Mar­ti­nus bok Lo­gik, har ge­nom sin ti­tel inte kun­nat und­gå upp­märk­sam­het, men är i aka­de­mis­ka kret­sar känd som en bok om lo­gik - som inte hand­lar om lo­gik. Och dess kri­ti­ker har rätt, då boken ar­gu­men­te­rar för ett helt an­norlun­da för­håll­nings­sätt till äm­net, än vad som är van­ligt. Där Mar­ti­nus häv­dar att det är na­tu­ren och li­vets lag­bun­den­het som är grun­den för allt som har med lo­gik att göra. Att det är des­sa lag­bund­na livs­pro­ces­ser som lärt oss äm­net lo­gik. Mar­ti­nus fram­läg­ger dess­utom tan­ken att lo­gik och kär­lek har med varand­ra att göra, och han ar­gu­men­te­rar för att det finns en ”ge­ne­ral­lo­gik”, som vår ve­ten­skap av idag, ännu inte har upp­täckt. Vil­ket är; att det är det le­van­de som styr det ”döda”. Att det finns tan­ke, med­ve­tan­de och nå­got le­van­de bakom alla ska­pel­se­pro­ces­ser vi ser i li­vet och ma­te­ri­an. Samt att det inte finns nå­gon prin­ci­piell skill­nad mel­lan det vi kal­lar mikro­kos­mos och mak­ro­kos­mos. Att kos­mos ska ses som en hel­het och att prin­ci­per­na för det­ta liv, fram­trä­der tyd­li­gast här i vår värld, som kan be­trak­tas som ett mel­lan­kos­mos.

Där det i vår värld, finns med­ve­tan­de, tan­ke och ska­pan­de liv bakom allt vad män­ni­skan har åstad­kom­mit och där vi som sagt har na­tu­rens lo­gik som mått­stock för vår egen ska­pel­se. Där vi vet att en bok inte bli­vit till ge­nom en ex­plo­sion i ett tryc­ke­ri, att ett hus inte ska­pas utan en ar­ki­tekt, att alla de nyt­to­fö­re­mål vi in­dust­ri­ellt och hant­verks­mäs­sigt ska­pat, krä­ver ett icke ringa mått av kun­ska­per. Men där vi i vår kul­tur - är för­blin­da­de av fö­re­ställ­ning­en och tron på att det är slump och till­fäl­lig­he­ter som grun­den för vår världs till­bli­vel­se och ex­istens. En tan­ke som är lika ab­surd som den krist­na tron på att Gud bok­stav­li­gen ska­pa­de allt, him­mel och jord på 6 da­gar. Att man kan ska­pa ”någon­ting” ut­i­från ”ingen­ting”.

Boken Lo­gik, av Mar­ti­nus är dess­utom som jag ser det, en bok vars tan­kar är så po­li­tiskt inkor­rek­ta, att hela vårt in­tel­lek­tu­el­la väns­ter­po­li­tis­ka tan­ke­gods av idag, som är grun­dat på ett­livs­per­spek­tiv, kom­mer på skam. Då den häv­dar att vi i mänsk­lig­he­ten kan se en evo­lu­tio­när sti­gan­de pro­cess, när vi stu­de­rar det mänsk­li­ga psy­ket. En pro­cess som sträc­ker sig från djur­ri­kets värld, mot ett nytt evo­lu­tio­närt steg el­ler ”rike” i till­va­ron, som Mar­ti­nus kal­lar ”det rik­ti­ga män­ni­sko­ri­ket”. Det rike som Je­sus häv­da­de ännu inte var av den­na värld, men som Mar­ti­nus me­nar i vår tid, hål­ler på att ta ma­te­ri­ell syn­lig form. En tan­ke som full­stän­digt vän­der upp och ner på idén; att det är ”den star­kes rätt” som le­gi­ti­me­rar all ut­veck­ling och tvärtom lyf­ter fram ”kär­le­ken” som slut­re­sul­ta­tet av all mänsk­li­ga in­ter­ak­tion. Där vi kan se en ut­veck­ling från pri­mi­ti­vi­tet till in­tel­lek­tu­a­li­tet, från bru­ta­li­tet till hu­ma­ni­tet, från hat till kär­lek.

