När jag förs­ta gång­en 1983 kom till Mar­ti­nus Cen­ter i Klint, hade jag känt till Mar­ti­nus böc­ker i lite mer än tre års tid. Tju­go år gam­mal hade jag bli­vit med­ta­gen till mitt förs­ta Mar­ti­nus fö­re­drag i Mal­mö, där Max Käck ta­la­de om kons­ten i re­la­tion till Mar­ti­nus and­li­ga världs­bild. Där köp­te jag min förs­ta bok av Mar­ti­nus - Lo­gik. Det blev in­led­ning­en till ett in­ten­sivt stu­di­um, där jag i snabb takt läs­te mig ige­nom Mar­ti­nus alla böc­ker. Läs­ning­en gick lätt - så myc­ket föll på plats, en ny syn på li­vet öpp­na­de sig. I tre års tid sprang jag på fö­re­drag, gick på två oli­ka stu­die­cirk­lar i vec­kan och som­ma­ren 1983 hade jag sagt upp mitt jobb, min lä­gen­het, för att föl­jan­de höst flyt­ta till Gö­te­borg för att på Mar­ti­nus Cen­ter, vid Vasaplat­sen stu­de­ra un­der led­ning av Rolf El­ving som det året skul­le på­bör­ja en in­ten­siv­kurs. Där gick vi un­der ett år ige­nom Li­vets bok 1 – 3, och fick bör­ja öva oss i att munt­ligt pre­sen­te­ra ana­ly­ser­na som kän­ne­teck­nar Mar­ti­nus för­fat­tar­skap.

Som­ma­ren 1983 kom jag allt­så för förs­ta gång­en till Klint, i Dan­mark där jag hade bo­kat in mig på som­mar­sä­song­ens alla sex vec­kor och fick för förs­ta gång­en min na­ivt god­hjär­ta­de syn på män­ni­skor in­tres­se­ra­de av des­sa ana­ly­ser – kros­sa­de. Jag var bju­den till te hos en äld­re kvin­na från Mal­mö i hen­nes som­mar­hus och ta­la­de na­ivt om alla des­sa fan­tas­tis­ka män­ni­skor jag fram tills dess mött. Hon skrat­ta­de åt mig och sa att jag nog skul­le bli klo­ka­re. Hon fick rätt! Re­dan sam­ma som­mar fick jag be­rät­tat för mig, hur nära med­ar­be­ta­re till Mar­ti­nus hade kon­spi­re­rat mot ho­nom och ut­ta­lat; att bara vi blir av med den ”gam­le”, så ska vi nog få fart på det hela. Men Mar­ti­nus över­lev­de dem alla, då de en ef­ter en föll ifrån.

Ef­ter den som­ma­ren blev jag med­ar­be­ta­re i ”klint­grup­pen”, En sam­ling män­ni­skor som tog hand om sköt­seln av hus och mark på Cent­ret i Klint. Då jag själv hade en yr­kes­mäs­sig bak­grund som Mu­ra­re var jag en väl­kom­men och be­hövd kraft i det­ta säll­skap. Vin­ter­sko­lan star­ta­des ock­så 1984, men jag hade fått nog av in­ten­sivstu­di­er och flyt­ta­de till­baks till Mal­mö, där jag hjälp­te till med att ar­ran­ge­ra fö­re­drag, kur­ser och stu­die­cirk­lar de näs­ta sex­ton åren. Pa­ral­lellt med det­ta hjälp­te jag till med sköt­seln av hu­sen på Klint och fick  åter igen se hur missäm­ja, ja­lu­si el­ler svart­sju­ka var för­härs­kan­de inom den­na grupp. Man såg med av­und på den sko­lak­ti­vi­tet som på­gick i den ny­bygg­da pa­vil­jong­en. Man ta­la­de gång på gång om att ”ån­den og hån­den” (an­den och han­den) var se­pa­re­ra­de, och över åren såg man till att sa­bo­te­ra för­ut­sätt­ning­ar­na för ”sko­lans” verk­sam­het, ge­nom att hela ti­den pres­sa upp kra­ven på eko­no­misk av­kast­ning och för­dy­ra för män­ni­skor, att kun­na stu­de­ra Mar­ti­nus sam­la­de verk. Till sist stäng­de sko­lan och man för­kla­ra­de ”att ti­den inte var mo­gen” för att för­verk­li­ga Mar­ti­nus ut­ta­la­de öns­kan om en helårs­sko­la i Klint.

