Nykultur Diskussion - Senaste diskussioner i Bokrecensioner

Kommenterade:Logik = Kärlek

Mon, 03 Apr 2017 21:48:48 +0000

Bland materialistiska människor finns de som på allvar tror att allt levande, såväl människor som djur och alla andra former av liv i världsalltet och därmed också naturens logiska processer, har blivit till av sig själva utan något som helst skapande element, alltså utan en levande skapare bakom. De kan omöjligt fatta att det finns en överlägsen styrande makt bakom varenda detalj i naturens omättliga skapelse. De anser det vara övertro att det skulle finnas en logisk, styrande makt bakom hela världsalltets logiska skapelseprocesser. Detta betyder alltså att alla logiska, skapade ting har tillkommit av sig själva av en tillfällighet. Det är egentligen märkligt att någon kan få en sådan uppfattning, eftersom de aldrig någonsin inom sina egna sinnens räckvidd har sett eller bevittnat att en logisk skapelse blivit till av sig själv. Så långt som en människas tankeförmåga räcker, är det ett orubbligt faktum att en logisk skapelse bara kan byggas med hjälp av tänkande. En logisk skapelse kan således enbart manifesteras genom vetande, begär, vilja, känsla, intelligens, minne och den nödvändiga kunskapen. Om en arkitekt eller ingenjör och andra skapande experter inte hade dessa egenskaper i sitt medvetande, hur skulle de då kunna skapa logiska konstruktioner eller skapade företeelser? Hur skulle de kolossala, logiska skapelser som i dag finns över hela världen kunna bli till, om det inte fanns levande väsen som manifesterade dem? Därför har man heller aldrig sett att ett hus, en maskin, ett tåg, en flygmaskin, en bil, ja, inte ens en tändsticka eller en knappnål, har kunnat skapa sig själv. Var finns det inom en människas förnimmelseområde något av dessa eller liknande ting som skapat sig själva? Hur kan det då vara logiskt att anta att denna väldiga mängd logiska skapelseprocesser har skapat sig själva, då det måste ha inträffat först för att jordens människor och djur i dag ska kunna framträda som representanter för och vittnesbörd om naturens kolossala, logiska skaparförmåga? Avslöjar den inte samma medvetandeegenskaper som människan måste ha för att kunna manifestera logisk skapelse eller manifestation? Är inte mineralriket logisk till sin struktur? Är inte växtriket logiskt uppbyggt? Är inte djurens och människornas organismer uttryck för högsta logik eller genial skapelse? Är inte naturen lika logiskt skapad? Vittnar inte vårt lilla jordklot lika mycket om logik? Hur skulle dessa levande väsen kunna leva på klotet, om det inte var en logisk skapelse som kunde uppfylla alla de krav som ställs för att levande väsen ska kunna leva på det, och till och med ha det bra efter hand som de själva utvecklar sin logiska förmåga att skapa fred och kärlek?

Vad ska man säga om de miljoner stjärnor, solsystem och vintergator som lyser i världsrymden? Tror man att de är rena tillfälligheter? Tror man att dessa omättliga oceaner av gigantiska krafter finns till för ingenting? Varför skulle de inte ge liv och värme och livsmöjligheter för myriader av levande väsen liksom vårt eget lilla jordklot och solsystem? Är det inte ett faktum att en endaste droppe myrvatten är fylld är fylld med levande väsen eller livsformer och alltså ger liv? Varför skulle världsalltets gigantiska system av vintergator, som är miljarder och åter miljarder gånger större system, inte ge ljus, värme och liv till levande väsen? Hur kan det vara logiskt att uppfatta att dessa enorma områden skulle vara döda, ologiska och intetsägande processer när varenda liten plätt på jorden har byggts för att ge liv? Att människor tror att det bara finns liv inom de områden som de kan se med sina fysiska sinnen, är absolut inget bevis för att det inte skulle finnas liv och medvetande, intelligens och känsla, ja, dessutom en känsla som kulminerar i allkärlek och allvisdom, bakom världsalltets oceaner av liv och materia. Naturligtvis är inte alla planeter på samma utvecklingssteg. Det finns planeter som är gamla och som håller på att bli obeboeliga för liv, liksom det finns unga planeter där livet växer mot fullkomligheten, det finns planeter som är helt döda, och det finns planeter som är blomstrande boplatser för färdiga människor som Guds avbild, lika honom.