Men där vi sam­ti­digt i da­gens ka­osar­ta­de sam­hälls­till­stånd - ser ett kul­tur­sa­bo­tage av glo­ba­la di­men­sio­ner. Ett kul­tur­sa­bo­tage som har vår bris­tan­de för­må­ga att tän­ka och hand­la lo­giskt till grund. Där Mar­ti­nus häv­dar att lös­ning­en på det­ta di­lem­ma är att in­di­vi­den mås­te lära sig an­vän­da sitt för­stånd på li­vets alla om­rå­den – ma­te­ri­ellt som re­li­giöst. Att det är från­va­ron av des­sa för­stånds­för­må­gor som får in­di­vi­der, lik­väl som hela folk att bete sig bar­ba­riskt, pri­mi­tivt och våld­samt, med smär­ta, li­dan­de och död – som re­sul­tat.

Värl­den be­fin­ner sig så­le­des i en fy­sisk, så­väl som and­lig kris. Där blind tro är en stor del av värl­dens pro­blem. Men det hand­lar inte bara om blind re­li­giös tro, utan ock­så om en ate­is­tisk och ma­te­ri­ell över­tro i kom­bi­na­tion med en po­li­tik med drag åt dik­ta­tur och tvångs­po­li­tik, som får värl­den att upp­fyl­la alla re­li­gi­o­ners pro­fe­ti­or om do­me­dag, rag­narök och un­der­gång för den hu­ma­na ci­vi­li­sa­tions­tan­ken. Mar­ti­nus be­skri­ver den­na pro­cess i ett av boken Lo­giks ka­pi­tel, med en så klar tan­ke­gång att man häp­nar.

”Var­je växt re­pre­sen­te­rar allt­så en form av liv. Liv åter­i­gen är det sam­ma som ”med­ve­tan­de”. ”Med­ve­tan­de” kan inte ex­i­ste­ra utan att ut­gö­ra en el­ler an­nan form av ”men­ta­li­tet”. ”Men­ta­li­tet” åter är det sam­ma som en kom­bi­na­tion av livs­funk­tio­ner, sam­la­de och knut­na till ett ”jag”, som just i form av den­na kom­bi­na­tion fram­trä­der i till­va­ron som ”ett le­van­de vä­sen”. Vill­ko­ret för be­teck­ning­en ”le­van­de vä­sen” är sålun­da ab­so­lut inte , att den­na men­ta­la kom­bi­na­tio­nen fram­trä­der som en ”män­ni­ska” el­ler ett ”djur” un­der de spe­ci­el­la for­mer vi lärt kän­na här på jor­den. Det är gi­vet, att jor­den en­dast rym­mer en myc­ket be­grän­sad del av alla de oänd­li­ga möj­lig­he­ter, un­der vil­ket li­vet kan upp­stå, blomst­ra och ma­ni­fe­ste­ra sig. Att säga, att en an­nan him­la­kropp inte är be­bodd, bara för att den har en an­nan at­mo­sfär, en an­nan nor­mal­tem­pe­ra­tur, en an­nan spe­ci­fik vikt och and­ra ljus­för­hål­lan­den än jor­den, det­ta är lika barns­ligt och oin­tel­lek­tu­ellt som forn­ti­dens ast­ro­no­mis­ka upp­fatt­ning­ar och kan jäm­stäl­las med be­rät­tel­ser­na att jor­den är platt som en pann­ka­ka och bärs upp av ett par jät­te­e­le­fan­ter el­ler ”att jor­den står stil­la” och so­len ”går upp” och ”går ner”.

