De flesta människor definierar sig själv i förhållande till tro. En del bekänner sig till trosreligioner, ser sig själv som Kristen, katolik, protestant, etc eller ser sig som anhängare av Islam, Buddism, Hinduism osv. Andra definierar sig som icke troende, ateister, materialister, fritänkare osv. Det är i stor utsträckning tes och antites som gäller. Själv betraktar jag mig som sökare efter en syntes som kan förena den logik jag ser bakom båda dessa ståndpunkter, där min utgångspunkt är att jag vill förstå de mentala krafter som här manifesteras. Där min drivkraft är att förena både hjärta och hjärna, försöka förstå livets känslomässiga aspekter, likväl som analysen av livet och tillvaron.

Vad det gäller förmågan att tro, så ser jag denna som en instinktiv process, som i sig själv har ett tydligt besked till varje människa som forskar efter livsmysteriets lösning - och det är att vi har att göra med en av livets grundläggande kraftkällor. Vi ser dessa instinktiva krafter överallt i naturen, i växternas beteende där de sträcker rötterna i jorden i sitt sökande efter vatten och vänder bladen mot solen. Vi ser dessa krafter i djurens beteenden, i flyttfåglarnas årliga rörelser osv. Men vi finner även dessa urkrafter bakom en lång rad av människans beteenden. I ett nyfött barns förhållande till sin mor, i människors flockbeteende och i förmågan till att tro.

En förmåga som grundar sig på en evolutionär repetitionsprocess. Vilket vi på inget sätt betvivlar när det gäller växter, djur och människors beteendemönster, men som ateisten och den vetenskapstroende människan har en tendens att förneka när det gäller religiös tro. Ändå så ber denna människa till högre makter, när hennes liv är i fara. Varför? Martinus menar att detta beteendemönster kan spåras ända ner till djurs beteende, vid livsfara. Där ett djurs dödsskrik är ”fröet” till bön, som sen kultiverats hos människan. Ett beteende som i sig har ett viktigt besked till den tänkande och filosoferande människan. Varför skulle dessa beteendemönster existera utan grund, utan en andlig värld - ett något som hör våra böner. Gäller dessa instinktiva krafter bara på vissa områden, men är fullständigt meningslösa och utan grund på andra? Finns det meningslösa instinktiva processer?

Martinus ser också detta ”att tro” som en förmåga som är knuten till individens instinkter. En förmåga som är i stark degeneration. En degeneration som påskyndas av intelligensutvecklingen, hennes skolning, hennes kritiska granskning och ifrågasättande hållning till världen och livet. Det vill säga, det all normal skolundervisning går ut på att lära eleven. Genom den vetenskapliga utvecklingen har vår intelligens utvecklats och dissekerar idag livets alla områden. Det fysiska likväl som det psykiska! Men vår så kallade vetenskapliga metodik av idag har sina begränsningar, i det att den bara erkänner det som är evidensbaserat vetande. Det som är kontrollerbart i nån form av upprepningsbara experiment. Vilket är utmärkt när det gäller att förstå hur enskilda enheter och detaljer fungerar, men mindre bra när det gäller att greppa den helhet som livet och tillvaron trots allt utgör. Här introducerar Martinus en annan forskningsmetod, som går ut på att studera livsidan, det levande liv som framträder genom materian. Det innebär också att vi går från konkreta forskningsexperiment till ett filosofiskt, andligt resonerande där vår tankeexperiment bara är kontrollerbara som hypoteser, föreställningar om livet – om de hjälper oss att förstå det liv, den existens som varje liv i sig själv utgör.

