoriteter och experter väljs genom folkets fria rösträtt är självklart. Men denna rösträtt gäller endast för val av väsen, vilkas utbildning och kvalifikationer garanteras genom deras examina eller intyg på utbildning inom de speciella styrelse- eller ledarområden, till vilka de väljs och görs auktoriserade. I världsstaten kan alltså absolut ingen människa beträda poster och få ansvar på områden där hon inte är kvalificerad.

Till världsstatens företräden hör just att dess huvuduppgift är att garantera alla människor deras rätta plats, d.v.s. att de får arbeta eller skapa inom de områden som just passar för deras begåvningsstandard, så att deras skapande blir deras verkliga favoritsysselsättning. Då det är den mänskliga arbets- eller skaparförmågan som är fundamentet för mänsklighetens absoluta fysiska välfärd i världsstaten, finns det ingen högre eller bättre ekonomisk princip än just denna: att utbilda människor i deras älsklingsarbete. Deras arbets- och skaparförmåga kommer därigenom att skänka mänskligheten den hälsa, glädje och lycka som det är meningen att den ska ha och som i själva verket är ett villkor för allt mänskligt liv i hälsa, välgång och välbefinnande. Denna hälsa och detta välbefinnande kommer i högsta grad att blomstra, eftersom alla de i dag så dominerande ekonomiska spekulationerna, ansvarsbekymren och missförhållandena mellan människor och hennes dagliga arbets- och skaparsituationer samt hennes onaturliga kost- och dryckesvanor och därigenom uppkomna kriser, nervsammanbrott, magsår, bitterhet, melankoli och livsleda, helt kommer att vara eliminerade från väsendets öde. Dessa sjukdomar utgör sabotage mot människans verkliga, fullständiga välfärd. Det är givet att det inte kan löna sig för världsstaten att försätta sina inbyggare i sådana situationer.

Att världsstaten med alla sina gudomliga, såväl fysiska som kosmiska förmåner omöjligt kan skapas genom makt eller diktatur. Därför har vi heller inte uppenbarat dessa analyser av den kommande världsstaten, detta gudomliga världsrike på jorden, för att därigenom skapa ett politiskt parti som med våld och makt skulle tvinga fram detta i dag. Ingen självutnämnd jordmänsklig materialistisk eller religiös maktgrupp kan skapa denna gudomliga världsstat. Den är inte något man kan skapa som man skapar materiella fysiska anläggningar, byggnadsverk fabriker, järnvägar, broar, dammar o.s.v. Skapandet av världsstaten är skapandet av ett sinnelag, vilket återigen vill säga att det är en psykisk, kosmisk eller andlig skapelse.

Fundamentet för denna skapelse är den kosmiska kretsloppsprincipen. Det är samma princip som gör, att barnet växer från fostertillståndet och in genom barndomen och ungdomen till ålderdomen. Denna princip utlöses genom lagar som absolut inte dirigeras av någon vilja. Man kan inte dirigera ett barn till att plötsligt bli en vuxen människa. Man kan heller inte genom något diktat få en ordinärt begåvad människa att plötsligt bli ett geni. Man kan inte få en viking till att plötsligt bli en Kristus. Då världsstatens skapelse uteslutande kan åstadkommas som ett resultat av människosinnets tillväxt i det kosmiska kretsloppet från ”djur” till ”människa”, måste människorna naturligtvis vara färdiga med denna tillväxt, innan denna stat eller detta kosmiska världsrike kan bli verklighet. Men i dag är det en utomordentligt stor del av människorna som inte ens kommit så pass långt i denna sin tillväxt att de kan se eller förnimma att de just befinner sig i denna tillväxt. Hur skulle sådana människor med en mentalitet eller psyke, som ännu är infekterat av djuriska tankegångar och mer eller mindre dräpande antipati, kunna fatta eller förstå en mentalitet som är helt befriad från de djuriska anlag och traditioner som hos dem själva alltjämt betraktas som hjältemoral och god ton? Deras förmåga att fatta och förstå är ju ovillkorligen begränsad till det utvecklingssteg de för ögonblicket befinner sig på. Och det är just detta som inte kan ändras genom diktatur, tortyr eller bestraffning. Ett levande väsens utveckling från ett lägre till ett högre steg försiggår, som tidigare nämnts, uteslutande genom kretsloppsprincipens lagar, vilket hör till de eviga lagar som överhuvud taget inget levande väsen kan ha det ringaste inflytande på. De hör till de eviga lagar som garanterar absolut alla existerande levande väsen en evig livsupplevelseförmåga. Det är i överensstämmelse med dessa eviga kretsloppslagar som det existerar vår och höst, vinter och sommar, såväl fysiskt som mentalt. Dessa årstider avslöjar åter den eviga kontrastprincip, på vilken all sinnesupplevelse och allt skapande beror. Likaså befordrar de eviga kretsloppslagarna reinkarnationen, varigenom väsendena får möjlighet att växelvis uppleva kulminationen av mörkret och kulminationen av ljuset. Genom kulminationsupplevelsen av mörkret blir väsendenas förnimmelse- och skaparförmåga kvalificerad och mogen till att under omätliga tider kunna leva i de allra högsta kosmiska ljusvärldarna i fullständig kontakt med den evige Gudomen.

För att kunna uppfatta och förnimma en företeelse måste man känna till dess kontrast. För att kunna fatta eller förstå att något är behagligt, att något är gott, att något är gudomligt, måste man känna till dettas kontrast. Utan att man upplevt obehag kan man omöjligt förnimma eller fatta upplevelsen av behag. Utan att man upplevt något ont, kan man inte förnimma upplevelsen av något gott. Utan att man upplevt något djävulskt, kan man inte heller förnimma något gudomligt. Ingen som helst upplevelse kan alltså komma till stånd utan sin kontrast. När de levande väsendena därför har levt i de högsta gudomliga ljusregionerna i samliv med Gud så länge, att minnena från ett tidigare spiralkretslopps mörkerregioner börjar utplånas och deras kontrast till ljuset därmed minskar och väsendenas förmåga att uppleva ljusregionerna också i motsvarande grad minskar, måste de åter föras ned mot mörkerregionerna. Genom att återuppleva mörkerregionernas kulminationstillstånd blir väsendena på nytt medvetna i mörkrets struktur och detaljer att de därigenom får den kontrast de behöver för att åter kunna uppleva det högsta ljuset, och så vidare. Allt mörker i världen är sålunda en förnyelse av väsendenas eviga livsupplevelseförmåga. Utan denna förnyelse kunde väsendena omöjligt ha någon förmåga att uppleva och skapa. Då världsstaten i den struktur vi här beskrivit är den högsta ljusregionen på det fysiska tillvaroplanet, kan inte heller denna skapas och upplevas annat än mot bakgrund av de mörkerupplevelser som väsendena hittilldags har genomgått. Då jordens människor alltjämt har ett stort mörkerområde kvar att passera, innan de uppnår den kontrast till ljuset, tack vare vilken världsstatens gudomlighet och ideal kan uppfattas och förstås, framstår det här som faktum att denna stats tillblivelse inte är en fråga om makt och diktatur. Den är i stället enbart en fråga om utveckling, d.v.s en fråga om hur mycket mörker – med fiendskap, krig, ödeläggelser och lidanden – människor ännu måste gå igenom, innan deras medvetande har vuxit så mycket till ljusets fördel, att de med hjärna, hjärta och intuition kan förverkliga världsrikets ideal i sin egen inre och yttre levnadsart, så att var och en av dem utgör en ”cell” som tillsammans med andra likasinnade ”celler” kan bilda det ljusets rike som är livets mening och som var Guds plan med mänskligheten redan innan världen var till.”

I texten ovan visar Martinus hur alla de problem vi står inför idag, politiskt såväl som ekonomiskt, från det lokala till det globala planet, skapar just de erfarenheter som är förutsättningen för världens transformering och omvandling till ett ”paradis”. Att den närmaste tiden, det närmaste årtiondet kommer att vara en ”katastrofernas tid”, med systemkollapser där ljuset såväl som mörkret tilltar – är heller inte svårt att förstå. Martinus talade i liknande termer när han deklarerade ”att katastroferna stod på kö för mänskligheten” de närmaste årtionden runt millennieskiftet och att århundradena efter denna ”domedagstid” vill bli ägnade till att städa upp och återuppbygga den mänskliga världskulturen och få planeten, vårt fina klot i ekologisk balans med sig själv. Till detta kommer det att krävas ett helt nytt politiskt engagemang, där demokratins redskap förfinas och folk delaktiggörs i det politiska livet, långt utöver vår tids politiska partiers valkampanjande vart 4:e år.

Logik = Kärlek

Tue, 27 Dec 2016 18:33:58 +0000

Martinus bok Logik, har genom sin titel inte kunnat undgå uppmärksamhet, men är i akademiska kretsar känd som en bok om logik - som inte handlar om logik. Och dess kritiker har rätt, då boken argumenterar för ett helt annorlunda förhållningssätt till ämnet, än vad som är vanligt. Där Martinus hävdar att det är naturen och livets lagbundenhet som är grunden för allt som har med logik att göra. Att det är dessa lagbundna livsprocesser som lärt oss ämnet logik. Martinus framlägger dessutom tanken att logik och kärlek har med varandra att göra, och han argumenterar för att det finns en ”generallogik”, som vår vetenskap av idag, ännu inte har upptäckt. Vilket är; att det är det levande som styr det ”döda”. Att det finns tanke, medvetande och något levande bakom alla skapelseprocesser vi ser i livet och materian. Samt att det inte finns någon principiell skillnad mellan det vi kallar mikrokosmos och makrokosmos. Att kosmos ska ses som en helhet och att principerna för detta liv, framträder tydligast här i vår värld, som kan betraktas som ett mellankosmos.

Där det i vår värld, finns medvetande, tanke och skapande liv bakom allt vad människan har åstadkommit och där vi som sagt har naturens logik som måttstock för vår egen skapelse. Där vi vet att en bok inte blivit till genom en explosion i ett tryckeri, att ett hus inte skapas utan en arkitekt, att alla de nyttoföremål vi industriellt och hantverksmässigt skapat, kräver ett icke ringa mått av kunskaper. Men där vi i vår kultur - är förblindade av föreställningen och tron på att det är slump och tillfälligheter som grunden för vår världs tillblivelse och existens. En tanke som är lika absurd som den kristna tron på att Gud bokstavligen skapade allt, himmel och jord på 6 dagar. Att man kan skapa ”någonting” utifrån ”ingenting”.

Boken Logik, av Martinus är dessutom som jag ser det, en bok vars tankar är så politiskt inkorrekta, att hela vårt intellektuella vänsterpolitiska tankegods av idag, som är grundat på ettlivsperspektiv, kommer på skam. Då den hävdar att vi i mänskligheten kan se en evolutionär stigande process, när vi studerar det mänskliga psyket. En process som sträcker sig från djurrikets värld, mot ett nytt evolutionärt steg eller ”rike” i tillvaron, som Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Det rike som Jesus hävdade ännu inte var av denna värld, men som Martinus menar i vår tid, håller på att ta materiell synlig form. En tanke som fullständigt vänder upp och ner på idén; att det är ”den starkes rätt” som legitimerar all utveckling och tvärtom lyfter fram ”kärleken” som slutresultatet av all mänskliga interaktion. Där vi kan se en utveckling från primitivitet till intellektualitet, från brutalitet till humanitet, från hat till kärlek.

Men där vi samtidigt i dagens kaosartade samhällstillstånd - ser ett kultursabotage av globala dimensioner. Ett kultursabotage som har vår bristande förmåga att tänka och handla logiskt till grund. Där Martinus hävdar att lösningen på detta dilemma är att individen måste lära sig använda sitt förstånd på livets alla områden – materiellt som religiöst. Att det är frånvaron av dessa förståndsförmågor som får individer, likväl som hela folk att bete sig barbariskt, primitivt och våldsamt, med smärta, lidande och död – som resultat.

Världen befinner sig således i en fysisk, såväl som andlig kris. Där blind tro är en stor del av världens problem. Men det handlar inte bara om blind religiös tro, utan också om en ateistisk och materiell övertro i kombination med en politik med drag åt diktatur och tvångspolitik, som får världen att uppfylla alla religioners profetior om domedag, ragnarök och undergång för den humana civilisationstanken. Martinus beskriver denna process i ett av boken Logiks kapitel, med en så klar tankegång att man häpnar.

”Varje växt representerar alltså en form av liv. Liv återigen är det samma som ”medvetande”. ”Medvetande” kan inte existera utan att utgöra en eller annan form av ”mentalitet”. ”Mentalitet” åter är det samma som en kombination av livsfunktioner, samlade och knutna till ett ”jag”, som just i form av denna kombination framträder i tillvaron som ”ett levande väsen”. Villkoret för beteckningen ”levande väsen” är sålunda absolut inte , att denna mentala kombinationen framträder som en ”människa” eller ett ”djur” under de speciella former vi lärt känna här på jorden. Det är givet, att jorden endast rymmer en mycket begränsad del av alla de oändliga möjligheter, under vilket livet kan uppstå, blomstra och manifestera sig. Att säga, att en annan himlakropp inte är bebodd, bara för att den har en annan atmosfär, en annan normaltemperatur, en annan specifik vikt och andra ljusförhållanden än jorden, detta är lika barnsligt och ointellektuellt som forntidens astronomiska uppfattningar och kan jämställas med berättelserna att jorden är platt som en pannkaka och bärs upp av ett par jätteelefanter eller ”att jorden står stilla” och solen ”går upp” och ”går ner”.

Genom den andliga vetenskapen blir man snabbt förtrogen med det faktum, att allt är uttryck för liv – varje rörelse, varje ljud, varje färg – ja att överhuvud taget ingenting i världen kan existera utan att vara livets kännetecken. Varje himlakropp, varje stjärna, varje sol är en bebodd värld. Ja, inte ens kometer och meteorer kan komma utanför livets område, kan uppenbara sig som koncentrationer av vibrationer, strålar, vågor eller rörelser, vilka ju omöjligt kan vara uttryck för ”döden”. Endast den absoluta stillheten eller oföränderligheten kan vara dödens kännemärke. Och då någon sådan oföränderlighet inte existerar i tillvaron, ser vi här – som så ofta tidigare i mitt arbete – att döden inte kan vara någon realitet utan endast en tänkt motsättning till det faktiska förhållandet, dvs. en tänkt motsättning till verkligheten. Men en motsättning till verkligheten kan endast vara overkligheten och blir således orubbligt dödens analys.

Alla klot eller himlakroppar, alla solar, är alltså bebodda världar. Men för att vara ”bebodda världar”fodras ju inte att de ska vara befolkade med jordiska människor och djur. Att tro att våra jordiska hundar, kattor, apor, krokodiler, ormar och papegojor etc. skulle vara de enda väsen, de enda livsyttringar, med vilket det oändliga världsalltets omättliga giganter eller jätteklot kan befolkas, och att denna ”befolkning” är det enda som berättigar till beteckningen ”bebodda världar”, detta är ju att tillbe döden istället för livet, helt bortsett från att en sådan tro eller uppfattning avslöjar naivitet och okunnighet. Det visa nämligen, att man ännu inte förstår, att varje form av energi är en mental egenskap och således inte kan existera utan att vara uttryck för liv, likgiltigt om den visar sig som järn, granit eller marmor eller flammar som eld, blixt eller tanke, samt att man gett vår jord beteckningen ”bebodd värld”, endast på grund av de av människorna kända stadier av energins eviga kretslopp, vilket yttrar sig som kött och blod.

Men om liv endast kunde yttra sig i kött och blod, hur skulle då köttet och blodet ha blivit till? - Det är dock ett faktum, att det funnits en tid, då det inte var till, eftersom jorden en gång var en flammande eld- eller solmassa och således helt utan något kött och blod. Och om detta tillstånd skall betraktas som uttryck för livlöshet, så måste det vara denna livlöshet som frambragt de animaliska väsendena. Men detta vore att påstå, att det är de döda tingen som frambragt de levande. Kan detta vara logik? Det är väl inte de skapade tingen som frambringar skaparen. Det kan aldrig vara tecken på normalt förstånd eller förnuft att anse att livlöshet är orsak till något.

Är inte livlöshet absolut stillhet? Kan livlöshet vara upphovet till en skapelse, som på alla områden uppenbarar den allra högsta intellektualitet och som i verkligheten är förebilden för all fullkomlig mänsklig produktion? - Och finns det inte lika mycket vibration och rörelse, förvandling och skapelse, logik och planmässighet i materien utanför de animaliska väsendenas område som inom detta? - Och dessutom, hur mycket fyller de animaliska väsendena upp av världsalltets samlade materia? - Hur mycket av världsalltets samlade liv yttrar sig som kött och blod? - Hur stor är den samlade vikten av de animaliska väsendenas materia i förhållande till det omätliga kvantum av materia som existerar under andra former? - Är den inte helt ”mikroskopisk”? - Hur mycket väger inte de väldiga oceanernas vattenmassor, hur många tons vikt representerar inte jordens mineral-, granit- och metallförråd? - Och vad skall man säga om solens, vars storlek motsvarar hundratals jordklot? - Och när denna i sin tur bara är en dvärgsol i förhållande till många andra solar, och dessa större eller mindre himlajättar bildar hela samhällen eller grupper, ja stundom är så talrika att de var för sig endast utgör enheter i lysande makrokosmiska dimmor, vart tar då livsformen ”kött och blod” vägen? Krymper den inte ihop till ”rena intet”? - Är det inte tydligt, att denna materieform är en av världsalltets obetydligaste i förhållande till de existerande jättemassorna av övrig materia, genom vilken planmässig rörelse och energi i lika hög grad gör sig gällande?

Om man påstår, att endast världsalltets animaliska materia – ja även om man tar med den vegetabiliska - är uttryck för liv, så skulle världsalltets samlade materiemassa, i dess samlade glödande solmassor, vara så försvinnande litet, att den om världsalltet t.ex. vore en människokropp, skulle det i denna kropp inte ens finnas liv tillräckligt för ett enda huvudhår, ja inte till en enda mikroskopiskt liten cell eller blodkropp. - Om man under sådana omständigheter ansluter sig till uppfattningen, att endast vegetabiliskt och animalisk materia är uttryck för liv, betyder inte detta då att man dyrkar döden i stället för livet? - Är inte en sådan dyrkan detsamma som ”avgudadyrkan”, är den inte ett blint famlande i mörkret, en tro eller uppfattning utan mening, utan logik och utan plan?

Att leva i en tillvaro, där döden är i en så överväldigande majoritet, är det inte som att hänga i en fallskärm som störtar ned genom luften utan att veckla ut sig? - Kan livet vara mera omgivet av döden än i en sådan situation?

- Om religionens, filosofins och vetenskapens män lär människorna, att endast de vegetabiliska och animaliska materierna är uttryck för liv och all annan materia är livlös, då lär de ju i själva verket, om än omedvetet, att världsalltet är en livlös öken, ett öde och ofruktbart dödens rike, i vilket livet endast är ett dammkorn, så litet att man inte kan få syn på det i det starkaste mikroskop. Och om man samtidigt predikar, att endast en ytterst liten bråkdel av detta liv skall uppnå ”salighet”, ”evigt liv”, medan den övriga delen skall utlämnas till ”förtappelse” och ”död”, då blir det ju öknen, livlösheten, döden och tomheten som växer och breder ut sig, och livet som krymper ihop. Den utlovade ”nya himlen” och ”nya jorden” i vilken de ”ogudaktiga” är ”utrotade”, är alltså ännu fattigare på kött och blod och blir därigenom ännu mer utblottad på liv, blir ännu mer mikroskopisk i förhållande till ”dödens” välde, än det nuvarande jordklotet.

- Men kan det vara riktigt? - Kan en sådan lära eller förkunnelse vara ”vägen, sanningen och livet”? - Är inte de som förkunnar och lär dylikt dödens apostlar i stället för livets? Är det inte ”dödens” budskap de ropar ut från kyrkornas predikstolar, från skolornas och universitetens talarstolar? - Blir inte detta budskap mera till ”dödens” favör, ju mer man ropar om ”död” och ”förintelse”, om ”Guds vrede”, ”straff” och ”utplåning”? – Kan ett liv, som redan förut är ”mikroskopiskt” litet inför ”dödens” ”omätliga majoritet”, bli större och starkare genom att hämnas, straffa, lemlästa och utplåna något av sig självt? - Blir inte denna process en tribut till ”dödens” redan förut ”mäktiga majestät”? - Är det inte ”döden” man dyrkar, är det inte till den man offrar, när ”själar bränns i helvetet”, när ”själar går förtappade”? -

Jag kan inte inse annat än att detta är en övermodig dödskult. Och då det är livet som ”offras”, livet som ”bränns”, livet som ”utsläcks” eller ”utrotas”, kan det bara bli mindre och mindre och därmed svagare och svagare i förhållande till den ”allt uppfyllande”, ”allestädes närvarande” ”döda materien”. Och kan då inte dessa ”apostlars” motto med rätta uttryckas sålunda: Vi är kaos, osanningen och döden? - Är det månne inte på tiden att människorna börjar vakna upp och tänka litet över vad det egentligen är som serveras dem under etiketten ”Guds ord”? - Och är det inte lika så viktigt att de, som ägnar sig åt att lära och vägleda andra människor, börjar undersöka, om de nu också själva är i kontakt med ”vägen, sanningen och livet” eller om de är representanter för ovannämnda motto ”kaos, osanningen och döden”. Det är inte likgiltigt, vilket av dessa två motton man gör till vanemedvetande i sitt eget och andras liv.”

Texten ovan hittar ni i Kapitel 76 i boken Logik av Martinus och är en av de anledningar till att jag älskar Martinus, att jag läst hans bok upp mot tio till tolv gånger de senaste trettiofem åren, på både svenska och danska och varit igenom boken i otaliga studiecirklar. Vad Martinus visar i boken Logik är nödvändigheten av att utveckla en andlig vetenskap, som fundament för en mänsklig moral, att religionernas kärna och kärleksbudskap kan framläggas som ett orubbligt vetenskapligt faktum och att den mänskliga civilisationsprocessen villar på ett helt annat fundament, än det vi fått oss till dels via den allmänna skolundervisningen.

Nyreligiositet

Mon, 19 Sep 2016 16:59:36 +0000

Jag studerar för att bli en religionslärare på gymnasienivå, jag har några frågor som jag hoppas att några av er kan svara på.

1) Följer ni någon nyreligiositet eller “privatreligiositet”?
2) Hur ser ni på er religion?
3) Hur fann ni religionen och vad har ni för sammankomster?
4) Hur är er tillvaro nu? Ekonomiskt, själsligt, jobb osv.

En analys över orsakerna till vår saks problem.

Sat, 27 Aug 2016 11:39:41 +0000

En analys över orsakerna till vår saks problem. Av Claus Möller

Vid läsningen av Martinus verk framkommer en absolut tolerans och förståelse för varför människor är som de är. Att ingen människa kan prestera bättre än vad vederbörande gör. Att alla människor handlar utifrån det erfarenhetsmaterial som individen har och i varje given situation gör sitt bästa. Att vi som människor inte bara representerar fysiska åldrar, men också mentala sådana.

På trotts att vi alltså har de bästa av ”verktyg” för att acceptera andlig mångfald och andlig individualitet, från Martinus sida – så är vår sak av idag mer polariserad än någonsin. Med resultatet att människorna i vår sak delas upp i ”medarbetare” till Martinus institut och dess ledning och ”motarbetare” till nämnda institut. Ett institut, med medarbetare som inte kan hantera människor som i sakfrågor tänker och handlar annorlunda än vad ledningen gör och där många människor inom denna grupp hanterar saklig kritik med tystnad.

Oenigheten omkring analyserna och Martinus verk bygger som jag ser det på att människor grupperas utifrån hur de känslo- eller intelligensmässigt tolkar analyserna, samt hur långt framme de är i sin sexuella polförvandling och där olika suggestiva känslor av ”utvaldhet” får sakens B- och D-kritiker att slå Livets bok i huvudet på varandra i ett försök att framstå som A-kritiker. Där B- och D-kritikerna har en slagsida åt intelligens, respektive känslohållet och därmed inte accepterar livet och medmänniskorna som de är. Där känslo-människorna har en tendens att odla en ”fariseisk” korrekthet, med krav på att människor ska vara och uppträda på ett vist ”sätt” inför varandra och där intelligensmänniskorna med sin större analysförmåga sticker håll på den förstnämnda gruppens suggestiva föreställningar.

Där lösningen på detta ”andliga krig” måste baseras på de andliga principer som Martinus synliggör i sitt verk och som dessa grupperingar inte ser. Där principerna för vårt agerande ska vara de samma som de Gud själv manifesterar. Att vi likt Kristus och Martinus låter vårt mentala ”solljus” skina på allt och alla. Där det inte åligger oss att döma och förebrå människor, men försöka bedöma och förstå situationen. Att agera i enlighet med Livets bok som är ett försvar för allt och alla och som uppmanar oss att anlägga Guds perspektiv på våra mellanmänskliga förhållanden, för att därigenom nå mental och själslig balans.

När Martinus uppmanar oss, att i allt arbete för hans sak - att göra det enligt analyserna – så menar jag att det handlar om att uppnå detta balanserade synsätt på våra egna mellanmänskliga problem och där vi kan använda oss av Martinus analyser i förordet till Livets bok, analyserna om de olika medvetenhetskategorierna och analyserna om A till F kritikerna till Livets bok som de verktyg vi kan använda för att försöka förstå vår nuvarande situation och finna en väg ut ur den polarisering vi för närvarande befinner oss i.

Vi måste förstå att både känslo- och intelligenskategorin har en slagsida som för in ”onda” element och falska föreställningar. Där det är lätt att peka ut känslosidans suggestiva beteendemönster, men där intelligenssidan också har en övertro på akademiska meriter och där tex. Rolf Elving, Martinus sista elev och författare till boken Tredje testamentet – En introduktion stoppades från att delta i en paneldebatt, för att en Martinus intresserad person kontaktade ledningen för debatten och hävdade att Rolf inte kunde utföra detta uppdrag, då han saknade akademiska meriter och bara var frisör.

Där kampen mellan dessa två grupperingar inom vår sak, nu har gått så långt att den förs inför öppen ridå på olika nätforum, i domstolar och med försök att få danska myndigheter att ingripa mot Martinus institut, då institutet har ändrat i de ändamålsparagrafer som Martinus själv skrev ner som riktlinjer för ledningen av hans sak och ändrat inriktning från en ideell till en kommersiell ledning av nämnda institut. Ett ställningskrig som vi bara kan ta oss ur, om vi kan nå enighet omkring de kosmiska principer som kan få vår sak att gå mot balans och sans.

Vi måste inse att Kristus ord om lärjungeskapets förutsättningar också gäller för Martinus sak; ”på detta må ni känna mina lärjungar. Att de har inbördes kärlek”. Martinus egna ord om detta finner vi som sagt i Livets boks, förtal, stk 11 och 12. ”Livets bok är ett resultat, frambragt av de materiella verkningarna av alltets överfysiska tillstånd från ett så stort område eller av en så ingripande natur, att endast det medvetande, som observerar från en utvecklingsnivå eller utsiktspunkt av fullt utvecklad kärleksförmåga (A – kritikern) är i stånd att förmedla en renodlad, självupplevd och opartisk överblick. Därför kommer förståelsen och erkännandet av bokens sanna natur att bli mer partisk färgad eller formad av läsarens egen inställning, allt eftersom denne tillhör ett utvecklingssteg, där man endast äger en mindre utvecklad eller partisk kärleksförmåga.

Som partisk betecknas här kärleksförmågan hos ett väsen, vars självupplevda erfarenhetsmaterial ännu inte är av en sådan karaktär, att det som ett naturligt anlag sätter väsendet i stånd att se eller förnimma, att ingen enda manifestation kan existera utan att samtidigt vara resultatet av ett lägre och fundamentet för ett högre manifestationstillstånd och därmed i sig själv även identisk med ett ofrånkomligt moment i den process, som heter ”utveckling”, samt en bekräftelse på att allt är mycket gott. En individs erfarenhetsmaterial verkar som regulator för hans kärleksförmåga, och så länge erfarenhetsmaterialet ännu inte innehåller de upplevelser, som för individen bevisar, att allt är mycket gott, kan hans kärleksförmåga endast blomstra och spira på de fält, där erfarenhetsmaterialet är blomstrande och spirande”.

Likaså skriver Martinus om känslo- och intelligensmänniskorna i artiklarna, Omkring min tolkning av livets store analyser från 1934 och Omkring min skapelse af Livets bog från 1941-42. Att målgruppen för hans analyser är de högintellektuella, människor som har ett stort inre material av känsloerfarenheter i kombination med ett lika stort sinne för logik. Där intelligens ensamt inte förmår individen att ”se Gud”, men ett logiskt sinne, en klar intelligens som reglerar och behärskar individens känslomässiga erfarenhetsmaterial får individen att kulminera i alkärlek, vilket får samma människa att förnimma varje tanke och handlings effekt på sin omgivning. Där detta att göra ont mot andra levande varelser gör ont i dem själva. Vilket får dem att känna och förnimma, där det stora flertalet ännu är okänsliga och primitiva i sin livsföring. För dessa människor är Martinus analyser balsam för själen. Ty de börjar skåda Gud i allt som sker.

Att vara ”högintellktuell” innebär således det samma som att börja se Gud, se att allt är som det ska, att alla människor gör sitt bästa. Men att fred och frihet bygger på att vi inombords börjar gå sanningens väg. Att vi är lyhörda inför oss själva och vårt samvete! Att vi i allt vi gör följer detta vårt inre ljus. Kan vi det, kan vi också lösa våra mellanmänskliga samarbetsproblem. Kan vi det inte, får livets hårda karma komma över oss och våra organisationsstrukturer. Komma över människor och Institut!

Vegetarisk mat

Tue, 05 Apr 2016 19:37:50 +0000

Här i Göteborg har det öppnats flera nya vegetariska restauranger de senaste åren. Vegan-, raw food-, indiska och medelhavsinspirerade restauranger gör, tillsammans med de klassiska husmansvegetariska ställena som funnits sen 70-talet, livet lättare att leva för alla oss som valt denna livsstil.

Själv blev jag vegetarian i början av 80-talet, då ett betydligt magrare utbud rådde. I Malmö fanns Fågel Fenix och i källaren på NK, (numera Hansakompaniet) öppnades också ett välkommet vattenhål. Jag glömmer aldrig när jag skulle hålla föredrag om Martinus författarskap för Inner Wheel, kvinnornas motsvarighet till Rotary, på Savoy Hotell i Malmö; jag hade i förväg beställt vegetarisk mat - och fick serverat en tallrik rårivna morötter. Det var vad Malmös lyxigaste krog kunde uppbringa för en kufisk vegetarian. Några år senare öppnade Hare Krishna-anhängare lunchrestaurang och på 90-talet kom storsatsningen Meening Green, en vegetarisk snabbmatskedja som slog på stort med lyxiga centrala lokaler, rätter från hela världen – och tyvärr allt för snåla och dyra portioner vilket gjorde att de slog igen inom två år. Men utvecklingen har hela tiden gått framåt.

Många pionjärer är värda att nämnas i denna rörelse för god vegetarisk mat till folket. Sjundedagsadventister startade Nutana i Danmark och Hälsans kök i Sverige, den senare ägs numera av ett israeliskt företag. Redan på 1800-talet var de drivande i den rörelse i USA för hälsosam vegetarisk mat som dessutom resulterade i företaget Kellogg's. På 70-talet lanserade matkedjan Billhälls i Göteborg ett stort utbud av vegetariska produkter på initiativ av Annette Billhäll, som var inspirerad av Martinus tankar. Resten av Sveriges dagligvarukedjor följde efter. Själv jobbade jag i kooperativet Seger i Malmö. Det finns inte kvar längre men har sin motsvarighet i välmående Fram i Göteborg.

Listan kan göras lång! Söker du dessutom på vegetariska restauranger på nätet, så kan du hitta något i nästan varje större stad. Så mycket har tillkommit som underlättar ett uteliv där det finns gott om plats även för vegetarianer. Varje restaurang med självaktning har idag något på menyn för oss. Kocken på Savoy på 80-talet skulle inte komma undan med rårivet idag...

Skälen till varför vi väljer vegetarisk mat utvidgas också med allt fler argument. Livet självt skriver korrektur på den moderna människans sätt att leva. Argumenten som från början var av religiös och etisk natur - en utvidgning av femte budet, ”du ska inte dräpa” - kompletteras idag av nya miljö- och hälsoargument för det riktiga i att minimera den skada vi vållar vår omgivning - människor, djur och natur. Författaren Martinus lägger därtill ett helt nytt mikrokosmiskt perspektiv på vad som händer i en köttätares mage, när liken ska smältas.

De äldsta argumenten för en vegetarisk livsstil är religiösa. Att Gud i skapelseberättelsen listar vad människan skall äta, vilket varit det viktigaste argumentet för t.ex., Sjundedagsadventisternas och Jehovas vittnens rekommendation för en vegetarisk kost. Att bibelns Första Mosebok, kapitel 1:29 låter Gud säga: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta ska ni ha att äta.” Där jag på min egen väg till en vegetarisk livsstil, fick hjälp av mina föräldrars vänner som var Sjundedagsadventister och som lärde min mor att laga vegetarisk mat till en son som inte längre ville äta kött.

Österlandets icke-våldsinställning spelade också en stor roll för mig, där jag som ung älskade Gandhis kamp för mänskliga rättigheter och självständighet. Där icke-våld, ett pacifistisk krigsmotstånd och religionernas gyllene regel: att inte göra mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig - inspirerade mig själv till att praktisera en livsstil som minimerar den skada du vållar andra. Där en andlig väg, med en inre lyhördheten inför sig själv och sitt samvete blev till en livsvandring i Buddhas, Kristus och Martinus fotspår.

Där ett liv i motsatt riktning, som jag ser det, innebär en förråande dräpande livsstil - motsvarande den norm som nu är gällande, där vi i förlängningen förstör och underminerar våra egna förutsättningar för ett liv i ekologisk balans med naturen och skapar ett kultursammanbrott av globala dimensioner, som bara kan liknas vid religionernas profetiska ord om ragnarök och domedag, och där jag till fullo instämmer i Tolstojs ord: ”att där det finns slakthus finns det slagfält”.

Där det är naivt att tro att de 100 miljoner djur som dödas i Sverige varje år och de 450 miljarder djur som föds upp och slaktas globalt varje år alla fiskar, valar och andra vattenlevande djur oräknat – inte får sina konsekvenser för oss som människor. Där sjukdom, krig och miljökatastrofer är resultatet av en disharmonisk livsstil där människor via många dolda försvarsmekanismer, förnekar och rättfärdiggör en livshållning som om den gällde människor, skulle anses för att vara en mix av nazism och kannibalism.

Vad Martinus tillfogar till detta dräpande facit, är ett mikrokosmiskt dråp av samma gigantiska proportioner, i det att alla dessa animalier består av mikroliv på cell- och molekylnivå som också dräpes i varje köttätares mage. Ett dråp som får långsiktiga karmatiska konsekvenser i form av sjukdom och ett bristande beskydd från ond bråd död, i det egna mellankosmiska livet. Det är inte så konstigt att Martinus beskriver vegetarisk mat, som en inträdesbiljett till en högre och förklarad tillvaro.

På min livsvandring har jag också blivit vän med en man från Nepal, vars släktträd har sitt ursprung i Veda skrifterna och den person som för mer än sjutusen år sedan sägs ha introducerade Ayurveda som läkekonst. Där principen för Ayurveda är att mat är medicin. Att kan du äta dig sjuk, kan du också äta dig frisk. Där Sichendra berättat historien om hur hans halvbror som var premiärminister i landet blev kontaktad av representanter för läkemedelsbolagen, som ville förbjuda deras Ayurvediska naturmedicin, men av Sichendra som brodern rådfrågade, fick svaret, att då måste vi förbjuda livsmedel. Av Sichendras fru, Subu har jag blivit serverad den finaste vegetariska mat jag nånsin ätit och fått ta del av en mångtusenårig vegetarisk kokkonst.

Att vegetarisk kost och tankar ska bli framtidens medicin är Martinus också inne på. Där Martinus hävdar att grunden i all verklig effektiv behandling är kärlek. Där vår vetenskap måste få upp ”ögonen” för att kriget som ide, inom sjukdomsbekämpandet inte är långsiktigt hållbart. Att medicin och pengar via syntetiska mediciner, som kan patenteras, innebär en miljöpåverkan som inte är acceptabel.

Att äta vegetariskt är att värna livet! Det är ett av de första och viktigaste stegen på vägen mot ett liv i harmoni med naturen, livet och Gud. Det är ett viktigt steg på väg mot ett nytt andligt liv.

Filosofiska funderingar....

Wed, 03 Feb 2016 05:44:28 +0000

Jag har tillbringat julen med att läsa Sten Anderssons bok om Ludwig Wittgenstein, Filosofen som inte ville tala. En filosof som av sin samtid utropades till att vara ett geni, men som mer betedde sig som en man med hybris. En man som utropade ”att filosofin börjar med mig”. Där Wittgenstein utan att ha läst några av den klassiska filosofins verk läser ett verk om matematik och logik av Gottlob Freges, blir introducerad för Bertrand Russel, G.E. Moore och andra höjdare i Cambridge som han fullständigt sönderkritiserar och där han får dessa, de främsta av Cambridge filosofer att tvivla på sig själv.

