Martinus bok Logik, har genom sin titel inte kunnat undgå uppmärksamhet, men är i akademiska kretsar känd som en bok om logik - som inte handlar om logik. Och dess kritiker har rätt, då boken argumenterar för ett helt annorlunda förhållningssätt till ämnet, än vad som är vanligt. Där Martinus hävdar att det är naturen och livets lagbundenhet som är grunden för allt som har med logik att göra. Att det är dessa lagbundna livsprocesser som lärt oss ämnet logik. Martinus framlägger dessutom tanken att logik och kärlek har med varandra att göra, och han argumenterar för att det finns en ”generallogik”, som vår vetenskap av idag, ännu inte har upptäckt. Vilket är; att det är det levande som styr det ”döda”. Att det finns tanke, medvetande och något levande bakom alla skapelseprocesser vi ser i livet och materian. Samt att det inte finns någon principiell skillnad mellan det vi kallar mikrokosmos och makrokosmos. Att kosmos ska ses som en helhet och att principerna för detta liv, framträder tydligast här i vår värld, som kan betraktas som ett mellankosmos.

Där det i vår värld, finns medvetande, tanke och skapande liv bakom allt vad människan har åstadkommit och där vi som sagt har naturens logik som måttstock för vår egen skapelse. Där vi vet att en bok inte blivit till genom en explosion i ett tryckeri, att ett hus inte skapas utan en arkitekt, att alla de nyttoföremål vi industriellt och hantverksmässigt skapat, kräver ett icke ringa mått av kunskaper. Men där vi i vår kultur - är förblindade av föreställningen och tron på att det är slump och tillfälligheter som grunden för vår världs tillblivelse och existens. En tanke som är lika absurd som den kristna tron på att Gud bokstavligen skapade allt, himmel och jord på 6 dagar. Att man kan skapa ”någonting” utifrån ”ingenting”.

Boken Logik, av Martinus är dessutom som jag ser det, en bok vars tankar är så politiskt inkorrekta, att hela vårt intellektuella vänsterpolitiska tankegods av idag, som är grundat på ettlivsperspektiv, kommer på skam. Då den hävdar att vi i mänskligheten kan se en evolutionär stigande process, när vi studerar det mänskliga psyket. En process som sträcker sig från djurrikets värld, mot ett nytt evolutionärt steg eller ”rike” i tillvaron, som Martinus kallar ”det riktiga människoriket”. Det rike som Jesus hävdade ännu inte var av denna värld, men som Martinus menar i vår tid, håller på att ta materiell synlig form. En tanke som fullständigt vänder upp och ner på idén; att det är ”den starkes rätt” som legitimerar all utveckling och tvärtom lyfter fram ”kärleken” som slutresultatet av all mänskliga interaktion. Där vi kan se en utveckling från primitivitet till intellektualitet, från brutalitet till humanitet, från hat till kärlek.

Men där vi samtidigt i dagens kaosartade samhällstillstånd - ser ett kultursabotage av globala dimensioner. Ett kultursabotage som har vår bristande förmåga att tänka och handla logiskt till grund. Där Martinus hävdar att lösningen på detta dilemma är att individen måste lära sig använda sitt förstånd på livets alla områden – materiellt som religiöst. Att det är frånvaron av dessa förståndsförmågor som får individer, likväl som hela folk att bete sig barbariskt, primitivt och våldsamt, med smärta, lidande och död – som resultat.

Världen befinner sig således i en fysisk, såväl som andlig kris. Där blind tro är en stor del av världens problem. Men det handlar inte bara om blind religiös tro, utan också om en ateistisk och materiell övertro i kombination med en politik med drag åt diktatur och tvångspolitik, som får världen att uppfylla alla religioners profetior om domedag, ragnarök och undergång för den humana civilisationstanken. Martinus beskriver denna process i ett av boken Logiks kapitel, med en så klar tankegång att man häpnar.

”Varje växt representerar alltså en form av liv. Liv återigen är det samma som ”medvetande”. ”Medvetande” kan inte existera utan att utgöra en eller annan form av ”mentalitet”. ”Mentalitet” åter är det samma som en kombination av livsfunktioner, samlade och knutna till ett ”jag”, som just i form av denna kombination framträder i tillvaron som ”ett levande väsen”. Villkoret för beteckningen ”levande väsen” är sålunda absolut inte , att denna mentala kombinationen framträder som en ”människa” eller ett ”djur” under de speciella former vi lärt känna här på jorden. Det är givet, att jorden endast rymmer en mycket begränsad del av alla de oändliga möjligheter, under vilket livet kan uppstå, blomstra och manifestera sig. Att säga, att en annan himlakropp inte är bebodd, bara för att den har en annan atmosfär, en annan normaltemperatur, en annan specifik vikt och andra ljusförhållanden än jorden, detta är lika barnsligt och ointellektuellt som forntidens astronomiska uppfattningar och kan jämställas med berättelserna att jorden är platt som en pannkaka och bärs upp av ett par jätteelefanter eller ”att jorden står stilla” och solen ”går upp” och ”går ner”.