I den­na pro­cess kom det fram myc­ket kri­tik. Öppna brev skrevs, där man på­pe­ka­de att man mås­te leva som man lär. En kri­tik som ig­no­re­ra­des och där man på ”gam­malt klas­siskt ma­ner” släng­de ut bud­bä­rar­na, kri­ti­ker­na, de som vå­ga­de ifrå­ga­sät­ta. Här val­de man en auk­to­ri­tär lin­je från Rå­det för Mar­ti­nus In­sti­tut, ig­no­re­ra­de sak­frå­gan och fo­ku­se­ra­de på kri­ti­ken i sig själv. I va­let mel­lan att söka san­ning, rätt­vi­sa och Guds vil­ja, val­de man dik­ta­tur och drog en ”tvångs­trö­ja” över vår sak. De män­ni­skor som blev fö­re­mål för den­na ”tvångs­trö­ja” fick gå i ”lands­flykt”. Men det var ock­så i den­na pro­cess som tid­skrif­ten Ny Kul­tur star­ta­des och där det blås­tes nytt liv i Kos­mos­går­den i Varn­hem. Där en ny kurs- och stu­di­e­verk­sam­het eta­ble­ra­des med fo­kus på ett som­mar­pro­gram, där Mar­ti­nus verk kun­de stu­de­ras ut­i­från de käll­kri­tis­ka kri­te­ri­er som var norm i sam­häl­let i öv­rigt. Här vil­le vi eta­ble­ra en verk­sam­het som inte styr­de och ställ­de med folk, utan tvärtom ac­cep­te­ra­de alla som de var och där det var vårt jobb att tjä­na des­sa män­ni­skor, med den kun­skap vi själ­va fått.

Själv var jag åskå­da­re till den­na pro­cess och un­der de förs­ta åren med­ar­be­ta­re både i Varn­hem och på Mar­ti­nus cen­ter i Klint. Men följ­de Mar­ti­nus råd: att vara där du kän­ner dig in­spi­re­rad. Jag fun­de­ra­de ock­så myc­ket på var­för Gud val­de den­na väg för vår sak och kom fram till att det­ta var Guds sätt att blå­sa liv i det ”pri­va­ta” ini­ti­a­ti­vet. Jag såg klart och tyd­ligt hur det var pol­för­vand­ling­en som se­pa­re­ra­de de två grup­per­na. Där rå­det val­de den auk­to­ri­tä­ra lin­jen i kraft av att de var ”fa­mil­je­män­ni­skor”, vana vid en pat­ri­ar­ka­lisk struk­tur där de såg sig som bä­ra­re av Mar­ti­nus and­li­ga auk­to­ri­tet och de mer pol­för­vand­la­de män­ni­skor som bara kun­de böja sig för det de upp­fat­ta­de som sant och rik­tigt. På det­ta sätt eta­ble­ra­des en struk­tur inom Mar­ti­nus In­sti­tut som kväv­de allt själv­stän­digt tän­kan­de och där de män­ni­skor som var själv­stän­di­ga och kre­a­ti­va tving­a­des ut i det ”pri­va­ta” ini­ti­a­ti­vet.

