Guds kommunism

0 röster

Be­trak­tar vi li­vet som ett um­gänge med le­van­de kraf­ter och ser uni­ver­sum och Gud som or­ga­nisk i sin struk­tur, som liv in­u­ti liv. Or­ga­nis­mer, or­gan, cel­ler, mo­le­ky­ler, ato­mer osv, ner­åt i kos­mos. Vår pla­net, dess sol­sy­stem, vin­ter­ga­ta osv som le­van­de sy­stem in­u­ti le­van­de sy­stem. Där vi bok­stav­li­gen, le­ver, rör oss och är till i Gud, då är kom­mu­nism inte ett män­ni­sko­på­fund, utan en prin­cip ut­sprung­en ur li­vet självt. En prin­cip för sam­ar­be­te, en or­ga­nisk kom­mu­nism. En kom­mu­nism som möj­lig­gör för oss - att upp­le­va li­vet. En kom­mu­nism vi i vårt eget mänsk­li­ga sam­ar­be­te be­hö­ver ef­ter­lik­na.

Led­stjär­nan för en så­dan kom­mu­nism mås­te vara en sann män­ni­sko­kär­lek. Ge­nom att ut­veck­la kär­le­ken till att om­fat­ta alla män­ni­skor och ge­nom en in­sikt om att våra sam­hälls­sy­stem enda le­gi­ti­mi­tet lig­ger i att tjä­na alla in­di­vi­der, så att des­sa får ut­veck­la sina kre­a­ti­va för­må­gor och ta­lang­er, kom­mer vi att ar­be­ta ef­ter de kom­mu­nis­tis­ka prin­ci­per som styr det le­van­de or­ga­nis­ka li­vet om­kring oss. En ut­veck­ling som går som en röd tråd ge­nom de sista tre tu­sen årens kul­tu­rel­la och re­li­giö­sa ut­veck­ling. Ge­nom Budd­has, Je­sus och Mu­hamme­ds livs­gär­ning­ar fick vi till stånd en so­ci­a­li­se­ring av vårt mel­lan­mänsk­li­ga um­gäng­es- och kul­tur­liv. Mar­ti­nus be­skri­ver även Je­sus som värl­dens förs­ta och störs­ta kom­mu­nist, vars prak­tis­ka lev­nad in­spi­re­ra­de de förs­ta krist­na till att leva i en ge­men­skaps­an­da där prin­ci­pen var; av var och en ef­ter för­må­ga, åt var och en ef­ter be­hov och som om­ta­las i Apost­lagär­ning­ar­na. När kris­ten­do­men ef­ter­hand upp­höj­des till stats­re­li­gi­on, för­svann den­na sam­hälls­ra­di­ka­lism och tog först i mo­dern tid ma­te­ri­ell form, med dik­ta­tur som me­del att nå en sam­hälls­mäs­sig för­änd­ring. En väg som i vår tid spe­lat full­stän­digt kon­kurs.

Och där det nu är tid för ka­pi­tal­dik­ta­tu­rens sam­man­brott och kol­laps. Där des­sa vår tids ”dra­kar” och mons­ter i form av stor­fö­re­tag och na­tio­ner kom­mer att stå an­sik­te med en ”fi­en­de” de inte kan be­seg­ra - i form av en kamp där mot­stån­da­ren är – vår le­van­de pla­nets be­käm­pan­de av den an­ti­kom­mu­nis­tis­ka, an­tikrist­na och drä­pan­de in­ställ­ning som i våra da­gar har ta­git sig glo­ba­la pro­por­tio­ner och där den­na vår sista ”do­me­dags­kamp” är för­ut­spåd i re­li­giös tra­di­tion från oli­ka de­lar av vår pla­net.

Grun­dat på in­stink­ter, in­tel­li­gens och en hi­e­rar­kisk makt­struk­tur är vi knut­na till det världs­dra­ma som nu på­går. En pro­cess som Mar­ti­nus be­skri­ver som en and­lig, evo­lu­tio­närt be­ting­ad ut­veck­lings­pro­cess. Där Mar­ti­nus ser do­me­da­gen som en tidse­pok, som sträc­ker sig över det tju­gon­de och tju­go­förs­ta år­hund­ra­det, vil­ket in­led­des med förs­ta världs­kri­get och fort­fa­ran­de på­går. En do­me­dags­tid där kon­se­kven­ser­na av vår ego­is­tis­ka na­tur av­slö­jar sig och där li­dan­de, nöd och död, fram­tving­ar en grund­läg­gan­de för­änd­ring i vårt sätt att um­gås som män­ni­skor. Där den­na do­me­dags­pro­cess fö­der fram en ny män­ni­ska, präg­lad av in­sikt, in­tel­lek­tu­a­li­tet, em­pa­ti och med för­må­ga till ett helt nytt sam­ar­be­te, män­ni­skor emel­lan.

