Jag måste erkänna att jag inte är kristen, enligt kyrklig definition. Jag ser mig heller inte som troende och den kristna trosförklaring tycker jag inte om. Att Jesus skulle dött på korset för våra synders skull. Det är som jag ser det en hednisk rest från ett forntida sätt att tänka. Att Gud kräver offer och att man kan köpslå med Gud likaså. Det är en del av ett tankegods, vari man skapade Gud i sin egen avbild. Där ”han” var som en människa fast mäktigare. Konsekvensen av detta sätt att tänka blir att Gud framstår som en högst tvivelaktig figur. Ja, ganska pervers för att säga det rakt ut! För om ”han” är allvis, allvetande och allkärleksfull, så framstår hans skapelse som högst omoralisk sett ut i från de rättvisekrav nutidsmänniskan ställer.

Men jag tvivlar inte på Gud eller det levande liv jag bevittnar. Däremot ifrågasätter jag ofta de motiv som människor har för sina uttalande i frågan. Oavsett deras jordiska auktoritet, deras status som påve, präst eller professor. Där jag förbehåller mig rätten att tänka själv, att själv få pröva argumenten för och emot, att själv bilda mig en uppfattning i frågorna. Jag måste också erkänna att jag är religiös på mitt alldeles eget sätt. Att jag älskar personen Jesus och de innerliga gudsförhållande, som han ger uttryck för med orden ”min himmelske Fader” och det sätt han ser Gud i allt och alla. Det tilltalar mig, det inspirerar och jag vandrar gärna i Jesus fotspår.

Där finns dessutom som jag ser det ett intellektuellt förhållningssätt i Jesus framträdande. Han förstod, han förlät och han älskade sina medmänniskor. Han umgicks med alla sorters människor, hög som låg, syndare, tullindrivare och publikaner. Och hans inställning till sina medmänniskor var, att vad helst ni gör mot en av dessa mina minsta, det gör ni gentemot mig och Gud. Han talade emot tanken på fiendskap, mot tanken om hämnd och straff, och man kan därmed se Jesus liv och gärning som grunden i en förlåtelse kultur, en Kristuskultur som upp genom historien omformat vår civilisation. Där Jesus med sina liknelser la grunden till den omsorg om sjuka och nödställda som nu utgör fundamentet för vårt välfärdssamhälle, med dess sjukhus, skolor, äldreomsorg mm. Där berättelserna och predikningarna om Jesus liv och gärning genom århundradens och årtusendens gång konkretiserades till politiska visioner.

Därför kan vi inte skilja på religion och politik. De har samma källor. Vi måste också erkänna att vår kultur av idag, står under inflyttande av ett mycket äldre tankegods än det som förmedlas av Jesus genom Nya testamentet. Nämligen det Gamla testamentet som står i ett idémässigt motsatsförhållande till Nya testamentet. Där Moses samlade ett folk, byggde en nation med lag och rätt baserad på ett institutionaliserande av straff och hämndpåföljden, la Jesus grunden till en internationalism baserad på en verklig frihetlig människokärlek. Därför ser jag Jesus som en politiker, med en politik för världen på sin agenda. En politik som syftar till att lyfta människor ut ur deras mentala slavbundenhet. Att få dem att sluta med hat, hämnd och straff. Att utrota idén om fiendskap, att förlåta och ha överseende med människor. Att helt enkelt lära sig älska dem. I denna anda verkar som jag ser det även Buddha, Muhammed och många andra människor som gjort en liknande andlig resa och satt sin prägel på världskulturen. Och jag kan inte föreställa mig att Buddha, Jesus och Muhammed om de mötes skulle slås och vara oense, även om blinda anhängare till dessa gör så. Vad Buddha, Jesus och Muhammed gjorde med sina liv var att lägga grunden till en verklig mänsklig socialiseringsprocess.

Min syn på Gud är således inte transcendent. Jag förlägger inte Guds existens bortom världen, utan menar tvärtom att vi alla bokstavligen lever, rör oss och är till i Gud. Något annat än Gud har vi aldrig möt. Jag ser Gud som organisk i sin struktur. Att livet är uppbyggt enligt principen liv inuti liv, precis som vi är uppbyggda av organ, celler, molekyler, atomer osv neråt i mikrokosmos. På samma sätt ser jag människan som en hjärncell i vår levande planet, som i sin tur är en del av solsystemet som är en del av vintergatan osv fortsättande uppåt i makrokosmos. Där allt är levande - är delar av Gud. En sådan gudsbild är inte skapad i människans avbild. Den upphöjer ingen, har inga favoriter. Allt och alla är del där i. Med detta liv känner jag mig ett. Det är min kyrka, min moské. Där jag eftersträvar samma innerliga gudsförhållande som det Jesus hade. Där jag lever mitt liv i bön, meditation och i handling. Där det jag gör är min gudstjänst. Där jag ser mig som en andlig individualist med ett heligt förhållande till det liv jag lever, till Gud. Ett liv där jag upplever att jag vandrar sida vid sida med Gud. Där Gud är min lärare, min vän. Där jag med bön och meditation talar och lyssnar till Guds eller livets tal. Där jag tar mitt kors (min kropp) och följer Jesus.

Men jag har också Martinus och hans verk, Tredje testamentet att tacka för min andliga utbildning. För den helhetssyn som nu blivit min och som jag här skriver om. Där Tredje testamentet är den ”hjälparen – den heliga ande” som Jesus refererade till och som skulle förklara allt vad människorna den gången inte förstod. Denna hjälpare är inte en person, en människa - utan en kunskap som åter visar fram det som är verkligt heligt – det levande livet i oss alla. Bibeln som nu fått ett Tredje testamente är således att likna vid en trestegsraket i evolutionsprocessen, mot ett nytt rike som mer och mer blir av denna värld. Där det Gamla testamentet la grunden för vår väg ut ur djurriket. Där Nya testamentet visade den osjälviska kärleken som var Jesus andliga adelsmärke och där detta upp genom historien inspirerade och konkretiserades politiskt, i den omsorg som välfärdssamhället har omkring sina medborgare. Nu vetenskapligör Tredje testamentet dessa samband och visar dess överensstämmelse med livet. Läs Martinus verk, det kommer att revolutionera din syn på livet.

Religion är som jag ser det en viktig angelägenhet för människor. Men det religiösa livets frågor måste frigöras från suggestionens förblindande kraft. Det är allt för viktiga för att bara vara en fråga om tro. De utgör också en angelägenhet för den intellektuella och andligt sökande människan. Vilket jag hoppas, att jag här visat.