Genom den andliga vetenskapen blir man snabbt förtrogen med det faktum, att allt är uttryck för liv – varje rörelse, varje ljud, varje färg – ja att överhuvud taget ingenting i världen kan existera utan att vara livets kännetecken. Varje himlakropp, varje stjärna, varje sol är en bebodd värld. Ja, inte ens kometer och meteorer kan komma utanför livets område, kan uppenbara sig som koncentrationer av vibrationer, strålar, vågor eller rörelser, vilka ju omöjligt kan vara uttryck för ”döden”. Endast den absoluta stillheten eller oföränderligheten kan vara dödens kännemärke. Och då någon sådan oföränderlighet inte existerar i tillvaron, ser vi här – som så ofta tidigare i mitt arbete – att döden inte kan vara någon realitet utan endast en tänkt motsättning till det faktiska förhållandet, dvs. en tänkt motsättning till verkligheten. Men en motsättning till verkligheten kan endast vara overkligheten och blir således orubbligt dödens analys.

Alla klot eller himlakroppar, alla solar, är alltså bebodda världar. Men för att vara ”bebodda världar”fodras ju inte att de ska vara befolkade med jordiska människor och djur. Att tro att våra jordiska hundar, kattor, apor, krokodiler, ormar och papegojor etc. skulle vara de enda väsen, de enda livsyttringar, med vilket det oändliga världsalltets omättliga giganter eller jätteklot kan befolkas, och att denna ”befolkning” är det enda som berättigar till beteckningen ”bebodda världar”, detta är ju att tillbe döden istället för livet, helt bortsett från att en sådan tro eller uppfattning avslöjar naivitet och okunnighet. Det visa nämligen, att man ännu inte förstår, att varje form av energi är en mental egenskap och således inte kan existera utan att vara uttryck för liv, likgiltigt om den visar sig som järn, granit eller marmor eller flammar som eld, blixt eller tanke, samt att man gett vår jord beteckningen ”bebodd värld”, endast på grund av de av människorna kända stadier av energins eviga kretslopp, vilket yttrar sig som kött och blod.

Men om liv endast kunde yttra sig i kött och blod, hur skulle då köttet och blodet ha blivit till? - Det är dock ett faktum, att det funnits en tid, då det inte var till, eftersom jorden en gång var en flammande eld- eller solmassa och således helt utan något kött och blod. Och om detta tillstånd skall betraktas som uttryck för livlöshet, så måste det vara denna livlöshet som frambragt de animaliska väsendena. Men detta vore att påstå, att det är de döda tingen som frambragt de levande. Kan detta vara logik? Det är väl inte de skapade tingen som frambringar skaparen. Det kan aldrig vara tecken på normalt förstånd eller förnuft att anse att livlöshet är orsak till något.

Är inte livlöshet absolut stillhet? Kan livlöshet vara upphovet till en skapelse, som på alla områden uppenbarar den allra högsta intellektualitet och som i verkligheten är förebilden för all fullkomlig mänsklig produktion? - Och finns det inte lika mycket vibration och rörelse, förvandling och skapelse, logik och planmässighet i materien utanför de animaliska väsendenas område som inom detta? - Och dessutom, hur mycket fyller de animaliska väsendena upp av världsalltets samlade materia? - Hur mycket av världsalltets samlade liv yttrar sig som kött och blod? - Hur stor är den samlade vikten av de animaliska väsendenas materia i förhållande till det omätliga kvantum av materia som existerar under andra former? - Är den inte helt ”mikroskopisk”? - Hur mycket väger inte de väldiga oceanernas vattenmassor, hur många tons vikt representerar inte jordens mineral-, granit- och metallförråd? - Och vad skall man säga om solens, vars storlek motsvarar hundratals jordklot? - Och när denna i sin tur bara är en dvärgsol i förhållande till många andra solar, och dessa större eller mindre himlajättar bildar hela samhällen eller grupper, ja stundom är så talrika att de var för sig endast utgör enheter i lysande makrokosmiska dimmor, vart tar då livsformen ”kött och blod” vägen? Krymper den inte ihop till ”rena intet”? - Är det inte tydligt, att denna materieform är en av världsalltets obetydligaste i förhållande till de existerande jättemassorna av övrig materia, genom vilken planmässig rörelse och energi i lika hög grad gör sig gällande?

