Något är fel...

+2 röster

I näs­tan alla dis­kus­sio­ner som star­tas är hu­vud­stånd­punk­ten; att någon­ting är fel. Sam­ta­let är igång, ar­gu­men­ten stap­las på varand­ra. Med el­digt och pas­sio­ne­rat tal lis­ta felen, to­kig­he­ter­na, det dår­ak­ti­ga i män­ni­skors han­del och van­del.

Att häv­da mot­sat­sen är en nästin­till hopp­lös idé. Att häv­da att alla män­ni­skor gör så gott de kan, ut­i­från sina för­ut­sätt­ning­ar vin­ner man inga po­äng på. Att vi­da­re ar­gu­men­te­ra för att alla män­ni­skor står på top­pen, på höj­den av sin ut­veck­ling och hand­lar ut­i­från sina för­må­gor och er­fa­ren­he­ter och i si­tu­a­tio­nen inte kan pre­ste­ra bätt­re - bi­ter inte på många. Skul­le man dess­utom, det­ta ta­get i be­trakt­ning, häv­da; att det egent­li­gen inte ex­i­ste­rar någ­ra ”fel”, läg­rar sig en tyst­nad över för­sam­ling­en.

Bätt­re att vara tyst, även om ens ”bro­der” an­kla­gar en för att vara aso­ci­al.

jan 6, 2012 i Religion, psykologi, livsåskådningar
claus
jan 6, 2012
Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

6 Kommentarer

0 röster

Bätt­re att vara tyst, ja! - men så lätt att fal­la till­ba­ka i sina se­dan länge väl upp­tram­pa­de tan­ke­spår.

Det gäl­ler att ta sig i kra­gen och få in en och an­nan po­si­tiv hän­del­se man läst/​hört el­ler själv upp­levt. Nå­gon­stans run­tom­kring oss på­går ju kär­leks­ful­la hand­ling­ar hela ti­den an­nars hade klo­tet kol­lap­sat för län­ge­se­dan.

I det­ta fo­rum kan vi kanske skri­va/​läsa om den liv­gi­van­de enr­gin som om­ger oss. Den and­ra är ju mitt i sina döds­ryck­ning­ar...

Vad vet jag, vad vet jag.

jan 12, 2012
Gun M-L
jan 12, 2012
0 röster

Hej, Gun!

Det jag skrev un­der ru­bri­ken; Nå­got är fel... in­träf­fa­de för mig un­der ju­len hos min fa­milj. Jag lys­na­de och var tyst då jag inte kän­de nå­gon lust till att del­ta i sam­ta­let ifrå­ga. Men det föd­de ju re­flek­tio­nen i frå­ga och när jag fem­ton till tju­go mi­nu­ter se­na­re drog mig un­dan för att i stäl­let skri­va för det­ta fo­rum, blev jag på­hop­pad av min bror, som inte tyck­te om mitt be­te­en­de. Men som tur är vi­lar jag så myc­ket i mig själv att jag inte bryr mig och tar till mig av såna kom­men­ta­rer. De speg­lar ju inte mig och man kan ju inte fram­tvinga nå­got an­nat än dres­syr, vil­ket jag inte går in för.

Men det får en ock­så att inse att man le­ver med två sor­ters fa­mil­je­för­hål­lan­den. Män­ni­skor vi är knut­na till av fa­mil­je­band och åter and­ra som vi kom­mer nära för att vi de­lar in­tres­sen, idéer och and­lig våg­längd. Där jag på ing­et sätt fö­ring­ar det först­näm­da, men le­ver för det sist­näm­da.

Sen är det gi­vet att uppö­van­de av tal­lang tar tid och vi får ha tå­la­mod och över­se­en­de både med oss själ­va och and­ra.

Med var­ma häls­ning­ar från Claus

jan 15, 2012
claus
jan 15, 2012
0 röster

Hej, Claus!

Fint be­skri­vet om att vi le­ver med två sor­ters fa­mil­je­för­hål­lan­den.