Det finns människor som uppfattar hela världsrymdens enorma källor av liv i form av solens och stjärnornas strålflöde enbart som döda krafter, som varken kan ge ljus och värme till någon som helst form av något levande utöver vår egen lilla värld, som är ett dammkorn i detta omättliga ljus- och kraftvälde. Denna uppfattning kan endast bero på människornas ännu outvecklade sinnesförmågor. De kan ännu inte se lösningen på livets mysterium framträda som härskande allvisdom och allkärlek. Att dessa egenskaper inte kan finnas enbart i rummet, att de bara kan finnas som egenskaper hos levande väsen, måste det väl gå att logiskt uppfatta? Det är sak samma om man vill kalla detta levande väsen ”Försyn” eller ”Gudom”. Absolut alla väsen ska komma att i vaket dagsmedvetande uppleva detta väsen genom självsyn när de genom sin utveckling och sina karmaupplevelser har blivit tillräckligt mogna för det. Detta levande väsen är alltså alla tings skapare, och världsalltet är detta väsens organism i vilken vi alla ”lever, rör oss och är till”. Att gå emot denna uppfattning av världsalltets struktur och identitet, som är ett faktum för den färdiga människan som Guds avbild, lik honom, kommer att leda till totalt kaos i tankevärlden hos väsendena i fråga och till den felaktiga tron att allt blir till av sig självt.

Att det finns människor som ännu inte kan fatta livsmysteriets lösning, måste man här, liksom med all annan bristande förståelse av livets mysterium, överse med och tolerera. Ting och objekt som människor ännu inte har fått sina sinnesförmågor tillräckligt utvecklade för att kunna förstå, kan naturligtvis omöjligt bli verklighet eller sanning för dem. Det tjänar ingenting till att diskutera. Men utvecklingen eller Guds skapelse av människan står inte stilla, och en dag kommer även de att glädja sig åt det evigt levande, styrande i världsalltet, nämligen Gudomen, allvisdomen och allkärleken.

Det är kulmination av missförstånd att tro att en logisk skapelse kan bli till av sig själv utan en levande upphovs begär, vilja och kunskap. Finns det någon större villfarelse? Hur skulle något kunna strida mer mot verkligheten eller människors intellektuella erfarenheter? Med denna övertro har dess upphov kommit så långt bort från den verkliga sanningen om livet som över huvud taget är möjligt. Men människan med denna övertro behöver inte vara en primitiv eller ointellektuell människa rent materiellt sett. Hon kan till och med vara en framträdande vetenskapsman i rent materiell forskning och vetande. Hur kan det då komma sig att en så intellektuell människa kan tro på att något eller själva världsalltets och dess ocean av logisk uppbyggnad eller skapelseprocesser kan ha blivit till av sig självt? Det beror uteslutande på väsendets ännu outvecklade psykiska begåvning. Det har fortfarande, mitt i sin materiella, vetenskapliga forskning eller erfarenhet, inte nått fram till att iaktta utvecklingen på rätt sätt. Individen i fråga har inte i tillräcklig grad lagt märke till att de levande väsendena utvecklas från lägre till högre utvecklingsstadier, vilket i sin tur betyder att de utvecklas från lägre sinnesförmågor till högre och högre eller mer och mer utvecklade upplevelseförmågor och därmed i motsvarande grad fått en vidare kännedom om livet eller tillvaron. Denna utveckling av sinnena sträcker sig ända från minerallivsformerna, växtlivsformerna, djurlivsformerna och fram till den nuvarande jordiska människan. Jordmänniskotillståndet är den högsta formen för utveckling av den dräpande principen. Jordmänniskorna av i dag har blivit experter på att utveckla mörkrets kulmination.

Men utvecklingen står inte stilla. Djävulsmedvetandet är inte det slutliga målet för Guds skapelse av människan till sin avbild, till att vara lik honom. Genom kulminationen av inbördes mördande, lemlästande, död och undergång framstår de jordiska människorna således här som ännu mycket ofullkomliga i att vara verkliga färdiga människor, det vill säga människan som Guds avbild, skapad till att vara lik honom. Denna mörkertillvaro, som ruvar över den jordiska mänskligheten, är alltså en utvecklingsepok eller ett särskilt steg på den utvecklingsstege som ska föra dem ut ur djävuls- eller krigsepokens mörker och fram till en lika strålande ljustillvaro som djävulsepokens steg i dag är mörker. Den innebär en invigning av människan i vad som är ont och vad som är gott. Om människan inte kom igenom detta mörka område på utvecklingstegen, skulle hon omöjligt få kunskap om gott och ont och skulle därmed vara totalt avskuren från att någonsin bli den färdiga människan eller det ljusväsen som utgör en Kristus, vars mentalitet uteslutande är allkärlek och allvisdom och den åtföljande skapelsen av livsglädje och konst för allt och alla.

