En sak i krig med sig själv...

0 röster

När jag första gången 1983 kom till Martinus Center i Klint, hade jag känt till Martinus böcker i lite mer än tre års tid. Tjugo år gammal hade jag blivit medtagen till mitt första Martinus föredrag i Malmö, där Max Käck talade om konsten i relation till Martinus andliga världsbild. Där köpte jag min första bok av Martinus - Logik. Det blev inledningen till ett intensivt studium, där jag i snabb takt läste mig igenom Martinus alla böcker. Läsningen gick lätt - så mycket föll på plats, en ny syn på livet öppnade sig. I tre års tid sprang jag på föredrag, gick på två olika studiecirklar i veckan och sommaren 1983 hade jag sagt upp mitt jobb, min lägenhet, för att följande höst flytta till Göteborg för att på Martinus Center, vid Vasaplatsen studera under ledning av Rolf Elving som det året skulle påbörja en intensivkurs. Där gick vi under ett år igenom Livets bok 1 – 3, och fick börja öva oss i att muntligt presentera analyserna som kännetecknar Martinus författarskap.

Sommaren 1983 kom jag alltså för första gången till Klint, i Danmark där jag hade bokat in mig på sommarsäsongens alla sex veckor och fick för första gången min naivt godhjärtade syn på människor intresserade av dessa analyser – krossade. Jag var bjuden till te hos en äldre kvinna från Malmö i hennes sommarhus och talade naivt om alla dessa fantastiska människor jag fram tills dess mött. Hon skrattade åt mig och sa att jag nog skulle bli klokare. Hon fick rätt! Redan samma sommar fick jag berättat för mig, hur nära medarbetare till Martinus hade konspirerat mot honom och uttalat; att bara vi blir av med den ”gamle”, så ska vi nog få fart på det hela. Men Martinus överlevde dem alla, då de en efter en föll ifrån.

Efter den sommaren blev jag medarbetare i ”klintgruppen”, En samling människor som tog hand om skötseln av hus och mark på Centret i Klint. Då jag själv hade en yrkesmässig bakgrund som Murare var jag en välkommen och behövd kraft i detta sällskap. Vinterskolan startades också 1984, men jag hade fått nog av intensivstudier och flyttade tillbaks till Malmö, där jag hjälpte till med att arrangera föredrag, kurser och studiecirklar de nästa sexton åren. Parallellt med detta hjälpte jag till med skötseln av husen på Klint och fick  åter igen se hur missämja, jalusi eller svartsjuka var förhärskande inom denna grupp. Man såg med avund på den skolaktivitet som pågick i den nybyggda paviljongen. Man talade gång på gång om att ”ånden og hånden” (anden och handen) var separerade, och över åren såg man till att sabotera förutsättningarna för ”skolans” verksamhet, genom att hela tiden pressa upp kraven på ekonomisk avkastning och fördyra för människor, att kunna studera Martinus samlade verk. Till sist stängde skolan och man förklarade ”att tiden inte var mogen” för att förverkliga Martinus uttalade önskan om en helårsskola i Klint.

I denna process kom det fram mycket kritik. Öppna brev skrevs, där man påpekade att man måste leva som man lär. En kritik som ignorerades och där man på ”gammalt klassiskt maner” slängde ut budbärarna, kritikerna, de som vågade ifrågasätta. Här valde man en auktoritär linje från Rådet för Martinus Institut, ignorerade sakfrågan och fokuserade på kritiken i sig själv. I valet mellan att söka sanning, rättvisa och Guds vilja, valde man diktatur och drog en ”tvångströja” över vår sak. De människor som blev föremål för denna ”tvångströja” fick gå i ”landsflykt”. Men det var också i denna process som tidskriften Ny Kultur startades och där det blåstes nytt liv i Kosmosgården i Varnhem. Där en ny kurs- och studieverksamhet etablerades med fokus på ett sommarprogram, där Martinus verk kunde studeras utifrån de källkritiska kriterier som var norm i samhället i övrigt. Här ville vi etablera en verksamhet som inte styrde och ställde med folk, utan tvärtom accepterade alla som de var och där det var vårt jobb att tjäna dessa människor, med den kunskap vi själva fått.

