Jag var utbjuden på middag med mina kollegor och chef. De började samtala kring livsfrågor, då en yngre kollega till mig avlidit i cancer. Det väckte frågor och de började berätta hur de såg på livet och tillvaron. Själv deklarerade jag inför dem att jag inte trodde på döden och den raka linjen. Det väckte förvåning och ett intressant samtal tog sin början.
Jag hänvisade till naturen och livet. Var kan vi se en rak linje, med en absolut början och ett absolut slut. Ingenstans! Allt i naturen är kretslopp, så även den raka linjen. Den är bara del i ett kretslopp som är så gigantiskt att vi inte kan se det. Samma sak med döden. Att någonting, inklusive vårt eget liv, skulle ha en absolut början och ett absolut slut, är omöjligt. Vårt sätt att tänka är illusoriskt och grundar sig inte på något känt exempel från den värld, den natur, det liv som omger oss; slog jag fast.
Min chef tog aktivt del i samtalet som följde och deklarerade att något liknande hade han aldrig hört från den umgängeskrets han var van vid. Det inspirerade och gjorde kvällen annorlunda och oförglömlig. För mig var detta ju en lätt sak efter att ha umgåtts med Martinus författarskap i mer än trettio år. Men jag gav dem inte mina källor, mina referenser, då de ju inte var intresserade av dessa. Men däremot visade intresse för hur Claus såg på livet.
Och så är livet! Först med smärtan kommer frågorna. Varför är det så här? Vad är orsakerna till lidandet? Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Känner jag mig själv? Där det är okunnigheten omkring mitt eget liv och den bristande förståelse som jag har både för mig själv och mina medmänniskor som vållar problem, konflikt och ibland krigstillstånd.
Men att förstå sig själv är inte baserat på en kunskap om den fysiska världen. Det kräver en förståelse av vår egen inre psykiska natur. Något Martinus ger oss genom sin andligt vetenskapliga utforskning av våra tankar, psykiska strukturer och ”jag”. Här visar han hur våra tankar, känslor och föreställningar styrs av önskningar, begär och vilja. För att bakom dessa finna själva livet, vårt eviga oändliga jag. Något i oss som är absolut, oföränderligt och evigt. Som upplever och överlever allt, och växer i kraft av detta.
Denna vår inre tankevärlds yttersida utgörs av elektricitet. Våra tankar kan mätas som detta, men det gör oss inte klokare på dess inre natur. Därför kan den fysiska naturvetenskapen inte lösa livets gåta, som istället är av psykisk natur och som tidigare, var en fråga för religionen. Men religion kan heller inte existera fristående från världen och de fysiska naturlagarna. Mellan dessa två livsperspektiv behöver där byggas broar och det är vad Martinus gör med sitt livsverk Tredje testamentet.
Med hjälp av det kända bygger han broar mot det okända. Genom att skärskåda de principer som styr vår kända verklighet utsträcker han vår förståelse för våra vita fläckar på ”kartan”. Genom att hjälpa oss se tillvaron som en helhet får vi perspektiv på delarna, så vi inte förvirrar oss i detaljerna. Där Martinus visar hur de kosmiska principer som styr vår värld gör att vi förstår världen såväl i det lila som i det stora, genom att han anlägger ett mikro-, mellan- och makrokosmiskt perspektiv på livet. Där han visar att vi överallt står inför levande krafters spel och i detta möter den Gud som religionerna talat och undervisat om.
Där våra religiösa dogmer och facit varit tesen, där vår materialistiska och ateistiska vetenskapstro utgjort antitesen, framlägger Martinus en syntes i form av en psykisk och andligvetenskaplig evolutionslära som visar hur allt, hur varje erfarenhet vi gjort oss, hur övervinandet av smärta, lidande och allehanda besvärligheter fört oss framåt mot en medveten människotillvaro. Där han visar hur livet och därigenom Gud genom utvecklingen skapar människan i sin avbild. Inblåser livets ande i materiens mörka värld. Skapar ljus, medvetande, liv och ande överallt.
Genom utvecklingen från mineralvärlden, växtriket och djurriket sker den skapelse som Bibeln omnämner i symbolisk form i första Moseboken berättelse om Adam och Eva. Där Adam var sovande och allena, där Eva skapades och där det åts av kunskapens träd på gott och ont. Där vi i Adam har ett väsen i mineralriket, som via växtrikets könsspaltning till sist framträder som de djur och könsvarelser som via kampen för tillvaron till sist framträder som dagens människa. En miljonårig utvecklingsprocess som inte motsäger Bibelns skapelseberättelse om vi tolkar denna symboliskt och inte fastnar i bokstaven. Men där vissa Biblars berättelse om Evas död också stämmer in på det vi idag ser utvecklas som HBTQ-samhällets framväxt och motsvarar ett nytt tredje köns födelse och en förnyad sammansmältning av de maskulina och feminina könstillstånden.
Således inget nytt under solen, annat än att vi lärt känna oss själva. Och som Oraklet i Delphi deklarerade i den Grekiska mytologin; Känn dig själv – (och du känner världen!)