Mar­ti­nus häv­dar att det finns en and­lig för­äld­ra­prin­cip i till­va­ron, mot­sva­ran­de den fy­sis­ka vi själ­va föds in i när vi re­in­kar­ne­rar. En and­lig för­äld­ra­prin­cip där våra äld­re "brö­der och syst­rar" hjäl­per oss mot en hög­re kul­tur och ut­veck­ling. Vi kän­ner des­sa hjäl­pa­re bakom namn som Mu­ham­med, Kristus, Budd­ha, Kon­fu­ci­us, Mo­ses, Krish­na osv. Den­na and­li­ga för­äld­rar prin­cip in­ne­bär att den star­ke hjäl­per den svage, den rike hjäl­per den fat­ti­ge, den fris­ke hjäl­per den sju­ke, den klo­ke hjäl­per den mind­re klo­ke, pre­cis som för­äld­rar hjäl­per sina barn. På den­na grund står all mänsk­lig kul­tur och våra sto­ra världs­re­li­gi­o­ner har al­li­hop sti­mu­le­rat och vi­lat på det­ta kul­tur­fun­da­ment.

I vår krist­na kul­tur har Je­sus ord och ex­em­pel, lik­nel­ser­na om den barm­här­ti­ge sa­ma­ri­ten, kyr­kor­nas pre­dik­ning­ar un­der år­tu­sen­den om­satts i det väl­färds­sam­häl­le vi nu le­ver i. Där om­sor­gen för barn, sju­ka, åld­ring­ar mm är re­sul­ta­tet av en po­li­tik vars in­spi­ra­tion har re­li­giö­sa röt­ter. På sam­ma sätt för­hål­ler det sig med de öv­ri­ga världs­re­li­gi­o­ner­na och de­ras kul­turav­tryck. I Budd­ha ser vi en prins som växt upp i en ri­ke­mans­till­va­ro, som när han kon­fron­te­ras med li­dan­de, nöd och död, läm­nar sitt pri­vi­le­gi­e­ra­de liv för att söka en stör­re och hög­re me­ning med li­vet. På den­na väg ställs han in­för li­vets yt­ter­lig­he­ter och upp­täc­ker vad han kal­la­de "den gyl­le­ne me­del­vä­gen". En in­sikt som le­der ho­nom mot ett and­ligt upp­vak­nan­de och en in­vig­ning, som sen gör ho­nom till en lä­ra­re för alla van­li­ga, fat­ti­ga män­ni­skor runt om kring. Han grun­dar sko­lor och värl­dens förs­ta uni­ver­si­tet, med en lära som ifrå­ga­sät­ter. Att god­ta dog­mer med hän­vis­ning till nå­gon an­nans auk­to­ri­tet såg Budd­ha som oskick­ligt och ogynn­samt, då det inte kun­de leda en till upp­lys­ning, när man från­sa sig sitt per­son­li­ga an­svar. Vägen fram­åt bygg­de på med­li­dan­de, me­di­ta­tion och ett hand­lan­de som be­främ­ja­de det mänsk­li­ga, det al­tru­is­tis­ka, det kär­leks­ful­la.

