På frågan om andlighet och våld kan förenas, är mitt svar att våld leder till smärta och lidande, vilket i sin tur får det andliga att växa och utvecklas. Lidandet förvandlas över lång tid till medlidande. Vår inlevelseförmåga växer, och Martinus hävdar att det är denna faktor som till sist kommer att ta ”död” på kriget, på våldet och att pacifism, ytterst är resultatet av individens krigande genom många liv. Pacifisten är således, den största ”krigaren”, men han har krigat och upplevt konsekvenserna av detta, till den grad att han blivit trött på det, och numera inte förmår sig till det heller.

Vad Martinus visar genom sitt författarskap är att civilisation och kultur, lyfter människan bort från djurrikets naturlagar, där maktprincipen är ”den starkes rätt”. Där Darwin visade oss en utvecklingslinje, visar Martinus hur det är vi själva, som genom vår personliga utvecklings erfarenhetsskapelse, vandrar från liv till liv, genom reinkarnation på denna evolutionära väg. Där inte en endaste av våra erfarenheter går förlorad, då vi aldrig kan bli en erfarenhet fattigare.

Där Jesus med sin korsfästelse, död och återuppståndelse visade att anden i oss överlever allt, visar Martinus att det samma gäller alla människor utan undantag. Även den Norske ”mördaren” Anders kommer med tiden att bli en pacifistisk Jesuslik andlig varelse. Därför är det vår skyldighet, som förstår utvecklingens gång, att förlåta och be för honom. För i detta drama har ingen ”dött” och vad Anders gjort, är ytterst, att han skadat sig själv.

Ja, så ser mitt svar ut! Så tolkar jag andan hos Martinus. Men det finns kanske andra där ute, med andra infallsvinklar?

Hälsar Claus