Tredje Testamentet handlar precis som Gamla och Nya testamentet om Gud. Men där bibeln vägledde människor genom ett gudomligt symbolspråk förenar Tredje Testamentet det med analysen, och vetenskapliggör därigenom religionernas innersta kärna – förståelsen av Gud, livet, kärleken och människan. Med Martinus bokverk, Tredje Testamentet, har bibelns Gamla och Nya testamente fått den fortsättning som Nya testamentet profeterade om. Genom Martinus huvudverk, Livets bok 1 -7, talar Gud nu till människorna om allt det som de tidigare inte kunde förstå.

Här möter vi Hjälparen, den heliga Ande om vilken Kristus sade ”--- och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hjälpare som för alltid skall vara hos eder; sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke”. (Joh. 14, 16-17) Läser vi bibelns skapelseberättelse talas det om sex symboliska dagar där allt blev skapat eller utvecklat som vår tid skulle ha beskrivit det. På den sjätte dagen sa Gud; ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”. En utvecklingsprocess som fortgår här och nu, idag inför våra ögon. Denna färdiga människa i Guds avbild är, enligt Martinus, den homosexuella kristusmänniskan.

Denna utvecklingsprocess är berättelsen om djurets förvandling till människa. Det är berättelsen om självbevarelsedrifternas, äktenskapets och heterosexualitetens degeneration och upplösning och en ny kärleks födelse, där människans sympatiska sinne utvecklas och till sist får de gamla familjemönstren att vittra sönder. Objektet för vår kärlek är nu inte längre en man eller kvinna utan vår nästa, människan bakom könet. Men ingen religion har som den kristna förföljt den homosexuella kärleken. I gammaltestamentlig anda förföljdes alla sexuella aktiviteter som inte hade fortplantningen till huvudsyfte och den yttersta synden låg i kärleken till det egna könet. Denna sågs som onaturlig och abnorm. Kärleken till ”nästan” både lovprisades och förföljdes. Kristendomen kom här till att leva i okunnighet om det sexuella fundament som är grunden för det mänskliga sympatiska sinnet, vår förmåga till allkärlek och sann humanism.

Tredje Testamentet visar att en modern syn på sexualitet och religionens symbolspråk kan förenas i en ny syntes, som avslöjar en utvecklingslinje i den sexuella mångfald vi ser växa fram. Läser vi bibeln symboliskt, som ett stycke psykologi, kan vi följa kärlekens utveckling. I Gamla testamentet möter vi Moses. Han var äktenskapsepokens stora profet. Något annat kunde han inte förstå. Äktenskapet beskyddades med dödsstraff. I Moses fotspår har sedan många stränga och oförstående människor vandrat och utövat sabotage mot Guds skapelse av människan till sin avbild. För att råda bot på dessa missförhållanden behövdes en helt ny och mer kärleksfull Gudsbild. Det blev Jesus mission att framlägga denna kärlekslära och vi fick Nya testamentet. Genom hans ord och exempel förändrades vår andliga kurs bort från tanken på straff och hämnd, mot kärlekens förstående och förlåtande inställning till medmänniskan. Men världen har ännu inte förstått Kristus. Många så kallade kristna sover på föreställningen om nåden och tron som vägen till frälsning och förstår inte att det är handlingen som räknas. Vill jag vara en människa, måste jag bete mig som en sån. Att följa Kristus väg är att ta sitt kors (vår kropp) och följa hans exempel.

Tredje Testamentet vänder sig idag till dem som inte kan tro, som inte låter sig suggereras, utan vill ha bevis, analys och vetenskap för att gå en andlig väg. Tredje Testamentet visar att Kristus väg leder mot ett nytt steg i evolutionen - det riktiga människoriket - ett rike som mer och mer blir av denna världen. Martinus beskriver människan av idag som ett kristusbarn, i vilket Gud inblåser livets ande genom ätandet av kunskapens träd på gott och ont. Genom erfarenheternas mödosamma väg, utvecklas vi mot en fullkomliggörelse som människa. Livet är en evig växelverkan med Gud, genom vår nästa – allt vad vi gör mot vår nästa gör vi mot Gud, och det vänder tillbaka till oss själva. Vad vi sår får vi skörda. Det vill säga att vårt öde är lagbundet och handlar om orsak och verkan. Genom det obehagliga i livet, genom lidandet, förvandlas och förädlas vi. Processen föder med tiden förmågan att känna medlidande. Vår inlevelseförmåga växer och hatet och kriget tar död på sig självt. Vår utveckling från djur till människa handlar om kärlekens växt och är en utveckling som sträcker sig över många liv.

Detta vårt eget inre kristusbarn har fått besök av tre vise män som kom med kostbara gåvor. Världsreligionernas skapare, Buddha, Kristus och Muhammed, var vår världs tre vise män. Med sina kärleksgåvor visade de mänskligheten nya andliga vägar att gå, och blev med sina liv inspirerande exempel. Tredje Testamentet visar att kärlek är förutsättningen, för att förstå och se världen och livet så som det verkligen är - att kärleken är en andlig, mental eller psykisk synförmåga och universums grundton.

I Gamla testamentets, första mosebok kan vi läsa om Adam och Evas skapelse. Det är en symbolisk beskrivning - av heterosexualitetens skapelse. Här berättas om den Adam, för vilken det icke var gott att vara allena. Adam föll i en djup sömn och ur hans inre skapades Eva. I denna Bibliska berättelse möter vi, enligt Martinus, den process som motsvarar växtvärldens tvåkönade tillstånd och dess förvandling mot det enkönade. Ett han- och honkönstillstånd, som når sin fulla utveckling i djurriket. Här har den dubbelkönade växten förvandlats till det enkönade djuret, och ”syndafallet”, ätandet av kunskapens träd på gott och ont har påbörjats. Detta ”syndafall” motsvarar vad vi idag skulle omtala som ”kampen för tillvaron” i djurriket. En kamp som i grunden är en könskamp, där det egna könet är ens rivaler. I parningsakten kan de två halvväsen känna sig hela och genom sin sexuella förening upplever de Guds andes närvaro, en glimt från det gamla paradiset. Till denna extas, till denna ljusupplevelse i livets dödsrike, är reinkarnation- och återfödelseprocessen kopplad.

Martinus beskriver djurens tillstånd som ett enpoligt tillstånd. I hanväsendet dominerar den maskulina sidan och i honväsendet den feminina. Via kampen för tillvaron, genom allt det obehagliga, genom vår smärta och vårt lidande, väcks den motsatta polen. Vår mänskliga utveckling innebär att kvinnans maskulina och mannens feminina pol vaknar till liv. Denna vår motsatta pol, det feminina i mannen och det maskulina i kvinnan, blir bärare av vårt intellekt och alla våra intressen utanför de rent äktenskapliga och familjära sfärerna. Mitt i denna process befinner sig den jordiska människan. Inom oss sker det en ”jungfrufödelse”. Ett kristusmedvetande väcks till liv. Ett nytt rike står för dörren. Om detta säger Jesus i Tomasevangeliet, stycke 22: ”När ni gör det som är två till ett, och när ni gör det inre likt det yttre och det yttre likt det inre och det övre likt det undre, och när ni gör det manliga och det kvinnliga till ett enda, så att det manliga inte är manligt och det kvinnliga inte är kvinnligt” – då skall ni gå in i (riket)”.