När äm­net för en text av­hand­lar vår mänsk­li­ga sex­u­a­li­tet är det lätt att väc­ka för­do­mar, in­to­le­rans och ibland till och med hat. Det sam­ma gäl­ler äm­net re­li­gi­on. Att då skri­va om hur ens eget re­li­giö­sa liv går hand i hand med ens sex­liv är pro­vo­ce­ran­de. För vad folk inte för­står - tyc­ker de inte om! Trots det­ta väl­jer jag att vara öp­pen och del­vis blot­ta mig själv, för att med det­ta be­rät­ta lite av min histo­ria, mina er­fa­ren­he­ter, mitt sätt att tän­ka och för­hopp­nings­vis bi­dra till nya per­spek­tiv på ett kärt gam­malt ämne: sex.

Jag ser på mina sex­u­el­la re­la­tio­ner på sam­ma sätt som jag ser på Gud. Lika öp­pen, na­ken och in­ner­lig som jag är mot Gud, ”min när­mas­te re­la­tion”, öns­kar jag vara mot mina med­män­ni­skor. Av många skäl så vet jag att det­ta inte är möj­ligt. De fles­ta har inte ett inre ”brin­nan­de” guds­för­hål­lan­de. Det väc­ker dess­utom folks dju­pas­te inre räds­la och ång­est att leva så ”na­ket”. Att lyc­kas med det­ta konst­styc­ke krä­ver där­för stor män­ni­sko­kän­ne­dom och att lära sig att se – vem jag kan öpp­na mig in­för. Vem som tål det. Där­för är mitt re­la­tions­kon­cept inte lätt, då det jag sö­ker är min like, en själs­frän­de i or­dets dju­pas­ter in­ne­börd.

Är Claus då he­te­ro­sex­u­ell, bi­sex­u­ell el­ler ho­mo­sex­u­ell? Eti­kett­frå­gor jag brot­tats myc­ket med. För vad och vem är jag? Jag har ett ytt­re som är mas­kulint. Ser jag mig i spe­geln tve­kar jag inte om vil­ket kön jag till­hör, men mitt inre är mjukt, vill väl och är av fe­mi­nin na­tur som jag upp­le­ver det. Jag har upp­levt två spon­ta­na kun­da­li­nires­ning­ar, där en ener­gi gick upp ge­nom rygg­ra­den och upp i hu­vu­det. Jag har vak­nat många mor­nar ef­ter det­ta och känt mig som en kvin­na in­om­bords. Men ock­så in­sett fa­ror­na på min väg, in­sett min oför­måga och olämp­lig­het för tra­di­tio­nel­la för­hål­lan­de. In­sett att jag med ”fel” part­ner lätt skul­le kun­na bli en ”tof­fel” och för­står inom mig myc­ket väl den und­fal­len­het som skul­le kun­na leda en mot ett sa­do­ma­sochis­tiskt för­hål­lan­de - men stop­par mig själv, då ett så­dant för­hål­lan­de skul­le vara att gå emot det jag inom mig för­nim­mer som sant och dess­utom in­ne­bä­ra att jag ska­da­de mig själv. Vad är då Claus? Är han man el­ler kvin­na?

En sak är sä­kert, han är en män­ni­ska som brot­tas med sam­häl­lets och all­män­he­tens nor­mer och som inte hade kla­rat sig utan Mar­ti­nus hjälp? Frå­gor­na har följt mig hela mitt vux­na liv och re­dan i tju­go­års­ål­dern upp­lev­de jag att Mar­ti­nus er­bjöd mig en tred­je väg. En ny könstill­hö­rig­het som ba­se­ras på ett inre er­kän­nan­de av så­väl de mas­ku­li­na som fe­mi­ni­na prin­ci­per jag fann i mitt psy­ke. Jag vil­le och kun­de inte vara man, jag är inte kvin­na, men jag kän­ner mig som en män­ni­ska. Ett nytt kön hade upp­stått inom Claus. Med det­ta som grund kun­de jag få den rest av man­lig­het jag hade kvar att fun­ge­ra i mö­tet med kvin­nor som jag upp­skat­tar, men av helt ”fel” or­sa­ker, i det att jag kän­ner mig lika dem. Jag kun­de ock­så inom mig själv, i min fan­ta­si äls­ka med de män jag möte, där jag fö­re­ställ­de mig själv som den kvinn­ligt mot­ta­gan­de part­nern. Med Mar­ti­nus hjälp så för­står jag i dag lite av den ”sjä­lar­nas dans” som är för­ut­sätt­ning­en för den ut­veck­la­de män­ni­skans sex­u­a­li­tet. Att det mas­ku­li­na och fe­mi­ni­na i mig sam­ver­kar, at­tra­he­rar och sam­spe­lar med mot­sva­ran­de kraf­ter i en part­ner. Att lära sig den­na ”dans” är ut­ma­ning­en.

Hur han­te­rar Claus då sina re­la­tio­ner? Min in­ställ­ning är att jag stäl­ler mig öp­pen, ber till Gud och lå­ter Gud föra mig fram­åt. För Gud kän­ner Claus bätt­re än Claus kän­ner sig själv. Där­för så in­ser jag att bara Gud kan för­e­na mig med rätt part­ner. Men jag vill att de in­ti­ma re­la­tio­ner jag har, ska vara en åter­speg­ling av min re­la­tion till Gud. Och kon­cep­tet för en så­dan re­la­tion är en­kel: det som fun­ge­rar är av Gud. Ver­kar det kons­tigt – det är där­för som Claus nu­me­ra in­ser att han är que­er.