Den skola jag gick i på sextio och sjuttiotalet var en skola utan en beskyddande vuxenvärld. Där jag genomlevde hela min skolgång som ett mobbingoffer. Mina nio år i skolan var ett helvete med fysisk och psykisk mobbing som jag inte kunde värja mig emot och jag avskydde att gå till skolan. Därför lärde jag mig att göra mig själv så tyst och osynlig som jag bara kunde, i förhoppningen att slippa bli slagen och trakasserad. Jag resignerade inför tyranniet i skolan!
Hemifrån var man bekymrad, men min far kunde inte förstå sin mes till son, slagskämpe, egen företagare och familjeförsörjare som han var. Min mor var blyg, kunde inte språket, då vi flyttat hit från Danmark, när jag var två. Så jag vände skolan ryggen och flydde paradoxalt nog in i böckernas värld. Läste ibland en bok om dagen, ungdomsböcker, sagor, äventyr blev min själs räddning. H.C. Andersen och min farfars gamla Tarzanböcker, var mina favoriter.
Med skolan gick det allt sämre. Jag ignorerade den, läste aldrig läxor och blev mer och mer apatiskt frånvarande på lektionerna. I sjuan och åttan vägrade jag göra mina prov, skrev under dem med mitt namn och lämnade in dem blanka. Noll rätt! Mina lärare skakade på huvudet, Claus, Claus...
Men vändningen, min räddning, kom till mig som trettonåring, då jag började jobba helger och lov, med en vän och granne till mina föräldrar, som var Murare och drev sin egen lilla byggfirma. Här möte jag för första gången uppskattning, fick beröm och började tjäna mina egna pengar. Jag körde och bar fram mursten och blandade bruk. Slet från morgon till kväll och somnade gott på kvällarna. Men jag älskade att var där. Sen dess har jag arbetat, nästan hela mitt liv i byggbranschen, först som Murare och sedan som Kakelsättare.
Jag fick körkort, bil och lägenhet som artonåring och mitt liv tog en ny vändning. Efter avtjänad militärtjänstgöring, vilken jag fann dum och meningslös började jag söka mitt sanna jag. Gick med i åttiotalets fredsrörelse och började läsa litteratur som ifrågasatte meningen med krig, militarism, kamp och konkurrens, vilket så småningom ledde mig in på Martinus litteratur. Där jag läste mig igenom verket, femtio, sextio sidor om dagen. Det förändrade mig, jag blev vegetarian och en inre själslig förvandling tog sin början.
Plötsligt kunde jag se att jag inte var tokig och abnorm, bara för att jag var annorlunda. Jag lärde att acceptera och gilla mig själv, fick perspektiv på det inre känsloliv som jag tidigare inte förstod. Insåg att jag var som jag var och det var resultatet av Guds eller livets prägling av mig och att det var eftersträvansvärt att erkänna sig själv, som den man är. Att bejaka det mjuka, det vänliga, det feminina i en, även om man är född man.
Orsaken till att skolan blev som den blev, inser jag nu som vuxen, var att jag var allt för mjuk och därigenom blev ett tacksamt mobbingoffer. Där min mor har berättat: hur jag redan som sex, sjuåring gav uttryck för ”att jag vill inte slås”. Med Martinus tankar i mitt vuxna bagage, ser jag nu hur denna pacifistiska läggning går många liv tillbaka och hur jag som pojke, betedde mig som flickor gör. Där jag som treåring, inför min brors födelse, för första gången fick välja fritt i leksaksbutiken och kom ut med en docka. Där jag blev retad i skolan med ord som: det är bara tjejer och Claus som gråter, och där jag som sagt osynliggjorde mig själv. Att min uppväxt blev som den blev, ser jag också idag som resultatet av en polförvandlingsprocess som sträcker sig några liv bakåt. Där lidandet har gröpt ur däggdjursmannen i en och öppnat upp en för finare och finare nyanser av livet.
