Föreställningen om en domedag, de yttersta tiderna, den sista stora striden, ragnarök finns i många varianter hos olika folk, nedtecknade i deras sägner, i deras religiösa traditioner. I judisk, kristen, muslimsk tradition finner vi detta. I vår fornnordiska gudalära likaså. Vi har profetior som omnämner dessa händelser. Vi har Jesus ord, Johannes uppenbarelsebok, Nostradamus profetior, Gamla testamentets profetior, där den stora slutstriden förläggs till ”harmageddon”. Maya kalendern diskuteras flitigt, osv. Men författaren Martinus syn på dessa frågeställningar finns inte med debatten, i diskussionerna och samtalen annat än hos en liten skara av människor. Ändå finns det här många nya infallsvinklar och en helt ny syn på vad denna ”domedag” betyder. Vilket syfte den har! Och framför allt vad som orsakar det globala krig som domedags berättelserna ytterst handlar om.

Martinus ser domedags berättelsen som något konkret, något som pågår här och nu. Där Martinus menar att föreställningen om en domedag, inte åsyftar en en specifik konkret dag, utan en tidsålder som han förlägger till det tjugonde och tjugoförsta århundradet. Det inledes med första världskriget och det pågår fortfarande. Dess syfte är att omskapa och omdana mänskligheten. Genom att kriget som idé och föreställning levs ut i sina yttersta konsekvenser, och att pacifism, en sann människokärlek och en ny global rättsordning skapas. Detta är vad ”domedagen” handlar om! En gammal världskultur lägger sig för att dö och en ny föds. Vad vi ser i det nu pågående världsdramat är ”födslovåndorna” för en ny sorts människor - en människa med intellekt, med humanism, med empati, med tolerans och med en ny förmåga till samarbete och kärlek, som ett resultat av allt det lidande de genomgått i sin ”domedagsprocess”. En process som sträcker sig över ett antal liv där livets smärta korrigerat generationers felsteg och misstag.

Dessa misstag består i att människor levt på lögner, gjort osanning till sitt varumärke och därigenom orsakat lidande för sina medmänniskor, sina omgivningar och för Gud. Likt djuret har människor kamouflerat sina egoistiska intentioner och idag upphöjt dem till officiell sanning på ett sådant sätt att profetian om antikrist genom detta gått i uppfyllelse. I vår tids ”vetenskapliga” syn på evolutionen, på växter, djur och människors utveckling, som är helt befriad från ”ett andligt utvecklingsperspektiv” ligger denna ”felsyn”. Vi har genom den allmänna skolundervisningen fått lära oss, att det är den starkes rätt som styr utvecklingen. Det har hänvisats till djurriket där lagen är - ”att äta eller ätas”. Detta har legitimerat egenintresset och upphöjt det till norm. Ett egenintresse som gäller för individen, likväl som för nationerna.

I gammaltestamentlig anda skapades världens rättsordning. Det råa barbariet och den öppna stölden förbjöds inom nationerna. I stället kamouflerades den som affär. Upp genom historien, in i vår tid utvecklades en bankkontokultur som idag gjort pengar till det farligaste vapen världen skådat. Tillsammans med staternas väpnade arméer håller det alla människor fängslade och i träldom. På våra universitet och Handels högskolor lärs denna falska handelsprincip ut. Den bjuder alla att försöka få så mycket som möjligt, för så lite som möjligt. Att tjäna pengar, genom att utnyttja andra människor. Genom vinst och räntor uppsamlas förmögenheter. Ära, makt och berömmelse väntar dem som lyckas! Förlorarna får gå under.

I religiös tradition skapades de första motkrafter till detta sätt att tänka, i tanken på att inte göra mot andra, vad du inte ville att de skulle göra mot dig. Den ”gyllene regeln”! Vars grund finns i alla våra världsreligioner. Nya testamentet skiljer sig markant mot det gamla, genom Jesus exempel, där han i allt vad han företog sig praktiserade en omtanke för sina medmänniskor. Han talade mot tanken på fiendskap och verkade för en förstående, förlåtande och kärleksfull syn på alla. Sanningen skulle göra oss fria, var budskapet. Ur Jesus exempel och i en nytestamentlig tradition växer sen den omtanke om människan fram som i vår tid har resulterat i staternas välfärdssamhälle. Det religiösa tankegodset blev till politik och politiska partier som på olika sätt kombinerar det nya- och gamlatestamenliga idéarvet i sina politiska partiprogram. Men att bedöma politik och politiska partier är inte lätt! Särskilt när det saknas en måttstock som kan sätta in deras idépolitiska mix i ett vetenskapligt utvecklingperspektiv.

Jag menar att Jesus och Martinus tillhandahåller ett sådant utvecklingsperspektiv, som gör att vi rätt kan bedöma detta. I Jesus historia om domedagen. Där fåren skiljes från getterna har vi en analys över vad som sker genom världens polarisering (läs Matt. 25, 31-46). Där det var den ena gruppens empatiska och humana inställning till sina medmänniskor som blev utslaggivande för deras framtida öde. Där ”getternas” öde, pga deras inställning till sina medmänniskor blev krigets dödsbringande helvetesmanifestation. Martinus menar att detta helvete alltid blir resultatet av våra misstag. Det gör helt enkelt ont att göra fel! På detta lär vi oss och utvecklas framåt.

I livets skola, där vi hela tiden ”äter av kunskapens träd, på gott och ont” lär vi oss konsekvenserna av vårt handlande. Vad vi sår får vi skörda! Men de orsakkedjor som ligger till grund för våra liv sträcker sig många liv och inkarnationer bakåt. På så sätt delar vi alla, både ”getternas” och ”fårens” öde. Lidandet är den faktor som över tid förändrar oss. Med lidandet utvecklas vår förmåga till inlevelse i andra som har det svårt. Kriget skapar på sikt pacifister - människor med en ingrod ickevålds inställning kontra sin omgivning. Därför förebådar ”domedagen”, detta globala krigs undergång.

Att detta krig blir av så dramatiska proportioner att nått liknande varken för eller senare har skådats säger sig själv. Den krigförande delen av mänskligheten kommer, enligt Martinus, att ställas inför en ”fiende” de helt enkelt inte kan besegra, i form av: vårt levande klot. Genom sin enorma dråpskapacitet får hon naturen till fiende. Likt en ”cancercell” blir hon bekämpad av livet och Gud själv.

Läxan blir att ingen i längden kan upprätta sitt liv genom disharmoni med livet självt. Med disharmonin kommer krig och sjukdom att bli vår lott. Inför dessa tillstånd är sanningen botemedlet. ”Domedagen” är således visdomens dag och när vi börjar se Guds organiska och levande natur i det liv vi har runt omkring oss påbörjar vi en andlig vandring i Jesus fotspår. Då börjar vi förstå att vi i bokstavlig mening är ett med Gud, att vi lever rör oss och är till i ett organiskt universum, att allt liv är besläktat. Och vi förstår Jesus ord från Matt. 25, 31-46 om “att vad helst vi gjort mot en av dessa våra minsta”, - har vi gjort mot vår himelske Fader.