Själv var jag åskådare till denna process och under de första åren medarbetare både i Varnhem och på Martinus center i Klint. Men följde Martinus råd: att vara där du känner dig inspirerad. Jag funderade också mycket på varför Gud valde denna väg för vår sak och kom fram till att detta var Guds sätt att blåsa liv i det ”privata” initiativet. Jag såg klart och tydligt hur det var polförvandlingen som separerade de två grupperna. Där rådet valde den auktoritära linjen i kraft av att de var ”familjemänniskor”, vana vid en patriarkalisk struktur där de såg sig som bärare av Martinus andliga auktoritet och de mer polförvandlade människor som bara kunde böja sig för det de uppfattade som sant och riktigt. På detta sätt etablerades en struktur inom Martinus Institut som kvävde allt självständigt tänkande och där de människor som var självständiga och kreativa tvingades ut i det ”privata” initiativet.

Men Institutet valde också att mer och mer förlita sig på det gamla testamentets moralidé, att ständigt tala om copyrighten och att för egen del praktisera en halv gåvoprincip. Som den längst sittande rådsmedlemmen deklarerade i ett tal på Klint, där han citerade Kennedy: Det är inte en fråga om vad Institutet kan göra för er, utan vad ni kan göra för Institutet. Man avkrävde dessutom sina medarbetare lojalitet och lydnad, och när detta inte skedde, använde sig av alla de ”härskartekniker” vi idag mer och mer blir medvetna i. Tvekade inte att med domstolarnas makt få rätt, vilket Michasaken och  rättegången mot våra danska vänner, som gjort det som Institutet inte ville göra, att förse de danska läsarna av Martinus litteratur med böcker, som inte ändrats och korrigerats av klåfingriga ”elever” till mästaren.

Med den valda vägen har man från Martinus Institut utvecklat en näst intill pervers attityd gentemot vår saks vänner. För vilken annan ”frivilligorganisation”, beroende av människor som brinner för en sak och som skänker den både tid och pengar, skulle lägga sin energi på en sådan rättsprocess. Hur kan ett Institut som står bakom ett bokverk, vars främsta mission det är att avskaffa gamla testamentets moralidé, använda sig av densamma kontra människor som vill hjälpa fram vår sak. Är det inte klart och tydligt att den väg man valde 1989 är en återvändsgränd. Måste det till en icke-våldskamp, en civil olydnadsaktion från människorna i det ”privata” initiativet, från sakens vänner som inte finner sig i Institutets tvångströja? Jag tror detta! För när en part hela tiden vill diktera den andres villkor, är ett samarbete inte möjligt.

Till tröst i denna sak kan sägas, att hela världen brottas med samma problem. Världen störtdyker mot diktatur och den enda befrielsen ur detta heter domedag, att vår gamla maktidé får dö och en ny demokratisk, kommunistisk anda växa fram. I denna anda är det av största vikt att inte dräpa någons inspiration och lust, för då berövar man i värsta fall en människa, "den helige anden”. Då är det inte Guds vilja man har för ögonen, utan diktatur man försöker verkställa.

För egen del gör jag bara det jag själv förnimmer att Gud vill att jag ska göra. Finns inte inspirationen och lusten, låter jag bli! Som jag ser det låter Gud mig hela tiden möta de människor jag ska arbeta med - för dem i min väg. Människor som blir mina vänner, mina medarbetare i Guds stora utvecklingsprojekt. Det har gjort att jag bland annat mött ett organisatorisk system geni, vars hjälp varit förutsättningen för projektet kring nykultur.com. Där vi skapat en plattform som nu servar ett hundratal, men som har tillväxt potential, teknisk sett för att kunna växa och serva millioner. Där det nu skapas datasystem som omöjliggör övervakning och kontroll, och vars syfte det är att framtvinga demokrati. System som vill föra ut den demokratiska processen till folket, bara de har en dator och en internetuppkoppling.

Claus Möller

 

 

 

 

mar 18, 2013 i Kultur
claus
mar 18, 2013
Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

3 Kommentarer

0 röster

Keruberna i våra liv

I den Bibliska berättelsen om Edens lustgård, finns berättelsen om Keruberna, väktarna av paradiset, med sina ljungande svärd. Dessa väktare har sin motsvarighet i vår tids prästerskap. I fenomenet med att några människor anser sig vara kallade till att vara ledare av flocken, vara en jordisk förbindelselänk till Gud, Försynen eller nån annan ”högre” makt. Dessa ”väktare” är i regel av konservativ natur. De värnar tradition, äktenskap, familjeliv. Allt det som var av betydelse i Edens lustgård, vårt gamla paradis - djurriket. De bygger sin makt på suggestion och kontroll. Likt en moder, med ett barn, tar de hand om de sina.

