Den sko­la jag gick i på sex­tio och sjut­ti­o­ta­let var en sko­la utan en be­skyd­dan­de vux­en­värld. Där jag ge­nom­lev­de hela min skol­gång som ett mob­bingof­fer. Mina nio år i sko­lan var ett hel­ve­te med fy­sisk och psy­kisk mob­bing som jag inte kun­de vär­ja mig emot och jag av­skyd­de att gå till sko­lan. Där­för lär­de jag mig att göra mig själv så tyst och osyn­lig som jag bara kun­de, i för­hopp­ning­en att slip­pa bli sla­gen och tra­kas­se­rad. Jag re­sig­ne­ra­de in­för ty­ran­ni­et i sko­lan!

Hem­i­från var man be­kym­rad, men min far kun­de inte för­stå sin mes till son, slags­käm­pe, egen fö­re­ta­ga­re och fa­mil­je­för­sör­ja­re som han var. Min mor var blyg, kun­de inte språ­ket, då vi flyt­tat hit från Dan­mark, när jag var två. Så jag vän­de sko­lan ryg­gen och flyd­de pa­ra­dox­alt nog in i böc­ker­nas värld. Läs­te ibland en bok om da­gen, ung­doms­böc­ker, sa­gor, även­tyr blev min själs rädd­ning. H.C. An­der­sen och min far­fars gam­la Tar­zan­böc­ker, var mina fa­vo­ri­ter.

Med sko­lan gick det allt säm­re. Jag ig­no­re­ra­de den, läs­te ald­rig läx­or och blev mer och mer apa­tiskt från­va­ran­de på lek­tio­ner­na. I sju­an och åt­tan väg­ra­de jag göra mina prov, skrev un­der dem med mitt namn och läm­na­de in dem blan­ka. Noll rätt! Mina lä­ra­re ska­ka­de på hu­vu­det, Claus, Claus...

Men vänd­ning­en, min rädd­ning, kom till mig som tret­ton­å­ring, då jag bör­ja­de job­ba hel­ger och lov, med en vän och gran­ne till mina för­äld­rar, som var Mu­ra­re och drev sin egen lil­la bygg­fir­ma. Här möte jag för förs­ta gång­en upp­skatt­ning, fick be­röm och bör­ja­de tjä­na mina egna peng­ar. Jag kör­de och bar fram mursten och blan­da­de bruk. Slet från mor­gon till kväll och som­na­de gott på kväl­lar­na. Men jag äls­ka­de att var där. Sen dess har jag ar­be­tat, näs­tan hela mitt liv i bygg­bran­schen, först som Mu­ra­re och se­dan som Ka­kel­sät­ta­re.

Jag fick kör­kort, bil och lä­gen­het som ar­ton­å­ring och mitt liv tog en ny vänd­ning. Ef­ter av­tjä­nad mi­li­tär­tjänst­gö­ring, vil­ken jag fann dum och me­nings­lös bör­ja­de jag söka mitt san­na jag. Gick med i åt­ti­o­ta­lets freds­rö­rel­se och bör­ja­de läsa lit­te­ra­tur som ifrå­ga­sat­te me­ning­en med krig, mi­li­ta­rism, kamp och kon­kur­rens, vil­ket så små­ning­om led­de mig in på Mar­ti­nus lit­te­ra­tur. Där jag läs­te mig ige­nom ver­ket, fem­tio, sex­tio si­dor om da­gen. Det för­änd­ra­de mig, jag blev ve­ge­ta­ri­an och en inre själs­lig för­vand­ling tog sin bör­jan.

Plöts­ligt kun­de jag se att jag inte var to­kig och ab­norm, bara för att jag var an­norlun­da. Jag lär­de att ac­cep­te­ra och gil­la mig själv, fick per­spek­tiv på det inre käns­lo­liv som jag ti­di­ga­re inte för­stod. In­såg att jag var som jag var och det var re­sul­ta­tet av Guds el­ler li­vets präg­ling av mig och att det var ef­ter­strä­vans­värt att er­kän­na sig själv, som den man är. Att be­ja­ka det mju­ka, det vän­li­ga, det fe­mi­ni­na i en, även om man är född man.

Or­sa­ken till att sko­lan blev som den blev, in­ser jag nu som vux­en, var att jag var allt för mjuk och där­i­ge­nom blev ett tack­samt mob­bingof­fer. Där min mor har be­rät­tat: hur jag re­dan som sex, sju­å­ring gav ut­tryck för ”att jag vill inte slås”. Med Mar­ti­nus tan­kar i mitt vux­na ba­gage, ser jag nu hur den­na pa­ci­fis­tis­ka lägg­ning går många liv till­ba­ka och hur jag som poj­ke, be­ted­de mig som flic­kor gör. Där jag som treå­ring, in­för min brors fö­del­se, för förs­ta gång­en fick väl­ja fritt i lek­saks­bu­ti­ken och kom ut med en doc­ka. Där jag blev re­tad i sko­lan med ord som: det är bara tje­jer och Claus som grå­ter, och där jag som sagt osyn­lig­gjor­de mig själv. Att min upp­växt blev som den blev, ser jag ock­så idag som re­sul­ta­tet av en pol­för­vand­lings­pro­cess som sträc­ker sig någ­ra liv bak­åt. Där li­dan­det har gröpt ur dägg­djurs­man­nen i en och öpp­nat upp en för fi­na­re och fi­na­re ny­an­ser av li­vet.