Alla världens religioner och religiösa föreställningar utgör sådana tankemodeller och visar på människans behov av att kunna greppa den helhet som livet trots allt utgör. Vilket idag till stora delar förlöjligas, genom den av intelligens burna dissektionen av religionernas teologi. I stället har en utbredd materialism och ateism tagit plats i människors sinne. En vetenskapstro som ibland är naivare i sitt tankegods än det religiösa människorna förmår prestera. Där tron på slump och tillfälligheter som de styrande krafterna i tillvaron manar fram en världsbild som är död och livlös. Där resultatet av vår tids ”tankeexperiment” tycks vara det totala kriget - förverkligandet av de religiösa profetiorna om antikrist, ragnarök och domedag. Och om resultatet av vår tids ”tankeexperiment” slutar med ett sådant resultat, är det på hög tid att vi på bred front ifrågasätter grunden för ”vår akademiska tradition”. Där intelligens i sig, hur hyllad egenskap det än må vara, inte i sig själv förmår ”frälsa” världen.

Martinus visar genom sitt författarskap att en syntes mellan religion och vetenskap är möjlig. Att vi utifrån ett andligt vetenskapligt perspektiv, utifrån ett filosofiskt resonerande - kan förstå världen, livet och tillvaron. Att vi genom att anlägga ett helhetsperspektiv på vår existens, där vi skärskådar de levande krafter som kommer till manifestation genom materien, kan förstå de bärande principerna som styr livet. Att Guds vägar, för att anlägga ett religiöst språkbruk, kan rannsakas, utredas och förstås. Hela Martinus författarskap, hans livsverk, Tredje Testamentet är djupast sett en sådan rannsakan. Där han visar hur den humana människan, med intellektualitet och intuition kan nå fram till ett religiöst vetande. Till den mentala källa som all världens visa, alltid öst ur. Den intuitiva kunskapskälla som är religionernas kärna och som all sann konst och vetenskap villar på. Den källa som i religiöst språkbruk omtalas som ”den heliga anden”, en kunskapskälla från ovan, i motsatts till vårt traditionella vetande, som kan betraktas som en kunskapskälla från nedan.

Martinus ser livet eller naturen som en "bok", Livets bok, vilket också i sju band är titeln på Martinus huvudverk. I vilket han argumenterar för att Gud är av organisk natur, att vi allihop bokstavligen lever rör oss och är till i Gud och aldrig någonsin har upplevt någonting annan än Gud. Att Gud är ett levande kosmos, där det mikro och makrokosmiska livet är förutsättningen för vårt liv i mellankosmos. Att precis som vi och våra organismer är uppbyggda av levande organ, celler, molekyler, atomer osv. Så är vår planet, vårt solsystem, vintergata och universum också att betrakta som levande enheter i Guds organism. Där de principer för att skapa som gäller i vår värld, vårt mellankosmos också kan konstateras i de mikro- och makrokosmiska perspektiven. Att det går att leda i bevis, en högre kärlek bakom dessa, livets alla manifestationer.

Martinus framhåller också Jesus, hans liv och gärning, som åskådningsexempel på hur vi själva måste växa som människor. Att Jesus agerade utifrån denna högre andliga kunskapskälla, detta gudsmedvetande, denna intuitiva kunskapsocean - men också av naiva, blint troende människor, gjordes till Gud själv. Enligt Sören Ingeman Larsen som driver den danska webbsidan: martinus-webcenter.dk och där har lagt ut huvudverket i en sökbar databas, så omnämns Jesus 431 gånger i Martinus verk, Kristus 1600 gånger och begreppen Gud, gudomen, gudomligt 16700 gånger. Ett bokverk som på alla sätt uppfyller profetian från Uppenbarelsebokens strofer om livets bok, som skulle ges till människorna. Och Jesus profetia, om ”den heliga anden” han bad Fadern sända. Innehållande allt det som Jesus på sin tid inte kunde förklara sina lärjungar, då de inte hade förmåga att förstå livets högsta analyser. Ett Tredje Testamente som nu fogats till Bibeln, med ett nytt gudomligt perspektiv på tillvaron. Läs Martinus verk, det utgör ”hjälparen den heliga anden” i en ny modern form.