Tänk er att öppet argumentera för diktatur. För en elits rätt till privilegier. Att rika människor har gjort sig förtjänta av sin rikedom. Att det är rätt att det åt dem det givits, ska ges mer och åt dem som inget har - ska allt tas. Att skolan och vår utbildningsinstitutioner är till för att sålla bort och sortera människor. Där allt tillfaller dem som vinner, högpresterar och visar sig livsdugliga. Att den enda anledningen till att förlorarna, de fattiga inte fasas ut, modell nazistiska och kommunistiska koncentrationsläger, är att en stor arbetslöshetsmassa behövs för att håla priset på arbetskraft nere och möjliggöra en vinstmaximering för eliten. Där de 99 procenten ska tjäna den sista procentenhetens omätliga kapitalbehov. Så har du en politisk dagordning som aldrig skulle kunna vinna några val.

Men ändå ser den nyliberala globala politiska agendan ut på detta vis. En politik man måste kamouflera, klä i andra ord för att kunna sälja till sitt valboskap (väljare). Till en ”demokrati” som egentligen är djupt orättvis i det att alla här har en röst! - Det är lätt att ironisera och på ett skrattretande sätt betrakta världens vansinne. Men ändå är det inte långt från verkligheten. Ta Thailands politiska situation, våren 2014, där en minoritet protesterar mot majoritetens politiska agenda, men inte vill ha nyval, då de vet att de kommer att förlora ett sådant. Ta de nya moderaternas agerande i Sverige, där de kamouflerar sin verkliga agenda i en språkdräkt de lånat från den socialdemokratiska oppositionens folkhemstradion. Så ser vi en tydlig ompaketering i syfte att sälja en politik som omöjligen skulle gå hem om det talades klarspråk.

Över hela världen verkställs denna strategi för att få folket att med sin demokratiska rösträtt, befordra en politik mot diktatur. Ingredienserna för att klara detta propagandistiska konststycke heter pengar, vapen och kontroll av människor. En kontroll som grundar sig på rädsla, idén om en fiende, lite terrorism och föreställningen att vi är hotade. På denna grund verkställs den ovan beskrivna nyliberala politiken. En nyliberal politik som vilar tryggt på ”vetenskaplig och darwinistisk” grund. På pengar, handel och en stark militär. En kapitaldiktatur som har alla människor i sitt grepp. Som förfasar sig över kollektivt och statligt ägande, men inte bryr sig om privata monopol. En politisk agenda som dödat alla ”utopiska” visioner om gemensamt ansvarstagande och istället givit människor dystopier.

Martinus beskriver också hur världen störtdyker mot diktatur, mot ett förverkligande av de religiösa profetiorna om ragnarök och domedag. Beskriver hur mörkret i världen tilltar – som en konsekvens av ett allt starkare ljus. Ett mörker som i den ovannämnda processen tar död på sig självt. Att vi i här står inför ”kristendomens” seger i människosinnet. Inte i form av den kristendom vi fram tills nu varit vana vid, men i form av Kristusidealens inre seger i människosinnet. För ”kriget” som förs är ett krig mot Gud. Där det vi gör mot en medmänniska, mot en av ”våra minsta”, som Jesus skulle ha sagt, är det vi gör mot ”vår himmelske Fader”. Ett krig den jordiska människan omöjligen kan vinna.

Martinus beskriver även mörkret i världen, människors lidande, som den bakgrund som krävs för att ett mentalt ljus ska tändas inom varje människa. Detta mörker har fått oss att bygga kyrkor, moskéer, skolor, sjukhus, gjort att vi längtar efter fred, drömmer om världens förenade stater, om en värld, om mänskliga rättigheter. Krigets kretslopp skapar i sin slutfas om människan, ger henne en ingrodd pacifism, formar intellekt och empati. Där fred, harmoni och ”himmelriket på jorden” först uppstår inom den enskilda individen. Varje människa äger denna möjlighet, även om hon lever mitt i krigets och hatets värld. Så varje människa står inför ett val! Ska vi släppa Kristus eller Barabbas fri.