Martinus visar i sitt stora bokverk, Tredje testamentet hur alla människor är religiösa, eller hur den religiösa principen är inbyggd i alla människor. Men för många människor, är denna sida av livet stympat, likt en planta vars bladverk är borttaget, men där rötterna ligger intakta, om än till största delen oanvända, representerande ett omedvetet medvetandelager hos individerna i fråga. Men vid fara för livet, när smärta och död hotar – ber vederbörande. Likaså åkallar många omedvetet Gud, när livet är som bäst på orgasmens höjder. Men i livets alla tillstånd mellan dessa toppar och dalar är de flesta moderna, av vår vetenskap skolade människor, obekväma med att åkalla Gud. Särskilt som de inte bekänner sig till någon religion, ser sig som ”troende” eller i övrigt är villiga att underställa sig suggestiva gruppkänslor, men vill ha en vetenskapliga förståelse för allt de ska gå in för. För dessa människor, skriver Martinus om bön.

Där Martinus i sitt huvudverk, Livet bok i sju delar, visar hur det liv vi alla står inför, består av levande krafter. Hur vårt eget liv rymmer ett levande mikrokosmos i form av organ, celler, molekyler osv. Och hur vår planet också är levande. Där principerna för att något ska betraktas som levande skär genom kosmos, från det lilla till det stora, från mikro- till makrokosmos. Där all vetenskap, djupast sett är naturkännedom, men där vår tids akademiska reduktionistiska betraktelsesätt av livet, ”avlivar” och ”dödar” människans levande förhållande till denna natur och därigenom ”dödar” en gudskommunikation som ingen människa i längden kan leva utan.

Börjar vi däremot, tvärtemot den akademiska traditionen, att sammanfoga all kunskap vi har och börjar lägga ett ”livspussel”, så möts religion och vetenskap. Martinus hjälper den moderna, andligt sökande människan med att se hur religioners religion är livet självt och hur ett religiöst liv kan lyftas från ett instinktivt, omedvetet ”trosstadie” till ett medvetet Gudssamtal, där Jesus livshistoria är ett strålande exempel på detta, liksom Martinus författarskap och andliga kosmiska analyser också framstår som ett exempel på hur en sådan fullt medveten gudskommunikation kan se ut.

För Martinus började detta på samma sätt som för Jesus, med en ”kosmisk”, andlig invigningsprocess, vid fyllda 30 år som han beskriver i Livets bok 1:21. ”Jag såg att jag var ett odödligt väsen och att alla andra väsen i tillvaron var eviga realiteter, vilka liksom jag själv hade en oändlig kedja av tidigare upplevda liv bakom sig, att vi alla utvecklats från låga, primitiva livsformer till vårt nuvarande stadium, att detta endast var ett tillfälligt led i denna utvecklingsskala och att vi sålunda alla var på väg framåt mot gigantiskt höga former av tillvaroplan i fjärran. Jag såg, att världsalltet utgjorde ett enda stort, levande väsen, i vilket alla andra väsen var för sig var organ, och att vi alla – människor, djur, växter och mineraler – utgjorde en enda familj, bildligt talat var av samma kött och blod. Jag såg lysande och strålande världar med oanade mänskligheter, mänskligheter med en moral och idealitet, som i fråga om gudomlig utveckling och harmoni med lagen för tillvaron och i förhållande till den allmängiltiga jordiska moralen kan liknas vid oasen i förhållande till öknen. Men jag såg också världar av långt lägre natur, världar i vilka barbariets välde är så starkt att de levande varelserna där måste dräpa för att leva, alltså världar där den högsta, bärande livsbetingelsen är identisk med högsta form för överträdelse av lagen för tillvaron, varigenom de blir till de främsta skådeplatserna för utveckling av sjukdom och nöd, elände, sorg och lidande – dvs. en kategori av planeter, som jordklotet ännu inte helt tagit avstånd från. Vidare såg jag, att mörkret eller det så kallade ”onda” i verkligheten är identiskt med individernas utveckling av de kvalifikationer, som är absolut nödvändiga för att livet i de högre världarna av dessa väsen senare skall kunna upplevas som lycka eller salighet. Och jag insåg därvid, att ”mörkret” i kosmisk mening är en lika stor välsignelse som ljuset och att allt från gudomlig synpunkt är mycket gott. Men jag kände också, att denna kunskap aldrig någonsin kunde upplevas eller framträda som sann verklighet för någon individ, förrän dess kärleksförmåga blivit så långt framskriden i sin utveckling, att individen endast kan vara god eller kärleksfull mot alla levande väsen och sålunda inte kan missbruka denna kunskap genom att utifrån densamma skapa sig försvar för egoistiska eller kärlekslösa handlingar. Jag kände alltså hela världsalltet genomströmmat av en oändlig kärlek och visdom. Vart jag än riktade min blick i ”mörkret”, blev det ljust. - Jag hade blivit min egen ljuskälla. Det kosmiska elddop jag genomgått och vars analys jag inte här skall gå in på hade alltså kvarlämnat det resultatet, att det hos mig uppstått helt nya fattningsgåvor eller egenskaper, som satte mig i stånd att – icke glimtvis men i ett permanent, vaket dagsmedvetande – skåda alla bakom den fysiska världen existerande, bärande, andliga krafter, osynliga orsaker, eviga världslagar, grundenergier och grundprinciper. Tillvarons mysterium var sålunda inte längre något mysterium för mig. Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i ”den gudomliga skapelseprincipen”.