Vi ser detta fenomen i Irans religiösa ledarskap, dess Ayatollor - detta religiösa väktarråd som vill ha kontroll på ett helt folk, en hel religion, en hel värld. Vi ser det i katolska kyrkan, hos Påven med sina kardinalerna och prästerskap. Vi ser samma fenomen i nästan allt religiöst ledarskap. Det finns även i politikens värld, hos ledare som ska styra och ställa med folk. Ett fenomen som kommer till manifestation även hos Rådet för Martinus Institut, som representerar en lära, ett Tredje testamente som vill avskaffa nämnda företeelse genom att hjälpa och visa människor att de kan få direktkontakt med Gud, genom det vardagliga livet. I ledningen för detta Institut har människor med behov av kontroll och med inbillad auktoritet satt sig på maktens stolar.

Detta ”prästerskap” kan inte leva ett jämställt liv, kan inte anamma ett demokratiskt eller kommunistiskt levnadssätt, då detta hotar deras inbillade auktoritet. De behöver hierarkier, diktatur och patriarkaliska strukturer. Det ironiska i situationen är att det är Gud, de försöker få kontroll på!

Idén om frihet, jämlikhet och broderskap förstår de inte! Inte heller idén att var och en kan vara led och inspirerad av ”den helige anden”, att Gud kan inspirera och verka utanför den egna gruppen. Att Gud genom intuition och inspiration kan lyfta frigjorda människor till att göra verkliga storverk.

Till detta har de inte tillit! Deras värsta mardröm är att de själva ska avslöjas som tomma skal, som små ljus med en flämtande låga som när som helst riskerar att släckas.....

 

Jun 15, 2013
claus
Jun 15, 2013
0 röster

Strukturen

Förutsättningen för livet i människoriket, är att individen här har fått på sig de ”bröllopskläder” som gör att hen tål att stå ansikte mot ansikte med Gud själv. För att bli tillräckligt ”ren” för att klara detta, måste människan kultivera sitt sinne. Ilska, hat, avundsjuka och många andra lägre tendenser tas bort, vilket livet själv ombesörjer genom allt det lidande som kommer människor till dels. Kärnan i all världens religioner har varit människan till hjälp i denna process. Och när vi till sist kommit dithän att vi slutat bekämpa varandra och vårt fokus är inriktat på att tillsammans med Gud, göra om den enda människa vi egentligen har inflytande över - vilket är oss själva - börjar vi en intressant andlig resa. En andlig resa där vi blir lyhörda inför människan inombords, där vi följer vårt samvete, blir toleranta, öppna och inkluderande.

När en ”grupp” av andliga individualister ska omsätta detta i en vettig policy för en gemensam verksamhet, måste var och en i gruppen vara så andligt mogen att hon är vaksam inåt - gentemot sig själv. För när vi vrider perspektivet ut från oss själva, mot andra och börjar moralisera, uttalar oss om hur andra bör vara, bör agera osv, hamnar vi lätt på avvägar. Därför möter man heller inga ”höjda pekfingrar” hos Martinus. Han talar inte om för oss vad vi får och inte får lov att göra. Allt han refererar till är livets lagar, vilket vi inte bara får lov att bryta, utan i vissa utvecklingsavsnitt i djurriket måste bryta. En sådan lag är ”femte budet” - du ska inte dräpa. Ett dråp som är ett livsvillkor i djurriket! Men utgör det fundamentala hindret för inträdet i det rike som Jesus kom ifrån och som Martinus kallar det riktiga människoriket.

Boken Strukturen är ett försök till policydokument för Martinus Institut, som haltar på flera punkter i det att boken är tillkommen som ett försök att få kontroll på medarbetare, tyst på kritiker och där lojalitet och lydnad betonas, i stället för att ha fokus på de övergripande principer och riktlinjer verksamheten ska ha. Principer och riktlinjer som idag saknas. Vilket gjort en rörelse, en sak för ”moral” - till en ”affär”. Där oviljan att betala skatt, i det här fallet moms, har gjort att man delat upp verksamheten i en affärsdrivande del och en ideell del och med detta sålt ut sitt oberoende, så att danska skattemyndigheten dikterar verksamheten och bestämmer priser och gjort idealiteten enkelriktad. Skämtsamt skulle man kunna föreslå Martinus Institut att de döper om Klint verksamheten till Martinus Kost & Logi, med tillhörande underhållningsavdelning.