Men människorna med sin materiella vetenskap har inte mycket mer kunskap om denna utveckling än det de vet om den jordiska människan. Man är därför benägen att tro att det nuvarande tillståndet i utvecklingen, på samma sätt som alla de andra tidigare stadier i utvecklingen, mineral-, växt-, och djurriket, bara är ett övergående stadium i utvecklingen. Den materialistiska människan har mer eller mindre den uppfattningen att den jordiska människans nuvarande tillstånd är höjdpunkten eller det högsta utvecklade tillstånd som ett levande väsen kan uppnå, och att det inte finns högre livsformer eller tillvaroplan. Tack vare vetenskapen kan de kanske med nöd och näppe tro på att mikrokosmos är levande, men att makrokosmos, det vill säga vintergatssystemet, solar, och andra himlakroppar, skulle vara uttryck för levande väsen, är de helt oförmögna att förstå eller fatta. Att Bibeln berättar att människan ska utvecklas till Guds avbild, till att bli lik honom, är också mer eller mindre vild fantasi eller overklighet för dem. Därför är de tvungna att uppfatta tillvaron eller lösningen på livsmysteriet som en tillfällighet, grundad på deras ännu mycket begränsade kosmiska förnimmelseförmåga. Det man inte har sinnen till att kunna uppleva, kan omöjligt bli till verklighet för en.

Text fån Martinus bok, Den intellektuella kristendomen, stk. 87 och 88.

Reflektioner kring boken Mänsklighetens öde

Sat, 26 Jul 2014 13:03:33 +0000

Martinus gav ut boken Mänsklighetens öde, (Menneskehedens skäbne) 1962 där han hävdar att mänskligheten befinner sig i en världskris med arbetslöhet, fattigdom, sjukdom, revolutioner, fostermord, mord, självmord, laster, perversiteter, olyckliga äktenskap, irreligiösitet och psykisk sjukdom. En kris som kräver överblick för att lösas! Och där Martinus retorisk frågar om mänskligheten inte har en sådan överblick och hur det är ställt med samma mänsklighets psykoanalys.Vi har vetenskap, universitet, skolor och läroanstalter – men förstår inte vår situation. Vi har outtömliga näringskällor – men svälter. Vi har omättliga rikedomar – men lever i fattigdom. Vi har strålande förutsättningar för hälsa – men lever med sjukdomar. Vi har regeringar och parlament – men ingen kontroll. Vi lever i disharmoni, konflikt och krig. Så frågan om mänskligheten är abnorm är relevant.

Då det nu är över femtio år sedan boken skrevs kan vi i världens yttre tillstånd konstatera en utveckling både till det bättre och sämre. Vi lever fortfarande med samma kriser, men de har i vår tid tagit sig än större proportioner. Blivit än mer omfattande och globala till sin natur. Vi har fått nya parlament på överstatliga nivåer, som försöker greppa situationen, men rår inte på problemen. Vi har fått internet och med det möjlighet till global kommunikation, men förmår ännu inte använda detta fantastiska verktyg för att i grunden förändra världen. Då de system vi lever med är konservativa till sin natur och inte önskar, vill eller kan lösa våra problem.

Martinus hävdar i boken att allt detta är en utvecklingsfråga. Att det handlar om erfarenheter som ska göras, en mänsklighet som ”mognas” och utvecklas både som enskilda individer och som kollektiv. Där det gamla måste förgå och det nya växa till sig. Där Martinus skriver att ”mänskligheten i dag är i färd med att inhämta kunskaper om hur ett samhällssystem eller en samhällsordning absolut inte ska vara”. Denna kris handlar också om religiositet, om gamla trosföreställningar som bryts mot vår tids vetenskap. Där vår tids stora konflikt står mellan de gamla trosreligionerna som fortfarande har många anhängare på den globala scenen och den västerländska ateistiska och materialistiska människan, som tror på vetenskap och rationellt handlande. En människa vi lätt stämplar som irreligiös, men där Martinus hävdar att irreligiösa människor inte existerar.