Ge­nom den and­li­ga ve­ten­ska­pen blir man snabbt för­tro­gen med det fak­tum, att allt är ut­tryck för liv – var­je rö­rel­se, var­je ljud, var­je färg – ja att över­hu­vud ta­get ingen­ting i värl­den kan ex­i­ste­ra utan att vara li­vets kän­ne­tec­ken. Var­je him­la­kropp, var­je stjär­na, var­je sol är en be­bodd värld. Ja, inte ens ko­me­ter och me­te­o­rer kan kom­ma ut­an­för li­vets om­rå­de, kan up­pen­ba­ra sig som kon­cent­ra­tio­ner av vib­ra­tio­ner, strå­lar, vå­gor el­ler rö­rel­ser, vil­ka ju omöj­ligt kan vara ut­tryck för ”dö­den”. En­dast den ab­so­lu­ta still­he­ten el­ler oför­än­der­lig­he­ten kan vara dö­dens kän­ne­mär­ke. Och då nå­gon så­dan oför­än­der­lig­het inte ex­i­ste­rar i till­va­ron, ser vi här – som så ofta ti­di­ga­re i mitt ar­be­te – att dö­den inte kan vara nå­gon re­a­li­tet utan en­dast en tänkt mot­sätt­ning till det fak­tis­ka för­hål­lan­det, dvs. en tänkt mot­sätt­ning till verk­lig­he­ten. Men en mot­sätt­ning till verk­lig­he­ten kan en­dast vara overk­lig­he­ten och blir så­le­des orubb­ligt dö­dens ana­lys.

Alla klot el­ler him­la­krop­par, alla so­lar, är allt­så be­bod­da värl­dar. Men för att vara ”be­bod­da värl­dar”fodras ju inte att de ska vara be­fol­ka­de med jor­dis­ka män­ni­skor och djur. Att tro att våra jor­dis­ka hun­dar, kat­tor, apor, kro­ko­di­ler, or­mar och pa­pe­go­jor etc. skul­le vara de enda vä­sen, de enda livsytt­ring­ar, med vil­ket det oänd­li­ga världs­all­tets omätt­li­ga gi­gan­ter el­ler jät­teklot kan be­fol­kas, och att den­na ”be­folk­ning” är det enda som be­rät­ti­gar till be­teck­ning­en ”be­bod­da värl­dar”, det­ta är ju att till­be dö­den istäl­let för li­vet, helt bort­sett från att en så­dan tro el­ler upp­fatt­ning av­slö­jar na­i­vi­tet och okun­nig­het. Det visa näm­li­gen, att man ännu inte för­står, att var­je form av ener­gi är en men­tal egen­skap och så­le­des inte kan ex­i­ste­ra utan att vara ut­tryck för liv, lik­gil­tigt om den vi­sar sig som järn, gra­nit el­ler mar­mor el­ler flam­mar som eld, blixt el­ler tan­ke, samt att man gett vår jord be­teck­ning­en ”be­bodd värld”, en­dast på grund av de av män­ni­skor­na kän­da sta­di­er av ener­gins evi­ga krets­lopp, vil­ket ytt­rar sig som kött och blod.

Men om liv en­dast kun­de ytt­ra sig i kött och blod, hur skul­le då köt­tet och blo­det ha bli­vit till? - Det är dock ett fak­tum, att det fun­nits en tid, då det inte var till, ef­tersom jor­den en gång var en flam­man­de eld- el­ler sol­mas­sa och så­le­des helt utan nå­got kött och blod. Och om det­ta till­stånd skall be­trak­tas som ut­tryck för liv­lös­het, så mås­te det vara den­na liv­lös­het som fram­bragt de ani­ma­lis­ka vä­sen­de­na. Men det­ta vore att på­stå, att det är de döda ting­en som fram­bragt de le­van­de. Kan det­ta vara lo­gik? Det är väl inte de ska­pa­de ting­en som fram­bring­ar ska­pa­ren. Det kan ald­rig vara tec­ken på nor­malt för­stånd el­ler för­nuft att anse att liv­lös­het är or­sak till nå­got.