En intressant och tankeväckande bok där Sten Andersson ger ett personligt porträtt av en man som doktorerade i filosofi, utan att ha läst någon kurslitteratur och där han själv deklarerade att han föredrog deckare och westernromaner. Där författaren av boken tecknar ett intressant porträtt av en man som födes in i en av Europas rikaste familjer, men frånsade sig sin förmögenhet, försökte arbeta som folkskolelärare, vaktmästare, ingenjör, uppfinnare, apoteksbiträde, drakflygare, arkitekt, för att slutligen bli professor i filosofi. Ludwigs kärlekslösa och abnorma uppväxt beskrivs också, där tre av hans fyra äldre bröder begår självmord och där han själv växer upp som ett mobbat barn med ett enormt mindervärdighetskomplex som senare i livet slår över i sin motsats. Där Wittgenstein som vuxen med ett skarpt intellekt, en karismatisk utstrålning i kombination med ett förfärligt humör får alla han möter att darra av skräck.

Själv kan jag inte låta bli att jämföra Wittgenstein med Martinus, jämföra den ”moderna” filosofin som med en naturvetenskaplig metodik ägnar sig åt logisk och språklig filosofi inom matematik och vardagsspråk, med den klassiska filosofin som inte skäms över sin ”religiösa kostym”. En ”religiös kostym” Martinus förnyar genom att byta fokus från ett reduktionistiskt perspektiv på en fysisk materiell forskning, till en helhetsinriktad genomgång av frågan: Vad är liv.

Där många filosofer från 17- till 19-hundratalet drömde om att finna en enhetsvetenskap, ett universellt symbolspråk – skapar Martinus just detta, helt utanför den akademiska filosofins huvudfåra. Där vi kan jämföra Wittgensteins teser, nedan om livet med Martinus lösning av livsmysteriet.

1 Världen är allt som är fallet.

1.1 Världen är totaliteten av fakta, inte av ting.

1.11 Världen är bestämd genom fakta och genom att de utgör alla fakta.

1.12 För det är totaliteten av fakta som bestämmer vad som är fallet och även allt vad som inte är fallet.

1.13 Fakta i det logiska rummet utgör världen

1.2 Världen utkristalliseras i fakta.

1.21 Något kan vara fallet eller inte vara fallet samtidigt som allt annat förblir sig likt.

2 Vad som är fallet, fakta, är att sakförhållanden föreligger.

2.01 Sakförhållandet är en förbindelse av objekt (saker, ting).

2.011 Det är ett väsentligt drag hos ting att de kan ingå i sakförhållanden.

2.012 I logiken är inget tillfälligt: om ett ting kan förekomma i ett sakförhållande, så måste sakförhållandets möjlighet redan vara präglat i tinget.

2.021 Det skulle framstå som något av en slump om ett ting som kunde existera helt för sig självt i efterhand visade sig kunna ingå i ett sakläge. Om tingen kan förekomma i sakförhållanden, så måste denna möjlighet redan ligga i dem. (Det som är logiskt kan inte ha en blott möjlig existens. Logiken handlar om varje möjlighet, och alla möjligheter utgör dess fakta.)

Liksom vi över huvud taget inte kan föreställa oss rumsliga objekt utanför rummet, eller tidsliga objekt utanför tiden, så finns det inga objekt som vi kan föreställa oss saknade möjligheten att stå i förbindelse med andra. Om jag kan föreställa mig att objektet är förenat i ett sakförhållande, så kan jag inte föreställa mig objektet utan denna möjliga förbindelse.

Så här fortsätter Wittgenstein genom sitt verk Tractatus Logico-Philosophicus och avslutar det hela med att; Om det man inte kan tala måste man tiga. Ord som begränsar språk och filosofi till fysiska konkreta materiella satser. Något som Martinus vänder upp och ner på genom att klä ett holistiskt helhetstänkande i nya ord, själv finner jag det intressant att jämföra Wittgensteins teser med Martinus holistiskt logiska resonerande, när han genomgår hur livsmysteriet kan lösas i tolv steg eller grundfacit, hur livets språk visar sig för den som mediterar över tillvaron.

Martinus säger, att detta livets språk visar sig för läsaren varje dag av hans liv, att han är ställd ansikte mot ansikte med en mängd andra företeelser. Dessa företeelsers existens, såväl som hans egen existens, har genom livets språk för länge sedan blivit ett faktum för honom. Därför kan han inte rättmätigt påstå, att dessa företeelser och han själv inte existerar. Forskaren själv, såväl som allt han är omgiven av eller förnimmer, utgör alltså – icke ett ”intet” - utan ett ”något”. Detta är livsmysteriets första grundfacit.

Vidare har livets språk också för länge sedan gjort det till ett orubbligt faktum, att detta ”något” består av ”orsak” och ”verkan”. Allt som är direkt tillgängligt för förnimmelse utgör sålunda tillsammans en alltomfattande ”orsak-och verkan-princip”. Detta är livsmysteriets andra facit.

Denna orsak-och-verkan-utlösning visar sig vid närmare iakttagelser vara fullständigt logisk. Att det är på detta vis, blir till faktum genom alla de företeelser som orubbligt är en produkt av denna logik. Vi ser detta i vår egen organism, vi ser det i naturens skapelseprocesser och det är ett faktum, att vi i allt vi företar oss måste vi använda oss av samma logiska tänkande för att uppnå ett motsvarande logiskt eller fullkomligt resultat. Detta är livsmysteriets tredje facit.

Då alla skapelseprocesser i världsalltet är logiska, betyder det detsamma som att de uttrycker syften och uppfyller ändamål. Men syften kan endast vara uttryck för tankekombinationer, som är detsamma som medvetandefunktioner. Det finns alltså medvetande bakom alla naturens eller världsalltets rörelsearter och skapelseprocesser.Detta är livsmysteriets fjärde facit.

När alla skapelseprocesser eller rörelsearter i världsalltet i sina slutfacit är absolut logiska och planenliga och leder de levande väsendena framåt i utvecklingen från lägre till högre former av livsupplevelser, blir det till ett faktum för den utvecklade forskaren att det existerar tankefunktion, vilja och planmässighet eller ändamålsenlighet bakom alla skapelser, såväl utanför de levande väsendenas organismer som inom dessa. Detta avslöjar att det finns medvetande bakom naturens skapande såväl som bakom de levande väsendenas manifestation och skapande. Varje levande väsen avslöjar således ett tänkande och viljeförande ”något”. Hur skulle logik eller planmässighet och ändamålsenlighet annars uppstå? Det levande väsendet är således livets femte grundfacit.

Det ovannämnda levande väsendet har en förmåga att uppleva livet. Den fasta punkten i denna upplevelse är naturligtvis dess egen jagförnimmelse. Men denna förnimmelse har det inte som fundamental dagsmedveten upplevelse på det fysiska planet förrän det har utvecklats genom mineral-, växt- och djurriket. Fram till detta stadium är jagförnimmelsen helt omedveten. Det är i verkligheten endast de yttre upplevelserna av naturens påverkan, och påverkan från de andra levande väsendena, som det i särskild grad börjar uppleva vaket dagsmedvetet. Det upplever således omgivningarna och börjar urskilja sig själv från dessa, dock utan att till en början ha tankar om sig själv. Men efter hand börjar det dock urskilja sig själv från omgivningen och ger uttryck för detta sitt själv med ordet ”jag” och omgivningen med ordet ”det”. Och detta faktum att vi alla upplever vår livsupplevelse som en ”jag”, ”det” relation är livsmysteriets sjätte grundfacit.

Med detta det levande väsendets jag har vi kommit till lösningen på världsalltets stora rörelseocean. Vi har kommit till alla rörelsearters, skapelseprocessers och upplevelsetillstånds innersta orsak. Detta jag är sålunda den absoluta ”första” orsaken till alla orsaker eller verkningar i vår egen existens. Att det är den första orsaken blir till faktum därigenom att det är höjt över rörelsen eller manifestationen, i och med att det är det viljebestämmande ”något” bakom rörelsen. Det kan alltså inte i sig själv vara viljebestämt och skiljer sig därigenom från alla rörelsearter eller manifestationer. Det kan inte som dessa vara en produkt av ett föregående tänkande utan är i sig självt ”det tänkande”, ”det skapande”, ”det manifesterande”. Då det inte kan vara en produkt av någon som helst föregående orsak, måste det med nödvändighet existera som den absolut ”första” orsaken. Det skiljer sig alltså från alla andra slags ”orsaker” genom att vara ”orsakslöst”. Denna ”orsakslösa orsak” är livsmysteriets sjunde grundfacit. Då den inte är skapad, utan utgör själva skaparen, har den evigt funnits till och kommer därför likaså i all evighet finnas till.

Genom att vi här i våra analyser har kommit fram till den orsakslösa orsaken, har vi kommit fram till livsmysteriets fundamentala lösning. Vi har kommit fram till själva ”det levande något” bakom all manifestation eller skapelse och upplevelse av liv. Vi har kommit fram till ”något” som skiljer sig från allt annat i världsalltet därigenom att det inte är skapat, utan har en evig oföränderlig existens. Det är i sig självt inte rörelse, utan är som sagt i stället rörelsens upphov. Då det är upphov till all skapelse, kan det i sig självt inte ha någon analys. Oavsett vilken analys vi anser att det måste ha, kan denna analys bara vara uttryck för något det har skapat och inte för det nämnda ”något” självt. Varje levande väsens jag måste därför rätteligen förbli namnlöst och helt utan analys utöver denna enda att det utgör ”något som är”. Men till detta jag, som vi kan beteckna som en princip, knyter det sig två andra principer. Vilket gör det levande väsendet till en treenig princip eller enhet med tre analyser: jaget, skaparförmågan och det skapade. Martinus ger dessa tre sidor av det levande väsendet, likt en triangel, den matematiska beteckningen X1, X2, X3 och skriver att denna stadfästelse av det levande väsendets odödlighet eller suveräna eviga framträdande i form av ”den treeniga principen” är livsmysteriets åttonde grundfacit.

När det sagts om Gudomen att ”I honom lever vi, rör oss och är till” är det ett orubbligt faktum som här kommit till uttryck. Vi vet redan att vår organism är ett världsallt i miniatyr. Den utgör boning för myriader av mikroväsen, som får sin upplevelse av livet i denna, samtidigt som dessa små väsen är en livsbetingelse för organismens existens som ett redskap för dess upphovs skapelse och upplevelse av livet. Vi blir således var och en ett makroväsen för dessa våra mikroväsen, liksom vi själva är mikroindivider i en jätteorganism, i form av den planet vi lever på. Där det i naturen som omger oss existerar exakt samma livsprocesser vi själva bär inom oss och där vi i världsalltet sålunda ser samma analys eller treeniga princip orubbligt stadfäst. Då levande väsen inuti levande väsen sålunda uttrycker huvudprincipen i Gudomens kropp, så framträder alla väsen såsom skapade till ”Guds avbild”, ”till att vara honom lika”. Detta är livsmysteriets nionde grundfacit.

Som vi redan känner till har alla levande väsen en evig livsupplevelse. Men vad är huvudbetingelsen för att det levande väsendet över huvud taget är i stånd att kunna uppleva något? Det är riktigt att det har sinnesförmågor, men det är absolut inte tillräckligt för att kunna förnimma. Objekten som skall förnimmas måste framträda på ett sådant sätt att de är markerade. Något som inte är markerat eller som inte utgör en större eller mindre kontrast till andra ting kan omöjligen förnimmas. Men hur blir ett ting markerat så att det kan förnimmas? Det markeras därigenom att det till detsamma finns en motsats. Det måste mer eller mindre avvika från alla andra ting i sin omgivning. Om det inte mer eller mindre utgjorde en avvikelse från omgivningen, utan var fullständigt, totalt ett med denna, skulle det i motsvarande grad vara totalt osynligt. Denna tingens avvikelse från andra ting hör hemma under det vi kallar ”kontrastprincipen”. Detta kontrastmässiga förhållande till dess omgivning gör att det kan urskiljas från denna omgivning. Därigenom blir det ett sinnesobjekt. Men en sinnesobjekt kan endast existera som en ”bild”. Om denna bild upplevs genom synsinnet, blir den alltså en ”synbild”. Och vi ”ser” bilden framträda i ljus och skugga. Om sinnesobjektet upplevs genom hörselsinnet blir det en ”ljudbild”. Om det upplevs genom luktsinnet blir det en ”luktbild”. Om det upplevs genom smaksinnet blir det en ”smakbild”, liksom det blir en ”känselbild” om det upplevs genom känselsinnet. Dessa bilder utgör grunden för skapandet av väsendets medvetande och psykiska tillstånd, livsupplevelse och manifestation. Att uppleva livet är därför detsamma som att uppleva kontrastkombinationer.

Då det levande väsendet inte bara upplever sinnesbilder, utan också manifesterar eller skapar sinnesbilder, som åter är det samma som dess manifestationer, måste det likaså här finnas harmoni eller balans i de inbördes detaljer som manifestationerna är uppbyggda av. Finns inte det blir manifestationerna ofullkomliga. Ett väsens samlade manifestation eller sätt att vara representerar också en bild. Det består av ljus och skugga. Men ljuset är det samma som kärleken, medan mörkret är detsamma som hatet. Det är samma två kontraster vi kallar ”det goda” respektive ”det onda”. I varje människas sätt att vara är dessa två kontraster närvarande.

Men hur blir nu ett väsens sätt att vara så fullkomligt att dess manifestation blir i Guds avbild? Det sker genom att alla levande väsen, både växter, djur och jordmänniskor, är under utveckling, är på väg från primitivitet till intellektualitet, från inhumanitet till humanitet, samtidigt som varenda existerande upplevelse de får eller erfarenhet de är i stånd att göra oundgängligen är ett plus för denna utveckling, blir det också här till ett faktum att de levande väsendena således är under tillväxt fram mot en större och större fullkomlighet, för att till sist uppnå denna tillväxt slutfacit: att till hundra procent vara till glädje och välsignelse för levande väsen, ett sätt att vara som är det samma som Guds väsenart. Det är detta sätt att vara som gör människan till Guds avbild, honom lik.

Men efter dag kommer natt, efter sommar kommer höst och vinter. Livskretsloppen, kontrasternas förutsättning - kretslopp vari vi även får placera hela vår kända utveckling och evolution går sin gång. Kretslopp som förtonar sig neråt i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos och som utgör förutsättningen för att vi som levande väsen är garanterade en evig livsupplevelse. Detta är livsmysteriets tionde grundfacit.

Varje handlingssätt är en kombination av rörelsearter. Det kan vara kärlek, liksom det kan vara hat. Där jordmänniskorna ännu har mycket långt kvar till förståelsen av att deras öde, är verkningarna av deras eget sätt att vara. Där karamlagen verkar på det sättet att vad en människa sår, det skall hon skörda, och det man vill att människor skall göra mot oss, det måste vi först göra mot dem. Därför blir detta också en bekräftelse på det eviga ordet: ”Det är saligare att ge än att ta.” Lagen för karma bringar i sitt slutfacit alla levande väsen fram till att genom sitt sätt att vara bli till glädje och välsignelse för allt levande. Om väsendets sätt att vara inte blir sådant, kan det omöjligt vara Guds avbild, honom likt.

Hur går det då till, att det som ett levande väsen gör mot andra väsen kommer tillbaka till det självt och skapar dess öde? Det går till på det sättet att varje handling som det levande väsendet manifesterar, skapar en mottaglighet i väsendets psykiska struktur för precis samma handling. Var det en god handling, blir väsendet mottagligt för en motsvarande god handling. Var det en ond handling, blir väsendet mottaglig för en motsvarande ond handling. Det är inte bara detta att väsendet blir mottagligt för handlingen. Det sker också detta, att handlingen i sig själv bildar en kombination formad i handlingens struktur. Denna energikombination omsatt i rörelse går liksom alla andra energikombinationer eller rörelser i kretslopp. Detta kretslopp utgår från sitt upphov och vänder tillbaka till sitt upphov. Vid denna återkomst utlöser det samma handling mot upphovet som den av vilken det var en verkan. Väsendet kommer således här att få skörda återgäldandet av den handling det begick mot sin nästa, oavsett om det var ett djur eller en människa, oavsett om det var en ond eller god handling.

Enligt denna väsendets kosmiska struktur kan väsendet omöjligt få uppleva något som helst som det inte självt är den första utlösande orsaken till. Det kan således inte bli föremål för något som helst lidande som är större eller mindre än det som det självt utlöser. Det är alltså absolut sitt eget ödes herre. Inget väsen kan därför lida orätt eller göra orätt. Om orätt verkligen kunde manifesteras skulle världsalltet vara kaos, om det över huvud taget kunde existera, och Gudomen skulle varken vara allsmäktig, allvis eller allkärleksfull. Ödeslagen ”Vad en människa sår, det skall hon också skörda” hör således till världsalltets eviga och orubbliga principer. Det är det faktum som kvarstår, allteftersom väsendet får uppleva verkningarna av det lidanden som det med sitt sätt att vara har utsatt andra levande väsen för och det utgör livsmysteriets elfte facit.

Vi har nu genom dessa föregående 11 facit eller analyser sett att var och en av dessa är en orubblig princip i världsalltet eller livets struktur. Vi ser att dessa för den utvecklade forskaren såsom fakta bekräftar det levande väsendets odödlighet, dess ödesutformning, dess förnyelse av sin eviga livsupplevelseförmåga och djurriket eller mörkerzonen som en livsbetingelse för upplevelsen av det allt överstrålande ljuset i spiralkretsloppets alla andra riken. Vi blev också klara över att rörelsen i spiralkretsloppet från mörker till ljus och åter till mörker och ljus upprätthålls i kraft av hunger- och mättnadsprincipen, som inte bara är en fysisk, utan i allra högsta grad också en andlig eller kosmisk princip, utan vilken all upplevelse och manifestation av liv skulle vara en omöjlighet, såväl för Gudomen som för de levande väsendena. Vi har också sett att livsmysteriets lösning gör det till faktum för den utvecklade forskaren eller kosmiska iakttagaren, att kärleken är världsalltets grundton och detta att man skall älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv utgör den absolut enda vägen till ljuset, till kosmiskt medvetande, till den verkliga, fundamentala självupplevelsen av själva Gudomen.

Alla dessa grundfacit uppenbarade vidare för oss, att liksom vi är ett levande makrokosmos för de myriader av levande väsen som upplever livet i vår organism, så är vi likaledes mikroväsen i en större organism, som utgör makrokosmos för oss, och att vi i dessa två kosmos har Guds kropp i oss och utanför oss samt att det är genom dessa två kosmos som väsendet såsom ett mellankosmiskt väsen är kroppsligt och andligt förenat med Gud. Och det är detta släktskap med det allra högsta väsendet som gör det levande väsendet till en verklig gudason, vilken som mellankosmiskt väsen kan uppleva och iakttaga den eviga Gudomen både uppe och nere, både inne i och utanför sig själv. Men gudasonen eller det levande väsendet inte bara upplever och iakttar detta sitt eviga upphov, utan det får av denna sin upplevelse och iakttagelse själv förmågan till manifestation eller skapelse.

Då denna dess manifestations- eller skaparförmåga således är ett resultat av dess upplevelse och iakttagelse av Gudomens manifestation eller skapelse, och denna skapelses slutfacit absolut utan undantag är till glädje och välsignelse för levande väsen, finns det således ingen som helst möjlighet för att tillblivelsen av det levande väsendets manifestations- eller skaparförmåga och därmed dess sätt att vara i sitt slutfacit inte skall bli till glädje och välsignelse för levande väsen. Det är detta gudomliga slutfacit av skapelsen eller utvecklingen av det levande väsendet som gör det till ”människan som Guds avbild, honom lik” och infriar de gudomliga orden ”se allt är mycket gott”, som de sista och tolfte grundfacit.

Jag har med texten ovan velat ge er Martinus sätt att argumentera, resonera och filosofera kring hur livsmysteriet kan lösas. Jag har plockat text från Symbolbok 3 och Livets bok 3, förkortat texterna utan att för den skull förlora det helhetsresonemang som kännetecknar Martinus. Som också skriver att med kännedomen om de tolv grundfacit är livsmysteriet inte längre något mysterium, vilket det inte heller livets mening att det ska vara. Det är dessa kosmiska analyser som Gudomen har i beredskap för den utvecklade sanningssökaren eller för vilket som helst annat väsen som hungrar efter livsmysteriets lösning som näring för kärleken, baserat på ett fundament av intellektualitet eller logik.

Som jag ser det visar Martinus vägen för en vetenskap som blir andlig, som går från ett reduktionistiskt livsperspektiv, till ett nytt holistiskt livsvetenskapligt sammanfogande av livets alla delar, så att vi bättre förstår frågorna: Vad är liv? Hur hänger livet ihop? Och vilken roll har ”jag” i dessa sammanhang? Där sökandet efter ett nytt holistiskt livsperspektiv på dessa frågor, får vetenskapen att närma sig religionerna. Och tur det är för oss, att människor som Buddha, Jesus, Muhammed och Martinus ser det som sin plikt att tala och undervisa oss om den kärlekens väg alla humana sökande människor längtar efter, men som vi inte alltid på egen hand förmår att se. Att de visa talar och inte tiger.....

Riv "pyramiderna"!

Wed, 06 Jan 2016 10:52:19 +0000

Alla mänskliga rättigheter vi har idag, har vunnits via hårda politiska kamper. Fackföreningar, politiska rörelser, politiska partier har vuxit fram i en strävan efter bättre och mänskligare livsvillkor. En kamp som har rötter i våra humana religioner. Där Buddhas, Jesus och Muhammed var lysande exempel på en idealitet som format denna strävan, om än med lokala kulturella variationer. En väg som kan beskrivas som en kamp för rättvisa, för barmhärtighet, för praktisk människokärlek. Martinus beskriver detta som livets väg, där det som formar oss är en strävan att överkomma lidande, smärta och ”död”. Där vi strävar efter behag och försöker undvika obehag. Något som vi utifrån en religiös terminologi skulle kunna beskriva som; ”att vi äter av kunskapens träd och får våra ögon öppnade”.

Där allt handlar om erfarenheter som ska göras, för att vi ska förstå, den kärlekens väg som livet utgör. En process som fört med sig att vi mer och mer förstår att vägen framåt handlar om utveckling och psykologi. Att vi måste förstå vilka instinktiva krafter som styr ”djuret” i människan och vilka krafter som styr den altruistiska sidan av det mänskliga sinnet. Något som religionerna tidigare beskrev som kampen mellan ont och gott, kampen för upplysning, kampen för att övervinna våra lägre, primitivare begär. En inre kamp som vi i vår moderna kultur som sagt har psykologiserat och där vi idag talar om att vi ska vara sanna mot oss själva, utforska dessa begär, skilja på sunda mänskliga behov och ett förnekat känsloliv.

Livet tvingar således alla tänkande och reflekterande människor att bli sin egen expert, på det egna självet. Att utforska; Vem är jag? Så kan jag också beskriva mitt eget liv! Där jag har varit igenom min utveckling, bearbetat mitt eget inre känsloliv, insett att jag är religiös på mitt högst personliga, individuella sätt och där jag eftersträvar att förstå mig själv, världen, livet och Gud.

En förståelse som växer fram i kraft av den interaktion vi alla står inför, i mötet med; Våra medmänniskor. Ett möte som format mig till en tänkande, reflekterande andlig individualist. Där jag på inga villkor vill styra och ställa med människor eller själv vill bli utsatt för diktatur. Vilket kan låta som en paradox, då så mycket av det vi tvingas in i, i samhället baseras på att vi tvingas underordna oss andras viljor. Men i detta ligger det också en tvingande utveckling, att Gud eller livet medvetandegör oss, för att möjliggöra förändring till det bättre.

I denna process kan vi då också ta ut riktningen för vår nästa stora kamp - för mänskliga rättigheter – vilket handlar om löneslaveriets avskaffande! En kamp som kräver att vi förstår att mål och medel för vår kamp inte kan avvika från varandra. Att där måste vara en överensstämmelse mellan det vi vill uppnå, det vi säger och det vi gör. Att vår trovärdighet som människor, om människokärlek är vårt mål är, att vi kan skilja på sak och person. Att vi kan älska även den omogna människan bakom handlingen, som vi älskar barn.

Detta sagt för att vi ska förstå vad vi utmanar, när vi kräver det ovan nämnda, sista slaveriets upphörande. Nämligen vår affärsvärld och kapitaldiktaturs upphörande. Där vi måste ha förståelse för och insikt om att detta bara kan ske med Guds hjälp, genom den domedagsprocess som nu drar in över mänskligheten i form av ett tredje världskrig, som kommer att föra ”dom” över den falska affärsprincip som betingar att en del människor försöker tjäna pengar på andra människor genom oskäliga vinster och en ränteekonomi som utarmar och förslavar den stora massan och gör några få rikare och rikare.

Där även det institut som står bakom och har copyrighten till Martinus verk, måste lära sig detta. Så att de människor som är i ledningen för detta institut, väljer den rätta vägen, förstår den idealitet som drivit mänskligheten framåt och format våra mänskliga ideal. Ideal som Martinus själv verkar för - genom allt han skriver och gör.

Ett institut vars trovärdighet hänger på dess efterlevnad av den Kristusmoral Martinus gör sig till uttolkare av. Ett institut som då inte kan förvärra de slavliknande förhållanden som människor lever under, genom att kräva att de människor som arbetar åt institutet – ska betala för att göra så. En princip som om den tillämpades i samhället i övrigt, skulle göra människors existensvilkor, än mer djävulska. Lika självklart är det att ett institut som kämpar för Kristusidealens globala seger måste välja den ideella vägen och inte den kommersiella vägen för sin verksamhet. Näringslivets hierarkiska beslutsvägar kan inte tillämpas i dess ledning och i en ideell verksamhet kan vi inte ha en direktör och en styrelse enligt affärsvärldens praxis.

Om målet för Martinus författarskap, för vårt engagemang för Martinus och Guds sak, är att upplysa människor, måste vi ge människor andlig frihet och inspirera deras mänskliga kreativitet. Har vi kunskap och insikter vi vill dela med oss av, måste det ske på trovärdiga grunder. Att vi lever analyserna efter bästa förmåga och har Kristus och Martinus som rättesnöre för vårt eget handlande. Till ett liv i denna anda, kan vi ge råd. Och detta är ”rådets” uppgift! Inget annat! Allt annat handlar för Martinus Institut om att bevara de danska originaltexterna oförändrade som de föreligger från Martinus hand, enligt det testamente där Martinus sista vilja stipulerades. Översätta böckerna till all världens språk. Samt att på centret i Klint driva en skola kring analyserna i Martinus verk. Allt annat villar på det privata initiativet och Gud. Där det inte åligger Martinus Institut att kontrollera och styra Gud, men låta alla dessa initiativ leva sina egna liv.

Att dessa tillsynes självklara ting behöver sägas, visar oss tyvärr den mänskliga dårskap vi överallt ser prov på. Där jag genom åren mött individer intresserade av Martinus analyser, som under ändlösa diskussioner och samtal - ritade pyramider. Talade om sig själv som expert, som varande organisationspsykolog och krävde respekt för sin auktoritet och till slut i praxis placerade sig själv i toppen av dessa hierarkiska strukturer och där gick till rätta med alla oss andra, som inte erkände vederbörandes auktoritet. Där människor exkluderades, baserat på primitiva sympatier och antipatier. Där alla höga ideal utmynnade i diktatur och envälde, och där dessa ”dårar”, som det finns mer än en av, inte förstod att den verksamhet de drev eller fortfarande driver, handlar om människor i första hand och inte om organisationsstrukturer. Ett ”sjukdomstillstånd” vi fortfarande lever med i styrelsen av Institut och Martinus stiftelser. Där en del omogna människor inte förstår att diktatur som styrelseform, inte går ihop med ett officiellt budskap om människokärlek, demokrati och kosmisk kommunism. Där människor som gör ett ideellt arbete, i längden inte kan tvingas göra så om de inte ser att det är sann människokärlek som driver vår sak framåt.

Allt detta gör att jag propagerar för att vi ska ”riva” pyramiderna, verka och inspirera varandra som människor och där den som kan en sak, som har kompetens och kunskap leder de övriga i platta strukturer där alla kan växa som människor. Att vi inser att det är kompetens och skicklighet som får oss att ibland ikläda oss rollen som lärare. Men där vi om vi har en specialkompetens har att föra denna vidare till andra, så att människor kan cirkulera och inte fastnar på sina positioner. Vi måste också inse att där vi inte har dessa förmågor är vi elever. Att förstå dessa skillnader och ha förmågan att göra nåt konstruktivt av det hela - handlar om ödmjukhet.

Från A - till K - människa

Sun, 01 Nov 2015 16:05:46 +0000

Från A- till K-människa, Martinus 11 sexuella kategorier

- eller hur Kristusmänniskans sympatiska sinne utvecklas,

sett från ett andligt evolutionärt perspektiv.

Något av det mest revolutionerande som Martinus beskriver i sina verk är det han kallar den sexuella polförvandlingen, vilket är Martinus ord för den sexuella uppvakningsprocess vi kan se i alla kultursamhällen. Här avslöjas att något av det som vi uppfattar som det mest fundamentala i livet - mannen, kvinnan, äktenskap och familjeliv - endast är stadier i utvecklingen mot att bli en riktig människa i Guds avbild. Här på jorden, levande bland oss människor, har en sådan färdig människa i Guds avbild, gjort ett så outplånligt kulturellt avtryck, att vår västerländska moderna humanistiska kultur vilar på hans livshistoria, på hans mänskliga exempel – på Kristus.

Det Martinus beskriver i sitt verk, Tredje testamentets, Livets bok i sju delar är hur Gud genom den utveckling eller evolution vi alla är del i, omskapar alla människor till att bli Kristusväsen. En förståelse av denna förvandling och dess konsekvenser, är fundamental för den nya andliga livssyn, detta verk förmedlar.

Martinus visar i detta verk hur de mänskliga sympatiska anlagen växer genom människans erfarenhetsskapelse från liv till liv, (då ”kärnan”eller ”jaget” i oss är evigt och odödligt). Hur förmågan till inlevelse, empati, detta att älska allt och alla utvecklas och hur människan i Guds avbild, som tänker och agerar likt Gud framträder via evolutionen. Där livet i den fysiska världen kan liknas vid en ”livmoderzon”, där livets lagbundenhet, ”ätandet av kunskapens träd”, genom reinkarnation utvecklar växten, djuret och människan mot fullkomlighet, mot att bli lik Gud.

Allt och alla befinner sig på denna livets väg. En väg som obönhörligen går framåt, där varje gjord erfarenhet leder oss uppåt mot nya himmelska höjder. En väg som formar sig individuellt, men där alla principiellt genomlider det samma för att bli det samma. Där vi är de människor vi gråtit oss till att vara, men där vi genomgår detta lidande, vår karma tillsammans med alla andra människor och formar ett gemensamt öde.

För en del människor kommer detta lidandes tillstånd, på det sexuella livets område, genom en av förförelse ”för tidigt öppnande” av den motsatta polen (det feminina för mannen och det maskulina för kvinnan). Att Gud på karmamässiga grunder för individen i fråga, undervisas genom en ”för tidigt” väckt homosexualitet, vilket för individen i fråga innebär ett vist mått av obehag och lidande. Där Martinus beskriver detta som en ”urspåring” från livets normala väg.

Men för att förstå vad dessa ord och begrepp betyder i Martinus författarskap, gäller det att rensa sina egna negativa associationer. Personligen har jag fått höra, ”att jag har en allt för positiv bild av homosexualitet” när jag håller föreläsningar och kurser, men jag anser generellt, att problemet är det motsatta. Att de flesta som talar om Martinus polanalyser, gör det utifrån ett heterosexuellt tolkningsföreträde. En heterosexualitet som utgör en självklar grund och norm för dem. Där deras sympatier och antipatier lyser igenom deras tal och texter. Där läsaren av Martinus verk måste inse att Martinus har en positiv och mycket mer omfattande syn på begreppet homosexualitet, än vad de flesta har och att detta inte bara speglar en fysiskt synlig sexuell konstellation, men mer än så speglar en inre psykisk, för att inte säga högpsykisk mänsklig förvandling av de sympatitillstånd som styr den humana människans beteenden.

Grundorsaken till HBTQ människornas problem är ”flockens” eller allmänhetens okunnighet och bristande förståelse av denna nya kärlek, ett nytt sympatitillstånd som växer fram i alla människor! Att människor känner antipati och hat mot alla kärleksuttryck som inte passar in i det traditionellt heterosexuella könsspelet. Där vi här ser hur självbevarelsedrifternas primitiva språk sätta press på människor och skapa fördämningar som i värsta fall, när de brister, kan komma fram i okontrollerade sjukdomstillstånd på det sexuella planet.

Martinus beskriver i Livets bok 5, hur alla människor genomgår en sexuell utveckling från att vara heterosexuella äktenskapsväsen, mot att bli homosexuella kristusväsen. Där den instinktiva förälskelseförmågan som binder samman ett par, successivt bryts ner och ersätts av en ny kärleksförmåga som mer och mer går i en altruistisk riktning. Martinus delar in denna mentala, psykologiska, sexuella, process i 11 kategorier eller stadier, från A – K människa.

Där A, B, C och H människan är heterosexuella, E, F och G människan har ostabil könsidentitet, med många inre frågetecken, ibland med en känsla av att vara född i fel kön. D, I, J människan är homosexuella och där K människan beskrivs av Martinus som ett nytt, ”tredje kön”, ett frikön som likt Kristus frigjort sig från reinkarnationens och återfödelsens kretslopp och nu skapar sina kroppar med tankekraft.

Vilket i ockulta kretsar beskrivs som materialisation och där kroppen upplöses via dematerialisation. En förmåga Jesus behärskade och använde sig av efter sin korsfästelse och död, när han på den tredje dagen åter visade sig för sina lärjungar. Samma materialisationsprocess som alla änglar, i de Bibliska berättelserna också använde sig av.

När vi nu ska till att gå igenom dessa 11 kategorier, så får vi också ha i åtanke att de publicerades första gången 1947 och att mycket av det vi ser i dagens HBTQ rörelse inte fans då, som könsbytesoperationer och liknande. Vilket vi idag får placera in i analysen av kristusmänniskans skapelse.

A-människan beskrivs av Martinus som det ”lyckliga äktenskapet zon”. Där äktenskapet är lyckligt och uppfyller individernas hela begär. Exempel på detta ser vi framförallt i det monogama delen av djurens och människornas värld eller livszon. Men Martinus beskriver detta som ett ”döende livsfundament”, som idag behöver ”kryckor” för sin fortsatta existens. Där bibelns Moselag utgör en sådan krycka! Detta samtidigt med att Moselagen är ett fantastiskt ”avelsprogram” för att få fram ett ”stort och mäktigt folk”. Ett ”avelsprogram” som kopierats av alla ”stora” ledare och diktatorer genom historien.

Vilket får oss att komma in på nästa kategori, där individens intelligens vuxit, men där känslolivet släpar efter och kan beskrivas som ”rått och brutalt”. Bland B-människan finner vi män och kvinnor som hänsynslöst utnyttjar andra människor för sina egna syftens skull. En människotyp vi omtalar som kriminella, som gangstrar, som hänsynslösa diktatorer. Men där livets hårda karma, successivt förändrar och känslomässigt förädlar denna människotyp.

I C-människan finner vi den stora majoriteten av världens människor. De befinner sig i vad Martinus kallar det ”olyckliga äktenskapet zon”. Där förälskelseförmågan degenererat, där äktenskap och familjeliv mer eller mindre vilar på äktenskapliga kompromisser i kombination med släkt, vänners och allmänhetens förväntningar, vilar på tradition och normer.

Bland D-människorna finner vi de homosexuella människorna. Människor som blivit ”förförda” till ett homosexuellt liv, i innevarande eller tidigare liv och därför i detta stadiers första faser behärskas av det motsatta könets psyke och mentala liv. Där vi här ser den ”feminina mannen” och den ”maskulina kvinnan”. Ett stadie som inledningsvis präglas av många frågetecken kring en ny könsidentitet men successivt innebär en uppgörelse med alla traditionella stereotypa könsrollsmönster. En utveckling från ”ett antingen eller” sätt att tänka i fråga om kön och genus till ett ”både och”, när det gäller ett manligt – kvinnligt tanke och känsloliv, och hur det över tid förenas i ett mänskligt sådant.

E - människan har en sexuell inställning som svänger, mellan det egna och det motsatta könet. Vi kallar det bisexualitet, även om Martinus inte använder detta ord. Han beskriver det som ett balanserat och stillsamt sätt att utforska sin motsatta pol.

F - människan genomgår samma utveckling, men är mer utåtagerande med sin sexualitet. Svänger ibland fram och tillbaka i sitt sexuella identitetssökande. Byter kön, även om Martinus inte nämner detta i sina texter och för en del söker nya sexuella sensationer med inslag av våld och sadomasochism. En människa i farozonen för mentala sjukdomstillstånd kopplat till sexualiteten.

G – människan representerar en människotyp som fullständigt spårat ut från livets normal väg och har följaktligen en sexualitet som får sin tillfredsställelse i kraft av våld, mord, pyromani med dödlig utgång och andra liknande perversiteter. Ett tillstånd som för individen ut i livsleda och i värsta fall självmord. Men där även denna människotyp av Gud, förs till baka till ett normalt behagsskapande sexliv.

H – människan beskrivs av Martinus som det sista heterosexuella stadiet. Ett stadium mycket nära det homosexuella, med djupa platoniska vänskapsband mellan individer av samma kön. Med en eventuell heterosexuell parbildning som skett i kraft av ungdomsårens förälskelse, men som sen levts ut. I det att alla människor före 30 års åldern genomlever en repetitionstid, där alla gjorda erfarenheter och talanger i form av anlag från tidigare liv kommer fram i individen. Där ett foster under kvinnans nio månader långa havandeskap principiellt genomgår djurrikets miljonåriga evolutionsprocess, så genomgår barnet en liknande genomgång av individens alla människostadier,där de sista livens alla erfarenheter framkommer kring 30 års åldern.

