Få ämnen väcker sån hetsig debatt och osämja som religion och politik. Då samtalen, diskussionerna och all retorik i regel bär på en dold agenda - att övertyga människor om förträffligheten i de egna partiska perspektiven. Ett verkligt övergripande, andligt eller vetenskapligt perspektiv saknas. När ord sen inte räcker sker där ibland påtryckningar med pengar, vapen och krig. Vår historia är full av exempel på det ovannämnda.

Historiskt sett så frigjorde kungar, aristokrati och handelsmän politiken från religionernas påbud. De ville inte styras av påvliga och prästerliga dekret. Och i vårt västerländska samhälle förs nu en sekulär politik, som ett resultat av denna historiska process, där det religiösa blivit en privatsak. Vilket är bra, då de som vill förena religion och politik i regel har en slagsida åt fanatism. Exemplen på detta ser vi på många håll i världen, kristna abortmotståndare som i handling blir okristliga. Islamister som vill införa sharia lagar. Ortodoxa judar, kristna, hinduer osv. som vill påtvinga andra sin agenda. Men det innebär inte att religion och politik för alltid kommer att se ut som de nu gör, och att där inte finns nya och annorlunda infallsvinklar till ämnet.

Min vän Sichendra Bista, menar att religion är långsiktig politik och politik är kortsiktig religion. Martinus ser politik som omdanad religiositet och begreppet politik som uttryck för kampen mellan Gamla testamentets och Nya testamentets två olika ideologier, mellan det första testamentets oinskränkta herrefolksmoral, egendomsrätt och utsugningsrätt gentemot nästan, och det andra testamentets upplösning av denna moral, till förmån för skapandet av ett skydd för nästan och omgivningen genom nästakärlekslagen. Politik är kampen mellan själviskheten och osjälviskheten. Alla som kämpar för en social förändring av samhället är alltså politiker.

Martinus ger med sitt författarskap en helt ny syn på evolutionen. Där han kopplar ihop den personliga erfarenhetsskapelsen med den fysiska biologiska utvecklingen vi lärt känna via vetenskapen och som nu blivit en självklar del i all biologiundervisning. Martinus hävdar att hela vår kända evolution är organisk till sin natur och en del i ett kretslopp som sträcker sig oändligt ner i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos. Där vi nu utvecklingsmässigt befinner oss i ett evolutionärt övergångsstadie från djurriket, där livsprincipen är att makt är rätt, där den starke, listige och sluge dikterar villkoren, mot ”det riktiga människoriket” som bland annat Jesus talade om som sitt rike. ”Ett rike som inte var av denna värld”, men som nu håller på att ta form inför våra ögon.

I denna vår utveckling har vi blivit guidade genom religionernas ideal, som upp genom århundraden, för att inte säga årtusenden successivt har förändrat vår syn på livet och medmänniskorna i en humanistisk riktning. Enligt Martinus förebådar processen ett nytt gigantiskt steg i evolutionen. En process där våra politiska ideal, vad antingen de heter demokrati, kommunism eller diktatur hela tiden förändras till form och innehåll, för att vi förändras som människor.

Om denna långsiktiga politiska process skriver Martinus bland annat, att Nya testamentets evangelium utgör den rena kommunismen. Och då detta evangelium har varit statsreligion under århundraden, är det inte så egendomligt att den ”kristna” civilisationen har denna mängd av sociala brytningar som vi känner till som politik. Martinus ser också Jesus av Nasaret, upphovet till Nya testamentets kärnidéer som världens största och första ”kommunist”.

Det gör att vi kommer in på en helt ny och annorlunda syn på vad kommunism egentligen är. Där kommunism blir en naturprincip, som när den fungerar som den skall blir av organisk natur. Där vår kropp är ett exempel på detta – att allt samverkar för helhetens bästa. När ett sådant organiskt samarbete fungerar upplever vi hälsa och välbefinnande. När det inte fungerar upplever vi det som sjukdom, smärta och lidande. Samma sak är applicerbart på samhällskroppen.

Begreppet demokrati och kommunism kan också ses som två sidor av ett mynt, som hänger ihop. Där Martinus skriver att, En ”demokrati” som inte är ”kommunistisk” är inte någon ”demokrati”, liksom en ”kommunism” som inte är ”demokratisk” inte är någon verklig ”kommunism”.

I vår kultur av idag dyrkar vi döden, materien, Vi dansar globalt kring ”guldkalven” precis som Moses folk i Sinaiöknen gjorde. Alla regeringar, all politik, alla samhällsförhållanden, all status, ära och anseende, levnadsstandard, civilisation osv. är idag uteslutande en fråga om pengar. Pengar har här blivit till det farligaste vapen vi har och Martinus beskriver vår kultur av idag som en bankkontokultur.

När det sen kommer till frågan om pengar och demokrati, blir det nästan alltid praxis av dem som har kapital, att förespråka diktatur. Pengar är den osynliga makt som idag tvingar alla politiska system i alla länder, in under diktatur. Därför måste vår tids ekonomiska system ifrågasättas. Är tillväxt och vinsttänkandet den enda legala drivmotorn i vårt ekonomiska umgänge människor emellan?

Alla system som inte tjänar livet och människan måste förr eller senare gå under. Bara en politik som tjänar ”nästan” kan överleva. Samma sak gäller en ny religion. Den måste omfatta och tillfredsställa alla folkslag, alla människor, österns såväl som västerns alla erfarenheter och upplevelser. Den måste vara sanningen själv, den måste vara universell.

För alla människor är religiösa på ett eller annat sätt, men bara livet självt kan ligga till grund för en framtida religion.