Där den ena människotypen är troende, är den andra sökande. Där även ateisten och materialisten ”tror” på sanningen, eller i det minsta söker den. Där den moderna människan av idag vill ha bevis, vill veta ”matematiken” bakom uträkningen och inte nöjer sig med ”facit”. Men som också behöver ”öppna sig” för ett andligt vetande. Där studien av materien, med utgångspunkt i ett ateistiskt, materialistiskt axiom mannar fram en död och livlös värd, där vetenskapens representanter ”tror” att slump och tillfälligheter styr världen och med detta anammar ett sätt att tänka och handla, som bara förverkligar religionernas tal om domedag, ragnarök och antikrist.

Och att se detta som slutmålet med all mänsklig utveckling är inte värdigt en andlig forskare, en filosof, som har att jämföra ”frukterna” av sitt sätt att tänka med den verklighet som skriver korrektur på oss alla – livet självt, vår sannings måttstock.

Som motvikt till detta sätt att forska, behövs ett studium av det liv som manifesterar sig genom materien. Och det är här vi behöver, vad vi med ett fint ord kallar för ett paradigmskifte; ett nytt sätt att betrakta det liv vi alla har framför våra ögon. Att vi istället för att se universum som dött och livlöst, med liv endast på vårt lilla klot och kanske på nån annan planet med liknande villkor som vår - vänder upp och ner på denna föreställning och istället ser allt liv som organiskt till sin natur, uppbyggt av ett levande mikrokosmiskt liv, levandes i ett organiskt levande makrokosmiskt universum.

Med ett sådant paradigmskifte får vi en enhetlig logik, där den logik vi erkänner i vår egen vardag, i våra egna liv också blir applicerbar på de mikro- och makrokosmiska perspektiven. En sådan logik fastställer att det är det levande som skapar och manifesterar sig i det ”döda”. Att det är möbelsnickaren som gör stolen och inte omvänt. Att en bok inte blir till genom en explosion i ett tryckeri osv. Där ”generallogiken” är att det levande livet manifesterar sig genom materien.

Frågan blir då, vad det ska till för att föra mänskligheten in på ett sådant nytt sätt att tänka. Vad förmår upphäva illusionerna vi lever under? Svaret på detta heter lidande och smärta! Då det är våra illusioner om tillvaron som utgör grundorsaken till mörkret. Där vi till stora delar hyllar lögner och skyr sanningen. Där det ekonomiska livet, hyllar profiten och via fenomenet ”pengar”, hyllar diktaturens principer. Där vi globalt ”dansar kring guldkalven”, hyllar mammon och är likgiltiga, för att inte säga nedlåtande angående Gud. Där mammons princip först går under på ”domens dag” enligt de bibliska profetiorna. (läs Uppenbarelsebokens kapitel om det Nya Babylon, som finns under Claus tolkar profetior.)

Kan man då göra Guds existens och plan med mänsklighetens utveckling, till ett vetenskapligt faktum? Ja, jag menar att det är precis detta som Martinus gör med sitt verk: Tredje Testamentet. Där han på 5 till 6000 sidor visar hur allt i tillvaron är fullkomligt, att det är i mötet med den fysiska världen, reinkarnerade i kött och blod som vi utvecklas och växer som människor, att livets eller Guds plan med denna utveckling är den samma som omnämns i Bibelns skapelseberättelse: där vi görs i Guds avbild, lika honom.

Att utforska den andliga världen kräver att vi likt gamla tiders filosofer jämt och ständigt vänder ut och in på de fysiska och andliga energierna allt är uppbyggt av. Att vi förstår att energiernas tillstånd som fasta, flytande, gasformig och strålformiga energier också motsvaras av kvalitativa tillstånd som vi förnimmer i vårt eget psyke och som vi omtalar som instinktiva och aggressiva krafter, känslor, intelligens, intuition och minne. Energier som på så väl det fysiska som psykiska planet kan blandas och där resultatet av detta kosmisk kemiska experiment - blir det liv vi var och en upplever. Kemisten bakom allt detta är vårt ”jag”. Det verkligt levande i tillvaron. Ett liv som via den evolution eller utveckling vi alla är involverade i, ”äter av kunskapens träd”, och mer och mer får Guds eget medvetande.