En pro­cess som sym­bo­liskt be­skrivs i Bi­belns up­pen­ba­rel­se­bok och ännu tyd­li­ga­re i Mar­ti­nus verk, Tred­je tes­ta­men­tet, där li­dan­det är den fak­tor som över tid för­äd­lar män­ni­sko­sin­net. Fö­der fram en ny in­le­vel­se­för­må­ga och en ge­nu­in män­ni­sko­kär­lek. Ge­nom vår an­des ut­veck­ling får vi upp ögo­nen för att vi in­går i ett myc­ket stör­re ”fa­mil­je­skap” med allt le­van­de - med Gud själv.

Vad vi nu skall till att lära, är att del­ak­tig­gö­ra alla män­ni­skor i sam­hälls­byg­get och kom­ma de fat­ti­gas ut­an­för­skap till livs, ge­nom sam­ma in­sikt som Mar­ti­nus för­med­lar; att de­mo­kra­ti och kom­mu­nism hör ihop. Ge­nom att inse att en kom­mu­nism som inte är de­mo­kra­tisk, inte är kom­mu­nis­tisk och att en de­mo­kra­ti som inte är kom­mu­nis­tisk, inte är en de­mo­kra­ti. De­mo­kra­ti är att del­ak­tig­gö­ra alla män­ni­skor i det glo­ba­la sam­hälls­byg­get och fin­na struk­tu­rer som möj­lig­gör det­ta, från det lo­ka­la till det glo­ba­la sty­ret. Att vi får ett sy­stem för att få fram de bäst läm­pa­de till alla des­sa pos­ter och där prin­ci­pen för det­ta ”tjä­nan­de av fol­ket” är ide­ell och inte be­ting­ar fram­väx­ten av en ny härs­kan­de elit­klass, som le­ver av­skilt från van­ligt folk.

Där­för be­hövs det ock­så en ny eko­no­misk världs­ord­ning, där ing­en kan leva på att ut­nytt­ja and­ra. Nå­got som Mar­ti­nus skis­sar på när han fö­re­slår tid, som ny be­tal­nings­en­het för alla män­ni­skor. Där en va­ras pris sätts i se­kun­der, mi­nu­ter och tim­mar och be­ta­las med mot­sva­ran­de in­satts av in­di­vi­den. En eko­no­mi i bal­lans, där var­je vara el­ler tjänst in­går i ett noll­sum­me­spel, och där all vinst, re­sul­te­rar i en tids­re­du­ce­ring för alla som ar­be­tar. Så att eko­no­min fri­gör män­ni­skor och möj­lig­gör en livs­lång för­kov­ran i uppod­lan­de av ta­lang och fär­dig­het.

Ett så­dant sam­ar­bets­pro­jekt skis­se­rar Mar­ti­nus i sitt verk. Det in­spi­re­rar mig!

Läs mer

nov 5, 2011 i Ekonomi, politik, samhälle
claus
nov 5, 2011

Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

1 Kommentar

0 röster

För­fat­ta­ren Mar­ti­nus har ett myc­ket eget för att inte säga unikt sätt att be­trak­ta be­grepp som de­mo­kra­ti, kom­mu­nism och dik­ta­tur. Där han an­läg­ger ett evo­lu­tio­närt, and­ligt per­spek­tiv på be­grep­pen och kom­mer med kon­klu­sio­ner som för­vå­nar de fles­ta. En av des­sa är att han ser de­mo­kra­ti och kom­mu­nism som sy­no­ny­ma be­grepp och där Mar­ti­nus häv­dar att en kom­mu­nism som inte är de­mo­kra­tisk inte är en kom­mu­nism och en de­mo­kra­ti som inte är kom­mu­nis­tisk inte är en de­mo­kra­ti. Mar­ti­nus ser inte hel­ler kom­mu­nism som ett män­ni­sko­på­fund, utan häv­dar att kom­mu­nism är en na­tur­prin­cip, en or­ga­nisk kom­mu­nism. Där allt i till­va­ron in­går i sy­stem, där liv byg­ger liv.

De­mo­kra­ti och kom­mu­nism är allt­så för Mar­ti­nus iden­tis­ka be­grepp och han häv­dar att de är grun­da­de på det all­ra högs­ta re­li­giö­sa och po­li­tis­ka ide­al som över­hu­vud ta­git ex­i­ste­rar – näs­ta­kär­le­ken. Ett kär­lek­si­de­al som i vår väs­ter­länds­ka kul­tur har sin grund i Je­sus per­son och ord till fol­ket. Där Nya tes­ta­men­tets kär­nin­ne­håll är ett kom­mu­nis­mens evan­ge­li­um och här i väst­värl­den har va­rit stats­re­li­gi­on un­der år­hund­ra­den. Där re­li­gi­on ge­nom den hi­sto­ris­ka pro­ces­sen blev till po­li­tik. Det gör ock­så att Mar­ti­nus be­trak­tar Je­sus som värl­dens förs­ta och störs­ta kom­mu­nist, vil­ket in­spi­re­ra­de de förs­ta krist­na till att leva i en ge­men­sam­het­san­da där prin­ci­pen var, av var och en ef­ter för­må­ga, åt var och en ef­ter be­hov och som om­ta­las i Apost­lagär­ning­ar­na i Bi­belns tex­ter.