Men In­sti­tu­tet val­de ock­så att mer och mer för­li­ta sig på det gam­la tes­ta­men­tets mo­ra­lidé, att stän­digt tala om copy­righten och att för egen del prak­ti­se­ra en halv gå­vo­prin­cip. Som den längst sit­tan­de råds­med­lem­men de­kla­re­ra­de i ett tal på Klint, där han ci­te­ra­de Ken­ne­dy: Det är inte en frå­ga om vad In­sti­tu­tet kan göra för er, utan vad ni kan göra för In­sti­tu­tet. Man av­kräv­de dess­utom sina med­ar­be­ta­re lo­ja­li­tet och lyd­nad, och när det­ta inte sked­de, an­vän­de sig av alla de ”härskar­tek­ni­ker” vi idag mer och mer blir med­vet­na i. Tve­ka­de inte att med dom­sto­lar­nas makt få rätt, vil­ket Mi­cha­sa­ken och  rät­te­gång­en mot våra dans­ka vän­ner, som gjort det som In­sti­tu­tet inte vil­le göra, att för­se de dans­ka lä­sar­na av Mar­ti­nus lit­te­ra­tur med böc­ker, som inte änd­rats och kor­ri­ge­rats av klå­fing­ri­ga ”ele­ver” till mäs­ta­ren.

Med den val­da vägen har man från Mar­ti­nus In­sti­tut ut­veck­lat en näst in­till per­vers at­ti­tyd gente­mot vår saks vän­ner. För vil­ken an­nan ”fri­vil­lig­or­ga­ni­sa­tion”, be­ro­en­de av män­ni­skor som brin­ner för en sak och som skän­ker den både tid och peng­ar, skul­le läg­ga sin ener­gi på en så­dan rätts­pro­cess. Hur kan ett In­sti­tut som står bakom ett bok­verk, vars främs­ta mis­sion det är att av­skaf­fa gam­la tes­ta­men­tets mo­ra­lidé, an­vän­da sig av den­sam­ma kont­ra män­ni­skor som vill hjäl­pa fram vår sak. Är det inte klart och tyd­ligt att den väg man val­de 1989 är en åter­vänds­gränd. Mås­te det till en icke-vålds­kamp, en ci­vil olyd­nads­ak­tion från män­ni­skor­na i det ”pri­va­ta” ini­ti­a­ti­vet, från sa­kens vän­ner som inte fin­ner sig i In­sti­tu­tets tvångs­trö­ja? Jag tror det­ta! För när en part hela ti­den vill dik­te­ra den an­dres vill­kor, är ett sam­ar­be­te inte möj­ligt.

Till tröst i den­na sak kan sä­gas, att hela värl­den brot­tas med sam­ma pro­blem. Värl­den stört­dy­ker mot dik­ta­tur och den enda be­fri­el­sen ur det­ta he­ter do­me­dag, att vår gam­la mak­tidé får dö och en ny de­mo­kra­tisk, kom­mu­nis­tisk anda växa fram. I den­na anda är det av störs­ta vikt att inte drä­pa nå­gons in­spi­ra­tion och lust, för då be­rö­var man i värs­ta fall en män­ni­ska, "den he­li­ge an­den”. Då är det inte Guds vil­ja man har för ögo­nen, utan dik­ta­tur man för­sö­ker verk­stäl­la.

För egen del gör jag bara det jag själv för­nim­mer att Gud vill att jag ska göra. Finns inte in­spi­ra­tio­nen och lus­ten, lå­ter jag bli! Som jag ser det lå­ter Gud mig hela ti­den möta de män­ni­skor jag ska ar­be­ta med - för dem i min väg. Män­ni­skor som blir mina vän­ner, mina med­ar­be­ta­re i Guds sto­ra ut­veck­lings­pro­jekt. Det har gjort att jag bland an­nat mött ett or­ga­ni­sa­to­risk sy­stem geni, vars hjälp va­rit för­ut­sätt­ning­en för pro­jek­tet kring nykul­tur.com. Där vi ska­pat en platt­form som nu ser­var ett hund­ra­tal, men som har till­växt po­ten­ti­al, tek­nisk sett för att kun­na växa och ser­va mil­li­o­ner. Där det nu ska­pas da­ta­sy­stem som omöj­lig­gör över­vak­ning och kon­troll, och vars syf­te det är att fram­tvinga de­mo­kra­ti. Sy­stem som vill föra ut den de­mo­kra­tis­ka pro­ces­sen till fol­ket, bara de har en da­tor och en in­ter­netupp­kopp­ling.

Claus Möl­ler