Att förneka denna vår innersta livskärna, att hävda att det inte existerar, skulle ställa alla invanda begrepp på huvudet. Vilket en berömd hjärnforskare hävdade och där han beklagade sig över att vi hade ett ord i vårt språk, för detta ”något”, som inte existerade - ”jag”. Men där Martinus också hävdar att vi här står inför det levande element i tillvaron, som i kontrast till allt annat – är absolut, till sin natur. Ett ”något”, ett ”jag”, som är höjt över tid och rum, men via detta upplever livet. Ett ”jag”-element vi har gemensamt med Gud. Vilket gör att allt liv i sin djupaste natur, hänger samman, är förbundet med varandra, är ”samma kött och blod”. I detta perspektiv är det att vi alla äger evigt liv, inte kan dö och där den död vi känner till – är en illusion.

Hur detta ”jag” experimenterar och som Kosmisk kemist skapar den illusion vi alla upplever som ”livet” kommer att bli föremål för kommande inlägg här från min sida, men avhandlas av Martinus i Livet bok 2 och 3. För med förståelsen av detta ämne ”kosmisk kemi” förstår man också den ödesvetenskap Martinus lägger fram. Där alla individuella öden som existerar är konsekvenserna av verkningar individen själv utlöst, under sin eviga livsvandring. Hösten kommer också, här på nykultur.com, att bjuda på artiklar om tidsfaktorekonomi och direktdemokrati, via internet som nu är under utveckling och som jag menar är nödvändiga verktyg på vår väg mot den internationalism och det demokratiska världsstyre som Martinus avslutar boken Mänsklighetens öde med.

Så till er att meditera över, avslutar jag med Martinus tolvpunktsprogram över en framtida global, demokratisk kommunistisk utveckling.

Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)
Skapandet av en internationell demokratisk världssyrelse.
Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.
Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag och rättsväsende, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.
Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.
Avskaffande av pengar – till förmån för införande av individens personligt presterade arbeten som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.
Upprättande av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundat på avdrag från arbetskvittona.
Utnyttjande av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.
Avskaffande av all våldspolitik och alla blodutgjutelser.
Avskaffande av tortyr, prygel och dödsstraff – till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.
Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.
Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

Att få med all världens människor på detta, alla borgerliga väljare, alla kapitalister, alla nationalister, troende, ateister, alla småskaligt tänkande vänsterväljare och miljöaktivister – är en uppgift värdig bara Gud ;-)

Kommenterade:Boken Bisättning av Martinus

Wed, 23 Jul 2014 10:32:51 +0000

I Sydsvenska Dagbladet, onsdagen den 23 juli 2014 finns en notis Baltiska utställningen 100 år, och ett klipp ur samma tidning från den 23 juli 1914.

Om att: ”Eldbegängelse eller likbränning var en teknisk innovation och ett kontroversiellt ämne för hundra år sedan. I Baltiska utställningens utkant, nära Annebergsgården, låg det Baltiska templet. Där förevisades ett krematorium i naturlig storlek, med tillhörande urnlundar. Med anledning av en kritisk artikel i Svensk kyrkotidning ställde Sydsvenska Dagbladets reporter några frågor till biskop Gottfrid Billing rörande den moderna kremeringen. ”Biskopen svarade bl.a. att han från principiell synpunkt sedt ej dristar fälla förkastelsedom över likbränning, men att denna är för honom motbjudande, därför att den svär emot urgammal kristen sed, som haft sin utgångspunkt i Kristi ord om döden och uppståndelsen”.” Martinus tallar i Boken Bisättning om att en individ som låter bränna sitt lik, inte kommer att ha något beskydd mot att själv bli bränd vid olyckor i kommande inkarnationer. Och notisen avslutas ironiskt med: ”På samma sida i den hundraåriga tidningen meddelas det att Svenska brandchefsföreningen denna dag öppnar sitt femte möte och i samband med det arrangeras under eftermiddagen en uppvisning av eldsläckningsredskap vid stora fontänen vid utställningens centralgård”. Och läser man Martinus bok inser man att det lär behövas, men än bättre vore det att förebygga denna brandkarma.