Men även Budd­has och Mu­hamme­ds gär­ning­ar kan ses som kom­mu­nis­tis­ka i det att de­ras fo­kus lig­ger på det ge­men­samt bäs­ta. Vi ser det­ta i Budd­has åt­ta­fal­di­ga väg, sym­bo­li­se­rat med ett hjul vars ek­rar pe­kar inåt mot det ge­men­sam­ma, mot vad Budd­his­ter kal­lar Sang­ha, det ge­men­sam­ma/​kol­lek­ti­va ele­ment som hål­ler sam­man den mänsk­li­ga ge­men­ska­pen. Hos Mu­ham­med fin­ner vi det i Islams upp­ma­ning till de tro­en­de att strä­va ef­ter ett rättskaf­fent liv, där det är en plikt att ska­pa ett rätt­vist sam­häl­le, där även de sva­gas­te och mest ut­sat­ta skall be­hand­las med störs­ta re­spekt. Un­der år­tu­sen­den har män­ni­skor gått in och ut ur tem­pel, kyr­kor, ka­te­dra­ler och mos­ké­er, guds­hus som va­rit fan­tas­tiskt ut­smyc­ka­de, utan att ana att man här be­fann sig i kom­mu­nis­tis­ka tem­pel och lyss­na­de till ord från värl­dens störs­ta kom­mu­nis­ter, re­pre­sen­tan­ter för en ge­men­sam­het­san­da, för kär­lek och kol­lek­tivt bro­der­skap.

Det Mar­ti­nus gör är att lyf­ta upp allt det­ta till en all­män­mänsk­lig prin­cip, som inte är bun­den till re­li­giös grupp­till­hö­rig­het, en­ligt gam­mal mo­dell. Där den de­mo­kra­tis­ka ut­veck­ling­en av sam­häl­let allt­så i verk­lig­he­ten är det sam­ma som en kom­mu­nis­tisk ut­veck­ling. En ut­veck­ling som idag bli­vit en glo­bal po­li­tisk pro­cess, där po­li­tik är kam­pen mel­lan själ­visk­het och osjäl­visk­het, är ut­tryck för kam­pen mel­lan ”Gam­la tes­ta­men­tets” och ”Nya tes­ta­men­tets” två oli­ka ide­o­lo­gi­er. Där GT, oin­skränk­ta ”her­re­folks­mo­ral”, egen­doms­rätt och ut­sug­nings­rätt gente­mot näs­tan står mot NT, upp­lös­ning av den­na mo­ral till för­mån för ska­pan­det av ett skydd för näs­tan och om­giv­ning­en ge­nom näs­ta­kär­leksla­gen.

En mo­ral, egen­doms och ut­sug­nings­rätt vi kän­ner till som po­li­tisk och eko­no­misk dik­ta­tur. En dik­ta­tur som har sin grund i de själv­be­va­rel­se­drif­ter och flock­ten­den­ser vi ser som det bä­ran­de fun­da­ment bakom djur och pri­mi­ti­va män­ni­skors ex­istens­vil­kor. Där kung­ar, kej­sa­re, fa­ra­o­ner från bör­jan var re­li­giö­sa flock­le­da­re och där na­tio­na­lism av Mar­ti­nus be­skrivs som floc­kens su­per­re­li­gi­o­si­tet. En in­stink­tiv ”re­li­gi­o­si­tet” som får in­di­vi­den att gå i dö­den för sin ”ut­vid­ga­de fa­mil­je­käns­la”.

Men dik­ta­tu­rens alla an­sik­ten är mång­fa­set­te­ra­de och får for­mer vi kän­ner till som Na­zism, Fa­scism, Kom­mu­nism, Ny­li­be­ra­lism. Där ny­li­be­ra­lism hyl­lar peng­ar­nas el­ler mark­na­dens dik­ta­tur. För en del är dik­ta­tur ett mål i sig själv, för and­ra ett me­del till makt el­ler ri­ke­dom och där Mar­ti­nus be­skri­ver vår mo­der­na kul­tur av idag, som en bank­kon­to­kul­tur, där peng­ar har ut­veck­lats till det far­li­gas­te va­pen värl­den av i dag har skå­dat.