Martinus beskriver också hur en relation mellan två jämbördiga H – människor, i bästa fall bli till ett lyckligt kamratäktenskap, villande på gemensamma intressen. Men det kan också bli ett mycket olyckligt äktenskap om den mentala standarden på ett par skiljer sig mycket åt. Där en resignation inför en primitivare partner får individen att inse sin olämplighet för äktenskapligt samliv. En H – människa beskrivs också av Martinus som en mycket andlig individ, som med lugn och balans tar sig ann de livsuppgifter hen förnimmer hen har. H – människan befriad sen successivt från den sista sexuell slöja som hållit den motsatta polens sexuella funktioner, utanför hennes medvetande och individen blir en homosexuell I – människa.

I – människan beskrivs av Martinus som den fullkomligaste och mest utvecklade av de ännu oinvigda jordmänniskorna. De är andligt högt utvecklade människor som inte kan bindas av dogmer och sekter. De lever och andas i en moral av kulminerande rättfärdighet, de är vegetarianer av respekt för och kärlek till allt liv. De har en stark intuitiv förmåga, börjar uppleva kosmiska glimtar och finns i regel i underordnade positioner, då maktutövning, konkurrens och äregirighet är utlevt. De är som Martinus beskriver dem, långt avancerade aspiranter till ”den stora födelsen” eller ”Kristi återkomst på skyarna”. De lever i Orienten som visa män och eremiter, i civilisationen och i kulturens tättbefolkade områden i det fördolda. De är så harmoniskt utvecklade att de inte längre kan bli förälskade, varken i det motsatta könet eller i det egna. De kan vara mycket maskulint betonade när så krävs, likväl som de också äger en feminin, mjuk, känslig eller varsam hand när detta behövs. Och Martinus beskriver hur de i humana, moraliska skaparprocesser uppvisar en oräddhet och en genomförd viljeakt som i fasthet och orubblighet inte ens kan övertrumfas av den mest maskulina man, samtidigt som de i samma process kan mildra situationen och avlägsna alla farliga, skarpa mentala kanter och flisor med en smekande hand som i hjärtevärme stundom överglänser en moders kärlek. Martinus beskriver också hur den sista slöja eller ridå, i den sexuella förvandlingsepokens skyddsorgan, likt en andlig ”mödomshinna” här öppnas, så att individen till sist genomgår den ”stora födelsen”, får kosmiskt medvetande och förvandlas till en J – människa.

J – människan lever i ett självupplevt kosmiskt medvetande, ett medvetenhetstillstånd som i Bibeln beskrivs som ”Kristi återkomst på skyarna”, som ”himmelriket”, som ”hjälparen den heliga anden”. Det gör väsendet till ett med Gud, ett med Fadern, vägen, sanningen och livet. På jorden har det hitintills funnits två människor av denna dignitet. Jesus och Martinus! De var båda homosexuella, älskade alla, men hade bara intima sexuella relationer med högt utvecklade medväsen av sitt eget kön. Jesus sägs ha älskat sin lärjunge Johannes och Martinus hade sina kärleksaffärer, som sköttes diskret och ouppmärksammat för de flesta. På vår andlig utvecklingsresa ska vi alla nå hit. Här upphör sedan reinkarnationen och individen lär sig bemästra materialisation och dematerialisation. Att på tankens bud kunna skapa och upplösa sin kropp, vilket gör individen till en färdig K – människa.

Om denna sexuella förvandlingsprocess sista stadier, från I – till K – människa skriver Martinus att det tidigare inte var möjligt att genomleva dessa stadier på jorden, att primitivitetens och dumhetens eldorado var allt för kompakt. Att individer av denna höga standard, var tvungen att inkarnera på längre komna planeter, där livsmysteriets lösning var manifesterat som en konkret och absolut vetenskap. Med Martinus livsverk, Tredje testamentet finns det nu förutsättningar för ”den stora födelsen” att börja äga rum även i jordklotets sfär.

Vad Martinus tankar kan hjälpa alla humana heterosexuella, homosexuella, bisexuella, transsexuella och queer tänkande människor med, är ett andligt evolutionärt perspektiv på det de genomlever. Att se hur det jordmänskliga umgänge människor emellan, är styrt av primitiva sympatier och antipatier. Samt vad vi kan göra åt detta! En sådan process måste förr eller senare påbörjas i alla människor som vill förstå livsmysteriet. Där vi i denna process måste lära oss att se människan i vår nästa, se hen med kärlek. För kärleken är en andlig synförmåga och Martinus verk, Tredje testamentet utvecklar denna synförmåga!

Om Andlig Queerteori

Mon, 29 Dec 2014 16:14:50 +0000

Jag har fått många reaktioner på mitt föredrag om Andlig Queerteori och detta att jag går ut med att Martinus var en dansk, homosexuell författare. Detta har nämnts med förfäran! En del har skämts över det jag gjort! Många har reagerat negativt och en del har hävdat att Martinus står över alla våra sexuella definitioner. Han är ”dubbelpolig” och inte homosexuell! Där dubbelpolig, som är Martinus ord för att beskriva ett nytt balanserat sexuellt tillstånd, mellan femininitet och maskulinitet, är väsensskilt från homosexualitet; enligt deras definition. Själv hävdar jag att orden ska ses som synonyma begrepp. Att detta var Martinus sätt att ”kamouflera” och tala om homosexualitet bland heterosexuella anhängare av hans sak, utan att väcka deras fördomar, indignation och ilska.

Martinus har i Livets bok 3 och 5, gjort en analys av vad som sker inom människan, hur det mänskliga sympatiska sinnet växer fram och hur alla människor genomgår en förvandling från ett heterosexuellt äktenskapstillstånd mellan man och kvinna, mot att bli ett homosexuellt, eller dubbelpoligt Kristusväsen. I dessa analyser hävdar han att detta är ”slutmålet” med den jordiska människans evolution. Att den heterosexuella människan ”transformeras” och genom många liv och inkarnationer genomgår en sexuell förvandling där de sympatiska anlagen förmänskligas och successivt ”bryter” med de från djurriket, nedärvda instinktiva sexuella drifterna. Där dessa utvecklas och förmänskligas från egoism och egenkärlek, vilket vi känner till som förälskelse, till en riktig kärlek av en altruistisk natur.

En process som för med sig att könsskillnaderna mellan män och kvinnor successivt jämnas ut. Att de ingrodda könsföreställningarna vi alla bär på förändras. Att individen blir mer och mer – hel. Att de maskulina och feminina mentala krafter som bygger vår könsidentitet utjämnas, så att ett nytt kön på sikt uppstår.

Detta nya kön är Kristusmänniskan. I denna människotyp har de maskulina och feminina karaktärsdragen smält samman till ett nytt kön. Martinus kallar detta kön för ett fri kön. Det behärskar materialisation och dematerialisation, och skapar sina kroppar på samma sätt som Jesus gjorde efter sin korsfästelse, när han uppstått från ”de dödas rike”. I detta riktiga människorike finns inte de två kön vi är vana vid. Här tar man, som Jesus säger, inte till äkta eller är med Martinus ord; ” gift med hela mänskligheten”.

Detta himmelska tillstånd liknar, det vi här på jorden omtalar som det homosexuella tillståndet och långt komna andliga väsen som inkarnerar från de högre andliga tillvaroplanen, som Jesus och Martinus, är då här på jorden, i sina fysiska kroppar, född av kvinna att betrakta som J – människor, enligt Martinus egen definition.

En sådan J - människa är homosexuell och har inte på något sätt kvar en dragning till det motsatta könet. En sexuell dragning som är totalt utlevt och mättad, sedan många, många liv och inkarnationer bakåt. Detta gör att jag vågar hävda, med stöd i Martinus egna analyser att både Martinus och Jesus var homosexuella. Hade kroppsliga, könsliga begär och ett sexliv.

Jesus sägs ha älskat sin lärjunge Johannes och Martinus hade också sina kärleksaffärer, vilket många människor som varit honom nära, vittnar om. Martinus har dessutom själv stått i talarstolen i Klint, i Danmark och erkänt att han är homosexuell. Vilket för mig inte alls är något konstigt! Han har också antytt i publicerade artiklar att han sätter likhetstecken mellan homosexualitet och dubbelpolighet, att begreppen (min tolkning) kan betraktas som synonyma begrepp.

Att Martinus sen uttryckte ”oro och bekymmer” över den negativa klang som begreppet homosexualitet hade, då på sjuttiotalet och tiden innan dess – ska inte tolkas som att han var negativ till homosexualitet (vilket en del gör). När detta ”begrepp” nu i vår tid förändrats genom det pionjärarbete som HBTQ rörelsen utfört, är det sorgligt att konstatera att en del människor, intresserade av Martinus analyser, använder dessa ord som speglar tidsandan på sjuttiotalet och bakåt till att främja homofobiska ståndpunkter. Där de vänder och vrider på Martinus texter, läser Livets bok som ”Fan läser Bibeln” och stoppar alla sina egna fördomar i Martinus mun. Skriver böcker där de ”analyserar” ett känsloliv de inte själv äger och fördömer nästan allt manligt homosexuellt beteende, utan att överhuvud taget nämna ett homosexuellt, lesbiskt beteendemönster. Där de hänger ut en manligt homosexuell samlagslik penetrations akt som urspårat - vilket är Martinus ord för alla de sjukdomstillstånd som finns i anknytning till sexualiteten, som kleptomani, pedofili, pyromani, nekrofili och ett sadomasochistiskt beteendemönster som gått överstyr.

Där de på alla sätt försöker undgå det fatala öde, som analyserna avslöjar – att de själva ska bli homosexuella. Att deras ”favoritmål” på det sexuella området – kvinnan, inte för all framtid ska vara i fokus. Talar om en ”Kungsväg” varigenom de kan gå från heterosexualitet till dubbelpolighet utan att själva bli ”homosexuella”, varnar för ”den homofila riskfaktorn” och avslöjar sig med detta som homofober.

Jag definierar mig själv som queer. Mina inre feminina energier är starka och jag tar denna del av mig själv på stort allvar. Jag är en människa som spelar på både de maskulina och feminina ”tangenterna”, som inte får min biologiska manliga sida att fungera med allt för heterosexuella kvinnor. Jag tycker om sex, men förmår mig inte till den prestationsakt med kvinnor som karakteriserar den traditionella könsakten, då min lust är av feminin och mottagande natur. Jag är en sådan ”man” som Per Bruus-Jensen varnar för och som Kurt Kristiansen ondgör sig över. Jag har principiellt inget mot kvinnor - känner mig många gånger lik dem och är feminist inte bara i så motto att jag erkänner kvinnors lika värde, utan tar som sagt även min egen inre femininet på djupaste allvar. Där min egen inre femininet, som jag ser det, är vägen till ett kosmiskt Guds medvetande (det motsatta gäller för kvinnor). Som ni förstår utesluter detta ett traditionellt könsrollsmönster. Till detta har jag inte ens lust och med en utebliven lust, även en ”dalande” förmåga (väldigt omanligt). Men jag har heller ingen dragning till män, för att de är ”män”! Jag gillar människor, både män och kvinnor, när jag känner mig på mental eller andlig våglängd med vederbörande. Jag välkomnar sex med en sådan människa, förutsatt att människan i fråga ser mig och inte går runt i ett förälskelserus. Därför måste jag undersöka vad det är för människa jag har framför mig. Tala med hen! Där sex är det som kommer sist, om människan i fråga accepterar, ser och gillar mig. Om inte försvinner de på vägen! Och skulle det bli sex med en ”kvinna”, så är det för att ”hon” har så mycket ”man” i sig, att ”hon” uppskattar ”kvinnan” i mig. Så att förstå sig på sex mellan polförvandlade människor - kräver att vi själva har denna människa i oss. Och här är Martinus analyser en guldgruva....

Reflektioner kring boken Mänsklighetens öde

Sat, 26 Jul 2014 13:03:33 +0000

Martinus gav ut boken Mänsklighetens öde, (Menneskehedens skäbne) 1962 där han hävdar att mänskligheten befinner sig i en världskris med arbetslöhet, fattigdom, sjukdom, revolutioner, fostermord, mord, självmord, laster, perversiteter, olyckliga äktenskap, irreligiösitet och psykisk sjukdom. En kris som kräver överblick för att lösas! Och där Martinus retorisk frågar om mänskligheten inte har en sådan överblick och hur det är ställt med samma mänsklighets psykoanalys.Vi har vetenskap, universitet, skolor och läroanstalter – men förstår inte vår situation. Vi har outtömliga näringskällor – men svälter. Vi har omättliga rikedomar – men lever i fattigdom. Vi har strålande förutsättningar för hälsa – men lever med sjukdomar. Vi har regeringar och parlament – men ingen kontroll. Vi lever i disharmoni, konflikt och krig. Så frågan om mänskligheten är abnorm är relevant.

Då det nu är över femtio år sedan boken skrevs kan vi i världens yttre tillstånd konstatera en utveckling både till det bättre och sämre. Vi lever fortfarande med samma kriser, men de har i vår tid tagit sig än större proportioner. Blivit än mer omfattande och globala till sin natur. Vi har fått nya parlament på överstatliga nivåer, som försöker greppa situationen, men rår inte på problemen. Vi har fått internet och med det möjlighet till global kommunikation, men förmår ännu inte använda detta fantastiska verktyg för att i grunden förändra världen. Då de system vi lever med är konservativa till sin natur och inte önskar, vill eller kan lösa våra problem.

Martinus hävdar i boken att allt detta är en utvecklingsfråga. Att det handlar om erfarenheter som ska göras, en mänsklighet som ”mognas” och utvecklas både som enskilda individer och som kollektiv. Där det gamla måste förgå och det nya växa till sig. Där Martinus skriver att ”mänskligheten i dag är i färd med att inhämta kunskaper om hur ett samhällssystem eller en samhällsordning absolut inte ska vara”. Denna kris handlar också om religiositet, om gamla trosföreställningar som bryts mot vår tids vetenskap. Där vår tids stora konflikt står mellan de gamla trosreligionerna som fortfarande har många anhängare på den globala scenen och den västerländska ateistiska och materialistiska människan, som tror på vetenskap och rationellt handlande. En människa vi lätt stämplar som irreligiös, men där Martinus hävdar att irreligiösa människor inte existerar.

Där den ena människotypen är troende, är den andra sökande. Där även ateisten och materialisten ”tror” på sanningen, eller i det minsta söker den. Där den moderna människan av idag vill ha bevis, vill veta ”matematiken” bakom uträkningen och inte nöjer sig med ”facit”. Men som också behöver ”öppna sig” för ett andligt vetande. Där studien av materien, med utgångspunkt i ett ateistiskt, materialistiskt axiom mannar fram en död och livlös värd, där vetenskapens representanter ”tror” att slump och tillfälligheter styr världen och med detta anammar ett sätt att tänka och handla, som bara förverkligar religionernas tal om domedag, ragnarök och antikrist.

Och att se detta som slutmålet med all mänsklig utveckling är inte värdigt en andlig forskare, en filosof, som har att jämföra ”frukterna” av sitt sätt att tänka med den verklighet som skriver korrektur på oss alla – livet självt, vår sannings måttstock.

Som motvikt till detta sätt att forska, behövs ett studium av det liv som manifesterar sig genom materien. Och det är här vi behöver, vad vi med ett fint ord kallar för ett paradigmskifte; ett nytt sätt att betrakta det liv vi alla har framför våra ögon. Att vi istället för att se universum som dött och livlöst, med liv endast på vårt lilla klot och kanske på nån annan planet med liknande villkor som vår - vänder upp och ner på denna föreställning och istället ser allt liv som organiskt till sin natur, uppbyggt av ett levande mikrokosmiskt liv, levandes i ett organiskt levande makrokosmiskt universum.

Med ett sådant paradigmskifte får vi en enhetlig logik, där den logik vi erkänner i vår egen vardag, i våra egna liv också blir applicerbar på de mikro- och makrokosmiska perspektiven. En sådan logik fastställer att det är det levande som skapar och manifesterar sig i det ”döda”. Att det är möbelsnickaren som gör stolen och inte omvänt. Att en bok inte blir till genom en explosion i ett tryckeri osv. Där ”generallogiken” är att det levande livet manifesterar sig genom materien.

Frågan blir då, vad det ska till för att föra mänskligheten in på ett sådant nytt sätt att tänka. Vad förmår upphäva illusionerna vi lever under? Svaret på detta heter lidande och smärta! Då det är våra illusioner om tillvaron som utgör grundorsaken till mörkret. Där vi till stora delar hyllar lögner och skyr sanningen. Där det ekonomiska livet, hyllar profiten och via fenomenet ”pengar”, hyllar diktaturens principer. Där vi globalt ”dansar kring guldkalven”, hyllar mammon och är likgiltiga, för att inte säga nedlåtande angående Gud. Där mammons princip först går under på ”domens dag” enligt de bibliska profetiorna. (läs Uppenbarelsebokens kapitel om det Nya Babylon, som finns under Claus tolkar profetior.)

Kan man då göra Guds existens och plan med mänsklighetens utveckling, till ett vetenskapligt faktum? Ja, jag menar att det är precis detta som Martinus gör med sitt verk: Tredje Testamentet. Där han på 5 till 6000 sidor visar hur allt i tillvaron är fullkomligt, att det är i mötet med den fysiska världen, reinkarnerade i kött och blod som vi utvecklas och växer som människor, att livets eller Guds plan med denna utveckling är den samma som omnämns i Bibelns skapelseberättelse: där vi görs i Guds avbild, lika honom.

Att utforska den andliga världen kräver att vi likt gamla tiders filosofer jämt och ständigt vänder ut och in på de fysiska och andliga energierna allt är uppbyggt av. Att vi förstår att energiernas tillstånd som fasta, flytande, gasformig och strålformiga energier också motsvaras av kvalitativa tillstånd som vi förnimmer i vårt eget psyke och som vi omtalar som instinktiva och aggressiva krafter, känslor, intelligens, intuition och minne. Energier som på så väl det fysiska som psykiska planet kan blandas och där resultatet av detta kosmisk kemiska experiment - blir det liv vi var och en upplever. Kemisten bakom allt detta är vårt ”jag”. Det verkligt levande i tillvaron. Ett liv som via den evolution eller utveckling vi alla är involverade i, ”äter av kunskapens träd”, och mer och mer får Guds eget medvetande.

Att förneka denna vår innersta livskärna, att hävda att det inte existerar, skulle ställa alla invanda begrepp på huvudet. Vilket en berömd hjärnforskare hävdade och där han beklagade sig över att vi hade ett ord i vårt språk, för detta ”något”, som inte existerade - ”jag”. Men där Martinus också hävdar att vi här står inför det levande element i tillvaron, som i kontrast till allt annat – är absolut, till sin natur. Ett ”något”, ett ”jag”, som är höjt över tid och rum, men via detta upplever livet. Ett ”jag”-element vi har gemensamt med Gud. Vilket gör att allt liv i sin djupaste natur, hänger samman, är förbundet med varandra, är ”samma kött och blod”. I detta perspektiv är det att vi alla äger evigt liv, inte kan dö och där den död vi känner till – är en illusion.

Hur detta ”jag” experimenterar och som Kosmisk kemist skapar den illusion vi alla upplever som ”livet” kommer att bli föremål för kommande inlägg här från min sida, men avhandlas av Martinus i Livet bok 2 och 3. För med förståelsen av detta ämne ”kosmisk kemi” förstår man också den ödesvetenskap Martinus lägger fram. Där alla individuella öden som existerar är konsekvenserna av verkningar individen själv utlöst, under sin eviga livsvandring. Hösten kommer också, här på nykultur.com, att bjuda på artiklar om tidsfaktorekonomi och direktdemokrati, via internet som nu är under utveckling och som jag menar är nödvändiga verktyg på vår väg mot den internationalism och det demokratiska världsstyre som Martinus avslutar boken Mänsklighetens öde med.

Så till er att meditera över, avslutar jag med Martinus tolvpunktsprogram över en framtida global, demokratisk kommunistisk utveckling.

Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)
Skapandet av en internationell demokratisk världssyrelse.
Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag och rättsväsende, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
Avskaffande av pengar – till förmån för införande av individens personligt presterade arbeten som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.
Upprättande av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundat på avdrag från arbetskvittona.
Utnyttjande av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
Avskaffande av all våldspolitik och alla blodutgjutelser.
Avskaffande av tortyr, prygel och dödsstraff – till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

Att få med all världens människor på detta, alla borgerliga väljare, alla kapitalister, alla nationalister, troende, ateister, alla småskaligt tänkande vänsterväljare och miljöaktivister – är en uppgift värdig bara Gud ;-)

Boken Bisättning av Martinus

Sun, 20 Jul 2014 17:15:56 +0000

Bisättning är en bok av Martinus som handlar om våra mikroväsen. Hur viktigt våra handlingar, vårt sätt att tänka är för hälsa och ett sjukdomsfritt liv och hur vi bör beskydda dessa mikroväsen, även efter vår bortgång. Att vi allihop är som Gud med ett oräkneligt antal av undersåtar, i form av organ, celler, molekyler, atomer osv, vars liv är avhängigt av vårt. Där vi genom att skapa disharmoni respektive harmoni som sagt antingen skapar sjukdom eller hälsa. Att allt vad vi gör mot dessa ”våra” minsta blir livsavgörande för det liv vi själva upplever.

Martinus poängterar i början av boken , att mänskligheten står inför en andlig horisontutvidgning, vad det gäller religionernas kärleksbudskap, vårt efterlevande av det femte budet: ”Du ska inte dräpa”. Där kärlekstanken nu utvidgas och utsträcks, till att gälla både makro och mikrokosmos. Att en ny moral, nya seder och ett nytt sätt att tänka är under utveckling. Där man mer och mer inser att kärleken är enda vägen ut ur mörkret.

Denna utveckling sker genom att världen allt mer polariseras. Där de humana människorna, respektive de inhumana går olika öden till mötes. Där själviskhet och nationalism står mot altruism och internationalism. Där världen växer samman - trots motstånd. Och där Martinus framhåller att det är Gud som sammanfogar världen genom denna utveckling. Därför att världen och livet är en enhet - är Gud - och att det är i Gud vi lever rör oss och är till.

Martinus beskriver Gud, livet eller universum som organiskt till sin natur, byggt på principen liv inuti liv. Där våra mänskliga problem är kopplat till denna horisontutvidgning. Där människor inte ser det levande livet de har runt dem. Där människor som regel antingen är fast i gamla trossystem, eller är materialister och ser allt i tillvaron som slump och tillfälligheter. Där de ser en död och livlös värld! Där självbevarelsedrifter, kamp och krig är naturligt. Där konkurrens är en del av livet i djurriket och i vår värld är satt i system på ett sådant sätt att det blir livsfientligt.

Martinus förklarar hur en sådan livshållning för med sig disharmoni, leder till lidande, till sjukdomar på såväl det fysiskt kroppsliga området, som på det psykiskt, själsliga planet, som på ett samhällsplan. Ja, denna livshållning för med sig att vi befinner oss i krig med såväl det mikrokosmisk livet, som det mellankosmiska livet - med djur och människor, och med det makrokosmiska livet i form av rovdrift på vår planet.

Liv som vi måste lära oss att beskydda, vårda och älska för att själv få harmoni och en sjukdomsfri tillvaro. Där Martinus beskriver att där är starka andliga krafter bakom denna horisontutvidgning. Där vår tids ”domedagsprocess” är en utrensning av alla kärlekslösa vanor och traditioner, och där vi när vi går emot Guds vilja, just skapar disharmonier och lidande men där detta på sikt också transformerar och omformar människans mentala naturer.

En sådan faktor som skapar disharmoni är likbränning, som i modern tid har brett ut sig här i västvärlden. En tradition som hämtats från öst, men som även praktiserades av en del i förkristen tid. Men även i öst finns det många olika sätt ta hand om de döda. I Tibet krossas människokroppen och läggs ut till fåglar och andra djur. Ett beteende som också praktiserades av Jainismens anhängare. Att bränna sitt lik betraktas av många som en andlig frigörelse från materiens värld, att i guden Shivas anda skapa allting nytt och är således djupt rotad hos många framstående ockultister, vilket är det som nämns av Martinus i hans bok.

Men i den österländska traditionen även finns många som resonerar likt Martinus. Där bland annat Buddha, som var för likbränning, var involverade i samtal med lärjungar till Mahavira som grundade Jainismen om: icke-våld och livet i ett mikrokosmiskt perspektiv. En diskussion där Buddha intog en praktisk och människoorienterad hållning. Vad det gäller diskussionen mellan Buddha och Mahaviras lärjungar, så menar jag att Buddha hade ”fel”, men att det är först nu med vår moderna vetenskaps utforskning av mikrovärlden och Martinus analyser som det kan beläggas. Martinus skriver i alla fall om detta mikrolivs existensvillkor och hur en likbränning skulle motsvaras av att jordklotet i samband med sin död skulle fatta eld.Han skriver i kapitel 91, ”Om jorden på ett eller annat sätt skulle råka i brand, t.ex. genom sammanstötning med en annan planet, skulle tiden omedelbart före denna sammanstötning fylla världens djur och människor med en skräck som det tidigare aldrig existerat någon motsvarighet till på dess yta. Ett panikartad kaos skulle som en stormvind gå hän över jorden och förvandla den till en helvetes förgård. Människor och djur skulle i vanvettig skräck, som jagade villebråd, i rasande fart störta fram och tillbaka över ett vacklande klot, vars tyngdkraft och jämviktspunkt genom den främmande himlakroppens närhet för länge sedan hade bringats i olag. En här – inte av soldater med kanoner, maskingevär, bombplan eller andra mänskliga påfund av mordinstrument, vars verkningar i detta fall nästan skulle vara att betrakta som rena ömhetsbevis – utan en här av cykloner, stormfloder, jordskalv och nya uppdykande vulkanutbrott skulle omringa den jagade mänskligheten och livet övriga representanter. I ett regn av glödande partiklar från jordens inre skulle de kvarvarande överlevande väsendena hjälplöst balansera på randen av väldiga klyftor och djupa avgrunder i den rämnande jordytan. En förtätad atmosfär av mer eller mindre giftiga dunster och rökskyar skulle förpesta luften och utestänga varje solstråle. I den becksvarta natten skulle härskarornas dödsroslingar och ångestskrik helt överröstas av ett allt dominerande larm eller tordön från en sammanstörtande jord eller elementens undergång. Över den mörka himlen skulle otaliga blixtar ljunga likt en härskara av flammande svärd som, förda av osynliga händer, skulle förgöra och nedsabla allt liv. Men ännu är slutet inte nått. Från den fjärran horisonten börjar ett rödaktigt ljussken genomtränga mörkret. Världen har råkat i brand. Ett ofantligt flammande hav äter sig med hög fart fram över kontinenterna med sin allt uppslukande röda eldslågor. Därmed står det klart för de sista resterna av organiskt liv som varit i stånd att trotsa och överleva de hittillsvarande strapatserna, att ”nu är allt hopp ute”. Med den sista bortdöende gnistan från detta mäktiga eldhav släcks en stjärnas ljus. En för så lysande skön och bebodd värld har gått under i nattens mörker”.

En beskrivning levererat även Lars von Trier i filmen Melankolia, där alla människor, allt liv – dör i filmens slutscen. En sann dystopi, som Martinus menar inte kan ske, p.g.a. att jordklotet är ett levande väsen, med en helt annan andlig inriktning för sitt liv. Där vi förvisso upplever en ”domedagsepok”, men där detta inte resulterar i jordens undergång - men i en gammal mänsklig världskulturs undergång. En undergång för ”mörkret” i världen och en utrensning av de instinktiva och dräpande tankearter som i dag får människan att rasa likt ”djävlar” i världen. En människa som står utan karmiskt beskydd mot olyckor och sjukdomar.

Att förstå sig på det levande liv vi alla omges av kräver utöver kännedom om mikro-, mellan- och makrokosmos, vilket Martinus liknar vid den horisontella axeln på korset också att vi påbörjar en andlig forskning, vilket Martinus symboliserar med den vertikala axeln i korsets symbolik. En andlig forskning som Martinus lägger grunden till med sitt verk Tredje Testamentet, där han leder i bevis hur kärleken är universums grundton, hur allt det obehagliga eller så kallade ”onda” i världen, utgör nödvändiga erfarenheter, som förvandlar lidandet till medlidande och mänsklig inlevelse. Där vårt mänskliga sympatiska sinne växer och utvecklas. Där Martinus beskriver en andlig utveckling och evolution parallellt med den fysiska. Där reinkarnationen förbinder denna vår personliga erfarenhetsskapelse med den fysiskt kroppsliga evolutionen.

Vid vår bortgång från denna värld har vi att ta hand om denna kropp, detta mikroliv. Vi föds och reinkarnerar till denna värld, växer upp, är verksamma och så småningom föds vi bort från denna värld och medvetandet flyttas över på våra andliga kroppar. När vi ”dör” så ”dör” organen samtidigt som vi. Cellerna följer också snabbt med i denna process, men på molekylnivå är det liv i kroppen så länge den inte mineraliserats och Martinus beskriver hur en viss form av mumifiering utgör den skonsammaste avvecklingen för detta liv. Mumien är alltså den sanna gravvården, där förruttnelse processen, vilket är att likna vid en rovdjurs attack i mikrokosmos hålls stången. En ”konserveringsprocess” vi i framtiden kommer att utveckla än mer. Martinus beskriver också hur vi i framtiden kommer att anlägga stora gemensamhets mausoleer där kropparna får ligga tills de mineraliserats och bara skelett och hud återstår.

Martinus skriver om begravning och Bisättning, att ”Varför göra en sådan sammankomst – som i verkligheten endast och allena borde vara en ljusets fest, en fest till åminnelse av tillvarons stora kärlekslag, individualitetens oändliga tillvaro och livets eviga existens – till en sorguppfordrande mörkrets fest? - Varför besmitta eller besudla en annars så naturlig sammankomst för den ”avlidnes” vänner med all denna onaturliga sorg, som för den utvecklade människan ofrånkomligen i hög grad ger sken av hyckleri. Och även vid tillfällen då sorgen är äkta, vill det dock i verkligheten säga att man gråter och sörjer över Guds eviga och ljusa vägar och kärleksfulla handlande. Men att gråta över Guds ledning av individen kan inte vara naturligt.

Att således tänka positivt och livsbejakande magnetiserar blodet, skapar de yttre förutsättningarna för våra mikroväsen. Där vi i vår tids alla tankemässiga dystopier och personliga disharmonier har ett fantastiskt arbetsfält framför oss och där vi nu ska till att göra Guds vilja genom att gå i Jesus och Martinus fotspår. Att dagligt träna sig i bön och meditation och tillägna sig ett förstående, tolererande och inkluderande sinnelag. Att lära sig älska inte bara sina medmänniskor, djur och natur, men även alla våra mikrokosmiska ”undersåtar”. Det är en andlig utmaning, värdig vår tid....

Reinkarantion, karma och utveckling

Sat, 12 Apr 2014 06:32:21 +0000

I bibelns första kapitel skapar Gud på sju ”symboliska” dagar det universum vi idag lever i. Där livets ande inblåses i materien och människan skapas. Denna människa finner vi i Edens lustgård där vi möter Adam och Eva. Adam är till att börja med allena och Gud skapar därför Eva när Adam sover. De äter av kunskapens trä och deras ”ögon” öppnas. I denna enkla berättelse koncentreras en levande skapelseprocess som Martinus menar vi alla kan se i den natur som omger oss. Likt sagans form berättas det om hur Guds ande svävade över ”vattnet”. Där medvetandet fanns innan den fysiska skapelsen ägde ”rum”. Där meningen med denna process var att låta ”anden” ta sin boning i den materiella världen.

En berättelse som på inget sätt motsäger dagens vetenskapliga syn på evolutionen, annat än på en väsentlig punkt. Att det är en levande, medveten process! Här finns inte plats för något som är styrt av slump och tillfälligheter. Det hävdas även att något (Guds medvetande) fans där före skapelsen, eller ”the big bang” började. Och tänk om det är så, att det som för oss och vår vetenskap ser ut som explosion - är en kontrollerad och medveten styrd process. Ja det skulle vara som att ”svära i kyrkan” att påstå att livet har ett ändamål. Att den utveckling eller evolution vi bevittnar leder nån stans. Att syftet skulle vara att Gud, med detta skapar oss i sin avbild, väcker oss till medvetande genom det dagliga livets erfarenhetsväxt eller ”ätande av kunskapens träd”.

Martinus använder i sin litteratur begreppen reinkarnation, karma och utveckling för att vi ska förstå den ovan nämnda skapelseprocessen bättre. Ja, Martinus påstår att vi alla äger evigt liv, att vi inte kan dö och att livet självt visar detta. Att föreställningen om ”döden” och den raka linjen, med en absolut början och ett absolut slut är illusioner och bygger på vanföreställningar, om än av kollektiv natur.

Men låt oss åter gå tillbaka till historien om Adam och Eva, där Martinus hävdar att det är i mineral- och växtriket vi möter den sovande Adam, och att det är här vi ser Evas skapelse äga rum genom den inre process som gör den tvåkönade eller dubbelkönade växten – enkönad. Där vi ser framväxten av det maskulina och feminina könet, som kulminerar i djurrikets uppspaltning i han- och hondjuret. En utvecklingsprocess där ”ätandet av kunskapens träd”, vilket vi kallar ”kampen för tillvaron”, - sätts i gång. En utvecklingsprocess vars ursprung alltså är en ”könskamp”. Genom denna könskamp och däggdjurens parning, (vilket är en av många fortplantningsmetoder), upprätthåller Gud livets reinkarnationsprocess. I livets ”dödsrike” (djurriket) finner vi en ”fredens zon” i den äktenskapliga heterosexuella föreningen. En sexuell akt som möjliggör för hon- och hanköns väsendet att känna sig hela och åter komma i kontakt med Gud. I detta extasögonblick kommer föräldraparet på andlig våglängd med ett diskarnerat väsen som åter igen reinkarnerar.

Det är delvis detta som Jesus och Nikodemus, i Joh 3:1-13 samtalar omkring. ”Bland fariséerna fanns en man som hette Nikodemus och var medlem av judarnas råd. Han kom till Jesus en natt och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du kommit som lärare. Ingen kan göra sådana tecken som du utan att Gud är med honom.”

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.”

Nikodemus svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?”

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som fötts av kött är kött, och det som fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.” Nikodemus frågade: ”Hur är detta möjligt?”

Jesus svarade: ”Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det! Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen.”

Nikodemus fråga är relevant! Hur är detta möjligt? Martinus svar är att vi här måste förstå vad ”ande” är. Att ”andens värld”, vårt mänskliga psyke är en elektrisk värld. Vi kan mäta våra tankar som elektrisk ström, våra organ, celler, molekyler utsänder också elektriska krafter om än av mikrokosmiskt natur. Martinus menar likaså att det är jordklotets tankar vi utnyttjar som en makro kosmisk energikälla, när vi använder oss av elektricitet i vår vardag. Att vi på detta sätt, bland annat kan mäta våra tankars yttre energitillstånd, säger oss inget om de tankars natur som bygger vårt psyke. Men det ger oss en förståelse för hur reinkarnationsprocessen går till, hur andens kraft styr materien.

Martinus ser dessa processer som lagbundna, levande organiska funktioner som på inget sätt sker slumpmässigt på något sätt. Tvärtom stöder Martinus de gamla bibliska orden om att ”inte ett hårstrå krökes-” och ”inte en sparv faller till marken, utan att det är Guds vilja” och Martinus tillägger i samma anda, ”att inte ett dammkorn kan lägga sig tillfälligt i universum”. Och det är i detta sammanhang han tallar om karma, att alla handlingar har sina konsekvenser. Vilket garanterar, att alla levande varelser, inkarnerade i kött och blod – utvecklas och växer i kraft av sina gjorda erfarenheter.

Och utvecklingstanken är västerlandets bidrag till att förstå hur anden hela tiden växer, hur vårt medvetande expanderar och hur Gud genom ”ätandet av kunskapens träd” formar oss i sin avbild. Där vi genom vår andes utveckling tillägnar oss Guds uppträdande, börjar tänka som Gud och beskådar all skapelse med kärlek i sinnet.

Vilket bland annat Jesus gjorde under påskens begivenheter för mer än tvåtusen år sen. Vilket hans odödliga ord till sina bödlar visar - ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör”.

Betyg – I den ”heliga” konkurrensen namn....

Sun, 19 Jan 2014 10:48:13 +0000

Alliansregeringen och Jan Björklund har drivet på för en skola med betyg, konkurrens, elevens ”fria” val på en avreglerad skolmarknad, där offentliga och privata aktörer slås om eleverna och den skolpeng som varje individ har med sig in i skolsystemet.. En del debattörer i skolfrågan har pekat ut Sverige och Chile som de två länder som har gått längst i anammandet av en nyliberal skolpolitik. Vi har idag fått en urvalsskola, där klyftorna ökar, där avståndet mellan hög- och lågpresterande elever och skolor ökar, vilket förfärar många. Men är detta inte syftet med konkurrens och utslagning, och är inte dagens skolpolitik helt i linje vår tid ”dominerande” sätt att tänka.

Ekonomi, privat företagsamhet, konkurrenstänkande i sport, styr vår skolpolitik, speglar våra ideal, vårt sätt att tänka, vilket driver människor att handla som de gör. Att pengarna styr och resursstarka föräldrar väljer bort svaga skolor bör inte förvåna någon. Att Pisa-undersökningen och pedagogisk expertis kommer med alarmerande invändningar, blir ett politiskt problem för den ”styrande eliten” och hanteras politiskt genom att hänga ut motståndarnas ”flummiga” hållning i frågan. Och säga vad man vill om den nu förda nyliberala skolpolitiken, så baseras den på en välgenomtänkt politisk strategi, som bara har att hantera problemet med vårt kristna, humanistiska arv. Att det djupt i många människor finns en altruistisk natur som vill se ett solidariskt, jämlikt samhälle utan allt för stora samhällsmässiga klyftor.