Martinus konstiga kokbok

Wed, 11 Jul 2012 19:33:14 +0000

Martinus bok, Den idealiska födan (tidigare utgiven med titeln Den fullkomliga födan) är en mycket annorlunda bok om vår mat, hur vi tillagar den, förstör den och hur vi förgiftar oss själva med mat och dryck. Den innehåller inga konkreta matlagningsrecept, men är ändå en principiell guide för hur vi skall leva och äta.

Martinus beskriver hur där sker en förfining av den föda en organism behöver, ju högre och ju mer utvecklad en organism är. Där människan av idag helt enkelt inte kan leva som djuren och också har tillägnat sig ett helt annat sätt att tillaga sin mat. Vi kokar, steker och värmebehandlar mycket av den mat vi äter. Men där djuren följer sina instinkter, är människors smakorgan förfuskade. Det som skett med vår mat sen texterna till boken första gången publicerades 1933 – 34 i tidskriften Kosmos är vår tids industriell behandling av mat, med stora mängder socker, tillsatser, konserveringsmedel och kemiska ämnen som nu leder oss mot en hälsomässig katastrof.

Boken berättar om vår utveckling, inte bara i ett ettlivsperspektiv, men i ett månglivsperspektiv. Den sätter in vår mat i ett evolutionärt reinkarnationsperspektiv. Den visar hur sjukdomarnas orsaker beror på disharmoni i vårt förhållande till livet i mikro-, mellan- och makrokosmos. Där sjukdomarnas bekämpande handlar om ekologi kontra vår planet, ett vegetariskt och hälsosamt liv för egen del, där även våra tankar spelar stor roll för att få välmående organ, celler, molekyler mm. Vad denna bok förmedlar är att allt liv är levande och att allt liv hänger ihop! Vi lever i ett organiskt universum och våra sjukdomstillstånd skär genom och påverkar både mikro- och makrokosmos!

Hälsa blir i detta perspektiv en utvecklingsfråga. En fråga om kunskap. En fråga om erfarenhet. En fråga om att lära av misstagen. En fråga om etik och moral, eller att lär sig vad kärlek djupast sett är. Sett i detta perspektiv blir smärtan en vän. Ett livets skyddsräcke! Och katastroferna är inte nattsvarta hål, utan livets eller Guds sätt att ingripa och stoppa vår underminering av kropp och sinne. Ett sätt att föra oss tillbaka till det normala, det sunda. Till en ny harmoni med livet. Även om en sådan process kan ta flera liv i anspråk.

Vår disharmoni med livet, består i att människan lever på lögner, skyr sanningen och i värsta fall förlöjligar den. För dessa människor måste livet själv tala. Katastrofer, sjukdomar och lidande är det enda som kan förändra dem. Att sluta döda och äta lik handlar om empati, inlevelse och en djup inre önskan av att inte vilja, vålla någon annan skada. En inlevelseförmåga som följer och kommer ur lidandet. Där denna förmåga inte finns ”lever människan som ett svin, tuggar pärlor” och förstår ingenting!

I kapitel 6 av Den idealiska födan skriver Martinus; ”Varje människa som ännu inte har kommit i kontakt eller harmoni med den naturliga näringskällan, är således på grund av sitt blod- och köttätande inte bara med om att mörda sina medvarelser, utan hon är även, om än långsamt, med om att mörda sig själv. Hon är både ”mördare” och ”självmördare”...”En sådan individ representerar ännu hedendomen och måste i motsvarande grad vara underkastad dess lagar och konsekvenser, bli belastade med sjukdomar och lidande, helt oavhängigt av om han är ”präst”, ”biskop” eller ”påve”, eller hur mycket han än må kalla sig ”kristen”, ”helig”, ”omvänd”, ”salig”, rättroende” eller dylikt.”

Martinus bok Den idealiska födan visar vägen för dem som nått en sådan andlig mognad att de inom sig känner att det är felaktigt och primitivt att döda djur. Det är en bok som visar hur vegetarianism är vägen ut ur djurriket, är vägen ut ur ”dödsriket”, är vägen bort från sorg, sjukdom och lidande. Men han skriver också om hur våra smaksinnen måste omformas och tillvänjas en sund kost. Att ett hälsosamt liv måste baseras på en harmoni med naturen, och med de gudomliga lagarna, för att vara sjukdomsförebyggande.