Jag fick ock­så upp ögo­nen för att jag inom mig själv rym­de för­må­gan att kun­na för­stå och för­lå­ta, ja till och med äls­ka mina mob­ba­re. Då de ju inte viss­te vad det var de gjor­de! Och bakom dem såg jag gud! Att de var Guds egen un­der­vis­ning av mig! Att kun­na se, Guds ska­pan­de hand mitt i do­me­da­gens hel­ve­tes­ma­ni­fes­ta­tion är för mig livs­kons­ten. Jag lär­de mig ge­nom li­vets hår­da sko­la att skil­ja på sak och per­son. Jag äls­kar inte li­dan­det, det obe­hag­li­ga i till­va­ron och jag är inte lik­gil­tig in­för män­ni­skors pro­blem, de­ras sor­ger och be­kym­mer. Jag in­tar på ing­et sätt, en "allt är myc­ket gott" at­ti­tyd. Ja, jag tyc­ker till och med en så­dan at­ti­tyd lu­tar åt ett re­li­giöst för­håll­nings­sätt gente­mot Mar­ti­nus ana­ly­ser.

För mig är li­vet inte an­ting­en el­ler, svart - vitt, hat el­ler kär­lek el­ler ens en frå­ga om att äls­ka alla vill­kors­löst. Jag tyc­ker gi­vet­vis myc­ket mer om ros än jag tyc­ker om ris, men mitt liv står och fal­ler inte med det­ta. Att vi alla får lov att vara pre­cis så som vi är, är för mig själv­klart! Ana­ly­ser­na hjäl­per mig ju att för­stå att alla gör så gott de kan. Ja, jag kan inte tän­ka mig ett bätt­re fun­da­ment för to­le­rans och för­stå­el­se.

Det Mar­ti­nus gett mig är ett evig­hets­per­spek­tiv på till­va­ron. Kons­ten för mig är att blan­da det evi­ga och det tim­li­ga på ett så­dant sätt att jag för­står mig själv och det liv jag le­ver. Med hjälp av des­sa två per­spek­tiv kan jag se li­vets och Guds kär­leks­ful­la un­der­vis­ning av mig. För mig är Tred­je tes­ta­men­tets kär­lek­sa­na­ly­ser ett stöd för den hu­ma­nism och kär­lek jag re­dan äger och det hjäl­per mig att sta­bi­li­se­ra mitt sin­ne.

Vad det gäl­ler min egen si­tu­a­tion, så in­ser jag idag att mob­bing­en har gjort mig stark. Så stark att jag vå­gar gå min egen väg om det krävs. Vad som ock­så räd­da­de mig var att jag ald­rig för­sök­te för­tränga li­dan­det, utan i vux­en ål­der över­kom det. I dag ser jag des­sa er­fa­ren­he­ter som det som for­ma­de mig, bygg­de min ka­rak­tär - och jag är inte miss­nöjd med re­sul­ta­tet. Den sto­ra skill­na­den är att jag nu är vux­en och idag kan gå min egen väg, väl­ja mitt eget um­gänge, har vän­ner som jag är på våg­längd med. Som barn hade jag inte den möj­lig­he­ten.

Vad jag ock­så in­ser är att i bland for­ce­rar Gud fram vår ut­veck­ling, ge­nom att vi får möta pri­mi­ti­va, kri­gis­ka och in­to­le­ran­ta män­ni­skor. Då li­dan­de for­ce­rar vår ut­veck­ling. Frå­gan blir ju då vad vi skall göra med des­sa aso­ci­a­la män­ni­skor. Att vi ibland mås­te mar­ke­ra oss och sät­ta grän­ser för dem är själv­klart. Men frå­gan är om vi kan tac­ka Gud för det obe­hag­li­ga vi fick möta och ta till oss det, som Guds un­der­vis­ning av oss. Som vux­en har jag ock­så va­rit ige­nom en lång och be­svär­lig pe­ri­od, med all­var­li­ga sömn­pro­blem som un­der tolv års tid plå­gat mig, un­der­vi­sat mig och tving­at mig till, att ”na­ket” skär­skå­da mig själv och mitt psy­ke. Som tving­a­de mig att söka hjälp och vid två till­fäl­len få en läng­re tids sjuk­skriv­ning. Där jag åt mig ige­nom lä­kar­nas me­di­ci­ner och sömn­tablet­ter, utan nå­gon lång­sik­tig bot och där jag till sist be­stäm­de mig för att utan des­sa me­di­ci­ner rida ut stor­men, ge­nom att lita på mina egna inre käns­lor och in­tui­tion. Där jag vid två till­fäl­len spon­tant upp­lev­de, vad man i ös­ter­lan­det kal­lar kun­da­li­nires­ning­ar, där en vär­me gick upp ge­nom rygg­ra­den, upp i hu­vu­det och se­dan stil­la la sig till ro. Där jag i ef­ter­dy­ning­ar­na av des­sa upp­le­vel­ser, kun­de vak­na en del mor­nar och kän­na mig som en kvin­na in­om­bords. Pro­ces­ser som jag idag in­ser öpp­na­de upp min mot­sat­ta pol och nu gjort mig till en viss grad, dub­bel­po­lig - ho­mo­sex­u­ell el­ler vad ni vill kal­la det.

Än så länge är jag kanske inte där; där det goda jag vill - det gör jag. Även om jag när­mar mig det­ta ide­al mer och mer. Jag har för egen del, näs­tan ald­rig känt att jag till­hör nå­gon flock. I mitt fall be­ror det på att Gud kas­ta­de ut mig ur den re­dan på låg­sta­di­et, där li­vet se­dan dess har va­rit en en­sam vand­ring med Gud som säll­skap. Det har gjort mig till en iakt­ta­ga­re av floc­ken och dess be­te­en­de. Lös­ning­en för mig, är att som and­lig in­di­vi­du­a­list äls­ka män­ni­skor. Kny­ta till mig li­ka­sin­na­de. För jag in­ser att lika barn leka bäst! Men det­ta är den vux­na män­ni­skans pri­vi­le­gi­um.