Sedan ägnade Martinus 60 år åt att skriva ner sin syn på livet i form av holistiska analyser, med en mental energilära som hjälper oss att kartlägga vårt inre mentala psykiska liv lika klart som vetenskapen av idag har hjälpt oss kartlägga den yttre fysiska världen och de fysiska energitillstånden. Med dessa holistiska analyser lägger Martinus grunden till en andlig vetenskap, som kan börja utforska den strålformiga materiens kvalitativa tillstånd, som vi känner som tankar och känslor, och med detta utlägger han en kosmisk psykologi som det krävs både bön och meditation att efterkontollera och fullt ut förstå. Detta, då det är vår kropp, vår mentalitet eller psyke som blir ”kontrollinstrumentet” för att verifiera riktigheten i analyserna.

Bön och meditation är alltså våra kommunikationsredskap kontra det levande liv, vi nu börjar utforska. Där bönen när den blir en medveten kommunikation med livet och Gud, blir till en del av vårt samtal med Gud och där meditation på motsvarande sätt, blir vårt redskap för att avlyssna svaret på detta - livets tal. För att den vi talar med, lär vi känna. Vilket gäller våra medmänniskor, likväl som det gäller all forskning och meditation kring naturen och livet - och ska vi börja rannsaka Guds vägar så gäller det också att ta sig ur och komma bort från alla fördummande religiösa postulat som hindrar människor och individer, i religionernas namn, från att filosofera och forska i ämnet – Gud.

Martinus ”bild” av Gud är mycket konkret. Då Gud är synonymt med ett levande tänkande världsallt. Där vi bokstavligen, lever, rör oss och är till i Gud. Något annat än Gud har vi aldrig upplevt. Detta världsallt är ”byggt” enligt principen liv inuti liv. Från de mikro- till det makrokosmiska materieförhållanden. Materiens fyra energitillstånd går från fasta-, till flytande-, till gasformig- och till strålformig materia. Den strålformiga materien är en elektrisk värld som i sig själv, rymmer den andliga världen. Där vår tankevärld kan mättas som elektriska impulser, så behövs det en organism som ”kontrollinstrument”för att undersöka den elektriska världens insida. Ett ”instrument” som då kan lägga nya perspektiv på ett kosmiskt energitillstånd och kvalitativt dela upp dessa i sex grundenergier som vi till vardags omtalar som instinktsenergi, aggressions- eller tyngdenegi som Martinus kallar det, känsloenergi, intelligensenergi, intuionsenergi och minnesenergi, som tillsammans bygger livet i kraft av ett sjunde energitillstånd, som mer är summan av de övriga kraftcentra, villande i alla energiers totala motsats, som vi omtalar som de levande väsendens ”jag”. Ett ”jagelement” som är alla rörelsearters totala motsats, representerande den ”stillhet”, den absoluta (eviga) faktorn bakom en relativ och ständigt föränderligt energivärld.

Det är så livet ser ut och yttrar sig för dem som mediterat över sig själv och den livsstruktur som bär vårt medvetande, med ett ”jag” (som aldrig förändrat sig), med en förmåga att skapa i livets energiosean och med ett resultat i form av den organism som vi upplever livet genom. Där talanger, förmågor och personliga anlag är ett resultat av alla de erfarenheter som vi ackumulerat genom vår långa kedja av liv, genom den evolutionsprocess som sträcker sig genom djurriket, växtriket bakåt mot ett tidigare evigt liv i de mikrokosmiska världar, vilket vi idag har som energimassa att bygga vår nuvarande organism på. Och där vår eviga framtid visar sig de makrokosmiska energitillstånden vi ser utanför vår egen organism.

Det är denna levande gudomliga himmelska Fader som både Jesus och Martinus upplevde genom sina invigningsprocesser. Som Jesus sedan manifesterade som en praktisk livsvisdom från ett utvecklingssteg som tillhör ett rike som då inte var av denna värld, men som Martinus via sin andlig vetenskap och en ny andlig evolutionslära visar hålla på att ta materiell form i vår tid och de närmaste årtusenden framom vår tideräkning.

Att lära sig tala med Gud på detta nya sätt är att bli medveten i den kommunikation som alla levande väsen står inför genom sin blotta existens och som alla människor med sina liv är delaktiga i. Huruvida detta liv, talar till oss med kraft och styrka, slår in sina sentenser eller viskar sin visdom till oss, beror på vår mottaglighet kring att tyda och läsa detta livets eller Guds tal. För det gäller att lära sig, att vad helst jag gjort mot en av dessa mina minsta, har jag gjort mot Gud. Och det var på denna grund att Jesus kunde fastslå att lagens högsta bud; Var att älska Herren sin Gud av hela sitt hjärta, av hela sin själ och sin nästa så som sig själv. Gör jag inte detta, är där disharmoni i kommunikationen med Gud och resultatet kan i värsta fall bli ”domedag”. Men som Martinus visar, med detta kommer visdomen till oss. För vi är de människor vi gråtit oss till att vara. Med gudasonens eller gudadottern lidande, eller genom det mirakel som Martinus beskriver som livets karma börjar bön och meditation åter att bli en livsavgörande faktor för den utvecklade människan. Där livets tal nu blir något som intresserar den andligt sökande människan och där bön blir medlet till att rida ut de hårdaste stormarna, med ett bevarat balanserat sinne.