När vi hör om ickevåld så är det oftast i samband med uppror mot diktatur och våldsregimer. Människor reser sig mot maktens män och kvinnor och går ut i strejk och protest mot den ofrihet de upplever. Listan över denna ickevålds-tradition kan göras lång: Martin Luther Kings kamp för de afrikanska amerikanernas rättigheter, Gandhis kamp mot den brittiska ockupationsmakten, östkommunismens kollaps som började med Solidaritet-rörelsen i Polen, Vàclav Havel och intelligentians kamp i Tjeckoslovakien och Östtysklands uppror mot sina ledare som kulminerade i Berlinmurens fall, och nu den arabiska våren. Bakom detta ickevåld finns många strategier. Gene Sharp fick Right Livelihood-priset 2012 för arbetet med dessa och genom boken From Dictatorship to Democracy och sin Albert Einstein Institution har han hjälpt människorna bakom en del av dessa uppror.

Men ickevålds-tanken är också djupt rotad i vår religiösa historia och kan ses som en variant av det femte budet, att inte dräpa - kärnan i alla humana religioner. Både Jesus och de första kristna församlingarnas kamp är lysande exempel. Där kampen mot den judiska och romerska makten har inspirerat människor här i väst. I österlandet spreds Buddhas tankar på liknande vis.

Hos Martinus är detta bud - att inte dräpa, att leva sitt liv i kärlek - det stora slutmålet med all jordisk utveckling. Att skapa detta kärleksideal i varje människa är vad evolutionen egentligen syftar till. Kampen för tillvaron, allas krig mot alla, får oss till sist att anamma en pacifistisk hållning gentemot vår nästa - mot människor, djur och natur. Martinus beskriver pacifisten som den ”största krigaren”, en ”krigare” som genom många liv slagit sig trött och börjat inse det meningslösa i denna kamp. En kamp där motståndaren oavsett yttre form hela tiden har varit Gud själv. Vi har hela tiden ”speglat” oss i livet självt och mentalt varit ”förhäxade”och förblindade i föreställningen om en yttre fiende.

Kampen för tillvaron i växt- och djurriket skapar medvetande. Genom evolutionen inblåses livets ande i alla levande varelser. I bibelns symboliska beskrivning av denna process säger ”Gud”: låt oss göra en människa i vår avbild – och det är vad som sker genom den ”grå vardagen”. Den vise, andligt mogna människan inser att allt vad hen kan, har Gud lärt henne. Gud är bokstavligt talet alla människors lärare, med en pedagogisk plan som sträcker sig över årmiljarder. Denna plans tjänare är kända för oss som Muhammed, Jesus, Buddha med flera, som alla har tjänat Gud eller Försynen med sina livsgärningar. Försynen representerar en andlig föräldraprincip, analogt med vår jordiska föräldrarprincip där vi hjälper nya generationer framåt och blir föremål för denna omsorg varje gång vi själva ska inkarnera.

I Martinus beskrivning är alla levande varelser – och det existerar inget annat än levande varelser – delaktiga i en evig utveckling som sträcker sig oändligt ner i mikrokosmos och likaså upp i makrokosmos. Där är principen ”liv inuti liv” - vi är uppbyggda av levande organ, celler, molekyler, atomer och så vidare ”neråt”. Samtidigt lever vi på en levande planet, som har sin funktion i ett levande solsystem, som är en enhet i en stjärnkonstellation som vi satt namnet Vintergatan på - vilket i sin tur utgör en levande enhet i än större livssystem. I universum är allt liv besläktat och hänger samman. ”Gud” utgör denna helhet, vars livsupplevelse existerar genom en ”spaltning”, som visar sig som de individer som är livets gudasöner och gudadöttrar.

Upplevelsen av livet bygger på ett kosmiskt samspel. Det mikrokosmiska bygger vår organism och det makrokosmiska är vårt yttre ”hus”. Mittemellan dessa två kosmos har vi vår mellankosmiska livsupplevelse. Allt liv, all rörelse, all utveckling sker på ett ändamålsenligt och planmässigt sätt. Ingen slump eller kaos existerar annat än som vår begränsade och bristande förmåga att se det levande liv vi har överallt omkring oss. Förmågan att se detta levande kosmos handlar om att ha ”ögon att se med” och ”öron att höra med”, alltså en intellektuell andlig förmåga. Martinus beskriver detta som ett balanserat sinne där känsla och intelligens, hjärta och hjärna, talar samma språk. Detta öppnar upp de andliga världarna och får ”den heliga anden” - Guds medvetande - att vibrera i oss människor.

I detta ljus får världen en annan mening än den normalt har för det stora flertalet. Det blir en stor angelägenhet att praktisera en livsprincip som innebär att minimera den skada du vållar din omgivning. Att själv göra sig till en tjänande ande, leva vegetariskt och vara en mental sol för livet runt en. Vilket alltihop kommer som en naturlig del av en tacksamhet mot Gud, av en förståelse för att den ”nästa” vi dagligen möter är summan av sina erfarenheter. Med ett sinne fullt av förståelse och sympati för dennes begränsningar inser vi att vederbörande gör så gott hen kan. Vi kan inte begära det omöjliga av våra medmänniskor eftersom allt vad en människa gör, vilar på hur andligt mogen vederbörande är. Allt är en fråga om denna andliga utveckling! En utvecklingsprocess som livets svårigheter, alla mänskliga misstag och det efterföljande lidandet, synliggör för oss så att vi börjar att se livet från Guds eget perspektiv. Det föder fram en andlig insikt kring att livet i varje innevarande ögonblick är fullkomligt, både på vad det varit och vad det ska bli.

Vi skulle aldrig få för oss att beskylla en tioåring för att inte vara tjugofem, då vi vet att detta kommer hen att bli, men det tar femton år att nå dit. Detsamma gäller alla mentala stadier som vi genomgår. Med denna insikt kan vi släppa alla falska föreställningar om att förändra andra och börja bearbeta den enda människa vi har makt över – oss själva. Där den enda påverkan vi har på andra ligger i det goda exemplets makt - att leva som vi lär! Att viga vår livsgärning i ett tjänande av ”nästan”, för att genom detta tjäna Gud. Att leva sitt liv i bön och meditation, vilket innebär att vi lyssnar till det liv vi omges av och talar med det, genom bön och handling. Martinus säger angående bön till Gud: ”Den vi talar med lär vi känna!”

Martinus menar att anammandet av en vegetarisk diet är ett viktigt steg, en ”inträdesbiljett” till en högre förklarad tillvaro. Så många av våra traditioner som skapar lidande behöver revideras. När det gäller våra mellanmänskliga relationer är det lätt att se när vi dödar människor genom våld och krig, eller håller djur under koncentrationsläger-liknade former för att sedan äta dem. Det är svårare se det våld vi utövar mot mikrokosmos, när vår livsföring och våra tankar skapar disharmoni och sjukdom, och även stora katastrofer efter det att vi diskarnerat. När vi ska bisättas åsamkar vi nämligen livet som är kvar i oss ett enormt lidande genom att vi överlåter kroppen till kremering eller förruttnelse. Allt det liv som finns kvar på molekylnivå, som finns där så länge kroppen inte har mineraliserats, går under i eld eller äts upp av bakterier på rovdjurs vis. Här menar Martinus att den andligt utvecklade människan ska utveckla nya sätt att skydda detta liv, låta det sakta leva ut sitt liv och gå över i livets kretslopp. Så ser ett andligt-ekologisk kretsloppstänkande ut...