Martinus hävdar att det finns en andlig föräldraprincip i tillvaron, motsvarande den fysiska vi själva föds in i när vi reinkarnerar. En andlig föräldraprincip där våra äldre "bröder och systrar" hjälper oss mot en högre kultur och utveckling. Vi känner dessa hjälpare bakom namn som Muhammed, Kristus, Buddha, Konfucius, Moses, Krishna osv. Denna andliga föräldrar princip innebär att den starke hjälper den svage, den rike hjälper den fattige, den friske hjälper den sjuke, den kloke hjälper den mindre kloke, precis som föräldrar hjälper sina barn. På denna grund står all mänsklig kultur och våra stora världsreligioner har allihop stimulerat och vilat på detta kulturfundament.

I vår kristna kultur har Jesus ord och exempel, liknelserna om den barmhärtige samariten, kyrkornas predikningar under årtusenden omsatts i det välfärdssamhälle vi nu lever i. Där omsorgen för barn, sjuka, åldringar mm är resultatet av en politik vars inspiration har religiösa rötter. På samma sätt förhåller det sig med de övriga världsreligionerna och deras kulturavtryck. I Buddha ser vi en prins som växt upp i en rikemanstillvaro, som när han konfronteras med lidande, nöd och död, lämnar sitt privilegierade liv för att söka en större och högre mening med livet. På denna väg ställs han inför livets ytterligheter och upptäcker vad han kallade "den gyllene medelvägen". En insikt som leder honom mot ett andligt uppvaknande och en invigning, som sen gör honom till en lärare för alla vanliga, fattiga människor runt om kring. Han grundar skolor och världens första universitet, med en lära som ifrågasätter. Att godta dogmer med hänvisning till någon annans auktoritet såg Buddha som oskickligt och ogynnsamt, då det inte kunde leda en till upplysning, när man frånsa sig sitt personliga ansvar. Vägen framåt byggde på medlidande, meditation och ett handlande som befrämjade det mänskliga, det altruistiska, det kärleksfulla.

Hos Konfucius finner vi liknande tankegångar, där medlidandet också var det religiösa sökandets viktigaste syssla. Där han deklarerade att min väg har en tråd som löper rakt igenom allt. "Gör aldrig mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig." Att tillämpa denna gyllene regel "hela dagen, varje dag" skulle föra människorna till det tillstånd som Konfucius kallar "ren". Moses som lede det judiska folket ut ur fångenskapen i Egypten, hade på berget Sinai en gudsupplevelse, varefter en ängel talade till honom och de tio budorden synliggjordes. Tio budord som allihop är olika varianter på det femte budet, "Du skall icke dräpa", vilket blev grunden för det judiska folkets religiösa vandring. I detta folk födes Jesus som ytterligare skärpte kärleksbudet och med sina ord och sina exempel visade fram en Gud som han hade ett personligt förhållande till, som han refererade till som sin himmelske Fader. En relation formad av den invigning han genomgått, trettio år fyllda. Där det personliga förhållandet mellan Gud och nästan, i form av sina medmänniskor jämställdes. Där det du gör mot en av dessa dina medmänniskor, var det du gjorde gentemot Gud. Där vi som en konsekvens av detta skulle avskaffa föreställningen om en fiende och genom förlåtelse lyfta oss som människor. Och om man nu trotts allt hade en fiende - skulle be för vederbörande. Och Jesus levde som han lärde, i det att han även på korset, under de svårast tänkbara smärtor, förlät sina bödlar. På så sätt blev han den mänskliga historiens starkast lysande exempel på hur vi själva skall uppträda inför varandra. Om vi tar vårt kors (kropp) och följer honom.

Vad det gäller Muhammed så ser vi även här en man som i fyrtio års åldern har starka andliga upplevelser och uppenbarelser, där Koranen texter blir honom givna genom en ängel, med ett andligt budskap anpassat för de människor Muhammed och hans lära kommer i kontakt med. En lära där man underkastar sig Gud och eftersträvar ett rättskaffet liv. Islams utveckling blev en andlig impuls, en uppblomsting för vetenskap och kultur. Där vi står i stor skuld till den muslimska världen. Där mötet med muslimerna i Spanien inspirerade och igångsatte utvecklingen i Europa under renässansen, men där det också tände intoleransens låga. Där krig och maktkamp tog fram de absolut värsta sidorna i den mänskliga naturen. Och upp genom historien har detta krigiska beteende, ödelagt alla försök att bygga en verklig mänsklig kultur, där alla kan samexistera på en fredlig grund. Istället står vi nu inför den "domedagstid" som både de kristna och islamiska skrifterna omtalar. Där det är dags att inse det dåraktiga i att försöka förändra andra, att med svärd och rå makt omvända människor. Istället behövs det respekt för individen, att även på det religiösa området få lov att gå sin egen väg. Där den påverkan vi kan göra, ligger i det goda exemplet.

Martinus verkar i den traditionen. Här är det individens självständiga andliga skolning som står i fokus. Här finns ingen trosförklaring, inga gemensamma ritualer, ingen suggestion. Religionernas religion är det levande liv vi alla är födda till. Och överallt och i allt möter vi Gud. Någonting annat än Gud har vi aldrig upplevt. Med detta kommer samma insikt som Jesus delgav sin samtid, att allt vad jag gör mot en medmänniska gör jag mot Gud. All kamp jag för, för jag mot Gud. Är det någon som tror att det är Gud som går under i denna kamp?