Att vara sann mot sig själv och förstå sin djupaste natur, att verkligen försöka känna sig själv är inte lätt - då vi föds in i en värld fylld av stereotyper. Vi får oss itutade hur vi skall vara, hur en man eller kvinna skall bete sig och vi tvingas reflektera en hel del omkring hur dessa arketyper stämmer in på oss själva. Vi får vidare lära oss vad som är rätt och fel, normalt och onormalt, sunt och sjukt, eller lär känna den allmänna meningen. Får oss itutade det som är norm och här är det lätt att gå vilse, inte tycka att man passar in och ibland nästan undra om man är abnorm.

Att bygga upp ett sunt och gott självförtroende i en kaotiska värld av andras meningar och tyckande är näst intill den svåraste utmaning vi kan ställas inför. Själv hade jag inte klarat det utan Martinus. För med Martinus hjälp inledde jag ett djuppsykologiskt studium av mig själv och fick därmed hjälp att förstå världen och livet. Få perspektiv och struktur och påbörja en meditativ och upplysande vandring som jag här vill berätta om.

Som alternativ till en värld där allt var baserat på slump och tillfälligheter, och som jag inte kunde förlika mig med och där behovet att se mening och sammanhang ifrågasattes fördes jag in i Martinus värld där allt var levande, från det mikro- till de makrokosmiska perspektiven. Där allt liv var beroende av varandra och sammanlänkat genom en psykisk struktur som var gemensam för hela skapelsen. Där Gud var något konkret och allestädes närvarande i alla människors liv, i så måtto att vi alla bokstavligen lever rör oss och är till i Gud. Frågan var finns Gud besvarades med: att vi har aldrig upplevt något annat. Att se Gud kräver bara att vi öppnar våra sinnen och verkligen ser, det levande livet runt omkring oss. Ett liv vi alla har en relation till, och där denna relation djupast sett utgör vår relation till Gud. Där det djupast sett bara existerar Gud och jag, upplevt som mitt ”jags” möte med ”det som är” utanför mig själv och som även inkluderar min kropp.

Vad Martinus också uppmanande en till, var att meditera över detta ”jag”. När vi gör så ställs vi inför en faktor i livet olikt allt annat. Något som inte rör sig, som inte förändras. Något som upplever rörelse, men som inte själv ändrar ”form”. Något som är absolut i förhållande till allt annat som är relativt. Något höjt över tid och rum. Något som är evigt och oförstörbart. Den faktor inom oss som gör oss levande och som Martinus benämner X1. Detta ”jag” har en skapar- och upplevelseförmåga som via en hel rad principer får möjlighet att manifestera sig och där Martinus listar 63 livssubstanser inom det som han kallar X2. Vilket allt som allt möjliggör X3, vår skapade värld. Men där Martinus också framhåller att det bara är i analysens form vi kan separera den enhet som gör oss och Gud levande.

Det Sokrates, en gammal grekisk filosof, beskrev som grottan där en man var fastbunden och bara kunde se och följa skuggspelet från grottans öppning, på väggen framför sig och där Sokrates hänvisade till det verkliga scenariot i grottöppningen som något bara filosofen kunde förstå, gör Martinus samma liknelse om än med sina tecknade symboler. Som psykolog, filosof och andlig forskare kan vi med hjälp av dessa själv göra samma resa inåt och skåda de bärande livsprinciper som här ligger till grund för vår existens.

Likaså visar Martinus hur de inre mentala energier som vi till vardags omtalar som instinkt, aggression, känsla, intelligens, intuition och minne är organiserat på ett särskilt sätt och samspelar i olika konstellationer. Hur instinkt är den dominerande energin i växtriket, aggressionen eller den dräpande energin dominerar djurriket och hur känsloenergin är under framväxt hos människan och börjar bära ett nytt steg i evolutionsprocessen, tillsammans med intelligens, en begynnande intuition och ett degenererande minne. Där det är kombinationen av dessa energitillstånd som ger och gör en kvalitativ skillnad. Där våra globala problem kan beskrivas som ett resultat av en kombination av instinkt, aggression och intelligens utan känsla. Där intelligensen vuxit som ett resultat av kampen för tillvaron och känslorna som ett resultat av smärta och lidande.

På detta sätt beskriver Martinus en mental evolutionär process som han hävdar att vi alla är delaktiga i. En process som utspelar sig eller utsträcker sig över många liv och där livets reinkarnationsprocess för oss framåt och uppåt mot ständigt högre utvecklingssteg. Där vi fysiskt kan följa evolutionsprocessen genom fossiler, så kan vi psykiskt göra det samma inom oss själva.

Den fysiska världen kan sålunda betraktas som livets livmoderzon. En zon där medvetandet utvecklas. Eller som Bibeln uttrycker det, där Guds ande inblåses i allt levande genom den skapelse eller utvecklingsprocess vi nu kan se och börja följa. På så sätt står dagens människa inför unika möjligheter, i det att hon själv kan börja ta aktiv del i sin egen mentala förvandling. Börja leva upp till den fulla mänskliga potential som hon redan rymmer. Bli lyhörd inför sitt eget inre mentala liv, börja ta sitt mänskliga samvete på allvar och vara sann mot det känsloliv hon rymmer. Börja samarbeta med Gud.

I denna utvecklingsprocess finns det enligt Martinus en sorts styr och regleringsfunktion som är av sexuell natur och i vilket hela det sexuella förvandlingsspelet som vi kan betrakta i samhället, är en del av. Martinus beskriver vad han själv kallar för en polförvandlingsprocess av sexuell karaktär, som den styrande faktorn bakom evolutionsprocessen. Där han beskriver en förvandling från dubbelpolighet över enpolighet, tillbaka till dubbelpolighet, och som överensstämmer med Bibelns symboliska skapelseberättelse i historien om Adam och Eva. Där Adam som var sovande och allena symboliserar växtrikets tvåkönade tillstånd och där Evas skapelse motsvarar den successiva uppspaltningen i två könstillstånd, där de maskulina och feminina principerna separeras och där detta sätter i gång den utvecklingsprocess som vi känner under namnet ”kampen för tillvaron” och som motsvarar ”syndafallet” i de Bibliska texterna. Där denna kamp är grundat i den könsuppdelning vi här har beskrivet, så menar Martinus att där nu sker en återgång till en ny könsballans genom den känsloutveckling som lidandet och kampen för tillvaron för med sig. Där HBTQ-samhällets utveckling är resultatet av detta.

Det är denna nya ballans mellan de maskulina och feminina krafterna inom oss och ballansen mellan känsla och intelligens som föder fram den nya ”färdiga” människan ”skapad i Guds avbild” som inom sig har organiska förutsättningar för att älska allt och alla, likt Kristus. Där det är denna nya könsballans som föder fram intuitionen och med den förmågan att se Gud. I denna process befinner sig alla människor. I en del kan ett nytt könstillstånd börja skymta. På detta vilar världens hopp!