Om man påstår, att endast världsalltets animaliska materia – ja även om man tar med den vegetabiliska - är uttryck för liv, så skulle världsalltets samlade materiemassa, i dess samlade glödande solmassor, vara så försvinnande litet, att den om världsalltet t.ex. vore en människokropp, skulle det i denna kropp inte ens finnas liv tillräckligt för ett enda huvudhår, ja inte till en enda mikroskopiskt liten cell eller blodkropp. - Om man under sådana omständigheter ansluter sig till uppfattningen, att endast vegetabiliskt och animalisk materia är uttryck för liv, betyder inte detta då att man dyrkar döden i stället för livet? - Är inte en sådan dyrkan detsamma som ”avgudadyrkan”, är den inte ett blint famlande i mörkret, en tro eller uppfattning utan mening, utan logik och utan plan?

Att leva i en tillvaro, där döden är i en så överväldigande majoritet, är det inte som att hänga i en fallskärm som störtar ned genom luften utan att veckla ut sig? - Kan livet vara mera omgivet av döden än i en sådan situation?

- Om religionens, filosofins och vetenskapens män lär människorna, att endast de vegetabiliska och animaliska materierna är uttryck för liv och all annan materia är livlös, då lär de ju i själva verket, om än omedvetet, att världsalltet är en livlös öken, ett öde och ofruktbart dödens rike, i vilket livet endast är ett dammkorn, så litet att man inte kan få syn på det i det starkaste mikroskop. Och om man samtidigt predikar, att endast en ytterst liten bråkdel av detta liv skall uppnå ”salighet”, ”evigt liv”, medan den övriga delen skall utlämnas till ”förtappelse” och ”död”, då blir det ju öknen, livlösheten, döden och tomheten som växer och breder ut sig, och livet som krymper ihop. Den utlovade ”nya himlen” och ”nya jorden” i vilken de ”ogudaktiga” är ”utrotade”, är alltså ännu fattigare på kött och blod och blir därigenom ännu mer utblottad på liv, blir ännu mer mikroskopisk i förhållande till ”dödens” välde, än det nuvarande jordklotet.

- Men kan det vara riktigt? - Kan en sådan lära eller förkunnelse vara ”vägen, sanningen och livet”? - Är inte de som förkunnar och lär dylikt dödens apostlar i stället för livets? Är det inte ”dödens” budskap de ropar ut från kyrkornas predikstolar, från skolornas och universitetens talarstolar? - Blir inte detta budskap mera till ”dödens” favör, ju mer man ropar om ”död” och ”förintelse”, om ”Guds vrede”, ”straff” och ”utplåning”? – Kan ett liv, som redan förut är ”mikroskopiskt” litet inför ”dödens” ”omätliga majoritet”, bli större och starkare genom att hämnas, straffa, lemlästa och utplåna något av sig självt? - Blir inte denna process en tribut till ”dödens” redan förut ”mäktiga majestät”? - Är det inte ”döden” man dyrkar, är det inte till den man offrar, när ”själar bränns i helvetet”, när ”själar går förtappade”? -

Jag kan inte inse annat än att detta är en övermodig dödskult. Och då det är livet som ”offras”, livet som ”bränns”, livet som ”utsläcks” eller ”utrotas”, kan det bara bli mindre och mindre och därmed svagare och svagare i förhållande till den ”allt uppfyllande”, ”allestädes närvarande” ”döda materien”. Och kan då inte dessa ”apostlars” motto med rätta uttryckas sålunda: Vi är kaos, osanningen och döden? - Är det månne inte på tiden att människorna börjar vakna upp och tänka litet över vad det egentligen är som serveras dem under etiketten ”Guds ord”? - Och är det inte lika så viktigt att de, som ägnar sig åt att lära och vägleda andra människor, börjar undersöka, om de nu också själva är i kontakt med ”vägen, sanningen och livet” eller om de är representanter för ovannämnda motto ”kaos, osanningen och döden”. Det är inte likgiltigt, vilket av dessa två motton man gör till vanemedvetande i sitt eget och andras liv.”

Texten ovan hittar ni i Kapitel 76 i boken Logik av Martinus och är en av de anledningar till att jag älskar Martinus, att jag läst hans bok upp mot tio till tolv gånger de senaste trettiofem åren, på både svenska och danska och varit igenom boken i otaliga studiecirklar. Vad Martinus visar i boken Logik är nödvändigheten av att utveckla en andlig vetenskap, som fundament för en mänsklig moral, att religionernas kärna och kärleksbudskap kan framläggas som ett orubbligt vetenskapligt faktum och att den mänskliga civilisationsprocessen villar på ett helt annat fundament, än det vi fått oss till dels via den allmänna skolundervisningen.