Boken Strukturen som handlar om hur arbetsstrukturen eller samarbetsstrukturen ska se ut inom Martinus Instituts verksamhetsområde är en bok baserad på lösryckta citat, där man i ett urval valt de citat som passar Institutets agenda. Citat som är tagna ur sitt sammanhang. En bok som får till konsekvens att där inom Institutets verksamhetsområde växer fram beteendemönster som är ”fariseisk”, som betonar ett korrekt yttre framträdande, men inte alls rår på allt det ”döda” som ryms inombords i de individer som blir dess medarbetare.

När fokus på denna struktur således inte ligger inom individen, baserad på ett inre levande Gudsförhållande, på ett liv i meditation och bön, är det lätt att gå vilse och istället eftersträva konsensus i alla mellanmänskliga relationer, att här fly alla fasta ståndpunkter och principer, ”för det viktigaste är att vi är vänner”. Där känslor, en konfliktfri miljö, är viktigare än intellektualitet och en andlig individualitet. Med resultatet att vi har ett Institut som inte skiljer sig särskilt mycket från hur Jehovas vittne styrs. Ett Institut som borde vara en modell och föregångare för hur verkligt andligt kreativa människor kan jobba, under former som är öppna, transparenta och inkluderande. Med ett ”Råd” som borde leva upp till sitt namn, sluta styra och ställa och kontrollera folk och istället ge vägledning - lita på Gud och livet. Att Guds vilja i det långa loppet alltid segrar.

Vi är många som är kritiska till Rådet och dess skötsel av Martinus Institut. Vi har än så länge avfärdats, med en ignorerande hållning till sakfrågorna och där våra privata karaktärer ifrågasatts. Vad man inte förstått så här långt från ledningen av detta Institut är att mål och medel måste vara i överensstämmelse med varandra. Att som Martinus själv sa; ”Vi har att göra det efter analyserna”, vi måste följa människorikets lagar. Leva som vi lär! På detta vilar vår trovärdighet.

Detta gör också att vi i allt arbete som görs måste ha en platt demokratistruktur, där de som kan en sak, som har talang och förmåga leder de övriga på ett sådant sätt att alla kan växa som människor. Där alla ömsom är lärare och elever inför varandra, vilket är livets naturliga form. Att alla poster hela tiden roteras, nya lärs upp och ingen sätter sig fast på ”maktens stolar”. Detta kräver jämställdhet och kommunism. Samma kommunism Jesus levde efter.

Martinus beskriver också hur han under sin uppväxt, när han var i tvivel, frågade sig: ”Vad skulle Jesus ha gjort” och intuitivt följde denna inre guide. Vi borde på samma sätt ställa oss samma fråga: Vad skulle Martinus ha gjort och i alla angelägenheter som har med hans sak att göra, i bön följa samma anda.

 

 

 

dec 22, 2013
claus
dec 22, 2013
0 röster

Hur ska frigjorda, andligt självständiga människor samarbeta...

Jag kom i kontakt med Martinus analyser för 35 år sedan och upplevde det som ett direkt svar på en bön jag sänt ut. Jag minns fortfarande hur jag 20 år gammal var ute och cyklade, var förtvivlad, grät och bad till Gud om att förstå mitt liv. Två veckor senare blev jag medtagen till mitt första Martinus föredrag genom en god vän. Det blev inledningen till ett intensivt studium där jag snabb takt läste mig igenom Martinus verk. Jag blev vegetarian och mitt inre andliga liv tog en ny vändning. Det jag framför allt fastnade för - var hur Martinus öppnade upp en för ett andligt liv som var totalt befriat från suggestion, där mitt inre religiösa liv var en privat sak, en sak mellan mig och Gud. Var ett liv i bön och meditation, där bön var mitt sätt att tala till Gud och meditation, var att lyssna till Guds eller livets tal.