Är inte liv­lös­het ab­so­lut still­het? Kan liv­lös­het vara upp­ho­vet till en ska­pel­se, som på alla om­rå­den up­pen­ba­rar den all­ra högs­ta in­tel­lek­tu­a­li­tet och som i verk­lig­he­ten är fö­re­bil­den för all full­kom­lig mänsk­lig pro­duk­tion? - Och finns det inte lika myc­ket vib­ra­tion och rö­rel­se, för­vand­ling och ska­pel­se, lo­gik och plan­mäs­sig­het i ma­te­ri­en ut­an­för de ani­ma­lis­ka vä­sen­de­nas om­rå­de som inom det­ta? - Och dess­utom, hur myc­ket fyl­ler de ani­ma­lis­ka vä­sen­de­na upp av världs­all­tets sam­la­de ma­te­ria? - Hur myc­ket av världs­all­tets sam­la­de liv ytt­rar sig som kött och blod? - Hur stor är den sam­la­de vik­ten av de ani­ma­lis­ka vä­sen­de­nas ma­te­ria i för­hål­lan­de till det omät­li­ga kvan­tum av ma­te­ria som ex­i­ste­rar un­der and­ra for­mer? - Är den inte helt ”mik­ro­sko­pisk”? - Hur myc­ket väger inte de väl­di­ga oce­a­ner­nas vat­ten­mas­sor, hur många tons vikt re­pre­sen­te­rar inte jor­dens mi­ne­ral-, gra­nit- och me­tall­för­råd? - Och vad skall man säga om so­lens, vars stor­lek mot­sva­rar hund­ra­tals jord­klot? - Och när den­na i sin tur bara är en dvärgsol i för­hål­lan­de till många and­ra so­lar, och des­sa stör­re el­ler mind­re him­la­jät­tar bil­dar hela sam­häl­len el­ler grup­per, ja stundom är så tal­ri­ka att de var för sig en­dast ut­gör en­he­ter i ly­san­de mak­ro­kos­mis­ka dim­mor, vart tar då livs­for­men ”kött och blod” vägen? Krym­per den inte ihop till ”rena in­tet”? - Är det inte tyd­ligt, att den­na ma­te­ri­e­form är en av världs­all­tets obe­tyd­li­gas­te i för­hål­lan­de till de ex­i­ste­ran­de jät­te­mas­sor­na av öv­rig ma­te­ria, ge­nom vil­ken plan­mäs­sig rö­rel­se och ener­gi i lika hög grad gör sig gäl­lan­de?

Om man på­står, att en­dast världs­all­tets ani­ma­lis­ka ma­te­ria – ja även om man tar med den ve­ge­ta­bi­lis­ka - är ut­tryck för liv, så skul­le världs­all­tets sam­la­de ma­te­ri­e­mas­sa, i dess sam­la­de glö­dan­de sol­mas­sor, vara så för­svin­nan­de li­tet, att den om världs­all­tet t.ex. vore en män­ni­sko­kropp, skul­le det i den­na kropp inte ens fin­nas liv till­räck­ligt för ett enda hu­vud­hår, ja inte till en enda mik­ro­sko­piskt li­ten cell el­ler blod­kropp. - Om man un­der så­da­na om­stän­dig­he­ter an­slu­ter sig till upp­fatt­ning­en, att en­dast ve­ge­ta­bi­liskt och ani­ma­lisk ma­te­ria är ut­tryck för liv, be­ty­der inte det­ta då att man dyr­kar dö­den i stäl­let för li­vet? - Är inte en så­dan dyr­kan det­sam­ma som ”av­gu­da­dyr­kan”, är den inte ett blint fam­lan­de i mörk­ret, en tro el­ler upp­fatt­ning utan me­ning, utan lo­gik och utan plan?

Att leva i en till­va­ro, där dö­den är i en så över­väl­di­gan­de ma­jo­ri­tet, är det inte som att hänga i en fall­skärm som stör­tar ned ge­nom luf­ten utan att veck­la ut sig? - Kan li­vet vara mera om­gi­vet av dö­den än i en så­dan si­tu­a­tion?