Martinus kommer dessa human krafter till hjälp, när han analyserar livet och människan. När han klart och tydligt visar hur det i dagens samhällsstrukturer finns oheliga allianser, samarbeten mellan folk med oförenliga agendor. I analysen av de medvetenhetskategorier som dominerar den jordiska mänskligheten visar han hur vårt ekonomiska system, styrs av en människotyp, vars mentala karaktärer gränsar till det kriminella, bär psykopatiska drag och genom affärsvärldens vinstmaximering och ”girighet” på ”legal” väg tillskansar sig värden ”affärsmannen” inte presterat något för. Där de bestjäl sina medmänniskor deras tid och resurser. Ett ekonomiskt system som går mot sin globala kollaps och sammanbrott. Ett sammanbrott som även beskrivs i våra religiösa profetior. Ett sammanbrott som Martinus visar upp som en konsekvens av människans primitiva sätt att interagera med varandra och där Martinus skisserar en ny tidsfaktors ekonomi för en global internationell värld.

Dessa systemsammanbrott är, som jag ser det, förutsättningen för en verklig förändring. Vårt Svenska skolexperiment går mot ett haveri! Vår miljö går samma väg - med en gigantisk ohållbar köttkonsumtion. Med en bilism och fossil uppvärmning som också bidrar till att förorena och försura vår miljö. Där vår världsekonomi är en ”bubbla”, och till detta har vi har vapen nog för att starta ett tredje världskrig. Vi lever som jag ser det, mitt i domedagen. Men trots detta är jag optimistisk och ser framåt! För ”mörkret” och lidandet är de enda faktorerna bakom förändring till det bättre, till humanitet och verklig kärlek. För människans krig mot Gud, mot den levande helhet som håller samman allt liv leder till smärta och denna smärta korrigerar all disharmoni. Föder fram ett nytt inre gudsförhållande, baserat på empati och verklig människokärlek.

Sen lär vi ju oss också hur vi ska göra allt bättre. Lär oss ekologi, pedagogik, human ekonomi och mycket annat. Lär oss hur verklig kreativitet är grunden för all sann konst och skapande verksamhet. Där den som behärskar en konstart, har talang och förmåga är verkligt rik. Och att betygsätta kreativitet och snille är svårt....

Dags att sära på äktenskapet och kyrkan

Sun, 12 Jan 2014 11:54:19 +0000

Det är mycket som behövs ändras i äktenskapsbalken. Men en helt uppenbar sak är att vi måste sära på äktenskapet och kyrkan.

Äktenskapet är ju som bekant ett civilrättsligt avtal som ska registreras och ingås enligt viss form. I denna form ingår bland annat att en person från myndigheteterna måste vara inblandad i själva slutandet av avtalet. Så länge man har denna form på äktenskapet som i sig är något absurd så är det ännu mer absurd att kyrkan kan ersätta denna myndighetsperson. Varför kan inte närmaste fotbollsförening eller någon annan hobbyförening då utföra samma uppdrag. Skrota kyrkans rätt till vigsel nu!

Att öppet förespråka diktatur. Det omöjliga valet?

Wed, 11 Dec 2013 06:25:29 +0000

Tänk er att öppet argumentera för diktatur. För en elits rätt till privilegier. Att rika människor har gjort sig förtjänta av sin rikedom. Att det är rätt att det åt dem det givits, ska ges mer och åt dem som inget har - ska allt tas. Att skolan och vår utbildningsinstitutioner är till för att sålla bort och sortera människor. Där allt tillfaller dem som vinner, högpresterar och visar sig livsdugliga. Att den enda anledningen till att förlorarna, de fattiga inte fasas ut, modell nazistiska och kommunistiska koncentrationsläger, är att en stor arbetslöshetsmassa behövs för att håla priset på arbetskraft nere och möjliggöra en vinstmaximering för eliten. Där de 99 procenten ska tjäna den sista procentenhetens omätliga kapitalbehov. Så har du en politisk dagordning som aldrig skulle kunna vinna några val.

Men ändå ser den nyliberala globala politiska agendan ut på detta vis. En politik man måste kamouflera, klä i andra ord för att kunna sälja till sitt valboskap (väljare). Till en ”demokrati” som egentligen är djupt orättvis i det att alla här har en röst! - Det är lätt att ironisera och på ett skrattretande sätt betrakta världens vansinne. Men ändå är det inte långt från verkligheten. Ta Thailands politiska situation, våren 2014, där en minoritet protesterar mot majoritetens politiska agenda, men inte vill ha nyval, då de vet att de kommer att förlora ett sådant. Ta de nya moderaternas agerande i Sverige, där de kamouflerar sin verkliga agenda i en språkdräkt de lånat från den socialdemokratiska oppositionens folkhemstradion. Så ser vi en tydlig ompaketering i syfte att sälja en politik som omöjligen skulle gå hem om det talades klarspråk.

Över hela världen verkställs denna strategi för att få folket att med sin demokratiska rösträtt, befordra en politik mot diktatur. Ingredienserna för att klara detta propagandistiska konststycke heter pengar, vapen och kontroll av människor. En kontroll som grundar sig på rädsla, idén om en fiende, lite terrorism och föreställningen att vi är hotade. På denna grund verkställs den ovan beskrivna nyliberala politiken. En nyliberal politik som vilar tryggt på ”vetenskaplig och darwinistisk” grund. På pengar, handel och en stark militär. En kapitaldiktatur som har alla människor i sitt grepp. Som förfasar sig över kollektivt och statligt ägande, men inte bryr sig om privata monopol. En politisk agenda som dödat alla ”utopiska” visioner om gemensamt ansvarstagande och istället givit människor dystopier.

Martinus beskriver också hur världen störtdyker mot diktatur, mot ett förverkligande av de religiösa profetiorna om ragnarök och domedag. Beskriver hur mörkret i världen tilltar – som en konsekvens av ett allt starkare ljus. Ett mörker som i den ovannämnda processen tar död på sig självt. Att vi i här står inför ”kristendomens” seger i människosinnet. Inte i form av den kristendom vi fram tills nu varit vana vid, men i form av Kristusidealens inre seger i människosinnet. För ”kriget” som förs är ett krig mot Gud. Där det vi gör mot en medmänniska, mot en av ”våra minsta”, som Jesus skulle ha sagt, är det vi gör mot ”vår himmelske Fader”. Ett krig den jordiska människan omöjligen kan vinna.

Martinus beskriver även mörkret i världen, människors lidande, som den bakgrund som krävs för att ett mentalt ljus ska tändas inom varje människa. Detta mörker har fått oss att bygga kyrkor, moskéer, skolor, sjukhus, gjort att vi längtar efter fred, drömmer om världens förenade stater, om en värld, om mänskliga rättigheter. Krigets kretslopp skapar i sin slutfas om människan, ger henne en ingrodd pacifism, formar intellekt och empati. Där fred, harmoni och ”himmelriket på jorden” först uppstår inom den enskilda individen. Varje människa äger denna möjlighet, även om hon lever mitt i krigets och hatets värld. Så varje människa står inför ett val! Ska vi släppa Kristus eller Barabbas fri.

Från religiös tro, till religiöst vetande

Sat, 30 Nov 2013 08:00:11 +0000

De flesta människor definierar sig själv i förhållande till tro. En del bekänner sig till trosreligioner, ser sig själv som Kristen, katolik, protestant, etc eller ser sig som anhängare av Islam, Buddism, Hinduism osv. Andra definierar sig som icke troende, ateister, materialister, fritänkare osv. Det är i stor utsträckning tes och antites som gäller. Själv betraktar jag mig som sökare efter en syntes som kan förena den logik jag ser bakom båda dessa ståndpunkter, där min utgångspunkt är att jag vill förstå de mentala krafter som här manifesteras. Där min drivkraft är att förena både hjärta och hjärna, försöka förstå livets känslomässiga aspekter, likväl som analysen av livet och tillvaron.

Vad det gäller förmågan att tro, så ser jag denna som en instinktiv process, som i sig själv har ett tydligt besked till varje människa som forskar efter livsmysteriets lösning - och det är att vi har att göra med en av livets grundläggande kraftkällor. Vi ser dessa instinktiva krafter överallt i naturen, i växternas beteende där de sträcker rötterna i jorden i sitt sökande efter vatten och vänder bladen mot solen. Vi ser dessa krafter i djurens beteenden, i flyttfåglarnas årliga rörelser osv. Men vi finner även dessa urkrafter bakom en lång rad av människans beteenden. I ett nyfött barns förhållande till sin mor, i människors flockbeteende och i förmågan till att tro.

En förmåga som grundar sig på en evolutionär repetitionsprocess. Vilket vi på inget sätt betvivlar när det gäller växter, djur och människors beteendemönster, men som ateisten och den vetenskapstroende människan har en tendens att förneka när det gäller religiös tro. Ändå så ber denna människa till högre makter, när hennes liv är i fara. Varför? Martinus menar att detta beteendemönster kan spåras ända ner till djurs beteende, vid livsfara. Där ett djurs dödsskrik är ”fröet” till bön, som sen kultiverats hos människan. Ett beteende som i sig har ett viktigt besked till den tänkande och filosoferande människan. Varför skulle dessa beteendemönster existera utan grund, utan en andlig värld - ett något som hör våra böner. Gäller dessa instinktiva krafter bara på vissa områden, men är fullständigt meningslösa och utan grund på andra? Finns det meningslösa instinktiva processer?

Martinus ser också detta ”att tro” som en förmåga som är knuten till individens instinkter. En förmåga som är i stark degeneration. En degeneration som påskyndas av intelligensutvecklingen, hennes skolning, hennes kritiska granskning och ifrågasättande hållning till världen och livet. Det vill säga, det all normal skolundervisning går ut på att lära eleven. Genom den vetenskapliga utvecklingen har vår intelligens utvecklats och dissekerar idag livets alla områden. Det fysiska likväl som det psykiska! Men vår så kallade vetenskapliga metodik av idag har sina begränsningar, i det att den bara erkänner det som är evidensbaserat vetande. Det som är kontrollerbart i nån form av upprepningsbara experiment. Vilket är utmärkt när det gäller att förstå hur enskilda enheter och detaljer fungerar, men mindre bra när det gäller att greppa den helhet som livet och tillvaron trots allt utgör. Här introducerar Martinus en annan forskningsmetod, som går ut på att studera livsidan, det levande liv som framträder genom materian. Det innebär också att vi går från konkreta forskningsexperiment till ett filosofiskt, andligt resonerande där vår tankeexperiment bara är kontrollerbara som hypoteser, föreställningar om livet – om de hjälper oss att förstå det liv, den existens som varje liv i sig själv utgör.

Alla världens religioner och religiösa föreställningar utgör sådana tankemodeller och visar på människans behov av att kunna greppa den helhet som livet trots allt utgör. Vilket idag till stora delar förlöjligas, genom den av intelligens burna dissektionen av religionernas teologi. I stället har en utbredd materialism och ateism tagit plats i människors sinne. En vetenskapstro som ibland är naivare i sitt tankegods än det religiösa människorna förmår prestera. Där tron på slump och tillfälligheter som de styrande krafterna i tillvaron manar fram en världsbild som är död och livlös. Där resultatet av vår tids ”tankeexperiment” tycks vara det totala kriget - förverkligandet av de religiösa profetiorna om antikrist, ragnarök och domedag. Och om resultatet av vår tids ”tankeexperiment” slutar med ett sådant resultat, är det på hög tid att vi på bred front ifrågasätter grunden för ”vår akademiska tradition”. Där intelligens i sig, hur hyllad egenskap det än må vara, inte i sig själv förmår ”frälsa” världen.

Martinus visar genom sitt författarskap att en syntes mellan religion och vetenskap är möjlig. Att vi utifrån ett andligt vetenskapligt perspektiv, utifrån ett filosofiskt resonerande - kan förstå världen, livet och tillvaron. Att vi genom att anlägga ett helhetsperspektiv på vår existens, där vi skärskådar de levande krafter som kommer till manifestation genom materien, kan förstå de bärande principerna som styr livet. Att Guds vägar, för att anlägga ett religiöst språkbruk, kan rannsakas, utredas och förstås. Hela Martinus författarskap, hans livsverk, Tredje Testamentet är djupast sett en sådan rannsakan. Där han visar hur den humana människan, med intellektualitet och intuition kan nå fram till ett religiöst vetande. Till den mentala källa som all världens visa, alltid öst ur. Den intuitiva kunskapskälla som är religionernas kärna och som all sann konst och vetenskap villar på. Den källa som i religiöst språkbruk omtalas som ”den heliga anden”, en kunskapskälla från ovan, i motsatts till vårt traditionella vetande, som kan betraktas som en kunskapskälla från nedan.

Martinus ser livet eller naturen som en "bok", Livets bok, vilket också i sju band är titeln på Martinus huvudverk. I vilket han argumenterar för att Gud är av organisk natur, att vi allihop bokstavligen lever rör oss och är till i Gud och aldrig någonsin har upplevt någonting annan än Gud. Att Gud är ett levande kosmos, där det mikro och makrokosmiska livet är förutsättningen för vårt liv i mellankosmos. Att precis som vi och våra organismer är uppbyggda av levande organ, celler, molekyler, atomer osv. Så är vår planet, vårt solsystem, vintergata och universum också att betrakta som levande enheter i Guds organism. Där de principer för att skapa som gäller i vår värld, vårt mellankosmos också kan konstateras i de mikro- och makrokosmiska perspektiven. Att det går att leda i bevis, en högre kärlek bakom dessa, livets alla manifestationer.

Martinus framhåller också Jesus, hans liv och gärning, som åskådningsexempel på hur vi själva måste växa som människor. Att Jesus agerade utifrån denna högre andliga kunskapskälla, detta gudsmedvetande, denna intuitiva kunskapsocean - men också av naiva, blint troende människor, gjordes till Gud själv. Enligt Sören Ingeman Larsen som driver den danska webbsidan: martinus-webcenter.dk och där har lagt ut huvudverket i en sökbar databas, så omnämns Jesus 431 gånger i Martinus verk, Kristus 1600 gånger och begreppen Gud, gudomen, gudomligt 16700 gånger. Ett bokverk som på alla sätt uppfyller profetian från Uppenbarelsebokens strofer om livets bok, som skulle ges till människorna. Och Jesus profetia, om ”den heliga anden” han bad Fadern sända. Innehållande allt det som Jesus på sin tid inte kunde förklara sina lärjungar, då de inte hade förmåga att förstå livets högsta analyser. Ett Tredje Testamente som nu fogats till Bibeln, med ett nytt gudomligt perspektiv på tillvaron. Läs Martinus verk, det utgör ”hjälparen den heliga anden” i en ny modern form.

Mina tankar kring nykultur.com

Sat, 28 Sep 2013 08:18:17 +0000

När jag betraktar människan och de existensvillkor vi lever under ser jag en värld i kris, ett globalt samhälle som befinner sig i ett allas krig mot alla, som famlar och kämpar för att överleva. Helt i linje med det nu dominerande sätt att tänka, där allt handlar om kamp, konkurrens och krig. Sker detta krig inte öppet med vapen, sker det kamouflerat med pengar. I detta perspektiv är våra viktigaste och mest omhuldade institutioner, våra banker och vår högt prisade och lovsjungna mänskliga kultur – en bankkontokultur. Fundamentet för denna kultur är en äganderätt, som har sin grund i äktenskapet. I föreställningen om en äganderätt till sin äkta hälft. I en egoistiskt familjesyn, i nationalism - ligger världens begränsningar som omöjliggör ett globalt mänskligt samarbete.

Nyckeln till att få makt heter pengar och en politik som går ut på att söndra och härska. Människor spelas ut mot varandra. Kristna mot muslimer, ras mot ras, rik mot fattig. Resultatet blir katastrofalt! En värld där människor bekämpar varandra. Där olika kulturer, religioner och en allmän språkförbistring förhindrar dialog och samtal. Förhindrar ett övergripande samarbete.

Motståndet till idén om allas krig mot alla, finner vi formulerat i religiös tradition från världens alla hörn, uttryckt bla i ”den gyllene regeln”, som säger ”gör inte mot andra vad du inte vill att de ska göra mot dig.

Som jag ser det har alla människor har ett ”religiöst” behov, som står i relation till det liv var och en lever. Men den bild vi fram tills nu haft av ett religiöst liv, har bara har handlat om att ”tro”. En ”trosförmåga” som är kopplat till de instinktiva krafter, människan fram till våra dagar har varit knutna till. Där uppodlande av intelligens genom naturforskning och vår allmänna skolundervisning sått tvivel på en bokstavlig tolkning av gamla religiösa skrifter oavsett religion.

Ett religiöst liv som idag behöver uppgraderas, så att det inte står i oöverenstämmelse med det liv, den logik, den vetenskap vi dagligt lever efter. Ett religiöst liv som behöver befrias från blind tro och suggestion. För livets religiösa frågeställningar handlar om psykologi! Frågor som behöver skärskådas filosofiskt eller andligt vetenskapligt.

Söker vi på detta sätt efter ”livets egen religion”, måste en sådan ”ny religion” vara universell, den måste rymma Österlandets, såväl som Västerlandets alla erfarenheter, den måste inkludera alla, riva alla onaturliga språk och landgränser, överbrygga alla religiösa motsättningar. Till hjälp för att förverkliga en sådan vision, har jag skapat nykultur.com. Där tanken är att på en dataplattform blanda 53 olika språk och via de översättningsredskap vi har idag, möjliggöra en global kommunikation i dessa frågor.

Om Gud, Allah eller vad vi nu än väljer att kalla det, är en levande kraft, i ett levande universum, så tål Gud dessutom att vi ständigt rannsakar hans vägar. All modern forskning och skolundervisning handlar om detta. I religiös text uppmanas vi också att söka sanningen! Om den fysiska och psykiska världen är lagbunden, följer den orsak och verkan och kan utforskas och förstås.

Vi vill dessutom på denna plattform visa hur våra tids politiska tankegods har sin rot i våra religiösa traditioner och ideal, men idag har avskalats sin andliga bakgrund, konkretiserats materiellt, men förlorat sitt övergripande perspektiv på tillvaron.

Visa hur begrepp som demokrati och kommunism kan fyllas med nytt innehåll och hur vårt ekonomiska system kan humaniseras. Hur idén om konkurrens måste ersättas av ett mänskligt samarbete för att undanröja vår tids globala katastrofer och systemsammanbrott.

Min egen bakgrund till dessa frågeställningar är ett 30 -årigt studium av den danske författaren Martinus verk: Tredje Testamentet, som just för ett sådant andlig vetenskapligt eller filosoferande resonemang kring våra andliga och religiösa frågeställningar och hela tiden jämför dem med det liv vi upplever. Martinus visar med sitt verk fram en evig världsbild, visar hur vi alla har ett evigt liv, som ryms inom oss i vår djupaste ”jagupplevelse”. Ett ”jag” som beskrivs som upplevaren, det "element" inom oss som är av absolut natur, som inte är skapat, men upplever allt det skapade. Ett ”element” som är väsensskilt från allt annat. Där vårt ”jag” av Martinus beskrivs som en del av Guds ”jag”.

Vilket är Martinus förklaring till att allt i tillvaron hänger samman, är besläktad och hur alla levande väsen, alltid står i en levande personlig dialog med Gud, via det vardagliga liv vi var och en upplever.

I den skapade världen går allt i någon form av kretslopp. Dagen, året, en människas liv, materien – allt går i kretslopp. Därför ser jag den raka linjen, med en absolut början och ett absolut slut, som en illusion och jag tror inte på döden. Allt i naturen pekar på en ständig pånyttfödelse, på reinkarnation, på att till och med vår evolution kan ses som ett kretslopp. Ett evolutionskretslopp som sträcker sig neråt i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos.

Själv ser jag, som sagt, livet som ett levande liv. En existens som ett resultat av, levande krafters spel, där principen för detta livs organisering, så långt jag kan se, bygger på principen liv inuti liv. Våra organismer är byggda av levande organ, celler, molekyler, atomer och så vidare. På samma sätt ser jag mänskligheten som levande enheter i en organism vi kallar jorden, vilket är en del av ett levande solsystem, en levande vintergata, ett levande universum vi mycket väl kan kalla Gud, Allah eller vad vi vill.

Som jag ser det, lever rör vi oss och är till i Gud och har aldrig upplevt någonting annat än Gud. När våra humana religioner uppmanar oss att älska vår nästa, älska vår broder, vår syster, så är det för att det är det enda sättet att älska Gud på.

Till hjälp för att överkomma idén om allas krig mot alla, gäller det att lyfta blicken, se de större sammanhangen, göra upp med ett ateistiskt, materialistiskt sätt att tänka som omöjligt kan inspirera annat än egenintresset och själviskheten. Här på denna plattform vill vi visa att det går att se en djupare mening bakom livets alla händelser, att där finns en ändamålsenlighet med allt som sker. Visa hur Gud genom alla våra gjorda erfarenheter, väcker oss till liv och medvetande, skapar oss i sin avbild.

Välkomna till nykultur.com

Claus tolkar profetior...

Wed, 24 Jul 2013 19:33:19 +0000

Med intresset för Martinus författarskap föds helt nya framtidsperspektiv. Ett evighetsperspektiv på tillvaron öppnar sig när våra mest omhuldade materialistiska axiom visar sig vara falska och gå emot de principer vi kan se i naturen och det dagliga livet, där våra föreställningar om döden och den raka linjen avslöjas som illusioner och vanföreställningar. Med insikten om att vi överallt står inför levande krafters spel får det religiösa livet en nystart. Befriade från suggestion och blind tro skådar vi Gud med nya ögon. Bibeln, Koranen och andra religiösa skrifter ska läsas symboliskt! Då avslöjar skrifterna en djup visdom bakom enkla ord. Likt sagans form berättas det om gångna tider, hur folk tänkte, handlade och vilka konsekvenser det fick. Själv tycker jag att profetiorna om framtiden, är särskilt intressant att försöka förstå och tolka.

Ny Kulturs sista nummer som tidskrift, i slutet av nittiotalet, hade profetior och domedag som sitt tema. Där gick vi igenom profetior baserade på Jesus uttalande, Johannes uppenbarelsebok, Nostradamus och Martinus. Då skrev jag att: ”Dessa profetior kan rätt tolkade, hjälpa oss att förstå domedagsprocessens yttre och inre kaos, och de kan framför allt hjälpa oss till den själsliga, mänskliga balans och distans som dagens människor behöver för att inte själv dras med i den djurrikets dödsdans som domedag och ragnarök är uttryck för”. Ord som än i dag speglar mitt förhållande till dessa profetior.

Med Martinus verk, Tredje testamentet framträder tanken om ”domedag” som något konkret, som en tidsepok, som tog sin början med 1:a världskriget och fortfarande pågår. En ”domedag” som handlar om ett omvälvande globalt kultursammanbrott, där våra gamla maktideal lägger sig för att dö, samtidigt som nya föds. En process där vi konfronteras med generationers felsteg och misstag och via globala katastrofer tvingas ändra en ohållbar livstil, baserad på primitiva och barbariska livsvanor. Där smärtan och katastroferna är det enda som förmår ändra människor. Här får ni min tolkning av en del av dessa profetior.

Nostradamus är intressant då han är den ende som satt ett årtal i sina profetior. 1999 släpps Terrorns Konung loss från himlen och återupplivar Mongolernas terrorvälde. Då 1999 väntade sig många ett meteoritnedslag i samband med solförmörkelsen det året, istället sprängde Tjetjenska rebeller ett hyreshus i Moskva och nu lever vi med det krig som George W Bush startade mot terrorism. Där västvärlden förklarat fundamentalistiska muslimer krig. Nostradamus antyder att kriget mot det stora muslimska väldet varar i 27 år. Lägger vi dessa år på det ursprungliga årtalet hamnar vi på 2026 och vi får konstatera att vi är halvvägs in i vår tids domedagsprocess. Nostradamus profetior omnämner även en stor muslimsk invasion av Europa, vilket vi har en tendens att övertolka i negativ bemärkelse, men som mycket väl kan vara den migration vi nu lever med. Där Gud, efter hand som våra gamla nationsgränser spelat ut sin roll, i en ny global värld – har för avsikt att blanda upp alla folk med varandra.

I Uppenbarelseboken 9:17 kan vi läsa; ”Och så här såg jag hästarna och deras ryttare i min syn: de hade eldröda och blåsvarta och svavelgula harnesk, och hästarna hade huvuden som lejon, och ur deras munnar kom eld och rök och svavel”. Är detta inte en beskrivning av våra moderna stridsvagnar och tanks, sett i en syn för två tusen år sedan och beskrivet utifrån den tidens föreställningsvärld. I en strof från 8:10 står det: ”Den tredje ängeln blåste i sin basun. Då föll en stor stjärna från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn är Malört”. Där vi i modern tid haft ett kärnkraftshaveri i Tjernobyl, vars namn betyder just malört.

Alla dessa profetior är svårtolkade och kan knappast förstås annat än i ljuset av de händelser de symboliserar. Men händelserna de beskriver representerar globala katastrofer, och Martinus beskriver dessa katastrofer som ett resultat av att vår planet själsliga förvandling. Där vår planet beskrivs som ett levande väsen i kris. Ett klot på väg in i ett nytt andligt tillstånd - där det gör upp med sig själv. En process som går från egoism och självbevarelsedrifter, mot altruism och kärlek. En process som föder en kedjereaktion neråt i dess mikroliv och framtvingar de förändringar vi upplever, vilket i sin tur får konsekvenser inåt och neråt i oss. Där allt detta leder fram till en andlig pånyttfödelse för oss som individer och etableringen av en ny global kultur. En ny kultur som innebär födelsen av en ”förlåtelse kultur”, i kontrast till vår gamla kultur som till stora delar byggde på motsatsen - på hat, hämnd, krig, straff, avundsjuka, girighet osv.

I detta ljus blir alla de globala kulturimpulser som representerar olika religioner, politiska inriktningar över tid till tankar hos vårt levande makroväsen. Ett makroväsen som vi utmanar, när vi kollektivt beter oss som cancerceller i en organism. Där vi, när vi blivit så effektiva i att ta död på varandra, kommer att bli bekämpade av dessa makrokosmiska krafter. Vilket profetiorna avhandlar. Går vi åter till Uppenbarelseboken och kapitel 13, så avhandlas där de två odjur som håller världen i sitt grepp och som i min tolkning måste stå för de två former av diktatur som för närvarande håller hela planetens mänsklighet i sitt grepp, i form av politisk och ekonomisk diktatur. Kapitel 12 som har titeln Kvinnan och draken handlar om alla de former av diktatur vi sett i modern tid, Fascism, Nazism, Kapitalism, Diktatorisk kommunism, Nyliberalism, osv vilket likt en drake kommer fram i nya tappningar varje gång ett ”huvud” hugges av. Martinus beskriver även hur vi i vårt krigiska möte med vår planet, till sist möter en oövervinnerlig ”fiende” vi inte kan besegra. Där jorden sätter gränser för vår destruktivitet och stoppar oss, när vi som individer, folk och nationer, ”förblindade” vandrar på avvägar.

I detta perspektiv får vi även förändra vår syn på historiska händelser. Det som framför allt satte stop för Hitler och Nazityskland var den ryska vintern. Utan denna makrokosmiska insatts hade Hitlers armé inte stoppats. Uppenbarelseboken beskriver också hur nuvarande stormakter desarmeras, hur det nya Babylon läggs i ruiner på en timme osv. Att detta beskriver händelser i USA är inte svårt att förstå! För hur ska denna nation annars lära sig den livslag som Jesus beskriver med orden: ”Alla som griper till svärd ska dödas med svärd”, vilket som jag ser det innebär, att alla som dödar med atombomber själva drabbas av samma öde.

I Uppenbarelseboken talas det också om Bibelns fortsättning och avslutning i form av Livets bok som gavs till människor, vilket nu skett i form av Martinus verk; Tredje testamentet vars huvudverk Livets bok 1 – 7 omnämns i många strofer. I kapitel 10 omnämns detta, likaså i kapitel 5, 6 och 7. I kapitel 7:13 och framåt beskrivs de människor som kommer ”ur det stora lidandet” och där har gjorts saktmodiga och tjänande. I kapitel 20:11 och framåt beskrivs hur alla döms enligt Livets bok och Martinus beskriver hur domedagens dom för alla innebär visdomens födelse inom dem själva. Vilket är det ofrånkomliga resultatet av djurrikets eller dödsrikets alla erfarenheter.

Martinus som person beskrivs också på olika ställen i Uppenbarelseboken. I kapitel 19:11 omtalas han med orden: ”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som sitter på den kallas ”Trovärdig och sann”, och han dömer och strider rättfärdigt. Hans ögon var som eldslågor, på huvudet hade han många kronor, och på honom var ett namn skrivet som ingen känner utom han själv. Han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är Guds ord. I kapitel 5 är han den som är värdig att öppna boken med de sju sigillen. Men ”Lammet med sigillen representerar inte bara en person, utan snarare det kollektiv av Kristusväsen som är satta att övervaka planetens domedagsprocess.

Domedagens visdom i människorna innebär skapelsen av ett nytt Guds medvetande. Vilket också omnämns i kapitel 21:3 ...”Se Guds tält står bland människorna, och han ska bo bland dem, och de ska vara hans folk, och Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta”.

Martinus beskriver också livet efter domedag och ragnarök. Hur våra dagars affärsvärld avskaffas och ersätts av en världsadministration som fördelar allt efter behov och där varje individ själva får vara med och arbeta de timmar hans liv kostar honom, med avdrag för hans barn, sjuk- och ålderdom. Där priset för en vara sätts i timmar, minuter och sekunder, och avser det en vara kostat i tid att framställa. Råvarorna är gratis, ägs gemensamt, men administreras kollektivt och betraktas som jordens gåva till oss. Martinus beskriver hur vi i framtiden bor i gemensamma palats och alla lever ett liv som i bekvämlighet övergår våra dagars lyxliv. Där tiden som går åt till förvärvsarbete blir mindre och mindre, allt efter som produktionsapparaten helautomatiseras. Övrig tid ägnas åt studier, av ett livslångt uppodlande av talang och färdighet. En framtidsprofetia av Martinus som ligger helt i linje med Uppenbarelsebokens avslutande ord om ”det nya Jerusalem”.

Tankarnas betydelse för hälsa och sjukdom

Sun, 14 Jul 2013 20:02:47 +0000

Många människor ser sjukdom som något man drabbas av och går till läkaren för att få medicin och bli botad. Till detta har vi vår sjukvård som är bra på akuta tillstånd, men sämre på kroniska åkommor. En sjukvård som behandlar människor utifrån de symptom patienten uppvisar, men som är sämre på att se hur våra livsvanor, vårt sätt att leva och tänka, kan vara nedbrytande för både kropp och själ. En sjukvård som är helt stängd och har en avvisande hållning inför andliga perspektiv. Något det finns gott om i många självhjälps böcker, som ger nya infallsvinklar på våra sjukdomars orsak och vill hjälp människor till ett friskare liv. Jag har nyligen läst: Healingkoden, av Alexander Loyd och Du kan hela ditt liv, av Louise L. Hay.

I boken Healingkoden driver de tesen att inga sjukdomar kan botas om vi motarbetar vårt immunförsvar och att stress gör att immunförsvaret inte fungerar som det ska. Orsaken till denna stress ligger i våra tankar. Ett mentalt stress tillstånd där vi signalerar till kroppen, att nu gäller det att fly, det är fara på färde. I dessa stresstillstånd upphör kroppens immunförsvar att fungera som det ska och på sikt leder detta till olika sjukdomstillstånd. Boken beskriver att det nu sker ett paradigmskifte, där fokus ändras från en mekanisk syn på livet till ett där allt ses som energier och där läkandet av olika sjukdomstillstånd handlar om att läka negativa känslotillstånd som blockerar ett tillfrisknande. Dessa negativa minnen, lagras som ”minnesbilder” och är till stora delar omedvetna. Känslotillstånd som kan betraktas som trauman, som färgar våra föreställningar och sätter sig i kroppen, helt ner på cellnivå. Där våra övertygelser både kan läka eller döda oss! Lika så menar författaren att när känsla och tanke står i konflikt med varandra, vinner känslan. Det vill säga att från hjärtat utgår livets alla problem. Hjärtat, dvs känslan styr det omedvetna.

Därmed så tangerar vi religionernas värld, som ett led i ett tillfrisknande. Att sanningen ska göra oss fria! Att det som läker sjukdomar är kärlek! Alexander Loyd visar hur bön och fyra healing positioner har hjälpt människor att bli kvitt sina sjukdomar. Där arbetet med dessa fyra healing punkter hjälper till att återställa ett friskt tanke och energiflöde i kroppen.

Louise L. Hay talar i liknande ordalag och beskriver de negativa tankarna som orsaken till våra sjukdomar. Att tillfrisknandet handlar om psykologi och via positiva affirmationer påbörja ett läkande. Hennes grundtes är enkel: Det vi ger får vi tillbaka. Eller som man sår får man skörda. Hon menar att förlåtelse och frigörelse från bitterhet kan få till och med cancer att försvinna. Sjukdom kommer till stora delar från en oförmåga att kunna förlåta. Att anklaga andra är ett av de säkraste sätten att fastna i ett problem och där det likaså gäller att göra sig av med ordet ”måste” som hon ser som ett av de ord i vårt språk som vållar mest skada. Kärleken är mirakelmedlet! Hon skriver att: Om vi vill ha ett roligt liv ska vi tänka glada tankar. Om vi vill ha ett lyckligt liv ska vi tänka lyckliga tankar. Om vi vill ha ett kärleksfullt liv ska vi tänka kärleksfulla tankar. Allt som vi ger i från oss mentalt eller verbalt kommer tillbaka till oss i motsvarande form. Att bekämpa det negativa inom oss, ser hon som ett fullständigt slöseri med tid. God hälsa börjar med kärlek till sig själv och att följa de andliga lagarna. Hay har även en frigjord syn på sex och skriver att: Orsaken till att vi idag har så många problem med sexualiteten, är att så många av oss hatar och avskyr oss själva, och därför behandlar vi oss själva och andra illa.

Louise L. Hay har även listat en lång rad sjukdomar, där hon väldigt insiktsfullt listar de negativa tankemönster som skapat sjukdomarna i fråga och ger förslag till positiva affirmationer som medicin och bot.

Går vi till Martinus ser vi en viss överensstämmelse med dessa tankar. Men Martinus går längre. Han beskriver i Livets bok 2 och 3, ämnet Kosmisk kemi – en ödesvetenskap, en lära om överfysisk energi. Hela livet är en kosmisk kemisk process. Grundtesen är att allt är levande och lagbundet, att vi är uppbyggda enligt principen liv inuti liv. Vår organism består av organ, celler, molekyler, atomer osv. Lagen för ämnenas reaktion gäller såväl det fysiska som det psykiska. Kemisten är vårt ”jag”, som har en fri vilja att blanda energierna, men vars begränsning är vår kunskap. De mentala energier som hitintills burit människan har varit instinkter, aggression, primitiv känsla och intelligens. En mental kombination som i sin kulmination kan beskrivas som ett djävulsmedvetande, men där livets karma på sikt och över många liv humaniserar denna människotyp. Där en human känsla, i kombination med en framstående intelligens till sist öppnar upp för intuitions energin och föder fram en människa lik Kristus.

Martinus verk, Tredje testamentet, är ett bokverk som lär oss tänka fullkomligt. Kosmisk kemi är konsten att i ett kosmiskt perspektivförhållande se Gud. Det är att i allt vi ser, rannsaka Guds vägar. Se fullkomligheten i skapelsen genom att förstå livets alla kretslopp. Dygnet, året, en människas liv, materiens kretslopp, reinkarnationskretsloppet, ja Martinus visar hur hela vår kända utveckling och evolution är led i ett gigantiskt kretslopp som sträcker sig i ett spiralkretslopp neråt i mikro och uppåt i makrokosmos. Gud är ett organisk samarbetande universum, där allt och alla är besläktade och är delar av Gud.

Utvecklingen eller evolutionen, utgör ett ätande av kunskapens träd på gott och ont. Genom det så kallade onda får vi erfarenheter och växer som ett resultat av lidandet. De olyckligaste öden skänker de största erfarenheterna! Där allt som sker - sker rättvist! Där den domedagstid vi nu lever i, innebär visdomens födelse på bred front. För ingen dör – alla överlever allt – och transformeras som ett resultat av de genomgångna erfarenheterna.

Martinus ägnar många böcker åt att hjälpa oss genom denna förvandlings process mot att bli en Kristus lik människa. Han skriver om hur en vegetarisk diet är en inträdesbiljett till en högre förklarad tillvaro, fri från sjukdomar. Hur vi när vi äter animalisk föda är med och dräper miljontals mikroindivider och som ett resultat av detta dråp, mister vårt karmiska beskydd. Våra tankar, som för oss är en inre värld, är för det levande mikrolivet inom oss dess yttre miljö. Med våra tankar magnetiserar vi blodet, gör livet för dessa våra undersåtar behagligt eller obehagligt allt efter kvalitén på våra tankar och skördar på motsvarande sätt hälsa eller sjukdom.

