Martinus syn på reinkarnation skiljer sig från den traditionella österländska själavandringslära, i så måtto att Martinus med sitt sätt att se på reinkarnation, förbinder individens personliga utveckling med det evolutionära och naturvetenskapliga betraktelsesättet. I Martinus huvudverk, Livets bok 1, kapitel 6, beskriver han hur den mentala utvecklingen från djur till människa, över många liv gått till. Hur varje levande varelse har omsatt sina erfarenheter i en psykisk/fysisk organisk process och via årmiljoners utveckling byggt de kroppsliga och själsliga funktioner, varigenom vi idag upplever livet.
Vi kan på så sätt se den fysiska världen som livets livmoderzon, där livet eller Gud inblåser sin ande i alla levande väsen. Vi kan helt enkelt inte undgå att lära och växa i kraft av våra gjorda erfarenheter. Vi äter alla av kunskapens träd på gott och ont. Likaså framhåller Martinus att där inte finns något i tillvaron som kan betraktas varande en rak linje, med en absolut början och ett absolut slut. All fysisk och psykisk skapelse går i kretslopp. Där det är den psykiska världens koppling till den fysiska, som vi till dags dato inte helt förstått. Ett område som tidigare var religionernas område, men som Martinus med sitt andligt vetenskapliga verk kartlägger.
Martinus visar hur elektricitet är andens eller psykets ytterhölje, men att vi känner elektricitetens inner sida som tankar. Tankar som vi kan mäta som elektricitet och där Martinus när det kommer till mikro och makrokosmisk elektricitet, visar hur våra organ, celler, molekyler, atomer osv i mikrokosmos är precis lika levande som vi och också uppvisar tankeliv och medvetande, och där vår planet gör det samma. Planetens tankeliv utnyttjar vi dessutom som den ström som vi driver så mycket av samhällets alla funktioner med.
Vårt tankeliv är dessutom underkastad en evolutionär process och där de humana religionerna genom årtusenden omformat detta tankeliv i en altruistisk riktning. Vårt psyke rymmer i olika kvalitativa konstellationer de energiprocesser som vi i dagligt tal beskriver som instinkt, aggression, känsla, intelligens, intuition och minne. Psykiska energiprocesser som format växten, djuret och oss själva som människor. Där vårt tankeliv och framträdande som människa handlar om vilka mentala energier som kommer till uttryck genom vår uppträdande. Där de Bibliska texterna om Guds ande som svävade över vattnen, i den symboliska skapelseberättelsen förlagd till ”sju dagar” inte är fel, men i sagans form återberättar vad som skett över ett gigantiska tidspanorama. Där den psykiskt fysiska utvecklingsprocess som ovan återgetts är ett led i Guds plan för den sjätte dagen, uttryckt med orden: låt oss göra en människa i Guds avbild. Vilket handlar om att ur stoffet, materien skapa liv och medvetande.
En process som fortfarande pågår runt omkring oss och där Martinus framhåller att inga skapelseprocesser är färdiga förrän de nått sitt fullmogna stadium. Där vi har otaliga exempel på detta i naturens ekologiska system. Där ett äpple, för att ta ett exempel, måste genomgå många stadier för att bli fullmoget, hävdar Martinus att det samma gäller för människan, men att dessa stadier inte är överblickbara i ett ettlivsperspektiv. Där reinkarnation handlar om att förstå utvecklingens evolutionära kretslopp kopplat till den personliga erfarenhetsskapelsen i vardagen.
Med detta som grund kan man hävda att Martinus tar död på föreställningen om slump och tillfälligheter som styrande utvecklingen. Att idén om slump och tillfälligheter mer kan ses som vår bristande förståelse av naturens och livets ändamålsenlighet. Att vetenskapen av idag inte förstår att det är levande processer vi överallt bevittnar. Där man förlorat förmågan att se livet, och istället överallt hänvisar till ”döden” som svaret på livets gåta. En ”död” som inte existerar någon annan stans än i huvudet på människan. I form av ett illusorisk sätt att tänka.
Vi har således ögon att se med, men ser inte! Vi står inför ett fantastiskt underverk i naturen, med en skapelse som vida överskrider vad vi själva förmår skapa. Där naturen och livet är professorernas professor, doktorernas doktor, lärarnas lärare. Där de principer för att skapa och fysiskt manifestera något i vår värld, kräver idé, talang och förmåga omsatt i praxis, och som Martinus beskriver som utvecklingens A, B, C stadie. Vilket allt som allt visar hän till en skapare, en upphovsman. Där vi aldrig skulle drömma om att förklara en boks tillblivelse, med hänvisning till en explosion i ett tryckeri eller byggandet av ett hus, som resultatet av slump och tillfällighet, så gör vi detta när det gäller de mikro och makrokosmiska förhållanden vi bevittnar. För att vi helt enkelt inte kan överblicka de levande processer vi här står inför. På så sätt är den naivt troende, som hänvisar till Gud som skapelsens djupaste orsak, mer i kontakt med verkligheten än den icketroende materialisten.
Men Martinus visar fram en ny, tydlig och konkret gudssyn som en syntes mellan religion och vetenskap och en evig världsbild, som han hävdar till evig tid har existerat. Där det eviga och absoluta element i oss har fått bära namnet ”jag”. Där det är detta vårt eviga jags anknytning till alla våra inre organiska funktioner är resultatet av vår eviga anknytning till materien. Där allt liv inuti oss själva, i form av organ, celler molekyler, atomer osv visar vår eviga historia och livet utanför oss i form av planeter, solsystem, vintergator mm, visar oss vår eviga framtid. Där det evolutionskretslopp som Martinus visar fram, är att likna vid ett spiralkretslopp som sträcker sig genom ett levande kosmos, utan början och utan slut. Bildande förutsättningarna för förmågan att uppleva livet. Med organiska ”byggklossar” för skapandet av en kropp att uppleva livet genom och en plats att uppleva det i. Vilket allt som allt gör livet till det äventyr det är, vilande i ett organiskt kommunistiskt samarbete. Något den verkligt intellektuelle och vise livssökaren kan börja se.