Du skrev: "De speg­lar ju inte mig...". Kan du ut­veck­la det­ta? Jag tän­ker mig att allt vi mö­ter en speg­ling av vårt inre?

Ha-en fin-dag-häls­ning/​Gun

 

 

 

jan 17, 2012
Gun M-L
jan 17, 2012
0 röster

Hej, Gun!

Min förs­ta tan­ke när nå­gon sä­ger nåt om mig, är ju gi­vet­vis; om där lig­ger nå­gon san­ning i det sag­da. Men döm­mer nå­gon mig, men­nar jag att det­ta mer speg­lar per­so­nen själv. I lin­je med vad Je­sus sagt; Att med den dom vi döm­mer and­ra med, döm­mer vi oss själ­va. Det vill säga att via "speg­ling­en" i vår näs­ta ser vi oss själ­va. Där­för döm­mer inte den vise, han be­döm­mer.

Un­ge­fär så, tän­ker Claus

jan 17, 2012
claus
jan 17, 2012
0 röster

Hej, Claus!

Bra det­ta med att den vise bedömer och inte dömer. Det ska jag ha med mig som verk­tyg när jag är på väg att döma nå­gon på grund av min egen in­to­le­rans.

En vän till mig för­kla­ra­de, på sam­ma sätt, att man inte be­hö­ver vara bestämmande men man kan tillå­ta sig att vara bestämd. Jag minns att det blev en här­lig AHA-käns­la för mig och kon­ten­tan blev att det gjor­de det be­tyd­ligt lät­ta­re för mig att sät­ta de grän­ser jag be­höv­de för att få till­räck­ligt med livs­ut­rym­me för min ut­veck­ling.

Jag kanske inte grep­par det­ta med speg­ling­ar ännu. Tän­ker: det jag tillå­ter mig göra/​tän­ka om and­ra det kom­mer till­baks till mig tills jag fat­tat ga­lop­pen. Vill jag att min om­giv­ning ska vara tillå­tan­de och för­stå­ende finns det ing­en an­nan väg dit än att själv leva upp till de öns­ke­må­len.

Upp­le­ver att jag själv skul­le ha svårt att av­gö­ra hos vem ”felet” lig­ger. Jag fö­re­drag att tän­ka: Tack för att du påmin­de mig om vad jag be­hö­ver be­ar­be­ta hos mig själv.

För­står ock­så att vi vand­rar oli­ka väger fram ge­nom vår ut­veck­ling och att alla vägar når sam­ma ge­men­sam­ma mål. Allt ÄR verk­li­gen gott!

Tack för att du har lyss­nat och de­lat med dig av din er­fa­ren­hets­bild/​Gun

jan 21, 2012
Gun M-L
jan 21, 2012
0 röster

Hej, Gun!

Såg inte ditt sista in­lägg för­än nu och vill bara kom­men­te­ra det med att som jag ser det föl­jer alla män­ni­skor sin na­tur, har sitt sätt att vara och ing­et är "fel" i ab­so­lu­ta ter­mer. Alla gör så gott de kan ut­i­från sina för­ut­sätt­ning­ar. Med den för­stå­el­sen kom­mer to­le­ran­sen och kär­le­ken till näs­tan. Inte så att man äls­kar allt "ont" el­ler obe­hag­ligt som and­ra gör. men man lär sig skil­ja på sak och per­son. Lär sig äls­ka den sva­ga, omog­na män­ni­skan bakom hand­ling­en, och kom­mer där­i­ge­nom sin egen in­to­le­rans till livs.

Nå­got som bara kan ske ge­nom att vi får per­spek­tiv på ting­en, på män­ni­skors han­daln­de, på de­ras sätt att in­te­ra­ge­ra med varand­ra. Och likt Je­sus på kor­set får vi då kon­sta­te­ra att för­lå­tel­se är den enda vägen, då män­ni­skor gör illa i oför­stånd och där­med inte vet vad det är de gör.

Claus

feb 1, 2012
claus
feb 1, 2012