Martinus skriver även om hur vi efter dödens inträdande har att ta hand om det levande mikroliv som finns kvar på molekylnivå. Hur vi ska ändra våra dräpande tankearter och lära oss att minimera den skada vi vållar andra. Andemeningen bakom det femte budet utvidgas här! Den idealiska födan, Bisättning och Den eviga världsbilden 5, som är en sammanställning av symboler och texter efter författarens bortgång, avhandlar detta ämne. Vad det gäller anammandet av dessa nya livsbefrämjande tankar, visar Martinus också hur varje talang genomgår ett A, B och C stadie. Där all talang börjar med en önskan, en vilja - där träning krävs för att till sist ha etablerat en vana, en talang för det vi en gång önskade.

Bön är nyckeln till förändring, men vi måste lära oss att be på ett nytt sätt, där det gäller att inse att alla de tankeprocesser vi har inombords, inte är ett samtal med oss själva utan en del i det mest intima samtal och förhållande vi har – förhållandet till Gud.

Martinus könsanalys och mina relationsfunderingar...

Wed, 03 Jul 2013 08:24:55 +0000

Första gången jag reflekterade över relationer över huvud taget var när jag såg hur min mor och far fungerade med varandra. De var gifta, de hade att ta hand om en familj som över åren växte. Min far var familjeförsörjaren, drev sin egen rörelse som småföretagare, jobbade sex till sju dagar i veckan och min mor tog hand om hemmet, trädgården och oss barn. Jag växte upp under sextio och sjuttiotalet, då det fortfarande var vanligt förekommande i Sverige att mannen försörjde kvinnan.

Min mor och far tyckte om varandra, men hade sina roller, sina revir inför varandra. De umgicks, men talade aldrig med varandra på ett djupare plan. Från dem lärde jag mig; hur jag själv inte vill ha det. Men det ska sägas, att det beror på att jag var annorlunda! För vad jag såg i deras relation var en oförmåga att tala med varandra på ett djupare plan om att vad man tänker, tycker och känner - vilket jag har behov av.

Att få utlopp för dessa behov var och är inte lätt. Då under min uppväxt, min tonårstid, var jag fullständigt heterosexuell i mina tankemönster. Det är jag inte längre! Min motsatta pol (min feminina sida) kom till uttryck genom att jag tyckte mer om att tala med min mors väninnor och den tjejkompis jag fick i femtonårsåldern, än jag tyckte om att tala med män. Jag tyckte helt enkelt inte om den matcho attityd som de flesta män runt mig hade.

Samtidigt var och är jag helt hopplös på det heterosexuella köns spelet. Jag följde med vännerna ut, men tyckte att uppvaktnings ritualerna på dansetablissemangen var förnedrande. Att tala med och lära känna nån var dessutom helt omöjligt, då musiken dånade och ett normalt samtal inte gick att genomföra. Kort sagt; jag var fel person på fel ställe.

Orsaken till detta var att jag att jag hade ett dåligt självförtroende, var mjuk och inte passade in. Jag kände mig ensam, annorlunda och började fundera på om jag var som man skulle vara. Ställde mig själv frågan om jag var konstig eller till och med abnorm. I tjugoårsåldern kom jag i kontakt med Martinus författarskap, hans analyser över tillvaron och vår mänskliga existens. Jag minns hur jag läste uppåt femtio, sextio sidor om dan, från det att jag kom hem från jobbet, tills jag somnade. En ny värld öppnade sig för mig och plötsligt kunde jag se - att jag inte var så tokig trots allt.

Med hjälp av Martinus sexuella polanalyser kunde jag börja en process där jag accepterade och bejakade mig själv. Vilket blev början på mitt eget sökande efter relationer som kunde passa mig. Jag insåg också att de relationer jag ville ha - måste jag tala mig till. Martinus analyser över vad han kallar kamratäktenskap, tilltalade mig. Att förutsättningen för en bra och givande relation var att man var på våglängd med varandra och som i mitt fall hade gemensamma andliga intressen. Men att som man söka och ha fokus på det mänskliga i kvinnan och själv finna en kvinna som har samma fokus, hör näst intill, till det omöjliga. Det är att gå emot alla de instinktiva krafter som styr könens dragning till varandra. Jag har trots detta lyckats med ett par långvariga relationer i mitt liv, varit gift med en kvinna. Haft ett kamratäktenskap så som Martinus beskriver det.

För mig handlar en relation om att våga vara ”naken” tillsammans med en annan människa. Fysiskt såväl som psykiskt! För det vi egentligen söker i en relation – är ett möte med Gud! Vilket sker omedvetet för de flesta, men där vi allt eftersom vi utvecklas andligt, gör våra val mer och mer medvetet. Betraktar vi och analyserar människorna runt omkring oss, så har vi ett fantastisk redskap i Martinus sexuella polanalyser för att kunna förstå och se en ”grov” schematisk utvecklingslinje bakom den mångfald av relationer vi bevittnar. Där alla människor är åskådnings exempel på hur Gud, håller på att omskapa människan - göra henne i sin avbild.

Vi har de lyckliga äktenskapen, vilket framförallt hör djurriket till. På våren hör vi äktenskapets lovsång överallt i naturen, i fåglarnas sång och upp i modern tid har även människan lovsjunget denna ”kärlek”, - förälskelsen mellan man och kvinna. För ett lyckligt äktenskap gällde vissa lagar! Att en man och en kvinna lämnade sin mor och far, och tillsammans håller sig till varandra. Ett beteende vi ser hos många monogama djur! Att vara trogna och ta hand om avkomman ingår i konceptet. Vilket många djur tycks klara mycket bättre än människan. Hos oss är äktenskapets trohetslöfte inte lika lätt.

Den stränga Moselagen var en mental tvångströja för att hålla ihop en fortplantningsrelation som höll på att bryta samman. En parentes i sammanhanget är att Moselagens äktenskapspåbud var ett fantastisk avelsprogram, för att få fram ett stort och mäktigt folk, få fotfolk till mäktiga arméer. Ett recept som kopierats av alla ”stora” ledare, med ambitioner att dominera folk.

Orsaken till äktenskapets sammanbrott, var enligt Martinus, en sexuell polförvandlings process som gjort oss till de människor vi nu börjat bli. Att lidandet från liv till liv format ett växande känsloliv och att det i mannen börjat växa fram en kvinnlig sida och i kvinnan en manlig, knutit till det nya framväxande hjärncentra som gjorde henne överlägset de andra djuren. Där den ordinära könspolen är knutet till könsorganen, är den nya motsatta polen knutet till hjärnan. Vilket vi i ett andligt österländskt tänkande, omtalar som chakran. Denna nya motsatta pol underminerar det traditionella äktenskapet. Omöjliggör på lång sikt äktenskapet och familjen så som den set ut fram tills nu. Och Martinus beskriver hur äktenskapets kretslopp, som började i växt- och djurrikets spaltning i två kön, vilket i religiös text beskrivits som Evas skapelse, är den enda kretslopps funktionen i naturen som börjar i ljus och slutar i mörker.

Men det innebär inte att våra mänskliga sexuella relationer inte fortsätter i nya former. Vi ser tvärtom att mänskligheten aldrig någonsin har experimenterat med dessa som hon gör för närvarande. Hela HBTQ världen är ett exempel på detta. Till denna regnbågskonstellation kan det läggas ytterligare ett H, för de heterosexuella - som också relations experimenterar.

Där vi i den gamla äktenskapsstrukturen levde i överensstämmelse med våra roller som man och kvinna, får vi nu försöka finna fram till ett sätt att leva, som är i överensstämmelse med den människa vi var och en är. Principen för äktenskaps relationen mellan man och kvinna, var komplementär, att motsatserna drogs till varandra, som en magnetisk plus och minuspol. Tillsammans upplevde de sig hela! Förälskelse band ihop relationen. Martinus beskriver förälskelsen som en form av egenkärlek, kopplat till självbevarelsedrifterna. Där förälskelsen i sin första fas liknar den riktiga kärleken, men också lätt slås över i sin motsatts – hat, om förväntningarna inte infrias. En förälskelse som enligt Martinus, var stabilare när instinkterna styrde människan och då kunde vara livet ut. En förälskelse som ibland till och med fortsatte genom ett par inkarnationer. Tills det att livet själv separerade ett par, genom att de födes som syskon.

I dag har det gått inflation i förälskelsen, vilket i sig är ett tecken på degeneration, ett tecken på att vi nu mer och mer medvetet måste söka och arbeta på att etablera nya relationsformer. Principen för vår tids nya relationsform är att vi nu i allt större grad söker vår like, en själsfrände. Någon vi kan tala med om allt det vi har inombords. Vår tids relationer blir därför också jämlikare. Där det sker en slags demokratiseringsprocess inom relationerna, där människor blir mer och mer hela. Det vill säga, att den motsatta polen, vilket för mannens vidkommande är hans feminina sida och för kvinnans del är hennes maskulina inre mentala karaktär börjar komma i ballans med den ordinära sexuella polen. En sexuell förvandlingsprocess som sker gradvis, steg för steg över många liv, men som för en del människor forceras fram. Vilket är Martinus andliga förklaring till den sexuella mångfald vi bevittnar. En förvandlingsprocess som är fullständigt som den ska vara, när den inte spårar ut i mental sjukdom kopplat till sexualiteten, som kleptomani, pyromani, pedofili, nekrofili och ett sadomasochistiskt beteende som förvandlat det sexuella välbehaget, till ett sökande efter obehag, maktberusning och i värsta fall död som förutsättning för sexuell tillfredsställelse.

Därför är det sorgligt när en del män och kvinnor, som känner till Martinus polanalyser, men inte förstår dem, försöker vända och vrida på denna homosexuella författares texter, så att alla homosexuella män, framställs som ”urspårade”, lite sjuka, inte varande helt som de ska vara. De lesbiska kvinnor existerar inte i deras böcker! Med hela sin heterosexuella pondus som ”män”, försöker de förklara känslo- och sympatiaspekter de inte själv äger. Försöker värja sig mot det faktum; att de inte för all framtid kommer att vara heterosexuella. Därför vänder och vrider de på Martinus analyser för att finna en väg ur detta dilemma, skriver böcker där de beskriver en heterosexuell Kungsväg och ”tror” att de kan hoppa över alla homosexuella stadier på deras väg mot att bli fullkomliga människor i Guds avbild, vilket Martinus beskriver som meningen med all utveckling, inklusive den sexuella. I deras böcker varnar de män för anammandet av en mjuk, feminin personlighet och är tyvärr är helt blinda för alla de problem som mäns matcho attityder orsakar dem själv, deras kvinnor och barn.

Martinus beskriver en utveckling från ett heterosexuellt äktenskapstillstånd, fram till ett homosexuellt Kristus tillstånd. En utveckling från ett fortplantnings tillstånd mellan man och kvinna, mot ett nytt könstillstånd där de manliga och kvinnliga egenskaperna smällt samman och där skapandet av en ny kropp sker genom materialisation och en upplösning av kroppen sker genom dematerialisation. Vilket Jesus bemästrade när han efter sin korsfästelse och död, åter visade sig för sina lärjungar. Martinus beskriver en framtid, där vi redan om femhundra år, kommer att ha både människor som föds och inkarnerar genom ett föräldrapar och individer som har uppnått ett permanent Kristusmedvetande och skapar sina kroppar på tankens bud.

Denna andliga utvecklings- och polförvandlings process är, enligt Martinus, orsaken till att vi idag har den mångfald av sexuella relationer vi kan se i varje välutvecklat kultur samhälle. Och denna regnbågskonstellation är inte ett tecken på att något är fel, att något inte är som det ska vara! Det är ett tecken på ett inre sökande efter en ny mänsklig identitet. Det är ett led i ett nytt andligt uppvaknande, där vi tar människan inombords seriöst.

Vårt inhumana arv

Fri, 14 Jun 2013 16:27:26 +0000

Om det är något som den moderna människan av vår tid behöver göra upp med så är det arvet från gångna tiders helvetesföreställningar, som idag legitimerar våra mest primitiva uppfattningar om brott, straff och hämnd. Som får oss att både som individer och folk att acceptera tortyr, våld och krig, och som därför föder fram ett kultursammanbrott. Där människan av idag är med sina handlingar, sitt sätt att tänka, är med till att befordra de religiösa profetiorna om domedag och ragnarök.

Alla våra gamla världsuppfattningar rymde uppfattningen att det fanns goda och ”onda” krafter i tillvaron och det ”onda” ska med ”ont” fördrivas. Gamla testamentets moralidé, ”öga för öga, tand för tand”, är exempel på vad många ser som ett rättvist förhållande mellan brott och straff. Till och med Gud, blir enligt Gamla testamentet arg, hatar och förföljer dem som inte gör hans vilja. Där alla ”onda” människor hamnar i ett koncentrationsläger värre än de människorna själva har skapat. Guantanamo eller Hitlers och Stallins dödsläger, framstår i jämförelse som humana korrigerings anstalter. För Guds koncentrationsläger, kallat helvete är utan hopp. Där Gud för en timlig förseelse tycks finna det rättvist med ett evigt straff. Trotts att Gud enligt Bibeln förklaras vara allvetande, allsmäktig och allvis, framträder han för den moderna humana människan med perversa drag och ett sadomasochistiskt psyke.

Även vår kristna världsbild har dessa ”hedniska” föreställning. Vår kristna trosförklaring har att göra med en Gud som kräver blodsoffer för att blidkas. Jesus blod utgjuts genom nattvarden för att vi ska gå fria från våra ”skulder”. Att Jesus framställs på ett mycket mer sympatiskt sätt än Gud själv, är inte så konstigt. Detta kluvna, för att inte säga schizofrena sätt att tänka går igen i nästan hela världens så kallade kristenhet. Kristna kyrkor, världen över tillmäter tron större betydelse än handlingen och människor kallar sig kristna trotts att de inte alls följer Jesus rekommendationer.

Martinus ser detta ”att tro” som en förmåga som är knuten till individens instinkter. En förmåga som är i stark degeneration. En degeneration som påskyndas av intelligensutvecklingen, hennes skolning, hennes kritiska granskning och ifrågasättande hållning till världen och livet. Kort sagt; det all normal skolundervisning går ut på. Men vår skolundervisning är fokuserad på det materiella livet, på teknik och förstår ännu inte de psykologiska krafter de går i allians med. Förstår inte de primitiva, egoistiska instinktiva självbevarelsedrifter den samarbetar med (affärsvärldens och vårt ekonomiska systems etik och moral) och där resultatet som sagt blir ett förverkligande av våra religiösa profetior om ett kultursammanbrott, en domedag, ett kulturellt ragnarök.

Människan måste använda sina intellektuella förmågor till att förstå en djupare form av psykologi. Förstå människans religiösa behov av att se sammanhang och mening kontra världen och livet. Förstå de levande krafterna bakom hennes existens, för att kunna föra människan ut ur detta kaotiska sätt att tänka. Till detta krävs en andlig intellektuell förmåga, andlig forskning eller ett djuppsykologiskt studium av oss själva.

Martinus verk utgör ett sådant studium och Martinus beskriver en utveckling från en omedveten, instinktiv livsupplevelse, vilket är djurets värld till en medveten människotillvaro. Växten och djuret leds av instinkter och kämpar en kamp för att överleva som får fram hennes aggressiva och dräpande sida, en utveckling som även gynnar och föder fram människans intelligens- och känsloutveckling. Då ingen absolut död finnes, överlever individen allt vad hon genomgår och växer i kraft av de gjorda erfarenheterna. Från liv till liv förfinas skapelsen av människan. Hennes disharmoni med livet, är hennes kamp emot Gud. En kamp som fortgår tills den dag hon börjar bejaka livet, gå med Gud och med hela sin existens skapar en harmonisk relation till sin omgivning, till livet omkring sig såväl som till livet inom henne (hennes förhållande till ett levande mikro-, mellan- och makrokosmos). Vilket innebär att livets högre mentala energier börjar binda de lägre. Där en välutvecklad känsla i kombination med en framstående intelligens ger individen tillgång till ett intuitivt tänkande, till det som i religiös litteratur beskrivs som ”den heliga anden”, Guds eget medvetande. Minnet binder ihop det hela. Inte minst det indirekta minnet som yttrar sig i form av individens växande inlevelseförmåga som utgör resultatet av allt det lidande som genomgåtts under många liv. Martinus beskriver hur en människas psyke är ett inre laborerande med dessa sex energiformer som kan varieras i oändliga kombinationer. Energier som vi omtalar som instinkt, aggression (av Martinus kallad tyngdenergi), känsla, intelligens, intuition och minne. Energier som även bygger upp vår fysiska tillvaro och dominerar de olika tillvaroplan vi kallar mineral-, växt- och djurriket, samt världar vi ännu inte känner till, som ”det riktiga människoriket” och rent psykiska tillvaroplan som Martinus omtalar som ”visdomsriket”, ”den gudomliga världen” och ”salighetsriket”, vilket är mineralrikets inre upplevelsesvärd.

Så vad Martinus lägger fram genom sitt verk: Tredje testamentet är en evig världsbild som inte är dualistisk. Där allt är levande och visar fram kärleken som universums grundton. Även det som vi förnimmer som ”ont”, fyller ett gott syfte, om än av obehaglig natur, i det att det undervisar oss om det ”ondas” natur, dess orsak och verkan. Där smärtan, disharmonin med livet, med Gud på sikt korrigerar alla misstag. Misstag som ger kunskap, föder fram en ny människa präglad av empati och intellektualitet. Människan i Guds avbild! En människa lik Kristus!

Frågan varje medveten människa måste ställa sig är: Vad vill jag bidra till? Vad vill jag vara redskap för! Hat eller kärlek! Kan jag förstå, förlåta och tolerera olikheter. Kan jag inse det legitima behovet av skydd mot brutalitet och våld, utan att själv använda mig av det samma. Först då kan vi tala om en verkligt civiliserad och kristen kultur.

Ickevåld, en andlig väg

Sun, 12 May 2013 19:07:21 +0000

När vi hör om ickevåld så är det oftast i samband med uppror mot diktatur och våldsregimer. Människor reser sig mot maktens män och kvinnor och går ut i strejk och protest mot den ofrihet de upplever. Listan över denna ickevålds-tradition kan göras lång: Martin Luther Kings kamp för de afrikanska amerikanernas rättigheter, Gandhis kamp mot den brittiska ockupationsmakten, östkommunismens kollaps som började med Solidaritet-rörelsen i Polen, Vàclav Havel och intelligentians kamp i Tjeckoslovakien och Östtysklands uppror mot sina ledare som kulminerade i Berlinmurens fall, och nu den arabiska våren. Bakom detta ickevåld finns många strategier. Gene Sharp fick Right Livelihood-priset 2012 för arbetet med dessa och genom boken From Dictatorship to Democracy och sin Albert Einstein Institution har han hjälpt människorna bakom en del av dessa uppror.

Men ickevålds-tanken är också djupt rotad i vår religiösa historia och kan ses som en variant av det femte budet, att inte dräpa - kärnan i alla humana religioner. Både Jesus och de första kristna församlingarnas kamp är lysande exempel. Där kampen mot den judiska och romerska makten har inspirerat människor här i väst. I österlandet spreds Buddhas tankar på liknande vis.

Hos Martinus är detta bud - att inte dräpa, att leva sitt liv i kärlek - det stora slutmålet med all jordisk utveckling. Att skapa detta kärleksideal i varje människa är vad evolutionen egentligen syftar till. Kampen för tillvaron, allas krig mot alla, får oss till sist att anamma en pacifistisk hållning gentemot vår nästa - mot människor, djur och natur. Martinus beskriver pacifisten som den ”största krigaren”, en ”krigare” som genom många liv slagit sig trött och börjat inse det meningslösa i denna kamp. En kamp där motståndaren oavsett yttre form hela tiden har varit Gud själv. Vi har hela tiden ”speglat” oss i livet självt och mentalt varit ”förhäxade”och förblindade i föreställningen om en yttre fiende.

Kampen för tillvaron i växt- och djurriket skapar medvetande. Genom evolutionen inblåses livets ande i alla levande varelser. I bibelns symboliska beskrivning av denna process säger ”Gud”: låt oss göra en människa i vår avbild – och det är vad som sker genom den ”grå vardagen”. Den vise, andligt mogna människan inser att allt vad hen kan, har Gud lärt henne. Gud är bokstavligt talet alla människors lärare, med en pedagogisk plan som sträcker sig över årmiljarder. Denna plans tjänare är kända för oss som Muhammed, Jesus, Buddha med flera, som alla har tjänat Gud eller Försynen med sina livsgärningar. Försynen representerar en andlig föräldraprincip, analogt med vår jordiska föräldrarprincip där vi hjälper nya generationer framåt och blir föremål för denna omsorg varje gång vi själva ska inkarnera.

I Martinus beskrivning är alla levande varelser – och det existerar inget annat än levande varelser – delaktiga i en evig utveckling som sträcker sig oändligt ner i mikrokosmos och likaså upp i makrokosmos. Där är principen ”liv inuti liv” - vi är uppbyggda av levande organ, celler, molekyler, atomer och så vidare ”neråt”. Samtidigt lever vi på en levande planet, som har sin funktion i ett levande solsystem, som är en enhet i en stjärnkonstellation som vi satt namnet Vintergatan på - vilket i sin tur utgör en levande enhet i än större livssystem. I universum är allt liv besläktat och hänger samman. ”Gud” utgör denna helhet, vars livsupplevelse existerar genom en ”spaltning”, som visar sig som de individer som är livets gudasöner och gudadöttrar.

Upplevelsen av livet bygger på ett kosmiskt samspel. Det mikrokosmiska bygger vår organism och det makrokosmiska är vårt yttre ”hus”. Mittemellan dessa två kosmos har vi vår mellankosmiska livsupplevelse. Allt liv, all rörelse, all utveckling sker på ett ändamålsenligt och planmässigt sätt. Ingen slump eller kaos existerar annat än som vår begränsade och bristande förmåga att se det levande liv vi har överallt omkring oss. Förmågan att se detta levande kosmos handlar om att ha ”ögon att se med” och ”öron att höra med”, alltså en intellektuell andlig förmåga. Martinus beskriver detta som ett balanserat sinne där känsla och intelligens, hjärta och hjärna, talar samma språk. Detta öppnar upp de andliga världarna och får ”den heliga anden” - Guds medvetande - att vibrera i oss människor.

I detta ljus får världen en annan mening än den normalt har för det stora flertalet. Det blir en stor angelägenhet att praktisera en livsprincip som innebär att minimera den skada du vållar din omgivning. Att själv göra sig till en tjänande ande, leva vegetariskt och vara en mental sol för livet runt en. Vilket alltihop kommer som en naturlig del av en tacksamhet mot Gud, av en förståelse för att den ”nästa” vi dagligen möter är summan av sina erfarenheter. Med ett sinne fullt av förståelse och sympati för dennes begränsningar inser vi att vederbörande gör så gott hen kan. Vi kan inte begära det omöjliga av våra medmänniskor eftersom allt vad en människa gör, vilar på hur andligt mogen vederbörande är. Allt är en fråga om denna andliga utveckling! En utvecklingsprocess som livets svårigheter, alla mänskliga misstag och det efterföljande lidandet, synliggör för oss så att vi börjar att se livet från Guds eget perspektiv. Det föder fram en andlig insikt kring att livet i varje innevarande ögonblick är fullkomligt, både på vad det varit och vad det ska bli.

Vi skulle aldrig få för oss att beskylla en tioåring för att inte vara tjugofem, då vi vet att detta kommer hen att bli, men det tar femton år att nå dit. Detsamma gäller alla mentala stadier som vi genomgår. Med denna insikt kan vi släppa alla falska föreställningar om att förändra andra och börja bearbeta den enda människa vi har makt över – oss själva. Där den enda påverkan vi har på andra ligger i det goda exemplets makt - att leva som vi lär! Att viga vår livsgärning i ett tjänande av ”nästan”, för att genom detta tjäna Gud. Att leva sitt liv i bön och meditation, vilket innebär att vi lyssnar till det liv vi omges av och talar med det, genom bön och handling. Martinus säger angående bön till Gud: ”Den vi talar med lär vi känna!”

Martinus menar att anammandet av en vegetarisk diet är ett viktigt steg, en ”inträdesbiljett” till en högre förklarad tillvaro. Så många av våra traditioner som skapar lidande behöver revideras. När det gäller våra mellanmänskliga relationer är det lätt att se när vi dödar människor genom våld och krig, eller håller djur under koncentrationsläger-liknade former för att sedan äta dem. Det är svårare se det våld vi utövar mot mikrokosmos, när vår livsföring och våra tankar skapar disharmoni och sjukdom, och även stora katastrofer efter det att vi diskarnerat. När vi ska bisättas åsamkar vi nämligen livet som är kvar i oss ett enormt lidande genom att vi överlåter kroppen till kremering eller förruttnelse. Allt det liv som finns kvar på molekylnivå, som finns där så länge kroppen inte har mineraliserats, går under i eld eller äts upp av bakterier på rovdjurs vis. Här menar Martinus att den andligt utvecklade människan ska utveckla nya sätt att skydda detta liv, låta det sakta leva ut sitt liv och gå över i livets kretslopp. Så ser ett andligt-ekologisk kretsloppstänkande ut...

En sak i krig med sig själv...

Mon, 18 Mar 2013 16:35:20 +0000

När jag första gången 1983 kom till Martinus Center i Klint, hade jag känt till Martinus böcker i lite mer än tre års tid. Tjugo år gammal hade jag blivit medtagen till mitt första Martinus föredrag i Malmö, där Max Käck talade om konsten i relation till Martinus andliga världsbild. Där köpte jag min första bok av Martinus - Logik. Det blev inledningen till ett intensivt studium, där jag i snabb takt läste mig igenom Martinus alla böcker. Läsningen gick lätt - så mycket föll på plats, en ny syn på livet öppnade sig. I tre års tid sprang jag på föredrag, gick på två olika studiecirklar i veckan och sommaren 1983 hade jag sagt upp mitt jobb, min lägenhet, för att följande höst flytta till Göteborg för att på Martinus Center, vid Vasaplatsen studera under ledning av Rolf Elving som det året skulle påbörja en intensivkurs. Där gick vi under ett år igenom Livets bok 1 – 3, och fick börja öva oss i att muntligt presentera analyserna som kännetecknar Martinus författarskap.

Sommaren 1983 kom jag alltså för första gången till Klint, i Danmark där jag hade bokat in mig på sommarsäsongens alla sex veckor och fick för första gången min naivt godhjärtade syn på människor intresserade av dessa analyser – krossade. Jag var bjuden till te hos en äldre kvinna från Malmö i hennes sommarhus och talade naivt om alla dessa fantastiska människor jag fram tills dess mött. Hon skrattade åt mig och sa att jag nog skulle bli klokare. Hon fick rätt! Redan samma sommar fick jag berättat för mig, hur nära medarbetare till Martinus hade konspirerat mot honom och uttalat; att bara vi blir av med den ”gamle”, så ska vi nog få fart på det hela. Men Martinus överlevde dem alla, då de en efter en föll ifrån.

Efter den sommaren blev jag medarbetare i ”klintgruppen”, En samling människor som tog hand om skötseln av hus och mark på Centret i Klint. Då jag själv hade en yrkesmässig bakgrund som Murare var jag en välkommen och behövd kraft i detta sällskap. Vinterskolan startades också 1984, men jag hade fått nog av intensivstudier och flyttade tillbaks till Malmö, där jag hjälpte till med att arrangera föredrag, kurser och studiecirklar de nästa sexton åren. Parallellt med detta hjälpte jag till med skötseln av husen på Klint och fick åter igen se hur missämja, jalusi eller svartsjuka var förhärskande inom denna grupp. Man såg med avund på den skolaktivitet som pågick i den nybyggda paviljongen. Man talade gång på gång om att ”ånden og hånden” (anden och handen) var separerade, och över åren såg man till att sabotera förutsättningarna för ”skolans” verksamhet, genom att hela tiden pressa upp kraven på ekonomisk avkastning och fördyra för människor, att kunna studera Martinus samlade verk. Till sist stängde skolan och man förklarade ”att tiden inte var mogen” för att förverkliga Martinus uttalade önskan om en helårsskola i Klint.

I denna process kom det fram mycket kritik. Öppna brev skrevs, där man påpekade att man måste leva som man lär. En kritik som ignorerades och där man på ”gammalt klassiskt maner” slängde ut budbärarna, kritikerna, de som vågade ifrågasätta. Här valde man en auktoritär linje från Rådet för Martinus Institut, ignorerade sakfrågan och fokuserade på kritiken i sig själv. I valet mellan att söka sanning, rättvisa och Guds vilja, valde man diktatur och drog en ”tvångströja” över vår sak. De människor som blev föremål för denna ”tvångströja” fick gå i ”landsflykt”. Men det var också i denna process som tidskriften Ny Kultur startades och där det blåstes nytt liv i Kosmosgården i Varnhem. Där en ny kurs- och studieverksamhet etablerades med fokus på ett sommarprogram, där Martinus verk kunde studeras utifrån de källkritiska kriterier som var norm i samhället i övrigt. Här ville vi etablera en verksamhet som inte styrde och ställde med folk, utan tvärtom accepterade alla som de var och där det var vårt jobb att tjäna dessa människor, med den kunskap vi själva fått.

Själv var jag åskådare till denna process och under de första åren medarbetare både i Varnhem och på Martinus center i Klint. Men följde Martinus råd: att vara där du känner dig inspirerad. Jag funderade också mycket på varför Gud valde denna väg för vår sak och kom fram till att detta var Guds sätt att blåsa liv i det ”privata” initiativet. Jag såg klart och tydligt hur det var polförvandlingen som separerade de två grupperna. Där rådet valde den auktoritära linjen i kraft av att de var ”familjemänniskor”, vana vid en patriarkalisk struktur där de såg sig som bärare av Martinus andliga auktoritet och de mer polförvandlade människor som bara kunde böja sig för det de uppfattade som sant och riktigt. På detta sätt etablerades en struktur inom Martinus Institut som kvävde allt självständigt tänkande och där de människor som var självständiga och kreativa tvingades ut i det ”privata” initiativet.

Men Institutet valde också att mer och mer förlita sig på det gamla testamentets moralidé, att ständigt tala om copyrighten och att för egen del praktisera en halv gåvoprincip. Som den längst sittande rådsmedlemmen deklarerade i ett tal på Klint, där han citerade Kennedy: Det är inte en fråga om vad Institutet kan göra för er, utan vad ni kan göra för Institutet. Man avkrävde dessutom sina medarbetare lojalitet och lydnad, och när detta inte skedde, använde sig av alla de ”härskartekniker” vi idag mer och mer blir medvetna i. Tvekade inte att med domstolarnas makt få rätt, vilket Michasaken och rättegången mot våra danska vänner, som gjort det som Institutet inte ville göra, att förse de danska läsarna av Martinus litteratur med böcker, som inte ändrats och korrigerats av klåfingriga ”elever” till mästaren.

Med den valda vägen har man från Martinus Institut utvecklat en näst intill pervers attityd gentemot vår saks vänner. För vilken annan ”frivilligorganisation”, beroende av människor som brinner för en sak och som skänker den både tid och pengar, skulle lägga sin energi på en sådan rättsprocess. Hur kan ett Institut som står bakom ett bokverk, vars främsta mission det är att avskaffa gamla testamentets moralidé, använda sig av densamma kontra människor som vill hjälpa fram vår sak. Är det inte klart och tydligt att den väg man valde 1989 är en återvändsgränd. Måste det till en icke-våldskamp, en civil olydnadsaktion från människorna i det ”privata” initiativet, från sakens vänner som inte finner sig i Institutets tvångströja? Jag tror detta! För när en part hela tiden vill diktera den andres villkor, är ett samarbete inte möjligt.

Till tröst i denna sak kan sägas, att hela världen brottas med samma problem. Världen störtdyker mot diktatur och den enda befrielsen ur detta heter domedag, att vår gamla maktidé får dö och en ny demokratisk, kommunistisk anda växa fram. I denna anda är det av största vikt att inte dräpa någons inspiration och lust, för då berövar man i värsta fall en människa, "den helige anden”. Då är det inte Guds vilja man har för ögonen, utan diktatur man försöker verkställa.

För egen del gör jag bara det jag själv förnimmer att Gud vill att jag ska göra. Finns inte inspirationen och lusten, låter jag bli! Som jag ser det låter Gud mig hela tiden möta de människor jag ska arbeta med - för dem i min väg. Människor som blir mina vänner, mina medarbetare i Guds stora utvecklingsprojekt. Det har gjort att jag bland annat mött ett organisatorisk system geni, vars hjälp varit förutsättningen för projektet kring nykultur.com. Där vi skapat en plattform som nu servar ett hundratal, men som har tillväxt potential, teknisk sett för att kunna växa och serva millioner. Där det nu skapas datasystem som omöjliggör övervakning och kontroll, och vars syfte det är att framtvinga demokrati. System som vill föra ut den demokratiska processen till folket, bara de har en dator och en internetuppkoppling.

Claus Möller

Religion och politik

Mon, 11 Mar 2013 15:26:36 +0000

Få ämnen väcker sån hetsig debatt och osämja som religion och politik. Då samtalen, diskussionerna och all retorik i regel bär på en dold agenda - att övertyga människor om förträffligheten i de egna partiska perspektiven. Ett verkligt övergripande, andligt eller vetenskapligt perspektiv saknas. När ord sen inte räcker sker där ibland påtryckningar med pengar, vapen och krig. Vår historia är full av exempel på det ovannämnda.

Historiskt sett så frigjorde kungar, aristokrati och handelsmän politiken från religionernas påbud. De ville inte styras av påvliga och prästerliga dekret. Och i vårt västerländska samhälle förs nu en sekulär politik, som ett resultat av denna historiska process, där det religiösa blivit en privatsak. Vilket är bra, då de som vill förena religion och politik i regel har en slagsida åt fanatism. Exemplen på detta ser vi på många håll i världen, kristna abortmotståndare som i handling blir okristliga. Islamister som vill införa sharia lagar. Ortodoxa judar, kristna, hinduer osv. som vill påtvinga andra sin agenda. Men det innebär inte att religion och politik för alltid kommer att se ut som de nu gör, och att där inte finns nya och annorlunda infallsvinklar till ämnet.

Min vän Sichendra Bista, menar att religion är långsiktig politik och politik är kortsiktig religion. Martinus ser politik som omdanad religiositet och begreppet politik som uttryck för kampen mellan Gamla testamentets och Nya testamentets två olika ideologier, mellan det första testamentets oinskränkta herrefolksmoral, egendomsrätt och utsugningsrätt gentemot nästan, och det andra testamentets upplösning av denna moral, till förmån för skapandet av ett skydd för nästan och omgivningen genom nästakärlekslagen. Politik är kampen mellan själviskheten och osjälviskheten. Alla som kämpar för en social förändring av samhället är alltså politiker.

Martinus ger med sitt författarskap en helt ny syn på evolutionen. Där han kopplar ihop den personliga erfarenhetsskapelsen med den fysiska biologiska utvecklingen vi lärt känna via vetenskapen och som nu blivit en självklar del i all biologiundervisning. Martinus hävdar att hela vår kända evolution är organisk till sin natur och en del i ett kretslopp som sträcker sig oändligt ner i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos. Där vi nu utvecklingsmässigt befinner oss i ett evolutionärt övergångsstadie från djurriket, där livsprincipen är att makt är rätt, där den starke, listige och sluge dikterar villkoren, mot ”det riktiga människoriket” som bland annat Jesus talade om som sitt rike. ”Ett rike som inte var av denna värld”, men som nu håller på att ta form inför våra ögon.

I denna vår utveckling har vi blivit guidade genom religionernas ideal, som upp genom århundraden, för att inte säga årtusenden successivt har förändrat vår syn på livet och medmänniskorna i en humanistisk riktning. Enligt Martinus förebådar processen ett nytt gigantiskt steg i evolutionen. En process där våra politiska ideal, vad antingen de heter demokrati, kommunism eller diktatur hela tiden förändras till form och innehåll, för att vi förändras som människor.

Om denna långsiktiga politiska process skriver Martinus bland annat, att Nya testamentets evangelium utgör den rena kommunismen. Och då detta evangelium har varit statsreligion under århundraden, är det inte så egendomligt att den ”kristna” civilisationen har denna mängd av sociala brytningar som vi känner till som politik. Martinus ser också Jesus av Nasaret, upphovet till Nya testamentets kärnidéer som världens största och första ”kommunist”.

Det gör att vi kommer in på en helt ny och annorlunda syn på vad kommunism egentligen är. Där kommunism blir en naturprincip, som när den fungerar som den skall blir av organisk natur. Där vår kropp är ett exempel på detta – att allt samverkar för helhetens bästa. När ett sådant organiskt samarbete fungerar upplever vi hälsa och välbefinnande. När det inte fungerar upplever vi det som sjukdom, smärta och lidande. Samma sak är applicerbart på samhällskroppen.

Begreppet demokrati och kommunism kan också ses som två sidor av ett mynt, som hänger ihop. Där Martinus skriver att, En ”demokrati” som inte är ”kommunistisk” är inte någon ”demokrati”, liksom en ”kommunism” som inte är ”demokratisk” inte är någon verklig ”kommunism”.

I vår kultur av idag dyrkar vi döden, materien, Vi dansar globalt kring ”guldkalven” precis som Moses folk i Sinaiöknen gjorde. Alla regeringar, all politik, alla samhällsförhållanden, all status, ära och anseende, levnadsstandard, civilisation osv. är idag uteslutande en fråga om pengar. Pengar har här blivit till det farligaste vapen vi har och Martinus beskriver vår kultur av idag som en bankkontokultur.

När det sen kommer till frågan om pengar och demokrati, blir det nästan alltid praxis av dem som har kapital, att förespråka diktatur. Pengar är den osynliga makt som idag tvingar alla politiska system i alla länder, in under diktatur. Därför måste vår tids ekonomiska system ifrågasättas. Är tillväxt och vinsttänkandet den enda legala drivmotorn i vårt ekonomiska umgänge människor emellan?