Hos Kon­fu­ci­us fin­ner vi lik­nan­de tan­ke­gång­ar, där med­li­dan­det ock­så var det re­li­giö­sa sö­kan­dets vik­ti­gas­te syss­la. Där han de­kla­re­ra­de att min väg har en tråd som lö­per rakt ige­nom allt. "Gör ald­rig mot and­ra vad du inte vill att de skall göra mot dig." Att tilläm­pa den­na gyl­le­ne re­gel "hela da­gen, var­je dag" skul­le föra män­ni­skor­na till det till­stånd som Kon­fu­ci­us kal­lar "ren". Mo­ses som lede det ju­dis­ka fol­ket ut ur fång­en­ska­pen i Egyp­ten, hade på ber­get Si­nai en gudsupp­le­vel­se, var­ef­ter en äng­el ta­la­de till ho­nom och de tio bud­or­den syn­lig­gjor­des. Tio bud­ord som al­li­hop är oli­ka va­ri­an­ter på det fem­te bu­det, "Du skall icke drä­pa", vil­ket blev grun­den för det ju­dis­ka fol­kets re­li­giö­sa vand­ring. I det­ta folk fö­des Je­sus som yt­ter­li­ga­re skärp­te kär­leks­bu­det och med sina ord och sina ex­em­pel vi­sa­de fram en Gud som han hade ett per­son­ligt för­hål­lan­de till, som han re­fe­re­ra­de till som sin him­mels­ke Fa­der. En re­la­tion for­mad av den in­vig­ning han ge­nom­gått, tret­tio år fyll­da. Där det per­son­li­ga för­hål­lan­det mel­lan Gud och näs­tan, i form av sina med­män­ni­skor jäm­ställ­des. Där det du gör mot en av des­sa dina med­män­ni­skor, var det du gjor­de gente­mot Gud. Där vi som en kon­se­kvens av det­ta skul­le av­skaf­fa fö­re­ställ­ning­en om en fi­en­de och ge­nom för­lå­tel­se lyf­ta oss som män­ni­skor. Och om man nu trotts allt hade en fi­en­de - skul­le be för ve­der­bö­ran­de. Och Je­sus lev­de som han lär­de, i det att han även på kor­set, un­der de svå­rast tänk­ba­ra smär­tor, för­lät sina böd­lar. På så sätt blev han den mänsk­li­ga histo­ri­ens star­kast ly­san­de ex­em­pel på hur vi själ­va skall upp­trä­da in­för varand­ra. Om vi tar vårt kors (kropp) och föl­jer ho­nom.

Vad det gäl­ler Mu­ham­med så ser vi även här en man som i fyr­tio års ål­dern har star­ka and­li­ga upp­le­vel­ser och up­pen­ba­rel­ser, där Ko­ra­nen tex­ter blir ho­nom giv­na ge­nom en äng­el, med ett and­ligt bud­skap an­pas­sat för de män­ni­skor Mu­ham­med och hans lära kom­mer i kon­takt med. En lära där man un­der­kas­tar sig Gud och ef­ter­strä­var ett rättskaf­fet liv. Islams ut­veck­ling blev en and­lig im­puls, en upp­blomsting för ve­ten­skap och kul­tur. Där vi står i stor skuld till den mus­lims­ka värl­den. Där mö­tet med mus­li­mer­na i Spa­ni­en in­spi­re­ra­de och igång­sat­te ut­veck­ling­en i Eu­ro­pa un­der re­näs­san­sen, men där det ock­så tän­de in­to­le­ran­sens låga. Där krig och makt­kamp tog fram de ab­so­lut värs­ta si­dor­na i den mänsk­li­ga na­tu­ren. Och upp ge­nom histo­ri­en har det­ta kri­gis­ka be­te­en­de, öde­lagt alla för­sök att byg­ga en verk­lig mänsk­lig kul­tur, där alla kan samex­i­ste­ra på en fred­lig grund. Istäl­let står vi nu in­för den "do­me­dags­tid" som både de krist­na och isla­mis­ka skrif­ter­na om­ta­lar. Där det är dags att inse det dår­ak­ti­ga i att för­sö­ka för­änd­ra and­ra, att med svärd och rå makt om­vän­da män­ni­skor. Istäl­let be­hövs det re­spekt för in­di­vi­den, att även på det re­li­giö­sa om­rå­det få lov att gå sin egen väg. Där den på­ver­kan vi kan göra, lig­ger i det goda ex­emp­let.

Mar­ti­nus ver­kar i den tra­di­tio­nen. Här är det in­di­vi­dens själv­stän­di­ga and­li­ga skol­ning som står i fo­kus. Här finns ing­en tros­för­kla­ring, inga ge­men­sam­ma ri­tu­a­ler, ing­en sug­ges­tion. Re­li­gi­o­ner­nas re­li­gi­on är det le­van­de liv vi alla är föd­da till. Och över­allt och i allt mö­ter vi Gud. Någon­ting an­nat än Gud har vi ald­rig upp­levt. Med det­ta kom­mer sam­ma in­sikt som Je­sus del­gav sin sam­tid, att allt vad jag gör mot en med­män­ni­ska gör jag mot Gud. All kamp jag för, för jag mot Gud. Är det nå­gon som tror att det är Gud som går un­der i den­na kamp?