Jag insåg också att jag i Martinus verk stod inför en andlig undervisning som var personlig, där Jesus och Martinus egna gudsförhållande lyste igenom texterna, inspirerade mig och där de tillsammans med Gud påbörjade en andlig utvecklingsprocess vars syfte det var att inom mig själv väcka ett kristusmedvetande till liv – även om detta skulle ses som en process som sträckte sig över flera liv.

Jag kom tidigt i kontakt med Rolf Elving som blev min lärare och vän. Jag tilltalades av den frihetliga hållning han och hans vänner hade till analyserna. Att allt vad jag gjorde - var en sak mellan mig och Gud. Och om vi ska bjuda in ”den heliga anden” i våra liv (intuitionen) måste vi vara sanna mot oss själva, följandes det vi inombords anser vara rätt. Att allt vi gör – är vår gudstjänst.

Tyvärr insåg jag också att denna inställning långt ifrån delades av alla andra. Suggestion och gruppbildningar skedde fortfarande – på de lägsta av ”känslor”, som svartsjuka, egoism och maktbegär. Själv försökte jag hålla mig borta från den sortens människor, följandes min inspiration och känsla för det genuina. Men att samarbeta med människor är svårt. Långt ifrån alla säger vad de tycker och en del har dolda agendor. Så jag har inte helt och hållet lyckas med mina ambitioner. Men av skadan blir man vis!

Detta har gjort att jag idag inser värdet av att arbeta i homogena grupper, så att alla som arbetar i en grupp - vill det samma. Där jag för egen del, på inget sätt vill tala om för andra, vad de ska göra och inte själv heller vill bli föremål för diktat eller diktatur. Där det fria samarbetet bygger på en våglängdskänsla, på att vi inspirerar varandra och att alla i gruppen är andliga individualister. Som jag ser det, är det detta som Martinus lägger upp till, när han talade om att spridningen av hans verk skulle ske på det privata initiativets grund. Att vad den enskilde gör, är en sak mellan honom och Gud själv. Och om kärleken är vårt mål, så måste vi frigöra människor, låta dem blomma upp. På denna inbördes kärlek är det vårt andliga lärjungeskap ska vila.

För egen del lever jag som jag lär. Jag är mycket religiös, men min religiositet är något jag håller inombords. Jag spenderar dygnets alla vakna timmar i bön och meditation och tar mitt eget gudsförhållande på största allvar. Ett gudsförhållande som formats av 15 år med sömnproblem, där det som mest har handlat om 5 – 6 dygn utan sömn. Där jag efter att ha sökt läkare och medicinsk hjälp, utan lösning på problemet – var tvungen att inse att detta var Guds forcering av min utveckling, där det enda som hjälpte, för att bevara lugn och inre fattning – var bön. Att passagen genom mitt getsemane, min korsfästelse var oundviklig, plågsam men andligt utvecklande. Där min polförvandling påskyndades, där jag upplevde två spontana kundaliniresningar och i efterdyningarna av dessa fick öppnat upp min motsatta pol, upplevde ”en kosmisk glimt”, vari jag i en vision såg mig själv som en homosexuell kristuslik gestalt.

En upplevelse som för mig klart och tydligt visar min andliga resas mål. Även om detta mål ligger ett par liv bort. Detta innebär också att jag har en syn på homosexualitet och dubbelpolighet som skiljer sig markant från den som t.ex. Kurt Christiansen lägger fram i sin bok ”Den seksuelle polförvandling”. Men där jag i övrigt stöder det han gör när det gäller faksimilutgåvan av Martinus verk och den utmärkta biografi över Martinus liv och hans saks historia han gjort, trots motstånd från Martinus Institut. Ett institut som jag själv på inget sätt, önskar ha något som helst att göra med. Ett Institut som verkar, om än omedvetet, axla rollen som sakens ”Stasi” eller ”NSA” organ, en organisation som eftersträvar kontroll och övervakning av sina ”vänner”, där deras strävan efter kontroll, i sin yttersta konsekvens – är ett försök till - att kontrollera Gud.

För egen del har jag startat nykultur.com där det är min ambition att åter igen förena religion och politik. Att få in Guds roll i den politiska utvecklingen och visa att religion är långsiktig politik och politik är kortsiktig religion. Att i samhället verka för en andlig, demokratisk, kommunistisk Kristuspolitik. Kommer jag att få Martinus Institut, dess råd och advokater att motarbeta mig?

Claus Möller

jan 22, 2015
claus
jan 22, 2015