Alla system som inte tjänar livet och människan måste förr eller senare gå under. Bara en politik som tjänar ”nästan” kan överleva. Samma sak gäller en ny religion. Den måste omfatta och tillfredsställa alla folkslag, alla människor, österns såväl som västerns alla erfarenheter och upplevelser. Den måste vara sanningen själv, den måste vara universell.

För alla människor är religiösa på ett eller annat sätt, men bara livet självt kan ligga till grund för en framtida religion.

Fattigt folk skall straffas...

Sat, 01 Dec 2012 12:30:01 +0000

Vi lever under ett samhälleligt krigstillstånd som är så inympat i oss människor att vi betraktar det som självklart och till och med normalt, som ett naturtillstånd - som den grund som all evolution och utveckling måste vila på. Där krig, konkurrens, kamp och utslagning hör livet till. Ett allas krig mot alla, som sträcker sig ner genom hela djurriket och som gynnar den starke, den sluge, den som överlever och vinner. Ett tankegods vi genom historien sett omsatt i många ideologier. Nazism, fascism, kommunism, nyliberalism – listan kan göras lång. Den sistnämnda har fortfarande en världsomspännande makt.

Denna makt, är penningmakten, kapitalmakten, navet i vår bankkontokultur. Den delar upp världens människor i rika och fattiga. I dem som lever i överflöd kontra dem som lever i misär. Utifrån dessa parametrar bedöms människor – klassificeras. Aristokrati, bourgeoisien, arbetarklass och nu i våra moderna tider - prekariatet. Människor som lever under prekära förhållanden, med tillfälliga arbeten, om de inte är helt arbetslösa, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade. En grupp som utmålas som lata, oambitiösa och kräsna. Som inte anstränger sig för att få jobb, inte sköter skolan, inte tar hand om sin hälsa osv. Folk som betraktas som farliga och av den förda politiken måste straffas.

En farlig klass, som kräver en repressiv politik, med fler poliser och ett utökat fängelsesystem, eftersom fattigt folk genom sin otrygghet, osäkerhet och utanförskap tenderar att bli aggressiva, hatiska och till och med kriminella. Något vi ser exempel på genom att upplopp och social oro ökar. Fotbollshuliganer, bilbränder i förorterna, kravallerna i London, Paris, New Orleans mfl.

Warren Buffet, en amerikansk miljardär uttrycker det hela med orden: ”Det pågår ett klasskrig. Men det är min klass, den rika klassen, som för krig och det är vi som håller på att vinna”. Insiktsfulla ord i sig, men frågan man kan ställa sig är; om vi inte i vår tid bevittnar det högmod som går före fall. Den ”fria världen”, västvärldens kollaps. Slutet på vår kapitalistiska system. Ett fall som kommer att göra högerns retorik lika omöjlig som vänsterns efter östkommunismens kollaps. Ett fall som stämmer in på Jesus profetia om den sista stora nöden: ”Ty det skall bli ett lidande vars like inte funnits från världens början till denna dag och heller inte kommer att finnas. Och om inte den tiden förkortades, skulle ingen människa bli räddad”.

Och vi behöver räddas! Räddas från ett ekonomiskt samhällssystem som inte premierar livet. Räddas från ett skolsystem som lär ut konkurrens istället för samarbete. Räddas från ett sätt att tänka som omöjligt kan inspirera och ta fram människors kreativa och mänskliga sida. En räddning som kommer att kräva en icke-våldslig kamp. En ”kamp” som inte vänder sig mot någon annan människa! En ”kamp” där begreppet fiende avskaffas. En ”kamp” för det mänskliga; och de rättigheter som egentligen, som nåt helt naturligt och självklart borde komma alla födda människor och djur till dels. Något som förutsätter en andlig upplysning som motvikt till vår tids ”dödsideologi” (antikrist).

En sådan upplysningskamp står Martinus verk för. Det är ett bokverk som beskriver en värld där krig, konkurrens och fiendskap har upphört! Där religionernas kärleksbudskap förklarats och förverkligats. Där fred och harmoni råder. Där Buddhas, Jesus och Muhammeds livsgärningar strålar samman. Där Guds alla intentioner med världens skapelseprocesser ses klart och tydligt, för både förstånd och hjärta. Där vår andliga och biologiska utveckling visar hän mot ett nytt steg i evolutionen, mot ”Jesus rike” som mer och mer blir av denna värld. Där ditt mänskliga psyke och innersta struktur principiellt utreds så att du bättre förstår dig själv. Där alla människor, djur och växter lever i ett organiskt universum, i Gud och där du i allt och alla - ständigt står i ett möte med detta levande liv – med Gud. Där Gud genom livet talar till oss alla, undervisar oss och från liv till liv för oss framåt. Där den enda”död” som finns är av mental natur, i en falsk föreställning om livet och tillvaron. Där allt annat visar på livets evighetsstruktur och där fundamentet för denna struktur finns bakom vårt eget psyke, i form av vår innersta jagupplevelse. Så har du kärnan i ett unikt författarskap: Tredje testamentet av Martinus. Där Livets bok 1 – 7 och symbolböckerna Den eviga världsbilden 1 – 5, samt ett 30 tal småböcker introducerar dig till ett nytt sätt att tänka.

Sex, tabun och mänskliga relationer

Sat, 15 Sep 2012 14:17:02 +0000

När ämnet för en text avhandlar vår mänskliga sexualitet är det lätt att väcka fördomar, intolerans och ibland till och med hat. Det samma gäller ämnet religion. Att då skriva om hur ens eget religiösa liv går hand i hand med ens sexliv är provocerande. För vad folk inte förstår - tycker de inte om! Trots detta väljer jag att vara öppen och delvis blotta mig själv, för att med detta berätta lite av min historia, mina erfarenheter, mitt sätt att tänka och förhoppningsvis bidra till nya perspektiv på ett kärt gammalt ämne: sex.

Jag ser på mina sexuella relationer på samma sätt som jag ser på Gud. Lika öppen, naken och innerlig som jag är mot Gud, ”min närmaste relation”, önskar jag vara mot mina medmänniskor. Av många skäl så vet jag att detta inte är möjligt. De flesta har inte ett inre ”brinnande” gudsförhållande. Det väcker dessutom folks djupaste inre rädsla och ångest att leva så ”naket”. Att lyckas med detta konststycke kräver därför stor människokännedom och att lära sig att se – vem jag kan öppna mig inför. Vem som tål det. Därför är mitt relationskoncept inte lätt, då det jag söker är min like, en själsfrände i ordets djupaster innebörd.

Är Claus då heterosexuell, bisexuell eller homosexuell? Etikettfrågor jag brottats mycket med. För vad och vem är jag? Jag har ett yttre som är maskulint. Ser jag mig i spegeln tvekar jag inte om vilket kön jag tillhör, men mitt inre är mjukt, vill väl och är av feminin natur som jag upplever det. Jag har upplevt två spontana kundaliniresningar, där en energi gick upp genom ryggraden och upp i huvudet. Jag har vaknat många mornar efter detta och känt mig som en kvinna inombords. Men också insett farorna på min väg, insett min oförmåga och olämplighet för traditionella förhållande. Insett att jag med ”fel” partner lätt skulle kunna bli en ”toffel” och förstår inom mig mycket väl den undfallenhet som skulle kunna leda en mot ett sadomasochistiskt förhållande - men stoppar mig själv, då ett sådant förhållande skulle vara att gå emot det jag inom mig förnimmer som sant och dessutom innebära att jag skadade mig själv. Vad är då Claus? Är han man eller kvinna?

En sak är säkert, han är en människa som brottas med samhällets och allmänhetens normer och som inte hade klarat sig utan Martinus hjälp? Frågorna har följt mig hela mitt vuxna liv och redan i tjugoårsåldern upplevde jag att Martinus erbjöd mig en tredje väg. En ny könstillhörighet som baseras på ett inre erkännande av såväl de maskulina som feminina principer jag fann i mitt psyke. Jag ville och kunde inte vara man, jag är inte kvinna, men jag känner mig som en människa. Ett nytt kön hade uppstått inom Claus. Med detta som grund kunde jag få den rest av manlighet jag hade kvar att fungera i mötet med kvinnor som jag uppskattar, men av helt ”fel” orsaker, i det att jag känner mig lika dem. Jag kunde också inom mig själv, i min fantasi älska med de män jag möte, där jag föreställde mig själv som den kvinnligt mottagande partnern. Med Martinus hjälp så förstår jag i dag lite av den ”själarnas dans” som är förutsättningen för den utvecklade människans sexualitet. Att det maskulina och feminina i mig samverkar, attraherar och samspelar med motsvarande krafter i en partner. Att lära sig denna ”dans” är utmaningen.

Hur hanterar Claus då sina relationer? Min inställning är att jag ställer mig öppen, ber till Gud och låter Gud föra mig framåt. För Gud känner Claus bättre än Claus känner sig själv. Därför så inser jag att bara Gud kan förena mig med rätt partner. Men jag vill att de intima relationer jag har, ska vara en återspegling av min relation till Gud. Och konceptet för en sådan relation är enkel: det som fungerar är av Gud. Verkar det konstigt – det är därför som Claus numera inser att han är queer.

Martinus syn på domedagen

Wed, 18 Jul 2012 20:51:43 +0000

Föreställningen om en domedag, de yttersta tiderna, den sista stora striden, ragnarök finns i många varianter hos olika folk, nedtecknade i deras sägner, i deras religiösa traditioner. I judisk, kristen, muslimsk tradition finner vi detta. I vår fornnordiska gudalära likaså. Vi har profetior som omnämner dessa händelser. Vi har Jesus ord, Johannes uppenbarelsebok, Nostradamus profetior, Gamla testamentets profetior, där den stora slutstriden förläggs till ”harmageddon”. Maya kalendern diskuteras flitigt, osv. Men författaren Martinus syn på dessa frågeställningar finns inte med debatten, i diskussionerna och samtalen annat än hos en liten skara av människor. Ändå finns det här många nya infallsvinklar och en helt ny syn på vad denna ”domedag” betyder. Vilket syfte den har! Och framför allt vad som orsakar det globala krig som domedags berättelserna ytterst handlar om.

Martinus ser domedags berättelsen som något konkret, något som pågår här och nu. Där Martinus menar att föreställningen om en domedag, inte åsyftar en en specifik konkret dag, utan en tidsålder som han förlägger till det tjugonde och tjugoförsta århundradet. Det inledes med första världskriget och det pågår fortfarande. Dess syfte är att omskapa och omdana mänskligheten. Genom att kriget som idé och föreställning levs ut i sina yttersta konsekvenser, och att pacifism, en sann människokärlek och en ny global rättsordning skapas. Detta är vad ”domedagen” handlar om! En gammal världskultur lägger sig för att dö och en ny föds. Vad vi ser i det nu pågående världsdramat är ”födslovåndorna” för en ny sorts människor - en människa med intellekt, med humanism, med empati, med tolerans och med en ny förmåga till samarbete och kärlek, som ett resultat av allt det lidande de genomgått i sin ”domedagsprocess”. En process som sträcker sig över ett antal liv där livets smärta korrigerat generationers felsteg och misstag.

Dessa misstag består i att människor levt på lögner, gjort osanning till sitt varumärke och därigenom orsakat lidande för sina medmänniskor, sina omgivningar och för Gud. Likt djuret har människor kamouflerat sina egoistiska intentioner och idag upphöjt dem till officiell sanning på ett sådant sätt att profetian om antikrist genom detta gått i uppfyllelse. I vår tids ”vetenskapliga” syn på evolutionen, på växter, djur och människors utveckling, som är helt befriad från ”ett andligt utvecklingsperspektiv” ligger denna ”felsyn”. Vi har genom den allmänna skolundervisningen fått lära oss, att det är den starkes rätt som styr utvecklingen. Det har hänvisats till djurriket där lagen är - ”att äta eller ätas”. Detta har legitimerat egenintresset och upphöjt det till norm. Ett egenintresse som gäller för individen, likväl som för nationerna.

I gammaltestamentlig anda skapades världens rättsordning. Det råa barbariet och den öppna stölden förbjöds inom nationerna. I stället kamouflerades den som affär. Upp genom historien, in i vår tid utvecklades en bankkontokultur som idag gjort pengar till det farligaste vapen världen skådat. Tillsammans med staternas väpnade arméer håller det alla människor fängslade och i träldom. På våra universitet och Handels högskolor lärs denna falska handelsprincip ut. Den bjuder alla att försöka få så mycket som möjligt, för så lite som möjligt. Att tjäna pengar, genom att utnyttja andra människor. Genom vinst och räntor uppsamlas förmögenheter. Ära, makt och berömmelse väntar dem som lyckas! Förlorarna får gå under.

I religiös tradition skapades de första motkrafter till detta sätt att tänka, i tanken på att inte göra mot andra, vad du inte ville att de skulle göra mot dig. Den ”gyllene regeln”! Vars grund finns i alla våra världsreligioner. Nya testamentet skiljer sig markant mot det gamla, genom Jesus exempel, där han i allt vad han företog sig praktiserade en omtanke för sina medmänniskor. Han talade mot tanken på fiendskap och verkade för en förstående, förlåtande och kärleksfull syn på alla. Sanningen skulle göra oss fria, var budskapet. Ur Jesus exempel och i en nytestamentlig tradition växer sen den omtanke om människan fram som i vår tid har resulterat i staternas välfärdssamhälle. Det religiösa tankegodset blev till politik och politiska partier som på olika sätt kombinerar det nya- och gamlatestamenliga idéarvet i sina politiska partiprogram. Men att bedöma politik och politiska partier är inte lätt! Särskilt när det saknas en måttstock som kan sätta in deras idépolitiska mix i ett vetenskapligt utvecklingperspektiv.

Jag menar att Jesus och Martinus tillhandahåller ett sådant utvecklingsperspektiv, som gör att vi rätt kan bedöma detta. I Jesus historia om domedagen. Där fåren skiljes från getterna har vi en analys över vad som sker genom världens polarisering (läs Matt. 25, 31-46). Där det var den ena gruppens empatiska och humana inställning till sina medmänniskor som blev utslaggivande för deras framtida öde. Där ”getternas” öde, pga deras inställning till sina medmänniskor blev krigets dödsbringande helvetesmanifestation. Martinus menar att detta helvete alltid blir resultatet av våra misstag. Det gör helt enkelt ont att göra fel! På detta lär vi oss och utvecklas framåt.

I livets skola, där vi hela tiden ”äter av kunskapens träd, på gott och ont” lär vi oss konsekvenserna av vårt handlande. Vad vi sår får vi skörda! Men de orsakkedjor som ligger till grund för våra liv sträcker sig många liv och inkarnationer bakåt. På så sätt delar vi alla, både ”getternas” och ”fårens” öde. Lidandet är den faktor som över tid förändrar oss. Med lidandet utvecklas vår förmåga till inlevelse i andra som har det svårt. Kriget skapar på sikt pacifister - människor med en ingrod ickevålds inställning kontra sin omgivning. Därför förebådar ”domedagen”, detta globala krigs undergång.

Att detta krig blir av så dramatiska proportioner att nått liknande varken för eller senare har skådats säger sig själv. Den krigförande delen av mänskligheten kommer, enligt Martinus, att ställas inför en ”fiende” de helt enkelt inte kan besegra, i form av: vårt levande klot. Genom sin enorma dråpskapacitet får hon naturen till fiende. Likt en ”cancercell” blir hon bekämpad av livet och Gud själv.

Läxan blir att ingen i längden kan upprätta sitt liv genom disharmoni med livet självt. Med disharmonin kommer krig och sjukdom att bli vår lott. Inför dessa tillstånd är sanningen botemedlet. ”Domedagen” är således visdomens dag och när vi börjar se Guds organiska och levande natur i det liv vi har runt omkring oss påbörjar vi en andlig vandring i Jesus fotspår. Då börjar vi förstå att vi i bokstavlig mening är ett med Gud, att vi lever rör oss och är till i ett organiskt universum, att allt liv är besläktat. Och vi förstår Jesus ord från Matt. 25, 31-46 om “att vad helst vi gjort mot en av dessa våra minsta”, - har vi gjort mot vår himelske Fader.

Martinus konstiga kokbok

Wed, 11 Jul 2012 19:33:14 +0000

Martinus bok, Den idealiska födan (tidigare utgiven med titeln Den fullkomliga födan) är en mycket annorlunda bok om vår mat, hur vi tillagar den, förstör den och hur vi förgiftar oss själva med mat och dryck. Den innehåller inga konkreta matlagningsrecept, men är ändå en principiell guide för hur vi skall leva och äta.

Martinus beskriver hur där sker en förfining av den föda en organism behöver, ju högre och ju mer utvecklad en organism är. Där människan av idag helt enkelt inte kan leva som djuren och också har tillägnat sig ett helt annat sätt att tillaga sin mat. Vi kokar, steker och värmebehandlar mycket av den mat vi äter. Men där djuren följer sina instinkter, är människors smakorgan förfuskade. Det som skett med vår mat sen texterna till boken första gången publicerades 1933 – 34 i tidskriften Kosmos är vår tids industriell behandling av mat, med stora mängder socker, tillsatser, konserveringsmedel och kemiska ämnen som nu leder oss mot en hälsomässig katastrof.

Boken berättar om vår utveckling, inte bara i ett ettlivsperspektiv, men i ett månglivsperspektiv. Den sätter in vår mat i ett evolutionärt reinkarnationsperspektiv. Den visar hur sjukdomarnas orsaker beror på disharmoni i vårt förhållande till livet i mikro-, mellan- och makrokosmos. Där sjukdomarnas bekämpande handlar om ekologi kontra vår planet, ett vegetariskt och hälsosamt liv för egen del, där även våra tankar spelar stor roll för att få välmående organ, celler, molekyler mm. Vad denna bok förmedlar är att allt liv är levande och att allt liv hänger ihop! Vi lever i ett organiskt universum och våra sjukdomstillstånd skär genom och påverkar både mikro- och makrokosmos!

Hälsa blir i detta perspektiv en utvecklingsfråga. En fråga om kunskap. En fråga om erfarenhet. En fråga om att lära av misstagen. En fråga om etik och moral, eller att lär sig vad kärlek djupast sett är. Sett i detta perspektiv blir smärtan en vän. Ett livets skyddsräcke! Och katastroferna är inte nattsvarta hål, utan livets eller Guds sätt att ingripa och stoppa vår underminering av kropp och sinne. Ett sätt att föra oss tillbaka till det normala, det sunda. Till en ny harmoni med livet. Även om en sådan process kan ta flera liv i anspråk.

Vår disharmoni med livet, består i att människan lever på lögner, skyr sanningen och i värsta fall förlöjligar den. För dessa människor måste livet själv tala. Katastrofer, sjukdomar och lidande är det enda som kan förändra dem. Att sluta döda och äta lik handlar om empati, inlevelse och en djup inre önskan av att inte vilja, vålla någon annan skada. En inlevelseförmåga som följer och kommer ur lidandet. Där denna förmåga inte finns ”lever människan som ett svin, tuggar pärlor” och förstår ingenting!

I kapitel 6 av Den idealiska födan skriver Martinus; ”Varje människa som ännu inte har kommit i kontakt eller harmoni med den naturliga näringskällan, är således på grund av sitt blod- och köttätande inte bara med om att mörda sina medvarelser, utan hon är även, om än långsamt, med om att mörda sig själv. Hon är både ”mördare” och ”självmördare”...”En sådan individ representerar ännu hedendomen och måste i motsvarande grad vara underkastad dess lagar och konsekvenser, bli belastade med sjukdomar och lidande, helt oavhängigt av om han är ”präst”, ”biskop” eller ”påve”, eller hur mycket han än må kalla sig ”kristen”, ”helig”, ”omvänd”, ”salig”, rättroende” eller dylikt.”

Martinus bok Den idealiska födan visar vägen för dem som nått en sådan andlig mognad att de inom sig känner att det är felaktigt och primitivt att döda djur. Det är en bok som visar hur vegetarianism är vägen ut ur djurriket, är vägen ut ur ”dödsriket”, är vägen bort från sorg, sjukdom och lidande. Men han skriver också om hur våra smaksinnen måste omformas och tillvänjas en sund kost. Att ett hälsosamt liv måste baseras på en harmoni med naturen, och med de gudomliga lagarna, för att vara sjukdomsförebyggande.

Här vill en del säkert invända och hävda att vi ju också dräper växterna vi äter. Och det är ju helt riktigt! Men Martinus hävdar att i vår vandring bort från den dräpande principen, så måste vi bland två dåliga ting lära oss att välja det minst onda av dessa. Att det är skillnad på om vi väljer att leva vårt liv på ett 70 till 80 procentigt dråp eller om vi kanske kan reducera det till 15, 20 procent. Att minimera den skada vi vållar andra människor, djur och växter blir då vägen framåt för oss, och Martinus framhåller dessutom att djur och växter upplever smärta på olika vis. Att medan det hos djuren och dess mikroliv förnims direkt, så förnimmer växten det mer diffust och indirekt, i det att växten bara förmår ana konturerna av smärta och obehag. Martinus framhåller dessutom frukt som den högsta form av näring, i det att det här inte sker nåt dråp alls. Att frukten och dess mikroliv går under om den inte förtärs, i det att den då ruttnar.

Men grunden för att förstå Martinus syn på ämnet näring är att förstå, det han kallar ”livsenhetsprincipen”. Att allt i universum är levande i en eller annan form. Att detta liv är organiserat som liv inuti liv. Och att vår föda består av ett levande mikroliv som via intaget av föda, inkarnerar i vår kropp. Där köttdieten kräver en kraftigare nedbrytningsprocess än vad den vegetariska dieten behöver. Där mängden magsyra som går åt för matsmältningen minskar ju mindre dräpande vår kost är. Vilket är den yttersta orsaken till att vi kokar, steker och på annat sätt tillagar vår mat. Där vi då förlägger denna process utanför vår kropp.

Alla dessa livsenheter har dessutom olika vibrationsgrader. Har alla mer eller mindre framträdande vibrationstillstånd. Vilket är skället till att vi blir berusade av alkohol och droger där vibrationstillståndet är högre än vår kropp. Kött ligger nära kroppens eget vibrationstillstånd, men växter och frukt ligger under det. Därför kräver nedbrytningen av tex. alkohol och kött mer energi än vad grönsaker och frukt gör. En parallell till detta är att grönsaker i vår matsmältning bryts ner genom en syrningsprocess, där kött, fisk, ägg och mjölk bryts ner genom en föruttnelseprocess. Vilket också märks genom att avföringen hos en köttätare är mer stinkande.

Att vi slaktar och dräper djur, får dessutom effekter på en hel rad olika områden. Respekten för djurens liv smittar av sig på människornas inbördes relationer. Dödandet utsträcks lätt till människan. Vilket också kan uttryckas med Leo Tolstojs ord: ”Där det finns slakthus, finns det slagfält”. Nutidsmänniskan har gjort kriget till sitt signum. Hennes dråpsförmåga har mångfaldigats jämfört med djuren och våra förfäder. Under första och andra världskriget dödades miljoner, i kommande världskrig handlar det säkert om miljarder av människor. Det samma sker i en köttätares mage. Där går miljarder av mikroväsen som kan känna smärta, skräck och ångest, som har ett mentalt tankeliv liknande vårat under och dör. Att de är så mycket mindre till storlek, än vad vi är är ingen ursäkt! Att vi inte vet vad det är vi gör, lika så! Konsekvenserna av detta dråp får vi ta. Vad vi sår får vi skörda. Sjukdomar, lidande, plötslig död genom olyckor blir vår lott. För precis som vi tar livet av djuren utan hat, blir våra liv fråntagna oss, genom dessa olyckshändelser. Och att slakt och tex trafikolyckor skulle ha ett samband är det nog bara Martinus som kan se. Men han hade också en unik andlig förmåga, ett kosmiskt medvetande till att se dessa karmavågor.

Martinus talar i dessa sammanhang, när det gäller vår föda om A och B livsenheter. Där A-livsenheterna är det som nedbryts och går under i matsmältningsprocessen, och där B-livsenheterna är de mikrolivs enheter som går över och inkarnerar i vår kropp. Att reducera dråpet inom oss är att välja vegetarisk mat, grönsaker, rotfrukter, sädesprodukter, gröna blad och frukter, och som övergångsmat, alla mjölkprodukter. Hur var och en sen väljer att blanda och använda denna föda, måste vara ett individuellt val. Där var och en får prova sig fram till det som vederbörande mår bra av. De enda rekommendationerna Martinus ger är att komma bort från alkohol, söta desserter och allt för starka kryddor. I mitt tycke, en fantastisk bok om vår mat och dess egentliga innehåll – ett levande mikroliv.

Martinus (1890 - 1981)

Thu, 17 May 2012 11:31:38 +0000

Martinus är författaren till bokverket Tredje testamentet. Ett samlingsnamn på ett livsverk som omfattar huvudverket Livets bok 1 – 7 på över 2000 sidor, symbolböckerna Den eviga världsbilden 1 – 5 på nästan 800 sidor, där han med hjälp av färglagda symboliska bilder visar de fysiska och andliga livsprinciper som möjliggör vår existens och framträdande, boken logik där han visar hur kärlek och logik sett i ett större sammanhang är identiska som principer. Böckerna Bisättning och Den ideella födan som visar vårt förhållande till ett levande mikrokosmos och vilka konsekvenser vår dräpande inställning till djur och människor får.

Andra titlar på böcker och i bokform publicerade artiklar är, Mänsklighetens öde, Påsk, Vad är sanning?, Kring min missions födelse, Blad ur Guds bilderbok, Pingstglans över livet, Den längst levande avguden, Mänskligheten och världsbilden, Mellan två världsepoker, Kosmiskt medvetande, Bönens mysterium, Vägen till invigning, Kring mina kosmiska analyser, Gåvokultur, Julevangeliet, Medvetandets skapelse, Tankar kring påsk, Julljusen, Ut ur mörkret, En glimt från världsåterlösningen, Getsemane trädgård, Reinkarnationsprincipen, Universums vintergator, Onaturlig trötthet, Genom världsalltets tomrum, Världsreligion och världspolitik, Jordmänniskans ödesorsak, Pilatus, Kristus och Barrabas, Varför man skall förlåta sin nästa, Livets ödesspel, Den stora födelsen, Primitiv och intellektuell gudstillbedjan, Djurets avbild och Guds avbild, Kosmiska glimtar, Lågintellektualitet och högintellektualitet, Det femte budet, Meditation, På kärlekens altare, Mänskligheten ett med Gud, Hinsides dödsfruktan, Det psykiska templet, Döm inte, Vägen, sanningen och livet, Livets väg, Mentala fängelser, Den sekundära och primära uppståndelsen, De levande varelsernas odödlighet, Den andliga vetenskapens nödvändighet, Primitivitet och övertro, Kulturens skapelse, Vägen till paradiset, Djävulsmedvetande och Kristusmedvetande, Odödlighet, Världssituationen och Guds avbild, Världsfredens skapelse, Jaget och evigheten, Två slags kärlek, Det Tredje testamentet-Den intellektualiserade kristendom.

I all denna litteratur är Martinus unik, i det att han är sin egen kunskaps källa. Där det han beskriver härstammar från ett kosmiskt medvetande som han fick tillgång till genom en andlig invigningsprocess som han själv beskriver med orden; ”Under mitt trettioförsta år upplevde jag en andlig process som ledde mig in i en kosmisk mission. Det var en afton i mars månad 1921, som jag således satt i fullständigt mörker på mitt rum vid Nørrebros Runddel i Köpenhamn och koncentrerade mig på Gud. Och det var under denna koncentration på Gud och i detta totala mörker, som jag vaket dagsmedvetet i en kosmisk vision upplevde den, för mig då, ofattbara kallelsen till att intuitivt klarlägga och manifestera som kosmisk vetenskap det ”myckna” som Jesus kunde ha berättat för sina lärjungar, men som varken de eller dåtidens offentliga auktoriteter och myndigheter var utvecklade nog till att förstå. Den Kristusversion jag upplevde var inte någon dröm eller hallucination, utan en absolut vaken kosmisk dagmedveten upplevelse som innebar ett tydligt tillkännagivande av en mission som jag skulle utföra. Redan nästa förmiddag kände jag att jag återigen måste meditera.

Efter att jag satt mig till rätta i min korgstol, som nu föreföll mig vara uppladdad med en form av starkt andligt verkande kraft, band jag en handduk för ögonen och befann mig således i djupt mörker, men i absolut vaket dagmedvetet tillstånd. Med ens var det som om jag såg in i en halvmörk himmel över vilken det rörde sig en mörk skugga som efterlämnade himlen än ljusare. Denna skuggpassage hän över himlen skedde flera gånger och för varje gång blev himlen än mer lysande till dess den utgjorde en bländande ocean av ljus i guldets renaste färg, vilket överstrålade allt annat existerande ljus. Det formade sig som tusentals vibrerande gyllene trådar som totalt uppfyllde rummet. Jag befann mig ensam mitt i detta gudomliga levande ljusvälde, men utan att själv framträda i någon som helst synlig form. Jag hade ingen organism, liksom alla skapade ting omkring mig, mitt rum, mina möbler, ja hela den materiella världen var helt försvunnen eller utanför sinnenas räckvidd. Det bländande gyllene ljuset med sina vibrerande gyllene guldtrådar hade upptaget i sig allt vad som annars var tillgängligt för förnimmelse eller livsupplevelse, men ändå kunde jag genom detta starka gyllene ljus dagmedvetet uppleva att jag hade en levande existens utanför de fysiska fenomenens värld, utanför allt vad som annars framträder som skapade företeelser. Jag var utanför tid och rum. Jag var ett med oändligheten och evigheten. Jag var i mitt odödliga jags element, det odödliga jag som tillsammans med alla existerande levande varelsers odödliga jag är ett med världsalltets jag eller eviga upphov. Jag var här ett med den genom alla tider, genom alla världskulturer, världsreligioner, raser och folkslag medvetet och omedvetet sökta, dyrkade och tillbedda, allsmäktige, allvise och allkärleksfulle Gudomen”

Det första Martinus skrev efter denna sin invigningsprocess var den text som är publicerad i Livets bok 7:s Efterskrift; Gudasonen ett med sin Fader, och hela Martinus verk är djupast sett en återberättelse av hans "syn" på livet och Gud. Genom läsningen av verket lär vi känna Martinus som person och människa. Lär känna en människa vars gudsförhållande är levande och innerligt. Där han precis som Jesus är ett föredöme och modell för det intellektuella gudsförhållande vi själva ska utveckla.

Martinus liv förre sin invigningsprocess var enkel. Han föddes 1890 i Sindal, i nord Jylland där han växte upp hos fosterföräldrar på ett litet torp. Han fick igen utbildning utöver den elementära skolgång som fanns på landsbygdens Danmark runt förförra sekelskiftet. Han läste vad han kom över i föräldrahemmet och älskade bibelundervisningen skolan tillhandahöll. Jesus var hans stora ideal och närhelst han var i tvivel, så ställde han sig frågan; Vad skulle Jesus gjort? Och förnam intuitivt vad som var det rätta att göra. Där prästen talade om, ”att oäkta barn kom direkt till helvetet”, förnam han att prästen hade fel, då Gud omöjligen kunde vara ”arg” på honom av dessa skäl. Han arbetade senare i livet som dräng, uppassare, mejerist, nattvakt, postbud och kontorist. Martinus var också homosexuell men skriver om detta i indirekta ord, när han analyserar äktenskapet och dess degeneration hos nutidsmänniskan. I föredrag hållna på sjuttiotalet deklarerade Martinus sin läggning, men i övrigt var han diskret med detta sitt tillkännagivande. Men här får vi förstå skillnaden mellan att komma ut nu och för hundra år sedan. I Livets bok 3, stk. 855 – 858 beskriver han de vedermödor, trakasserier och förföljelser som alltid kommer dem till dels som går före flocken, den stora allmänheten, i denna sexuella förvandlingsprocess och de konsekvenser detta får för de inblandade människorna. Men han beskriver även hur alla människor utan undantag är med i en evolutionärt betingad sexuell förvandlingsprocess och som i vår tid förvandlar den tidigare heterosexuella ”mannen” och ”kvinnan” från deras däggdjurstillstånd som han- och honväsen, mot att bli riktiga människor i Guds avbild och där ett nytt könstillstånd och ett nytt ”rike” kommer att uppstå som en konsekvens av detta.

I Martinus ser vi också en författare som har en sjuårsperiod efter sin andliga invigningsprocess, där han övar sig i att formulera sina texter. Där han i början skriver allt för långa meningar, meningar som fyller hela sidor och där han får lära sig att anpassa texten så att människorna han hade runt sig kunde förstå. Han ritar och färglägger sina symboler och gör sig redo för att ta sig an den mission han förnimmer Gud get honom. Under de nästkommande 60 åren växer där sedan fram ett verk som är unikt i sitt slag. En fortsättning och en avslutning på ”böckernas bok”, Bibeln. Ett Tredje testamente fogas till det Nya- och Gamla testamentet. Uppfyllelsen av Jesus profetia om Hjälparen den heliga anden, som skulle komma och berätta om allt det som människorna på Jesus samtid inte var mogna för och då kunde förstå, har nu manifesterats. Inte i form av en människa, en ny Messias, men i form av en Andlig vetenskap som får oss att skåda Gud direkt, som ställer oss ansikte mot ansikte med Vår himmelska Fader, så att vi kan börja se Guds plan och meningen med det som sker.

Vår sak och dess organisation

Sun, 29 Apr 2012 07:20:37 +0000

Vi har en tradition när det gäller vår Martinus relaterade verksamhet, att organisera den genom stiftelse formen, för att markera att vår verksamhet inte syftar till förenings och religionsbildning. Då den ”religion” vi erkänner är livet självt, i vilken allt och alla är födda medlemmar. Och att organisera detta liv på annat sätt än det Gud gör, är idioti. Men trots denna övergripande hållning i sak står vi där ändå med jordiska administrativa problem kontra myndigheter och samhälle. Där vi hitintills valt stiftelseformen som det minst ”onda”. Men det är samtidigt en organisationsform som för med sig ett problem i form av en inre hierarkisk maktstruktur, där det interna mellanmänskliga demokratiska umgänget medarbetare emellan, bara är för styrelsemedlemmar och där övriga medarbetare bara har ett hop om en god vilja, ett hopp om en gudomlig och vänlig diktatur.

Samtidigt organiseras det praktiska arbetet i vår sak, mer och mer i form av ett nätverksbygge människor emellan, vilande på en andligt jämställd demokratistruktur där den som kan en sak, som behärskar ett specialområde, som har talang och förmåga leder de övriga i en platt struktur där alla kan växa. På så sätt att vi alla inom olika områden ömsom är lärare och elever. Vilket är livets naturliga form! Mellan dessa två arbetsformer finns där en konflikt. I vår sak, kring vårt arbete för att föra ut Martinus verk finns det också konflikter. Människor som vill gå olika vägar, har skilda infallsvinklar på det de vill göra. Därför uppstår det helt naturligt olika grupperingar av människor, där den enda möjligheten till att få något gjort i positiv bemärkelse vilar på att arbetsgrupperna är homogena, består av människor som vill det samma, som har organiska förutsättningar för sitt samarbete.

Själv har jag arbetat för Martinus sak i över trettio år. Jag har sett människor som på inget sätt hade dessa förutsättningar för att kunna samarbeta. Jag har sett rivalitet och avundsjuka som omöjliggjorde all samverkan, men också välfungerande samarbeten människor emellan, där de projekt vi arbetat med lyftes till nivåer som verkligen var inspirerande. Jag har deltagit i projekt som både har gått upp, haft sin succé för att sedan gå ner och gå i upplösning. Jag har sett de allra värsta sidor av mänsklig oförmåga, där de hierarkiska strukturer vi arbetade under missbrukades och användes till att beröva de människor som kom till oss - deras inspiration och lust. Där människor lämnade våra projekt desillusionerade, sorgsna och ledsna och där det på inget sätt var Guds vilja som eftersträvades, men diktatur som verkställdes.

Därför ser jag mig idag som en andlig individualist, som arbetar i en nätverkskultur. Jag går in och ut ur olika projekt. Jag stöder och deltar i olika verksamheter. Jag älskar det initiativ som Rolf Elving tagit och som syftar till att informera om Martinus verk, Tredje testamentet. Men jag anser också att det behövs kursgårdar, som den i Varnhem och ett internetforum som är samhällsengagerat och dynamiskt. Därför har jag startat detta forum; NyKultur.com. Där vi vill verka under parollen; för en andlig, demokratisk, kommunistisk Kristuspolitik.

Forumet kommer också snart att förnya sin form. Vi kommer att införa ämnesrubriker och börja kategorisera innehållet. Det kommer snart att bli möjligt att lägga in bilder och på sikt även videos från Youtube och liknande. Vår målsättning är att skapa ett öppet och transparent diskussions- och debattforum, men också att öppna en redigerad online tidskrift. Önskelistan är som sagt lång.

Men projektets yttre ram behöver också formaliseras, och jag vill inte bidra till skapandet av ännu en stiftelse. Därför så lutar vi för närvarande åt att ta organisationsformen: ideell förening, men likt Rotary låta medlemskapet bygga på en inbjudan. Att de människor som vill och kan vara medarbetare, blir medlemmar i en förening vars enda syfte är att förverkliga detta projekt. Fördelarna är många! Vi behöver inte ha ett stort grundkapital för att börja och vi får ett inre samarbetsklimat som villar på demokratisk grund. Där varje medarbetare och medlem har en röst. Under en sådan struktur hoppas jag kunna vara med och bidra till en nätverkskultur som kan växa. En platt organisations struktur och ett nätverk av medarbetare för en ny kultur.