Na­tio­na­lism är idag sta­ter­nas för­nä­mas­te ide­o­lo­gi. Den vi­lar på Gam­mal­tes­ta­ment­lig grund och går idag mot sin un­der­gång och kol­laps, då alla de pro­blem värl­den står in­för har bli­vit av in­ter­na­tio­nel­la for­mat. Där vår tids ut­ma­ning­ar inom mil­jö, eko­no­mi, mänsk­li­ga rät­tig­he­ter, fred och rätt­vi­sa inte kan lö­sas na­tio­nellt. Där Mar­ti­nus be­skri­ver vår tid, det tju­gon­de och tju­go­förs­ta år­hund­ra­det som en do­me­dag, där värl­den ge­nom den po­la­ri­se­ring vi blir vitt­ne till kan se Je­sus pro­fe­tia, från Matt.25:33, gå i upp­fyl­lel­se där få­ren och get­ter­na se­pa­re­ras. Där få­ren till­skrivs alla hu­ma­na vär­den och get­ter­na de in­hu­ma­na. Där det vi gjort för våra med­män­ni­skor, de hung­ri­ga, de hem­lö­sa, de sju­ka, de fängs­la­de, de men­lö­sa var det vi gjor­de mot Gud.

Till hjälp för att be­käm­pa dik­ta­tu­ren i alla dess for­mer, be­käm­pa en He­ro­des men­ta­li­tet, har alla män­ni­skor som kan lik­nas vid att vara kristus­barn fått be­sök av tre vise män. Tre re­pre­sen­tan­ter för en ge­men­sam kär­leks­mo­ral, för kom­mu­nism i dess bäs­ta for­mer. Tre vise män vars san­na kunga­vär­dig­het blev till ly­san­de ex­em­pel, som har in­spi­re­rat män­ni­skor ge­nom år­hund­ra­den, för att inte säga år­tu­sen­den. Och vil­ka dik­ta­to­rer har bli­vit ihåg­kom­na som vår pla­nets tre vise män, som Budd­ha, som Kristus, som Mu­ham­med.

Tred­je tes­ta­men­tet hjäl­per idag den män­ni­ska som är mo­gen för att ta näs­ta sto­ra steg i vår and­li­ga ut­veck­lings­fas, med en to­tal in­di­vi­du­a­li­se­ring av det re­li­giö­sa li­vet. Att åter igen kom­ma i kon­takt med kär­nan i vår pla­nets tre vise män re­li­giö­sa lä­ro­sat­ser på ett ännu hög­re plan, där Mar­ti­nus idag er­bju­der en and­lig hjälp med att för­stå hur de livs­kraf­ter som styr kos­mos fun­ge­rar och hur Gud or­ga­ni­se­rar li­vet självt.

Att gå i Budd­has, Je­sus, Mu­hamme­ds och Mar­ti­nus fot­spår, stäl­ler krav på oss. För det­ta att vara en de­mo­krat, hand­lar mer om att leva i ett re­spekt­fullt för­hål­lan­de till sina med­män­ni­skor, sin bro­der och sin sys­ter vars mänsk­li­ga plikt det är för oss att äls­ka, än det hand­lar om att rös­ta och utse ett par­la­ment och kan­di­da­ter som ska re­pre­sen­te­ra en i riks­dag, lands­ting och kom­mu­ner. Att vara de­mo­krat och män­ni­sko­vän hand­lar om att ac­cep­te­ra att vi alla är oli­ka, är in­di­vi­der med oli­ka ta­lang­er och för­må­gor. Där vi kan sät­ta press på oss själ­va, ha all värl­dens am­bi­tio­ner för egen del, men ald­rig får föra den­na press vi­da­re till våra med­män­ni­skor. För då går vi från att ha va­rit en vän och de­mo­krat, till att bli en dik­ta­tor som ma­ni­pu­le­rar, skäl­ler och inte alls upp­trä­der som en Budd­ha, en Kristus, en män­ni­sko­vän. En­dast det goda ex­emp­lets väg, är vägen fram­åt i kon­tak­ten med män­ni­skor man äls­kar.

Vägen till en sann kom­mu­nism är så­le­des som Mar­ti­nus skul­le säga det, ute­slu­tan­de ut­veck­ling, där kom­mu­nism inte är ett upp­dik­tat el­ler upp­fun­net po­li­tiskt sy­stem, men är ett ut­veck­lings­steg, i vil­ken näs­ta­kär­le­ken det vill här säga ge­men­ska­pen, kol­lek­ti­vi­te­ten el­ler käns­lan av sam­hö­rig­het är he­lig, är ett bud, ett livs­vill­kor.


 


 


 


 


 


 


 

Läs mer

maj 20, 2015
claus
maj 20, 2015