På frågan om andlighet och våld kan
förenas, är mitt svar att våld leder till smärta och lidande,
vilket i sin tur får det andliga att växa och utvecklas. Lidandet
förvandlas över lång tid till medlidande. Vår inlevelseförmåga
växer, och Martinus hävdar att det är denna faktor som till sist
kommer att ta ”död” på kriget, på våldet och att pacifism,
ytterst är resultatet av individens krigande genom många liv.
Pacifisten är således, den största ”krigaren”, men han har
krigat och upplevt konsekvenserna av detta, till den grad att han
blivit trött på det, och numera inte förmår sig till det heller.
Vad Martinus visar genom sitt
författarskap är att civilisation och kultur, lyfter människan
bort från djurrikets naturlagar, där maktprincipen är ”den
starkes rätt”. Där Darwin visade oss en utvecklingslinje, visar
Martinus hur det är vi själva, som genom vår personliga
utvecklings erfarenhetsskapelse, vandrar från liv till liv, genom
reinkarnation på denna evolutionära väg. Där inte en endaste av
våra erfarenheter går förlorad, då vi aldrig kan bli en
erfarenhet fattigare.
Där Jesus med sin korsfästelse, död
och återuppståndelse visade att anden i oss överlever allt, visar
Martinus att det samma gäller alla människor utan undantag. Även
den Norske ”mördaren” Anders kommer med tiden att bli en
pacifistisk Jesuslik andlig varelse. Därför är det vår
skyldighet, som förstår utvecklingens gång, att förlåta och be
för honom. För i detta drama har ingen ”dött” och vad Anders
gjort, är ytterst, att han skadat sig själv.
Ja, så ser mitt svar ut! Så tolkar
jag andan hos Martinus. Men det finns kanske andra där ute, med
andra infallsvinklar?
Hälsar Claus
claus