Kristus och politiken

Sat, 07 Apr 2012 17:01:52 +0000

Jag måste erkänna att jag inte är kristen, enligt kyrklig definition. Jag ser mig heller inte som troende och den kristna trosförklaring tycker jag inte om. Att Jesus skulle dött på korset för våra synders skull. Det är som jag ser det en hednisk rest från ett forntida sätt att tänka. Att Gud kräver offer och att man kan köpslå med Gud likaså. Det är en del av ett tankegods, vari man skapade Gud i sin egen avbild. Där ”han” var som en människa fast mäktigare. Konsekvensen av detta sätt att tänka blir att Gud framstår som en högst tvivelaktig figur. Ja, ganska pervers för att säga det rakt ut! För om ”han” är allvis, allvetande och allkärleksfull, så framstår hans skapelse som högst omoralisk sett ut i från de rättvisekrav nutidsmänniskan ställer.

Men jag tvivlar inte på Gud eller det levande liv jag bevittnar. Däremot ifrågasätter jag ofta de motiv som människor har för sina uttalande i frågan. Oavsett deras jordiska auktoritet, deras status som påve, präst eller professor. Där jag förbehåller mig rätten att tänka själv, att själv få pröva argumenten för och emot, att själv bilda mig en uppfattning i frågorna. Jag måste också erkänna att jag är religiös på mitt alldeles eget sätt. Att jag älskar personen Jesus och de innerliga gudsförhållande, som han ger uttryck för med orden ”min himmelske Fader” och det sätt han ser Gud i allt och alla. Det tilltalar mig, det inspirerar och jag vandrar gärna i Jesus fotspår.

Där finns dessutom som jag ser det ett intellektuellt förhållningssätt i Jesus framträdande. Han förstod, han förlät och han älskade sina medmänniskor. Han umgicks med alla sorters människor, hög som låg, syndare, tullindrivare och publikaner. Och hans inställning till sina medmänniskor var, att vad helst ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni gentemot mig och Gud. Han talade emot tanken på fiendskap, mot tanken om hämnd och straff, och man kan därmed se Jesus liv och gärning som grunden i en förlåtelse kultur, en Kristuskultur som upp genom historien omformat vår civilisation. Där Jesus med sina liknelser la grunden till den omsorg om sjuka och nödställda som nu utgör fundamentet för vårt välfärdssamhälle, med dess sjukhus, skolor, äldreomsorg mm. Där berättelserna och predikningarna om Jesus liv och gärning genom århundradens och årtusendens gång konkretiserades till politiska visioner.

Därför kan vi inte skilja på religion och politik. De har samma källor. Vi måste också erkänna att vår kultur av idag, står under inflyttande av ett mycket äldre tankegods än det som förmedlas av Jesus genom Nya testamentet. Nämligen det Gamla testamentet som står i ett idémässigt motsatsförhållande till Nya testamentet. Där Moses samlade ett folk, byggde en nation med lag och rätt baserad på ett institutionaliserande av straff och hämndpåföljden, la Jesus grunden till en internationalism baserad på en verklig frihetlig människokärlek. Därför ser jag Jesus som en politiker, med en politik för världen på sin agenda. En politik som syftar till att lyfta människor ut ur deras mentala slavbundenhet. Att få dem att sluta med hat, hämnd och straff. Att utrota idén om fiendskap, att förlåta och ha överseende med människor. Att helt enkelt lära sig älska dem. I denna anda verkar som jag ser det även Buddha, Muhammed och många andra människor som gjort en liknande andlig resa och satt sin prägel på världskulturen. Och jag kan inte föreställa mig att Buddha, Jesus och Muhammed om de mötes skulle slås och vara oense, även om blinda anhängare till dessa gör så. Vad Buddha, Jesus och Muhammed gjorde med sina liv var att lägga grunden till en verklig mänsklig socialiseringsprocess.

Min syn på Gud är således inte transcendent. Jag förlägger inte Guds existens bortom världen, utan menar tvärtom att vi alla bokstavligen lever, rör oss och är till i Gud. Något annat än Gud har vi aldrig möt. Jag ser Gud som organisk i sin struktur. Att livet är uppbyggt enligt principen liv inuti liv, precis som vi är uppbyggda av organ, celler, molekyler, atomer osv neråt i mikrokosmos. På samma sätt ser jag människan som en hjärncell i vår levande planet, som i sin tur är en del av solsystemet som är en del av vintergatan osv fortsättande uppåt i makrokosmos. Där allt är levande - är delar av Gud. En sådan gudsbild är inte skapad i människans avbild. Den upphöjer ingen, har inga favoriter. Allt och alla är del där i. Med detta liv känner jag mig ett. Det är min kyrka, min moské. Där jag eftersträvar samma innerliga gudsförhållande som det Jesus hade. Där jag lever mitt liv i bön, meditation och i handling. Där det jag gör är min gudstjänst. Där jag ser mig som en andlig individualist med ett heligt förhållande till det liv jag lever, till Gud. Ett liv där jag upplever att jag vandrar sida vid sida med Gud. Där Gud är min lärare, min vän. Där jag med bön och meditation talar och lyssnar till Guds eller livets tal. Där jag tar mitt kors (min kropp) och följer Jesus.

Men jag har också Martinus och hans verk, Tredje testamentet att tacka för min andliga utbildning. För den helhetssyn som nu blivit min och som jag här skriver om. Där Tredje testamentet är den ”hjälparen – den heliga ande” som Jesus refererade till och som skulle förklara allt vad människorna den gången inte förstod. Denna hjälpare är inte en person, en människa - utan en kunskap som åter visar fram det som är verkligt heligt – det levande livet i oss alla. Bibeln som nu fått ett Tredje testamente är således att likna vid en trestegsraket i evolutionsprocessen, mot ett nytt rike som mer och mer blir av denna värld. Där det Gamla testamentet la grunden för vår väg ut ur djurriket. Där Nya testamentet visade den osjälviska kärleken som var Jesus andliga adelsmärke och där detta upp genom historien inspirerade och konkretiserades politiskt, i den omsorg som välfärdssamhället har omkring sina medborgare. Nu vetenskapligör Tredje testamentet dessa samband och visar dess överensstämmelse med livet. Läs Martinus verk, det kommer att revolutionera din syn på livet.

Religion är som jag ser det en viktig angelägenhet för människor. Men det religiösa livets frågor måste frigöras från suggestionens förblindande kraft. Det är allt för viktiga för att bara vara en fråga om tro. De utgör också en angelägenhet för den intellektuella och andligt sökande människan. Vilket jag hoppas, att jag här visat.

Kärlek och internationalism

Sun, 11 Mar 2012 19:08:32 +0000

Att förstå sig på människan och hennes livsyttringarna är inte det lättaste. För människan av idag är lik sfinxen i Egypten. Hälften människa, hälften djur. Vår kluvenhet går som en röd tråd genom allt vi kommer i kontakt med. Nationalism står mot internationalism. Förälskelse, äktenskap, vår bankontokultur och kapitalism ingår också i ekvationen och är konträra till statsmakten som princip. Men i våra dagar blir statsmakten mer och mer korrumperad av en internationell storfinans och tvingas offra sina medborgare. Vilket leder oss mot en samhällsmässig kollaps, likt den i Grekland, Irland och Island. Att se en utvecklingslinje och ett mönster i allt detta, klarar så vitt jag vet, bara Martinus av. Han menar att allt detta är ett led i Guds plan och att vägen framåt mot en ny och rättvis värld går genom smärta, lidande och det domedagstillstånd som nu mer och mer kommer oss till dels. Så låt oss granska de samband Martinus lägger oss i dagen.

I djurriket existerar ingen annan skyddsprincip än att makt är rätt, där den starke överlever. Här gäller det att äta eller ätas, att kamouflera sig, använda list och vara sina medväsen överlägsna. Hos människan finns en tendens i motsatt riktning – att rätt skall vara makt. Starka självbevarelsedrifter står mot mer altruistiska tankegångar. Det privata står mot det gemensamma. Om detta handlar den politiska kampen. Upp genom historien har denna sociala, gemensamma sida utvecklats, så att världen av idag har växt ihop till en helhet där vi blir mer och mer beroende av varandra. Så länge ekonomin och kapitalmakten var nationell hade den, här i västvärlden sin motvikt i statsmakten, som arbetade för medborgarna och dess välfärd. Med internationaliseringen av kapitalet, kunde penningmakten börja spela ut staterna mot varandra. Vilket lett till ett fasansfullt utnyttjande av människor. Men även att nya delar av världen öppnas upp. Där uppblomstringen för tex. Kina, Indien och Brasilien är ett resultat av denna internationalisering. Och varför betala någon 150 dollar i timmen för att programmera en dator, när en indier gör det för 3 dollar per timme. Eller där den som syr kläder till H&M tjänar motsvarande 400 svenska kronor i månaden.

Baksidan av detta är förstås ett internationellt kaos, mänskligt sett. En kris man försöker avvärja med ekonomiska och militära medel. Genom att söndra och härska. På så sätt störtdyker världen mot diktatur och krig. Mot ett globalt krig som vill få andra världskriget att blekna, men som också kommer att tvinga politikerna och den förda politiken att bli internationell. Då lösningen på nästan alla våra problem nu blivit av global natur. I religiös litteratur omtalas denna framtid som en ny himmel och en ny jord och beskrivs som paradisets etablering på jorden. Martinus instämmer till fullo i denna beskrivning och menar att här genomskådar vi allt som tidigare var kamouflerat och dolt. Här ser vi hur äktenskapet och dess inbillade äganderätt till den äkta hälften, blev grunden till ett system där allt blev till en handelsvara. Där ekonomin byggdes upp kring en bankkontokultur och en affärsvärld som också var en förlängning av denna egenkärlek. Där man vurmade för familjen, affärerna och nationen, men där det inte fanns plats för alla övriga människor. Människor man fan för gott att utnyttja för att nå ekonomisk vinning. Men där den nu förda politiken leder människorna mot en smärta som framtvingar förändring. Där smärtan visar vägen till Gud, till livet, till vad som är sant. Med detta förändras politiken! Nedan ser du Martinus 12 punkts program för en sådan politik.

Alla former av osjälviskhetens seger över själviskheten. (Gemenskapsintressets seger över privatintresset.)
Skapandet av en internationell demokratisk världsstyrelse.
Alla länders avrustning till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
Upprättandet av ett internationellt, öppet – icke hemligt – högsta lag- och rättsväsen, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
Avskaffandet av privat äganderätt till värdena till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
Avskaffandet av penningar till förmån för införandet av individens personliga presterade arbete som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma individ.
Upprättandet av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundat på avdrag från arbetskvittona.
Utnyttjandet av maskiner för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
Avskaffandet av all våldspolitik och alla blodsutgjutelser.
Avskaffandet av tortyr, prygel- och dödsstraff till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
Utvecklandet av vegetariska näringsmedel, god hygien och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

Livets Andliga föräldraprincip

Tue, 06 Mar 2012 04:29:24 +0000

Martinus hävdar att det finns en andlig föräldraprincip i tillvaron, motsvarande den fysiska vi själva föds in i när vi reinkarnerar. En andlig föräldraprincip där våra äldre "bröder och systrar" hjälper oss mot en högre kultur och utveckling. Vi känner dessa hjälpare bakom namn som Muhammed, Kristus, Buddha, Konfucius, Moses, Krishna osv. Denna andliga föräldrar princip innebär att den starke hjälper den svage, den rike hjälper den fattige, den friske hjälper den sjuke, den kloke hjälper den mindre kloke, precis som föräldrar hjälper sina barn. På denna grund står all mänsklig kultur och våra stora världsreligioner har allihop stimulerat och vilat på detta kulturfundament.

I vår kristna kultur har Jesus ord och exempel, liknelserna om den barmhärtige samariten, kyrkornas predikningar under årtusenden omsatts i det välfärdssamhälle vi nu lever i. Där omsorgen för barn, sjuka, åldringar mm är resultatet av en politik vars inspiration har religiösa rötter. På samma sätt förhåller det sig med de övriga världsreligionerna och deras kulturavtryck. I Buddha ser vi en prins som växt upp i en rikemanstillvaro, som när han konfronteras med lidande, nöd och död, lämnar sitt privilegierade liv för att söka en större och högre mening med livet. På denna väg ställs han inför livets ytterligheter och upptäcker vad han kallade "den gyllene medelvägen". En insikt som leder honom mot ett andligt uppvaknande och en invigning, som sen gör honom till en lärare för alla vanliga, fattiga människor runt om kring. Han grundar skolor och världens första universitet, med en lära som ifrågasätter. Att godta dogmer med hänvisning till någon annans auktoritet såg Buddha som oskickligt och ogynnsamt, då det inte kunde leda en till upplysning, när man frånsa sig sitt personliga ansvar. Vägen framåt byggde på medlidande, meditation och ett handlande som befrämjade det mänskliga, det altruistiska, det kärleksfulla.

Hos Konfucius finner vi liknande tankegångar, där medlidandet också var det religiösa sökandets viktigaste syssla. Där han deklarerade att min väg har en tråd som löper rakt igenom allt. "Gör aldrig mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig." Att tillämpa denna gyllene regel "hela dagen, varje dag" skulle föra människorna till det tillstånd som Konfucius kallar "ren". Moses som lede det judiska folket ut ur fångenskapen i Egypten, hade på berget Sinai en gudsupplevelse, varefter en ängel talade till honom och de tio budorden synliggjordes. Tio budord som allihop är olika varianter på det femte budet, "Du skall icke dräpa", vilket blev grunden för det judiska folkets religiösa vandring. I detta folk födes Jesus som ytterligare skärpte kärleksbudet och med sina ord och sina exempel visade fram en Gud som han hade ett personligt förhållande till, som han refererade till som sin himmelske Fader. En relation formad av den invigning han genomgått, trettio år fyllda. Där det personliga förhållandet mellan Gud och nästan, i form av sina medmänniskor jämställdes. Där det du gör mot en av dessa dina medmänniskor, var det du gjorde gentemot Gud. Där vi som en konsekvens av detta skulle avskaffa föreställningen om en fiende och genom förlåtelse lyfta oss som människor. Och om man nu trotts allt hade en fiende - skulle be för vederbörande. Och Jesus levde som han lärde, i det att han även på korset, under de svårast tänkbara smärtor, förlät sina bödlar. På så sätt blev han den mänskliga historiens starkast lysande exempel på hur vi själva skall uppträda inför varandra. Om vi tar vårt kors (kropp) och följer honom.

Vad det gäller Muhammed så ser vi även här en man som i fyrtio års åldern har starka andliga upplevelser och uppenbarelser, där Koranen texter blir honom givna genom en ängel, med ett andligt budskap anpassat för de människor Muhammed och hans lära kommer i kontakt med. En lära där man underkastar sig Gud och eftersträvar ett rättskaffet liv. Islams utveckling blev en andlig impuls, en uppblomsting för vetenskap och kultur. Där vi står i stor skuld till den muslimska världen. Där mötet med muslimerna i Spanien inspirerade och igångsatte utvecklingen i Europa under renässansen, men där det också tände intoleransens låga. Där krig och maktkamp tog fram de absolut värsta sidorna i den mänskliga naturen. Och upp genom historien har detta krigiska beteende, ödelagt alla försök att bygga en verklig mänsklig kultur, där alla kan samexistera på en fredlig grund. Istället står vi nu inför den "domedagstid" som både de kristna och islamiska skrifterna omtalar. Där det är dags att inse det dåraktiga i att försöka förändra andra, att med svärd och rå makt omvända människor. Istället behövs det respekt för individen, att även på det religiösa området få lov att gå sin egen väg. Där den påverkan vi kan göra, ligger i det goda exemplet.

Martinus verkar i den traditionen. Här är det individens självständiga andliga skolning som står i fokus. Här finns ingen trosförklaring, inga gemensamma ritualer, ingen suggestion. Religionernas religion är det levande liv vi alla är födda till. Och överallt och i allt möter vi Gud. Någonting annat än Gud har vi aldrig upplevt. Med detta kommer samma insikt som Jesus delgav sin samtid, att allt vad jag gör mot en medmänniska gör jag mot Gud. All kamp jag för, för jag mot Gud. Är det någon som tror att det är Gud som går under i denna kamp?

Reinkarnationens konsekvenser...

Sun, 26 Feb 2012 13:14:39 +0000

Att förstå sig på hur reinkarnationsprocessen går till är inte det lättaste. Det hade även Nikodemus svårt för, när han samtalade med Jesus i Joh 3:3 Jesus sade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemus svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som fötts av ande är ande. Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som fötts av anden” Nikodemus frågade: ”Hur är detta möjligt? ” Jesus svarade: ”Du skall vara lärare för Israel och förstår inte det! Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag tallar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: människosonen.

I dag undervisar Martinus i sitt verk människor som börjat förstå en andlig, elektrisk värld, fylld av energi. Där vår tankevärld är under ständig utveckling och förvandling. Om våra psykiska och fysiska kroppar inte kunde förändras skulle evolutionsprocessen omöjliggöras! Vad Martinus med sitt verk visar är hur tanken och föreställningen om ”döden”, inte är möjlig i en värld där allt är rörelse. I ett levande universum byggt av levande väsen inuti levande väsen sker där överallt ett ständigt ”stoff skifte”. I vår egen kropp bytts hela organismen ständigt ut. De mikro livsenheter som levt sitt liv i oss, och gjort sitt bytts ut mot nya livsenheter. Allt går i kretslopp! Vilket även gäller vårt eget liv. Där vi är delar av planetens hjärnmassa och som sådana, har vår livscykel. Så i det lilla, så och i det stora.

Martinus beskriver hur det vid samlag och befruktning, sker det att ett föräldrapars extasenergi kommer på våglängd med ett diskarnerat väsen, i de andliga riken vi besöker när vi sover och mellan två liv. Här uppstår det en kontakt baserat på anlag och förmågor, vilket drar väsendena till varandra och en nio månaders materialisationsprocess inleds. Där individen som skall reinkarnera bygger upp sin organism baserat på en automatiserad, instinktmässig, talangskapelse. Där vår eviga historia bildar underlag för den eviga, organiska talangskapelse vårt liv av i dag villar på.

Med detta förstår vi också, att vi idag, i vårt nuvarande liv skapar förutsättningar för kommande inkarnation och att vårt liv i dag är resultatet av vad vi gjort i tidigare existenser. Att likväl som vi kan bygga upp, så kan vi bryta ner. Där ett liv i harmoni med Gud, livet och ens omgivning blir livsbefordrande och ett liv i disharmoni leder en mot ett besvärligt liv, fyllt av konflikt, krig och sjukdom. Vad vi sår får vi skörda! Vilket är ett sätt att tala om orsak och verkan. Att allt vad vi gör, får sina konsekvenser. På detta lär vi oss, utvecklas och går framåt.

När vi dessutom överlever alla våra misstag, så förstår vi hur vi långsiktigt bygger ett inre motstånd, en andlig vaccination mot livets smärtfyllda avvägar. Där Martinus som ett exempel framhåller pacifisten som den största krigaren, som i tidigare existensen krigats sig mätt, fått uppleva både segerns sötma och nederlagens bitterhet, i den grad att han nu inte längre förmår sig att upprepa dessa mönster. Raden av liknande exempel kan göras lång, alkoholism, droger, missbruk i alla dess former vilket leder till sjukdom och oförmåga att bygga friska och sunda kroppar i kommande liv. Abortfrågan får här också ett nytt perspektiv, där det vi gör genom en abort är att hindra en individ från att inkarnera och där personen bakom tvingas till nya inkarnationsförsök hos ett annat föräldrapar. Där Martinus framhåller att det tar energi från vederbörande, och att denna till sist kan bli kroppsligt försvagat om det tvingas genomgå ett flertal aborter på sin väg mot att födas. Men för att komma till rätta med aborterna krävs det ett globalt samhällsengagemang, vilket gör varje barn som kommer till världen önskat och där bördorna för detta inte läggs på föräldraparet, utan tvärtom delas av alla.

Men världen befinner sig i krig och konflikt. Sker det inte öppet med vapen så sker det kamouflerat med pengar, vilket leder till samma sjukdomstillstånd applicerat på samhällskroppen. Att ignorera det femte budet ”du skall icke dräpa”, - får som sagt sina konsekvenser. Men i detta perspektiv förstår vi också de stora världsreligioners mission som beteendeförändrande element över årtusenden. Hur vår tids hyllande av ”den starkes rätt” som den styrande faktorn bakom en materialistisk ett livs evolutionsteori, frambragt den antikristna praxis som vår värld visar upp och som religionernas ”domedagsepos” beskriver i symbolisk form. Där en moralkodex som uppmanar till disharmoni resulterar i ett kulturellt sammanbrott. Ett tredje världskrig, där vi kommer att räkna de ”döda” - inte i miljoner som vid förra världskriget - men snarare i miljarder. Kan vår tillbedjan av döden få ett värdigare slut!

Martinus syn på reinkarnation

Sun, 12 Feb 2012 11:56:54 +0000

Martinus syn på reinkarnation skiljer sig från den traditionella österländska själavandringslära, i så måtto att Martinus med sitt sätt att se på reinkarnation, förbinder individens personliga utveckling med det evolutionära och naturvetenskapliga betraktelsesättet. I Martinus huvudverk, Livets bok 1, kapitel 6, beskriver han hur den mentala utvecklingen från djur till människa, över många liv gått till. Hur varje levande varelse har omsatt sina erfarenheter i en psykisk/fysisk organisk process och via årmiljoners utveckling byggt de kroppsliga och själsliga funktioner, varigenom vi idag upplever livet.

Vi kan på så sätt se den fysiska världen som livets livmoderzon, där livet eller Gud inblåser sin ande i alla levande väsen. Vi kan helt enkelt inte undgå att lära och växa i kraft av våra gjorda erfarenheter. Vi äter alla av kunskapens träd på gott och ont. Likaså framhåller Martinus att där inte finns något i tillvaron som kan betraktas varande en rak linje, med en absolut början och ett absolut slut. All fysisk och psykisk skapelse går i kretslopp. Där det är den psykiska världens koppling till den fysiska, som vi till dags dato inte helt förstått. Ett område som tidigare var religionernas område, men som Martinus med sitt andligt vetenskapliga verk kartlägger.

Martinus visar hur elektricitet är andens eller psykets ytterhölje, men att vi känner elektricitetens inner sida som tankar. Tankar som vi kan mäta som elektricitet och där Martinus när det kommer till mikro och makrokosmisk elektricitet, visar hur våra organ, celler, molekyler, atomer osv i mikrokosmos är precis lika levande som vi och också uppvisar tankeliv och medvetande, och där vår planet gör det samma. Planetens tankeliv utnyttjar vi dessutom som den ström som vi driver så mycket av samhällets alla funktioner med.

Vårt tankeliv är dessutom underkastad en evolutionär process och där de humana religionerna genom årtusenden omformat detta tankeliv i en altruistisk riktning. Vårt psyke rymmer i olika kvalitativa konstellationer de energiprocesser som vi i dagligt tal beskriver som instinkt, aggression, känsla, intelligens, intuition och minne. Psykiska energiprocesser som format växten, djuret och oss själva som människor. Där vårt tankeliv och framträdande som människa handlar om vilka mentala energier som kommer till uttryck genom vår uppträdande. Där de Bibliska texterna om Guds ande som svävade över vattnen, i den symboliska skapelseberättelsen förlagd till ”sju dagar” inte är fel, men i sagans form återberättar vad som skett över ett gigantiska tidspanorama. Där den psykiskt fysiska utvecklingsprocess som ovan återgetts är ett led i Guds plan för den sjätte dagen, uttryckt med orden: låt oss göra en människa i Guds avbild. Vilket handlar om att ur stoffet, materien skapa liv och medvetande.

En process som fortfarande pågår runt omkring oss och där Martinus framhåller att inga skapelseprocesser är färdiga förrän de nått sitt fullmogna stadium. Där vi har otaliga exempel på detta i naturens ekologiska system. Där ett äpple, för att ta ett exempel, måste genomgå många stadier för att bli fullmoget, hävdar Martinus att det samma gäller för människan, men att dessa stadier inte är överblickbara i ett ettlivsperspektiv. Där reinkarnation handlar om att förstå utvecklingens evolutionära kretslopp kopplat till den personliga erfarenhetsskapelsen i vardagen.

Med detta som grund kan man hävda att Martinus tar död på föreställningen om slump och tillfälligheter som styrande utvecklingen. Att idén om slump och tillfälligheter mer kan ses som vår bristande förståelse av naturens och livets ändamålsenlighet. Att vetenskapen av idag inte förstår att det är levande processer vi överallt bevittnar. Där man förlorat förmågan att se livet, och istället överallt hänvisar till ”döden” som svaret på livets gåta. En ”död” som inte existerar någon annan stans än i huvudet på människan. I form av ett illusorisk sätt att tänka.

Vi har således ögon att se med, men ser inte! Vi står inför ett fantastiskt underverk i naturen, med en skapelse som vida överskrider vad vi själva förmår skapa. Där naturen och livet är professorernas professor, doktorernas doktor, lärarnas lärare. Där de principer för att skapa och fysiskt manifestera något i vår värld, kräver idé, talang och förmåga omsatt i praxis, och som Martinus beskriver som utvecklingens A, B, C stadie. Vilket allt som allt visar hän till en skapare, en upphovsman. Där vi aldrig skulle drömma om att förklara en boks tillblivelse, med hänvisning till en explosion i ett tryckeri eller byggandet av ett hus, som resultatet av slump och tillfällighet, så gör vi detta när det gäller de mikro och makrokosmiska förhållanden vi bevittnar. För att vi helt enkelt inte kan överblicka de levande processer vi här står inför. På så sätt är den naivt troende, som hänvisar till Gud som skapelsens djupaste orsak, mer i kontakt med verkligheten än den icketroende materialisten.

Men Martinus visar fram en ny, tydlig och konkret gudssyn som en syntes mellan religion och vetenskap och en evig världsbild, som han hävdar till evig tid har existerat. Där det eviga och absoluta element i oss har fått bära namnet ”jag”. Där det är detta vårt eviga jags anknytning till alla våra inre organiska funktioner är resultatet av vår eviga anknytning till materien. Där allt liv inuti oss själva, i form av organ, celler molekyler, atomer osv visar vår eviga historia och livet utanför oss i form av planeter, solsystem, vintergator mm, visar oss vår eviga framtid. Där det evolutionskretslopp som Martinus visar fram, är att likna vid ett spiralkretslopp som sträcker sig genom ett levande kosmos, utan början och utan slut. Bildande förutsättningarna för förmågan att uppleva livet. Med organiska ”byggklossar” för skapandet av en kropp att uppleva livet genom och en plats att uppleva det i. Vilket allt som allt gör livet till det äventyr det är, vilande i ett organiskt kommunistiskt samarbete. Något den verkligt intellektuelle och vise livssökaren kan börja se.

Känn dig själv

Fri, 03 Feb 2012 09:14:24 +0000

Att vara sann mot sig själv och förstå sin djupaste natur, att verkligen försöka känna sig själv är inte lätt - då vi föds in i en värld fylld av stereotyper. Vi får oss itutade hur vi skall vara, hur en man eller kvinna skall bete sig och vi tvingas reflektera en hel del omkring hur dessa arketyper stämmer in på oss själva. Vi får vidare lära oss vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, sunt och sjukt, eller lär känna den allmänna meningen. Får oss itutade det som är norm och här är det lätt att gå vilse, inte tycka att man passar in och ibland nästan undra om man är abnorm.

Att bygga upp ett sunt och gott självförtroende i en kaotiska värld av andras meningar och tyckande är näst intill den svåraste utmaning vi kan ställas inför. Själv hade jag inte klarat det utan Martinus. För med Martinus hjälp inledde jag ett djuppsykologiskt studium av mig själv och fick därmed hjälp att förstå världen och livet. Få perspektiv och struktur och påbörja en meditativ och upplysande vandring som jag här vill berätta om.

Som alternativ till en värld där allt var baserat på slump och tillfälligheter, och som jag inte kunde förlika mig med och där behovet att se mening och sammanhang ifrågasattes fördes jag in i Martinus värld där allt var levande, från det mikro- till de makrokosmiska perspektiven. Där allt liv var beroende av varandra och sammanlänkat genom en psykisk struktur som var gemensam för hela skapelsen. Där Gud var något konkret och allestädes närvarande i alla människors liv, i så måtto att vi alla bokstavligen lever rör oss och är till i Gud. Frågan var finns Gud besvarades med: att vi har aldrig upplevt något annat. Att se Gud kräver bara att vi öppnar våra sinnen och verkligen ser, det levande livet runt omkring oss. Ett liv vi alla har en relation till, och där denna relation djupast sett utgör vår relation till Gud. Där det djupast sett bara existerar Gud och jag, upplevt som mitt ”jags” möte med ”det som är” utanför mig själv och som även inkluderar min kropp.

Vad Martinus också uppmanande en till, var att meditera över detta ”jag”. När vi gör så ställs vi inför en faktor i livet olikt allt annat. Något som inte rör sig, som inte förändras. Något som upplever rörelse, men som inte själv ändrar ”form”. Något som är absolut i förhållande till allt annat som är relativt. Något höjt över tid och rum. Något som är evigt och oförstörbart. Den faktor inom oss som gör oss levande och som Martinus benämner X1. Detta ”jag” har en skapar- och upplevelseförmåga som via en hel rad principer får möjlighet att manifestera sig och där Martinus listar 63 livssubstanser inom det som han kallar X2. Vilket allt som allt möjliggör X3, vår skapade värld. Men där Martinus också framhåller att det bara är i analysens form vi kan separera den enhet som gör oss och Gud levande.

Det Sokrates, en gammal grekisk filosof, beskrev som grottan där en man var fastbunden och bara kunde se och följa skuggspelet från grottans öppning, på väggen framför sig och där Sokrates hänvisade till det verkliga scenariot i grottöppningen som något bara filosofen kunde förstå, gör Martinus samma liknelse om än med sina tecknade symboler. Som psykolog, filosof och andlig forskare kan vi med hjälp av dessa själv göra samma resa inåt och skåda de bärande livsprinciper som här ligger till grund för vår existens.

Likaså visar Martinus hur de inre mentala energier som vi till vardags omtalar som instinkt, aggression, känsla, intelligens, intuition och minne är organiserat på ett särskilt sätt och samspelar i olika konstellationer. Hur instinkt är den dominerande energin i växtriket, aggressionen eller den dräpande energin dominerar djurriket och hur känsloenergin är under framväxt hos människan och börjar bära ett nytt steg i evolutionsprocessen, tillsammans med intelligens, en begynnande intuition och ett degenererande minne. Där det är kombinationen av dessa energitillstånd som ger och gör en kvalitativ skillnad. Där våra globala problem kan beskrivas som ett resultat av en kombination av instinkt, aggression och intelligens utan känsla. Där intelligensen vuxit som ett resultat av kampen för tillvaron och känslorna som ett resultat av smärta och lidande.

På detta sätt beskriver Martinus en mental evolutionär process som han hävdar att vi alla är delaktiga i. En process som utspelar sig eller utsträcker sig över många liv och där livets reinkarnationsprocess för oss framåt och uppåt mot ständigt högre utvecklingssteg. Där vi fysiskt kan följa evolutionsprocessen genom fossiler, så kan vi psykiskt göra det samma inom oss själva.

Den fysiska världen kan sålunda betraktas som livets livmoderzon. En zon där medvetandet utvecklas. Eller som Bibeln uttrycker det, där Guds ande inblåses i allt levande genom den skapelse eller utvecklingsprocess vi nu kan se och börja följa. På så sätt står dagens människa inför unika möjligheter, i det att hon själv kan börja ta aktiv del i sin egen mentala förvandling. Börja leva upp till den fulla mänskliga potential som hon redan rymmer. Bli lyhörd inför sitt eget inre mentala liv, börja ta sitt mänskliga samvete på allvar och vara sann mot det känsloliv hon rymmer. Börja samarbeta med Gud.

I denna utvecklingsprocess finns det enligt Martinus en sorts styr och regleringsfunktion som är av sexuell natur och i vilket hela det sexuella förvandlingsspelet som vi kan betrakta i samhället, är en del av. Martinus beskriver vad han själv kallar för en polförvandlingsprocess av sexuell karaktär, som den styrande faktorn bakom evolutionsprocessen. Där han beskriver en förvandling från dubbelpolighet över enpolighet, tillbaka till dubbelpolighet, och som överensstämmer med Bibelns symboliska skapelseberättelse i historien om Adam och Eva. Där Adam som var sovande och allena symboliserar växtrikets tvåkönade tillstånd och där Evas skapelse motsvarar den successiva uppspaltningen i två könstillstånd, där de maskulina och feminina principerna separeras och där detta sätter i gång den utvecklingsprocess som vi känner under namnet ”kampen för tillvaron” och som motsvarar ”syndafallet” i de Bibliska texterna. Där denna kamp är grundat i den könsuppdelning vi här har beskrivet, så menar Martinus att där nu sker en återgång till en ny könsballans genom den känsloutveckling som lidandet och kampen för tillvaron för med sig. Där HBTQ-samhällets utveckling är resultatet av detta.

Det är denna nya ballans mellan de maskulina och feminina krafterna inom oss och ballansen mellan känsla och intelligens som föder fram den nya ”färdiga” människan ”skapad i Guds avbild” som inom sig har organiska förutsättningar för att älska allt och alla, likt Kristus. Där det är denna nya könsballans som föder fram intuitionen och med den förmågan att se Gud. I denna process befinner sig alla människor. I en del kan ett nytt könstillstånd börja skymta. På detta vilar världens hopp!

Jag tror inte på döden...

Sun, 15 Jan 2012 21:39:19 +0000

Jag var utbjuden på middag med mina kollegor och chef. De började samtala kring livsfrågor, då en yngre kollega till mig avlidit i cancer. Det väckte frågor och de började berätta hur de såg på livet och tillvaron. Själv deklarerade jag inför dem att jag inte trodde på döden och den raka linjen. Det väckte förvåning och ett intressant samtal tog sin början.

Jag hänvisade till naturen och livet. Var kan vi se en rak linje, med en absolut början och ett absolut slut. Ingenstans! Allt i naturen är kretslopp, så även den raka linjen. Den är bara del i ett kretslopp som är så gigantiskt att vi inte kan se det. Samma sak med döden. Att någonting, inklusive vårt eget liv, skulle ha en absolut början och ett absolut slut, är omöjligt. Vårt sätt att tänka är illusoriskt och grundar sig inte på något känt exempel från den värld, den natur, det liv som omger oss; slog jag fast.

Min chef tog aktivt del i samtalet som följde och deklarerade att något liknande hade han aldrig hört från den umgängeskrets han var van vid. Det inspirerade och gjorde kvällen annorlunda och oförglömlig. För mig var detta ju en lätt sak efter att ha umgåtts med Martinus författarskap i mer än trettio år. Men jag gav dem inte mina källor, mina referenser, då de ju inte var intresserade av dessa. Men däremot visade intresse för hur Claus såg på livet.

Och så är livet! Först med smärtan kommer frågorna. Varför är det så här? Vad är orsakerna till lidandet? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Känner jag mig själv? Där det är okunnigheten omkring mitt eget liv och den bristande förståelse som jag har både för mig själv och mina medmänniskor som vållar problem, konflikt och ibland krigstillstånd.

Men att förstå sig själv är inte baserat på en kunskap om den fysiska världen. Det kräver en förståelse av vår egen inre psykiska natur. Något Martinus ger oss genom sin andligt vetenskapliga utforskning av våra tankar, psykiska strukturer och ”jag”. Här visar han hur våra tankar, känslor och föreställningar styrs av önskningar, begär och vilja. För att bakom dessa finna själva livet, vårt eviga oändliga jag. Något i oss som är absolut, oföränderligt och evigt. Som upplever och överlever allt, och växer i kraft av detta.

Denna vår inre tankevärlds yttersida utgörs av elektricitet. Våra tankar kan mätas som detta, men det gör oss inte klokare på dess inre natur. Därför kan den fysiska naturvetenskapen inte lösa livets gåta, som istället är av psykisk natur och som tidigare, var en fråga för religionen. Men religion kan heller inte existera fristående från världen och de fysiska naturlagarna. Mellan dessa två livsperspektiv behöver där byggas broar och det är vad Martinus gör med sitt livsverk Tredje testamentet.

Med hjälp av det kända bygger han broar mot det okända. Genom att skärskåda de principer som styr vår kända verklighet utsträcker han vår förståelse för våra vita fläckar på ”kartan”. Genom att hjälpa oss se tillvaron som en helhet får vi perspektiv på delarna, så vi inte förvirrar oss i detaljerna. Där Martinus visar hur de kosmiska principer som styr vår värld gör att vi förstår världen såväl i det lila som i det stora, genom att han anlägger ett mikro-, mellan- och makrokosmiskt perspektiv på livet. Där han visar att vi överallt står inför levande krafters spel och i detta möter den Gud som religionerna talat och undervisat om.

Där våra religiösa dogmer och facit varit tesen, där vår materialistiska och ateistiska vetenskapstro utgjort antitesen, framlägger Martinus en syntes i form av en psykisk och andligvetenskaplig evolutionslära som visar hur allt, hur varje erfarenhet vi gjort oss, hur övervinandet av smärta, lidande och allehanda besvärligheter fört oss framåt mot en medveten människotillvaro. Där han visar hur livet och därigenom Gud genom utvecklingen skapar människan i sin avbild. Inblåser livets ande i materiens mörka värld. Skapar ljus, medvetande, liv och ande överallt.