Här vill en del säkert invända och hävda att vi ju också dräper växterna vi äter. Och det är ju helt riktigt! Men Martinus hävdar att i vår vandring bort från den dräpande principen, så måste vi bland två dåliga ting lära oss att välja det minst onda av dessa. Att det är skillnad på om vi väljer att leva vårt liv på ett 70 till 80 procentigt dråp eller om vi kanske kan reducera det till 15, 20 procent. Att minimera den skada vi vållar andra människor, djur och växter blir då vägen framåt för oss, och Martinus framhåller dessutom att djur och växter upplever smärta på olika vis. Att medan det hos djuren och dess mikroliv förnims direkt, så förnimmer växten det mer diffust och indirekt, i det att växten bara förmår ana konturerna av smärta och obehag. Martinus framhåller dessutom frukt som den högsta form av näring, i det att det här inte sker nåt dråp alls. Att frukten och dess mikroliv går under om den inte förtärs, i det att den då ruttnar.

Men grunden för att förstå Martinus syn på ämnet näring är att förstå, det han kallar ”livsenhetsprincipen”. Att allt i universum är levande i en eller annan form. Att detta liv är organiserat som liv inuti liv. Och att vår föda består av ett levande mikroliv som via intaget av föda, inkarnerar i vår kropp. Där köttdieten kräver en kraftigare nedbrytningsprocess än vad den vegetariska dieten behöver. Där mängden magsyra som går åt för matsmältningen minskar ju mindre dräpande vår kost är. Vilket är den yttersta orsaken till att vi kokar, steker och på annat sätt tillagar vår mat. Där vi då förlägger denna process utanför vår kropp.

Alla dessa livsenheter har dessutom olika vibrationsgrader. Har alla mer eller mindre framträdande vibrationstillstånd. Vilket är skället till att vi blir berusade av alkohol och droger där vibrationstillståndet är högre än vår kropp. Kött ligger nära kroppens eget vibrationstillstånd, men växter och frukt ligger under det. Därför kräver nedbrytningen av tex. alkohol och kött mer energi än vad grönsaker och frukt gör. En parallell till detta är att grönsaker i vår matsmältning bryts ner genom en syrningsprocess, där kött, fisk, ägg och mjölk bryts ner genom en föruttnelseprocess. Vilket också märks genom att avföringen hos en köttätare är mer stinkande.

Att vi slaktar och dräper djur, får dessutom effekter på en hel rad olika områden. Respekten för djurens liv smittar av sig på människornas inbördes relationer. Dödandet utsträcks lätt till människan. Vilket också kan uttryckas med Leo Tolstojs ord: ”Där det finns slakthus, finns det slagfält”. Nutidsmänniskan har gjort kriget till sitt signum. Hennes dråpsförmåga har mångfaldigats jämfört med djuren och våra förfäder. Under första och andra världskriget dödades miljoner, i kommande världskrig handlar det säkert om miljarder av människor. Det samma sker i en köttätares mage. Där går miljarder av mikroväsen som kan känna smärta, skräck och ångest, som har ett mentalt tankeliv liknande vårat under och dör. Att de är så mycket mindre till storlek, än vad vi är är ingen ursäkt! Att vi inte vet vad det är vi gör, lika så! Konsekvenserna av detta dråp får vi ta. Vad vi sår får vi skörda. Sjukdomar, lidande, plötslig död genom olyckor blir vår lott. För precis som vi tar livet av djuren utan hat, blir våra liv fråntagna oss, genom dessa olyckshändelser. Och att slakt och tex trafikolyckor skulle ha ett samband är det nog bara Martinus som kan se. Men han hade också en unik andlig förmåga, ett kosmiskt medvetande till att se dessa karmavågor.

Martinus talar i dessa sammanhang, när det gäller vår föda om A och B livsenheter. Där A-livsenheterna är det som nedbryts och går under i matsmältningsprocessen, och där B-livsenheterna är de mikrolivs enheter som går över och inkarnerar i vår kropp. Att reducera dråpet inom oss är att välja vegetarisk mat, grönsaker, rotfrukter, sädesprodukter, gröna blad och frukter, och som övergångsmat, alla mjölkprodukter. Hur var och en sen väljer att blanda och använda denna föda, måste vara ett individuellt val. Där var och en får prova sig fram till det som vederbörande mår bra av. De enda rekommendationerna Martinus ger är att komma bort från alkohol, söta desserter och allt för starka kryddor. I mitt tycke, en fantastisk bok om vår mat och dess egentliga innehåll – ett levande mikroliv.