Jag fick också upp ögonen för att jag inom mig själv rymde förmågan att kunna förstå och förlåta, ja till och med älska mina mobbare. Då de ju inte visste vad det var de gjorde! Och bakom dem såg jag gud! Att de var Guds egen undervisning av mig! Att kunna se, Guds skapande hand mitt i domedagens helvetesmanifestation är för mig livskonsten. Jag lärde mig genom livets hårda skola att skilja på sak och person. Jag älskar inte lidandet, det obehagliga i tillvaron och jag är inte likgiltig inför människors problem, deras sorger och bekymmer. Jag intar på inget sätt, en "allt är mycket gott" attityd. Ja, jag tycker till och med en sådan attityd lutar åt ett religiöst förhållningssätt gentemot Martinus analyser.
För mig är livet inte antingen eller, svart - vitt, hat eller kärlek eller ens en fråga om att älska alla villkorslöst. Jag tycker givetvis mycket mer om ros än jag tycker om ris, men mitt liv står och faller inte med detta. Att vi alla får lov att vara precis så som vi är, är för mig självklart! Analyserna hjälper mig ju att förstå att alla gör så gott de kan. Ja, jag kan inte tänka mig ett bättre fundament för tolerans och förståelse.
Det Martinus gett mig är ett evighetsperspektiv på tillvaron. Konsten för mig är att blanda det eviga och det timliga på ett sådant sätt att jag förstår mig själv och det liv jag lever. Med hjälp av dessa två perspektiv kan jag se livets och Guds kärleksfulla undervisning av mig. För mig är Tredje testamentets kärleksanalyser ett stöd för den humanism och kärlek jag redan äger och det hjälper mig att stabilisera mitt sinne.
Vad det gäller min egen situation, så inser jag idag att mobbingen har gjort mig stark. Så stark att jag vågar gå min egen väg om det krävs. Vad som också räddade mig var att jag aldrig försökte förtränga lidandet, utan i vuxen ålder överkom det. I dag ser jag dessa erfarenheter som det som formade mig, byggde min karaktär - och jag är inte missnöjd med resultatet. Den stora skillnaden är att jag nu är vuxen och idag kan gå min egen väg, välja mitt eget umgänge, har vänner som jag är på våglängd med. Som barn hade jag inte den möjligheten.
Vad jag också inser är att i bland forcerar Gud fram vår utveckling, genom att vi får möta primitiva, krigiska och intoleranta människor. Då lidande forcerar vår utveckling. Frågan blir ju då vad vi skall göra med dessa asociala människor. Att vi ibland måste markera oss och sätta gränser för dem är självklart. Men frågan är om vi kan tacka Gud för det obehagliga vi fick möta och ta till oss det, som Guds undervisning av oss. Som vuxen har jag också varit igenom en lång och besvärlig period, med allvarliga sömnproblem som under tolv års tid plågat mig, undervisat mig och tvingat mig till, att ”naket” skärskåda mig själv och mitt psyke. Som tvingade mig att söka hjälp och vid två tillfällen få en längre tids sjukskrivning. Där jag åt mig igenom läkarnas mediciner och sömntabletter, utan någon långsiktig bot och där jag till sist bestämde mig för att utan dessa mediciner rida ut stormen, genom att lita på mina egna inre känslor och intuition. Där jag vid två tillfällen spontant upplevde, vad man i österlandet kallar kundaliniresningar, där en värme gick upp genom ryggraden, upp i huvudet och sedan stilla la sig till ro. Där jag i efterdyningarna av dessa upplevelser, kunde vakna en del mornar och känna mig som en kvinna inombords. Processer som jag idag inser öppnade upp min motsatta pol och nu gjort mig till en viss grad, dubbelpolig - homosexuell eller vad ni vill kalla det.
Än så länge är jag kanske inte där; där det goda jag vill - det gör jag. Även om jag närmar mig detta ideal mer och mer. Jag har för egen del, nästan aldrig känt att jag tillhör någon flock. I mitt fall beror det på att Gud kastade ut mig ur den redan på lågstadiet, där livet sedan dess har varit en ensam vandring med Gud som sällskap. Det har gjort mig till en iakttagare av flocken och dess beteende. Lösningen för mig, är att som andlig individualist älska människor. Knyta till mig likasinnade. För jag inser att lika barn leka bäst! Men detta är den vuxna människans privilegium.