Genom utvecklingen från mineralvärlden, växtriket och djurriket sker den skapelse som Bibeln omnämner i symbolisk form i första Moseboken berättelse om Adam och Eva. Där Adam var sovande och allena, där Eva skapades och där det åts av kunskapens träd på gott och ont. Där vi i Adam har ett väsen i mineralriket, som via växtrikets könsspaltning till sist framträder som de djur och könsvarelser som via kampen för tillvaron till sist framträder som dagens människa. En miljonårig utvecklingsprocess som inte motsäger Bibelns skapelseberättelse om vi tolkar denna symboliskt och inte fastnar i bokstaven. Men där vissa Biblars berättelse om Evas död också stämmer in på det vi idag ser utvecklas som HBTQ-samhällets framväxt och motsvarar ett nytt tredje köns födelse och en förnyad sammansmältning av de maskulina och feminina könstillstånden.

Således inget nytt under solen, annat än att vi lärt känna oss själva. Och som Oraklet i Delphi deklarerade i den Grekiska mytologin; Känn dig själv – (och du känner världen!)

Något är fel...

Fri, 06 Jan 2012 04:43:06 +0000

I nästan alla diskussioner som startas är huvudståndpunkten; att någonting är fel. Samtalet är igång, argumenten staplas på varandra. Med eldigt och passionerat tal lista felen, tokigheterna, det dåraktiga i människors handel och vandel.

Att hävda motsatsen är en nästintill hopplös idé. Att hävda att alla människor gör så gott de kan, utifrån sina förutsättningar vinner man inga poäng på. Att vidare argumentera för att alla människor står på toppen, på höjden av sin utveckling och handlar utifrån sina förmågor och erfarenheter och i situationen inte kan prestera bättre - biter inte på många. Skulle man dessutom, detta taget i betraktning, hävda; att det egentligen inte existerar några ”fel”, lägrar sig en tystnad över församlingen.

Bättre att vara tyst, även om ens ”broder” anklagar en för att vara asocial.

Du skall icke dräpa

Tue, 27 Dec 2011 13:36:28 +0000

Kärnan i våra religiös traditioner handlar om att att gå emot de instinktiva urkrafter vi har inom oss. Att bekämpa våra självbevarelsedrifter. Till detta har vi i Judisk, Kristen tradition fått Guds 10 bud och Jesus, vägledning i ord och handling. I Islamisk och Buddistisk tradition finns en liknande religiös undervisning. Kontexten av denna kan sammanfattas i Bibelns femte bud; Du skall icke dräpa. Efterlevnaden av detta bud skapar fred och harmoni. Att ignorera detta bud innebär krig, kamp och död. Budet, du skall icke dräpa handlar om att inte göra mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig, att i dit umgänge med livet, dina medmänniskor, djur, växter och natur praktisera principen; att minimera den den skada, det våld du använder och lära dig att älska det liv du själva är en del av för att därigenom älska Gud, Allah, livet eller vad vi nu än kallar den helhet vi alla är del av.

Men att älska Gud och praktisera denna levnadsart får djupgående konsekvenser på livets alla områden. Hur vi umgås varandra som människor, hur vi behandlar djuren, växterna, vår planets ekologi och inte minst hur vårt inre liv formar sig med hälsosam kost, motion och tankeliv. Att ignorera det femte budet, ger oss långsiktigt problem - leder till smärta, lidande, nöd och död. Men stakar också ut en ny väg, bort från problemen, då smärtan korrigerar oss och berikade med nya erfarenheter lär vi att överhålla livets lagar och budet om att inte dräpa. Listar vi våra problemområden ser vi att vi har stora utmaningar framför oss.

Ekonomin är ett av dessa. Vi utnyttjar varandra skamlöst. Vi försöker få så mycket som möjligt, för så liten insatts som möjligt, och deltar samhällsmässigt i en kamouflerad stöldprincip som håller alla människor förslavade och ofria. Människor och djur låses in moderna produktionsenheter och bestjäls på tid och liv. Fast principen för ekonomin är enkel och ytterst handlar om att man byter varor och tjänster med varandra, så kompliceras det hela för att dölja att det sker ett röveri. Konsekvensen av detta är att människor delas upp i rika och fattiga. Överflöd och armod skapas på ett sådant sätt att vi systematisk bryter mot det femte budet, och en ständig tillväxt behövs för att dölja detta.

Principen för vårt nuvarande samhälle är att makt är rätt. Vi lever i ett allas krig mot alla, där kriget antingen sker öppet med vapen eller kamouflerat med pengar. Där kapitalmakten inte kan få människor att göra vad de vill med pengarnas tvång, använder de sig av militära medel. Makthavarna söndrar och härskar! En politik som gjort många människor såväl som nationer, stora, rika och mäktiga, och framtvingat en enorm satsning på den militära tekniken. På att bli överlägsen sina fiender och konkurrenter. Så när erövringar och folkmord fyller vår historia, kombinerat med ett förgudligande av egot, där människan ställt sig själv på piedestalen och i namn av demokrati och kommunism i praxis befordrat diktatur är det inte konstigt att Gud har behövt två världskrig och att ett kommande tredje står för dörren för att påminna oss om konsekvenserna av att inte älska sin ”nästa” som sig själv. Här måste det till en ny ekonomisk världsordning som inte tar fram det värsta i människan, utan tvärtom premierar det livsbefordrande.

Sjukdomar bekämpas på samma sätt. Vi uppmanas stödja denna kamp, ge pengar till olika organisationer som förklarat sjukdomarna krig. Att dessa skulle vara konsekvensen av fellevnad och överträdelse av det femte budet finns inte i de flestas sinne. Vi lever ett konstlat och onaturligt liv. Äter oss själva sjuka och ser inte sambanden. Men även här kan vi vända en dålig utveckling, komma bort från kött och fiskätande, och börja leva vegetariskt. Äta oss friska och låta vår mat bli vår medicin. Ingen annan handling skulle från vår sida som detta reducera dråpet och hjälpa vår planet att nå en ekologisk och miljömässig ballans. Även här får vår överträdelse av femte budet, sina konsekvenser.

När det gäller atom- och kärnkraften går vi också emot detta bud. Genom att ta en process i bruk som hör hemma i solen får vi ett avfallsproblem, där vi ignorerar livets ekologiska kretslopp. Istället befordrar vi en accelererande cancer i jordklotets organism. Själv får vi också uppleva detta när tekniken fallerar. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima talar sin historia. De lär följas av fler innan människan inser sin dårskap.

Likt Moses folk under ökenvandringen från Egypten gjorde sig en guldkalv att dyrka, står mänskligheten globalt inför samma drama. Vi hyllar det falska, det osanna och konsekvensen av detta blir smärta. Vår smärta växer och växer, för guldkalven och dess tillbedjare har blivit till nationer och multinationella företag. Våra problem blir på så sätt internationella, precis som dess lösningar. Det framtvingar ett världssamhälle som till sist måste agera för att rätt skall bli makt. För att skapa fred och harmoni, vilket är betydelsen av ordet islam, och som måste vila på en överhålelse av det femte budet.

Julens andliga budskap

Fri, 09 Dec 2011 17:45:37 +0000

När jag tänker på julen som nu stundar, så blandas barndomens jular med den analys av julen som jag fått mig till dels, via Martinus. När jag var liten så firades min jul på ett fantastiskt sätt. Mina första år började, som jag skämtsamt brukar säga, lite bakvänt. På ett ålderdomshem! Där min farmor och farfar var anställda som föreståndare och trädgårdsmästare, och där firade vi jul tills jag var tonåring. I en lång matsal med plats för en trettio, trettiofem personer åt vi julgröt och annan julmat. I den stora salongen hade vi en stor julgran med levande stearinljus, pyntad på danskt vis, med massor av små flaggor som hängde på långa band. I rummet stod det också en spann med vatten, ifall olyckan skulle vara framme. Här sprang jag runt och lekte med sjuttio, åttioåringarna och fick alldeles för mycket godis.

På annandagen åkte vi till “julebal”, i en gymnastiksal där man hade rest och pyntat en fem meters gran. Här tjoades, dansades och gick det festligt till för nästan alla. Undantaget var min lillebror, han höll till i den stora garderoben, där han slogs med andra likasinnade pojkar.

Längre upp i tonåren hade jag svårare för det här med julen, då den började gå på rutin. Men från tjugoårsåldern och framåt kom Martinus in i mitt liv och förändrade julens innebörd. Plötsligt blev den “magisk” igen. Julens atmosfär lockade mig. Ljusen, julskyltningen, stillheten på julafton osv. Julbordet blev för min del, vegetariskt och successivt genom många år förändrades mina syskon också i den riktningen, utan att vara intresserade av Martinus analyser och författarskap. Så de sista åren har det bara varit mina föräldrar, numera mor som inte är vegetarianer. En lustig utveckling!

Julens magi

Så ni får ursäkta mig, att SantaClaus blir lite ”religiös”. Det lackar mot jul! Och julen är en tradition till minne om ett ljus som tändes i mörkret. En tradition som har sin grund i Bibelns julevangelie, i berättelsen om Jesus födelse. En berättelse som Martinus i sin bok Julevangeliet visar har två sidor. Dels en allmän bokstavlig sida som vi känner väl, dels en dold, symbolisk sida som gäller oss alla. Jesus öde är, menar Martinus, en symbol för alla människors öde. Det är denna dubbelmening som gjort den till ett evangelium. Det som gör julevangeliet odödligt är dess identitet med en allmängiltig princip. Den uttrycker alla människors ”kosmiska födelse”. Historien är en genial symbol för vår egen födelse till människa. En födelse som sträcker sig över många liv, men som Martinus hävdar pågår här och nu. När Bibeln sålunda berättar om ett barn som födes i ett stall och lades i en krubba, och under fattiga och anspråkslösa förhållanden växte upp och blev mänsklighetens störste andlige ledare. När Jesus befrämjade kärleken till nästan och med sitt liv, med sina gärningar, med sin nya syn på Gud som en Himmelsk fader, när han med sin Bergspredikan och inte minst genom sin Korsfästelse visade han hur han förstod, förlät och älskade alla, till och med sina egna bödlar, så var han en modell för vår egen förvandling som människa. I denna födelse finns det också tre vise män, tre heliga Konungar som hjälper Jesusbarnet med kostbara gåvor så att han kan undkomma Herodes mord och förföljelse och fly till Egypten. Även här har livet gett oss en underbar motsvarighet i det att vi alla har fått del av tre vise män eller andliga konungars gåva för vår flykt undan diktaturens mördande hand. Vi fick Buddha, Kristus och Muhammed som gav oss en vägvisning ur diktaturens dödsgrepp. Dessa gåvor blev till Buddismen, till Kristendomen och till Islam. Martinus skriver ”vem kan komma till Fadern utan genom essensen av den kostbara överjordiska gåva som dessa tre världsreligioner måste sägas vara”. Med hjälp av dessa tre vise mäns gåvor kan vi fly till ”Egypten” till ett land eller en zon dit mörkerfurstens makt aldrig någonsin kan nå. Gåvorna som vi fick var nästakärlek.

Ljuset i mörkret

Martinus nämner också att; Ljuset i mörkret är den rätta beteckningen på julen och att detta är en kosmisk princip. Vi firar julen genom att tända miljontals ljus. På gator och torg, i butiksfönster och hem, överallt tänds ljus som strålar ut i vintermörkret. Något som vi alla påverkas av, såväl vuxna som barn. Julen handlar om glädje men också om fred och frid. I julberättelsen talas det om en änglakör som sjöng om ”frid på jorden och bland människorna en god vilja”. Martinus menar att detta förebådar en ny tid, en ny epok i människans utveckling, där julen inte endast blir en fest en gång om året, utan en konstant funktion i människors psyke. Julglädjen kommer att bli till livsglädje, julklapparna till att människor vill ge sig själv, dvs. sin livsglädje och sin skaparförmåga till gagn för helheten. Julfriden kommer att bli en frid som sträcker sig över hela året, mellan alla människor, folk och nationer. Ja, Martinus menar att det verkligen skall bli vad änglarna utlovade – dvs. ”frid på jorden och bland människorna en god vilja”. Men för att förstå meningen med detta gamla budskap måste man lära sig att förstå universums julbudskap.

Universums julbudskap

Universums budskap är budskapet om ljuset i mörkret. I gamla testamentet kan vi läsa att Gud sade; ”Varde ljus”. Men detta var inte ett fysiskt ljus, det kom senare när solen och månen sattes på himmelen. Istället talar Martinus om att det var medvetandets ljus, andens ljus som skall stråla i materiens mörka värld och att det är det som sker genom mänsklighetens utveckling på jorden. Och denna ljusets princip förekommer överallt i alla religiösa traditioner. I Indien, Nepal och andra länder i öst firar människor ljuset i form av en stor fest, när vintern och mörkrets årstid står för dörren. Då behöver anden i oss ljus och kärlek. Människans skapande tanke och humana tendenser eller kärleken till nästan är ljuset, som skiner i mörkret och mörkret är den okunnighet och primitivitet som hör djurriket till. Det var i detta djurrike som Adam och Eva skulle lära sig att känna skillnaden på ont och gott, och bli så som Gud. Denna skapelse eller utveckling till människan i Guds avbild är inte färdig. Processen fortgår här och nu. Medvetandets klara ljus skiner ännu endast som en liten fladdrande låga i mörkret, som ett litet julljus, men ett ljus som skall bli som en strålande julstjärna, som låter sin livsglädje, sin intellektualitet och kärlek till nästan lysa i mörkret till gagn och glädje för alla levande väsen.

Mörkrets nödvändighet

På vår eviga livsresa har vi nu genomlevt vintern i livets stora kretslopp. Vinterns zon är djurriket. Här har vi liv efter liv gjort oss nya erfarenheter. Vi har ständigt konfronterats med en lagbunden omvärld, med Gud. Vi har genom denna utveckling, ätit av kunskapens träd på gott och ont. Genom vår strävan att övervinna allt det i tillvaron som är av obehaglig natur har vårt medvetande vuxit. Det motstånd som vi mött har vi i perioder av vårt eviga liv sett som något ont, något djävulskt. Men utan en mörk bakgrund kan inte ljuset tändas. Mörkret är således nödvändigt, om än obehagligt. Hela den praktiska, tekniska och vetenskapliga utvecklingen i vår tid, är ett resultat av att vi har upplevt årets kretslopp med sitt skiftande ljus och mörker, kyla och värme. Där våra sinnen har bearbetats av naturens variationsrikedom och där vår tankeförmåga och skaparförmåga har utvecklats som ett resultat av detta. Genom denna utveckling har vi tagit naturkrafterna i vår tjänst för att så småningom komma till att behärska jorden. Är detta inte Andens ljus som börjat forma materien och naturkrafterna? Är det inte Andens ljus som övervinner mörkret och okunnigheten? Är det inte samma princip som framträder i den fysiska världen efter vintersolståndet, då ljuset och värmen efterhand övervinner mörkret och kylan och skapar vår och sommar? Liksom det i naturen måste skapas mörker för att ljuset skall kunna markeras och upplevas, måste det hos människorna skapas mentalt mörker för att andens ljus skall kunna stråla och lysa. Martinus beskriver hur vi nu passerar ett vintersolstånd i ett stort kosmiskt årskretslopp. Julbudskapet berättar att hela detta mörker är något som måste till, något som är till gagn för människorna, därför att vi just mot denna mörka bakgrund kan uppleva kontrasten, ljusets värld. När vi nu har lyckats att behärska materien och de yttre naturkrafterna så återstår det att övervinna de krafter i vårt inre som fortfarande vållar oss obehag och lidande.

Andens ljus skall tändas

Till detta behövs det en Andlig vetenskap som kan hjälpa oss att kartlägga de krafter i vårt eget inre som skapar allt det obehag, alla de krig och konflikter, allt det lidande som människan idag har att ta itu med. I sin Andliga vetenskap visar Martinus att vår inre psykiska värld är lika lagbunden som den yttre världen, och att det bakom vår fysiska och psykiska struktur finns ett evigt och absolut ”Jag” som upplever all skapelse, all förändring. Martinus visar oss vår eviga, odödliga struktur, visar oss vilka medvetandekrafter eller mentala energier som ligger till grund för vårt framträdande här och nu. Han visar hur vi tidigare har styrts av instinkter och primitiv känsla, och hur vi i kraft av den gudomliga suggestionen eller trosförmågan var kopplade till de olika religionerna. Men idag har intelligensutvecklingen tagit bort trosförmågan hos många människor. För dessa människor har lösningen på alla livets gåtor, blivit till vetenskap och åter vetenskap. För dessa människor visar Martinus att kärnan i religionerna kan göras till vetenskap. En andlig vetenskap som vi kan efterforska och filosofera kring för att förstå oss själv och det liv vi är en del av. Martinus visar i sitt verk Tredje testamentet hur vår utveckling som människa handlar om att få de djuriska sidorna i vårt medvetande under kontroll. Hur vår känsla och intelligens måste harmoniseras inom oss för att den intellektuella människan kan framträda. Han visar också hur det manliga och kvinnliga går mot sin ballans inom var och en av oss och att denna inre mentala balans föder fram människan i oss. Våra sympatiska sinnen är under utveckling och bärs av en helt ny inre sexuell struktur. Det är denna förvandling som passar in på det religiösa begreppet ”Jungfrufödelse”. En födelse som inte härstammar från ett föräldrapar, men som sker inom oss själva. Julen firas således till ära för en moral som innebär att älska sin nästa som sig själv. Och Martinus beskriver hur en överjordisk atmosfär, omfamnar, genomtränger och inspirerar alla som har ett öppet och kärleksfullt sinne och hur en andlig inställd människa kan förnimma ett besök från en högre värld några få timmar på julafton. Hur fred vilar över land och stad. En fred som en dag vill utsträcka sig till årets alla dagar och bli permanent.

Vår jul

Men Martinus är i boken Julevangeliet också humoristisk när han talar om att julen som den firas i dag ännu inte har fått sin slutgiltiga utformning. Martinus skriver; En fest till hans ära som tog avstånd från detta att dräpa, hyllar man med massmord på djur. Badande i strålande elektriskt ljus, mitt mellan skimrande julgranar, bland annat pyntat med skinande julljus, som i realiteten är symboler på ”den heliga anden” finner vi berg av griskroppar, flådda fåglar som gäss, änder, höns och kalkon pyntade som om de var levande. Varför? Är det för att dölja att det är lik vi betraktar! Likaså skriver han att; Om julen togs på allvar skulle man ju göra den till en köttlös dag för att nedsätta den dräpande principen. En julfest som firades med att dräpa så lite som möjligt, istället för att dräpa så mycket som möjligt, skulle ju dra den himmelska världens högre tillvaroplan ytterligare lite närmare oss och skulle ju var mer i kontakt med julens sanna analys, efterlevandet av det femte budet, Du skall inte döda.

Att själv gå i Jesus fotspår

Jesus visade med sitt liv att det är Saligare att giva än att taga, att man skulle vända den högra kinden till när man blir slagen på den vänstra, liksom att man genom att ge sitt liv för andra kommer att äga det. Att man inte har kommit till världen för att låta sig tjänas, utan för att tjäna. Kärleksprincipen består i att den starke hjälper den svage, den kloke hjälper den som är mindre klok, den friske hjälper den sjuke, den rike hjälper den fattige och således. På detta fundament vilar världen. Där det inte förekommer, existerar ragnarök eller domedag. Julevangeliet har alltså ett budskap till varje människa, t.o.m. ett högst personligt budskap, som när mysteriet avslöjas berättar om stora och avgörande händelser i människans liv på väg fram mot Kristusmedvetandets födelse. I Kristusmedvetandet kommer den maskulina och feminina principen att smälta samman till en rent mänsklig princip, och först då kommer änglarnas löftesrika sång att bli till verklighet i en fysisk värld. Detta kommer att ta sin tid, men den tid kommer, då det verkligen blir fred på jorden och bland människorna ett stort välbehag. I detta är vi alla här och nu delaktiga. Många sökande människor har redan börjat förnimma detta ljus i medvetandet, inte som någon ny tro eller religion, utan som ett erkännande av universums eviga lagar och principer. När detta erkännande verkligen blir en fast del av ens personlighet, kommer alla former av hat, bitterhet och otillfredsställelse med andra människor att försvinna, samtidigt med att en verklig julglädje växer fram i sinnet. En glädje som ingen kan ta ifrån en och man börjar då förstå att julen inte endast skall firas den 24 december utan skall utsträckas över hela året. Då ger man sig själv, och det är den allra största julgåvan.

God Jul önskar SantaClaus.

Att växa upp är svårt...

Sun, 20 Nov 2011 12:00:56 +0000

Den skola jag gick i på sextio och sjuttiotalet var en skola utan en beskyddande vuxenvärld. Där jag genomlevde hela min skolgång som ett mobbingoffer. Mina nio år i skolan var ett helvete med fysisk och psykisk mobbing som jag inte kunde värja mig emot och jag avskydde att gå till skolan. Därför lärde jag mig att göra mig själv så tyst och osynlig som jag bara kunde, i förhoppningen att slippa bli slagen och trakasserad. Jag resignerade inför tyranniet i skolan!

Hemifrån var man bekymrad, men min far kunde inte förstå sin mes till son, slagskämpe, egen företagare och familjeförsörjare som han var. Min mor var blyg, kunde inte språket, då vi flyttat hit från Danmark, när jag var två. Så jag vände skolan ryggen och flydde paradoxalt nog in i böckernas värld. Läste ibland en bok om dagen, ungdomsböcker, sagor, äventyr blev min själs räddning. H.C. Andersen och min farfars gamla Tarzanböcker, var mina favoriter.

Med skolan gick det allt sämre. Jag ignorerade den, läste aldrig läxor och blev mer och mer apatiskt frånvarande på lektionerna. I sjuan och åttan vägrade jag göra mina prov, skrev under dem med mitt namn och lämnade in dem blanka. Noll rätt! Mina lärare skakade på huvudet, Claus, Claus...

Men vändningen, min räddning, kom till mig som trettonåring, då jag började jobba helger och lov, med en vän och granne till mina föräldrar, som var Murare och drev sin egen lilla byggfirma. Här möte jag för första gången uppskattning, fick beröm och började tjäna mina egna pengar. Jag körde och bar fram mursten och blandade bruk. Slet från morgon till kväll och somnade gott på kvällarna. Men jag älskade att var där. Sen dess har jag arbetat, nästan hela mitt liv i byggbranschen, först som Murare och sedan som Kakelsättare.

Jag fick körkort, bil och lägenhet som artonåring och mitt liv tog en ny vändning. Efter avtjänad militärtjänstgöring, vilken jag fann dum och meningslös började jag söka mitt sanna jag. Gick med i åttiotalets fredsrörelse och började läsa litteratur som ifrågasatte meningen med krig, militarism, kamp och konkurrens, vilket så småningom ledde mig in på Martinus litteratur. Där jag läste mig igenom verket, femtio, sextio sidor om dagen. Det förändrade mig, jag blev vegetarian och en inre själslig förvandling tog sin början.

Plötsligt kunde jag se att jag inte var tokig och abnorm, bara för att jag var annorlunda. Jag lärde att acceptera och gilla mig själv, fick perspektiv på det inre känsloliv som jag tidigare inte förstod. Insåg att jag var som jag var och det var resultatet av Guds eller livets prägling av mig och att det var eftersträvansvärt att erkänna sig själv, som den man är. Att bejaka det mjuka, det vänliga, det feminina i en, även om man är född man.

Orsaken till att skolan blev som den blev, inser jag nu som vuxen, var att jag var allt för mjuk och därigenom blev ett tacksamt mobbingoffer. Där min mor har berättat: hur jag redan som sex, sjuåring gav uttryck för ”att jag vill inte slås”. Med Martinus tankar i mitt vuxna bagage, ser jag nu hur denna pacifistiska läggning går många liv tillbaka och hur jag som pojke, betedde mig som flickor gör. Där jag som treåring, inför min brors födelse, för första gången fick välja fritt i leksaksbutiken och kom ut med en docka. Där jag blev retad i skolan med ord som: det är bara tjejer och Claus som gråter, och där jag som sagt osynliggjorde mig själv. Att min uppväxt blev som den blev, ser jag också idag som resultatet av en polförvandlingsprocess som sträcker sig några liv bakåt. Där lidandet har gröpt ur däggdjursmannen i en och öppnat upp en för finare och finare nyanser av livet.

Jag fick också upp ögonen för att jag inom mig själv rymde förmågan att kunna förstå och förlåta, ja till och med älska mina mobbare. Då de ju inte visste vad det var de gjorde! Och bakom dem såg jag gud! Att de var Guds egen undervisning av mig! Att kunna se, Guds skapande hand mitt i domedagens helvetesmanifestation är för mig livskonsten. Jag lärde mig genom livets hårda skola att skilja på sak och person. Jag älskar inte lidandet, det obehagliga i tillvaron och jag är inte likgiltig inför människors problem, deras sorger och bekymmer. Jag intar på inget sätt, en "allt är mycket gott" attityd. Ja, jag tycker till och med en sådan attityd lutar åt ett religiöst förhållningssätt gentemot Martinus analyser.

För mig är livet inte antingen eller, svart - vitt, hat eller kärlek eller ens en fråga om att älska alla villkorslöst. Jag tycker givetvis mycket mer om ros än jag tycker om ris, men mitt liv står och faller inte med detta. Att vi alla får lov att vara precis så som vi är, är för mig självklart! Analyserna hjälper mig ju att förstå att alla gör så gott de kan. Ja, jag kan inte tänka mig ett bättre fundament för tolerans och förståelse.

Det Martinus gett mig är ett evighetsperspektiv på tillvaron. Konsten för mig är att blanda det eviga och det timliga på ett sådant sätt att jag förstår mig själv och det liv jag lever. Med hjälp av dessa två perspektiv kan jag se livets och Guds kärleksfulla undervisning av mig. För mig är Tredje testamentets kärleksanalyser ett stöd för den humanism och kärlek jag redan äger och det hjälper mig att stabilisera mitt sinne.

Vad det gäller min egen situation, så inser jag idag att mobbingen har gjort mig stark. Så stark att jag vågar gå min egen väg om det krävs. Vad som också räddade mig var att jag aldrig försökte förtränga lidandet, utan i vuxen ålder överkom det. I dag ser jag dessa erfarenheter som det som formade mig, byggde min karaktär - och jag är inte missnöjd med resultatet. Den stora skillnaden är att jag nu är vuxen och idag kan gå min egen väg, välja mitt eget umgänge, har vänner som jag är på våglängd med. Som barn hade jag inte den möjligheten.

Vad jag också inser är att i bland forcerar Gud fram vår utveckling, genom att vi får möta primitiva, krigiska och intoleranta människor. Då lidande forcerar vår utveckling. Frågan blir ju då vad vi skall göra med dessa asociala människor. Att vi ibland måste markera oss och sätta gränser för dem är självklart. Men frågan är om vi kan tacka Gud för det obehagliga vi fick möta och ta till oss det, som Guds undervisning av oss. Som vuxen har jag också varit igenom en lång och besvärlig period, med allvarliga sömnproblem som under tolv års tid plågat mig, undervisat mig och tvingat mig till, att ”naket” skärskåda mig själv och mitt psyke. Som tvingade mig att söka hjälp och vid två tillfällen få en längre tids sjukskrivning. Där jag åt mig igenom läkarnas mediciner och sömntabletter, utan någon långsiktig bot och där jag till sist bestämde mig för att utan dessa mediciner rida ut stormen, genom att lita på mina egna inre känslor och intuition. Där jag vid två tillfällen spontant upplevde, vad man i österlandet kallar kundaliniresningar, där en värme gick upp genom ryggraden, upp i huvudet och sedan stilla la sig till ro. Där jag i efterdyningarna av dessa upplevelser, kunde vakna en del mornar och känna mig som en kvinna inombords. Processer som jag idag inser öppnade upp min motsatta pol och nu gjort mig till en viss grad, dubbelpolig - homosexuell eller vad ni vill kalla det.

Än så länge är jag kanske inte där; där det goda jag vill - det gör jag. Även om jag närmar mig detta ideal mer och mer. Jag har för egen del, nästan aldrig känt att jag tillhör någon flock. I mitt fall beror det på att Gud kastade ut mig ur den redan på lågstadiet, där livet sedan dess har varit en ensam vandring med Gud som sällskap. Det har gjort mig till en iakttagare av flocken och dess beteende. Lösningen för mig, är att som andlig individualist älska människor. Knyta till mig likasinnade. För jag inser att lika barn leka bäst! Men detta är den vuxna människans privilegium.

Mördande konkurrens!

Mon, 07 Nov 2011 18:57:30 +0000

Om det är något som omhuldas idag, så är det den starkes rätt via kamp och konkurrens. Till detta skolas vi på nästan alla plan. Betygshets i skolan, idrott, pengar, framgång och succé, talar sitt tydliga språk. Vår mest omhuldade idé legitimerar beteendet. Utvecklingstanken, Darwins och många andra biologers forskning. Mot detta sätt att tänka fick påvar, biskopar, präster och teologer vika sig. Där den bokstavliga tolkningen av Bibelns gamla texter, inte framstod som veteskapliga. Och oförmögna som människor var att se - det bibliska verkets mission, som en förändrande faktor över tid – förkastades det religiösa kärnbudskapet. I stället tog politiken religionens roll. Men religion och politik har samma ursprungskälla. En vilja till förändring och förbättring av den nuvarande situationen. Och som min vän Sichendra Bista brukar säga; ”Religion är långsiktig politik. Politik är kortsiktig religion”.

I årtusenden har det skett ett bekämpande av våra instinktiva urkrafter, genom våra religiösa traditioner, där kontexten av denna undervisning handlade om att göra det goda och undvika det så kallade onda, att göra mot andra vad du ville att de skulle göra mot dig. Att lära sig förstå, förlåta och älska människor. Att få bort tanken på fiendskap. Att successivt bekämpa de instinktmässiga beteendemönster som är ett livsvillkor i djurriket. Frågan blir då, varför detta behöver bekämpas? Varför gå emot instinkter och självbevarelsedrifter? Därför att dessa blivit till ett hinder i människans civilisationsprocess. För att instinkterna inte längre hjälper oss, när vi kan skjuta iväg atomvapen mot varandra. För att dessa urkrafter är att betrakta som en återvändsgata, som okontrollerade betingar vår civilisations undergång.

Därför visar Jesus också vägen för intellektuella människor, som inte längre instinktmässigt kan tro. Jesus exempel talar till människor som själv önskar, att vandra bort från konkurrens, krig och kamp. Plötsligt förstår vi Jesus ord; ”Saliga är de saktmodiga de ska ärva jorden”.

Guds kommunism

Sat, 05 Nov 2011 20:22:31 +0000

Betraktar vi livet som ett umgänge med levande krafter och ser universum och Gud som organisk i sin struktur, som liv inuti liv. Organismer, organ, celler, molekyler, atomer osv, neråt i kosmos. Vår planet, dess solsystem, vintergata osv som levande system inuti levande system. Där vi bokstavligen, lever, rör oss och är till i Gud, då är kommunism inte ett människopåfund, utan en princip utsprungen ur livet självt. En princip för samarbete, en organisk kommunism. En kommunism som möjliggör för oss - att uppleva livet. En kommunism vi i vårt eget mänskliga samarbete behöver efterlikna.

Ledstjärnan för en sådan kommunism måste vara en sann människokärlek. Genom att utveckla kärleken till att omfatta alla människor och genom en insikt om att våra samhällssystem enda legitimitet ligger i att tjäna alla individer, så att dessa får utveckla sina kreativa förmågor och talanger, kommer vi att arbeta efter de kommunistiska principer som styr det levande organiska livet omkring oss. En utveckling som går som en röd tråd genom de sista tre tusen årens kulturella och religiösa utveckling. Genom Buddhas, Jesus och Muhammeds livsgärningar fick vi till stånd en socialisering av vårt mellanmänskliga umgänges- och kulturliv. Martinus beskriver även Jesus som världens första och största kommunist, vars praktiska levnad inspirerade de första kristna till att leva i en gemenskapsanda där principen var; av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov och som omtalas i Apostlagärningarna. När kristendomen efterhand upphöjdes till statsreligion, försvann denna samhällsradikalism och tog först i modern tid materiell form, med diktatur som medel att nå en samhällsmässig förändring. En väg som i vår tid spelat fullständigt konkurs.

Och där det nu är tid för kapitaldiktaturens sammanbrott och kollaps. Där dessa vår tids ”drakar” och monster i form av storföretag och nationer kommer att stå ansikte med en ”fiende” de inte kan besegra - i form av en kamp där motståndaren är – vår levande planets bekämpande av den antikommunistiska, antikristna och dräpande inställning som i våra dagar har tagit sig globala proportioner och där denna vår sista ”domedagskamp” är förutspåd i religiös tradition från olika delar av vår planet.

Grundat på instinkter, intelligens och en hierarkisk maktstruktur är vi knutna till det världsdrama som nu pågår. En process som Martinus beskriver som en andlig, evolutionärt betingad utvecklingsprocess. Där Martinus ser domedagen som en tidsepok, som sträcker sig över det tjugonde och tjugoförsta århundradet, vilket inleddes med första världskriget och fortfarande pågår. En domedagstid där konsekvenserna av vår egoistiska natur avslöjar sig och där lidande, nöd och död, framtvingar en grundläggande förändring i vårt sätt att umgås som människor. Där denna domedagsprocess föder fram en ny människa, präglad av insikt, intellektualitet, empati och med förmåga till ett helt nytt samarbete, människor emellan.

En process som symboliskt beskrivs i Bibelns uppenbarelsebok och ännu tydligare i Martinus verk, Tredje testamentet, där lidandet är den faktor som över tid förädlar människosinnet. Föder fram en ny inlevelseförmåga och en genuin människokärlek. Genom vår andes utveckling får vi upp ögonen för att vi ingår i ett mycket större ”familjeskap” med allt levande - med Gud själv.

Vad vi nu skall till att lära, är att delaktiggöra alla människor i samhällsbygget och komma de fattigas utanförskap till livs, genom samma insikt som Martinus förmedlar; att demokrati och kommunism hör ihop. Genom att inse att en kommunism som inte är demokratisk, inte är kommunistisk och att en demokrati som inte är kommunistisk, inte är en demokrati. Demokrati är att delaktiggöra alla människor i det globala samhällsbygget och finna strukturer som möjliggör detta, från det lokala till det globala styret. Att vi får ett system för att få fram de bäst lämpade till alla dessa poster och där principen för detta ”tjänande av folket” är ideell och inte betingar framväxten av en ny härskande elitklass, som lever avskilt från vanligt folk.

Därför behövs det också en ny ekonomisk världsordning, där ingen kan leva på att utnyttja andra. Något som Martinus skissar på när han föreslår tid, som ny betalningsenhet för alla människor. Där en varas pris sätts i sekunder, minuter och timmar och betalas med motsvarande insatts av individen. En ekonomi i ballans, där varje vara eller tjänst ingår i ett nollsummespel, och där all vinst, resulterar i en tidsreducering för alla som arbetar. Så att ekonomin frigör människor och möjliggör en livslång förkovran i uppodlande av talang och färdighet.

Ett sådant samarbetsprojekt skisserar Martinus i sitt verk. Det inspirerar mig!

Älska sin nästa som vadå?

Tue, 18 Oct 2011 18:08:16 +0000

Älska din nästa som dig själv eller Älska dig själv som din nästa. Vad är det som är det som skiljer och vilket är bäst? Skillnad i kärlek?

Träna kärlek?

Tue, 18 Oct 2011 17:59:32 +0000

Är det någon som har bra tips på hur man kan träna kärlek? Hur man alltså kan träna i vardagen.

Konsten att göra tvärtom...

Tue, 04 Oct 2011 19:16:18 +0000

Kärnan i all human religion är som en KBT behandling. Det handlar om psykologi och att gradvis ändra sina beteendemönster, att lära sig älska, allt och alla – för att därigenom att älska Gud.

Denna religionernas innersta kärna, kan också sammanfattas i ”den gyllene regeln”, ”gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig”. Vi finner denna tanke först formulerad hos Konfucius, för att sedan vandra genom vår religiösa historia. I Jesus ord om att du ska älska och be för dina fiender, dras det till sin yttersta konsekvens. Och Jesus levde som han lärde, han förlät sina bödlar på korset, med orden: ”förlåt dem, ty de veta icke vad de gör”.

I denna inställning och hållning till livet, ligger det sant ”världsfrälsande” handlandet. I insikten om att människor som gör illa - inte förstår vad de gör. Där de genom sina illgärningar avslöjar sig som mentalt minderåriga, likt barn.

Martinus verkar i samma tradition och anda när han uppmanar oss att avskaffa begreppet ”fiende” från vårt medvetande. Och han går längre än så! Han förklarar hur vi står inför en uppgörelse med instinktiva urkrafter inom oss och att processen mot en förstående, förlåtande och kärleksfull människotillvaro är evolutionärt betingad. Att religionerna hjälpt oss, att gradvis vänja oss av med djurets beteendemönster inom oss. Att dess djupaste syfte, är att få slut på kampen, kriget och dråpet. Att helt enkelt få ett slut på ”kampen för tillvaron” som Darwin beskrivit, och att slutresultat av denna utvecklingsprocess är ”människan skapad till Guds avbild”. Människan som tänker och agerar som Gud. Människan som gjort upp med sitt ”hedniska” arv (där hon skapade Gud i sin egen avbild). Men nu står ansikte mot ansikte med skapelsens urkraft, i form av ett levande, tänkande organiskt universum.

Där hon lärt sig konsten att göra tvärtom och likt Lao Tze konstaterar att...

I hela världen finns inget mjukare

Och mer undfallande än vatten

Ändå, för att angripa det hårda och starka

Är ingenting bättre

Ingenting kan ta dess plats

Sålunda:

Det svaga övergår det starka

Det mjuka övergår det hårda

Alla i hela världen vet det

Ändå gör ingen bruk av det