- Om re­li­gi­o­nens, fi­lo­so­fins och ve­ten­ska­pens män lär män­ni­skor­na, att en­dast de ve­ge­ta­bi­lis­ka och ani­ma­lis­ka ma­te­ri­er­na är ut­tryck för liv och all an­nan ma­te­ria är liv­lös, då lär de ju i själ­va ver­ket, om än omed­ve­tet, att världs­all­tet är en liv­lös öken, ett öde och ofrukt­bart dö­dens rike, i vil­ket li­vet en­dast är ett dammkorn, så li­tet att man inte kan få syn på det i det star­kas­te mik­ro­skop. Och om man sam­ti­digt pre­di­kar, att en­dast en yt­terst li­ten bråk­del av det­ta liv skall upp­nå ”sa­lig­het”, ”evigt liv”, me­dan den öv­ri­ga de­len skall ut­läm­nas till ”för­tap­pel­se” och ”död”, då blir det ju ök­nen, liv­lös­he­ten, dö­den och tom­he­ten som väx­er och bre­der ut sig, och li­vet som krym­per ihop. Den ut­lo­va­de ”nya him­len” och ”nya jor­den” i vil­ken de ”ogud­ak­ti­ga” är ”utro­ta­de”, är allt­så ännu fat­ti­ga­re på kött och blod och blir där­i­ge­nom ännu mer ut­blot­tad på liv, blir ännu mer mik­ro­sko­pisk i för­hål­lan­de till ”dö­dens” väl­de, än det nu­va­ran­de jord­klo­tet.

- Men kan det vara rik­tigt? - Kan en så­dan lära el­ler för­kun­nel­se vara ”vägen, san­ning­en och li­vet”? - Är inte de som för­kun­nar och lär dy­likt dö­dens apost­lar i stäl­let för li­vets? Är det inte ”dö­dens” bud­skap de ro­par ut från kyr­kor­nas pre­dik­sto­lar, från sko­lor­nas och uni­ver­si­te­tens ta­lar­sto­lar? - Blir inte det­ta bud­skap mera till ”dö­dens” fa­vör, ju mer man ro­par om ”död” och ”för­in­tel­se”, om ”Guds vre­de”, ”straff” och ”ut­plå­ning”? – Kan ett liv, som re­dan för­ut är ”mik­ro­sko­piskt” li­tet in­för ”dö­dens” ”omät­li­ga ma­jo­ri­tet”, bli stör­re och star­ka­re ge­nom att häm­nas, straf­fa, lem­läs­ta och ut­plå­na nå­got av sig självt? - Blir inte den­na pro­cess en tri­but till ”dö­dens” re­dan för­ut ”mäk­ti­ga ma­je­stät”? - Är det inte ”dö­den” man dyr­kar, är det inte till den man off­rar, när ”sjä­lar bränns i hel­ve­tet”, när ”sjä­lar går för­tap­pa­de”? -

Jag kan inte inse an­nat än att det­ta är en över­mo­dig döds­kult. Och då det är li­vet som ”off­ras”, li­vet som ”bränns”, li­vet som ”ut­släcks” el­ler ”utro­tas”, kan det bara bli mind­re och mind­re och där­med sva­ga­re och sva­ga­re i för­hål­lan­de till den ”allt upp­fyl­lan­de”, ”al­le­stä­des när­va­ran­de” ”döda ma­te­ri­en”. Och kan då inte des­sa ”apost­lars” mot­to med rät­ta ut­tryc­kas sålun­da: Vi är kaos, osan­ning­en och dö­den? - Är det mån­ne inte på ti­den att män­ni­skor­na bör­jar vak­na upp och tän­ka li­tet över vad det egent­li­gen är som ser­ve­ras dem un­der eti­ket­ten ”Guds ord”? - Och är det inte lika så vik­tigt att de, som äg­nar sig åt att lära och väg­le­da and­ra män­ni­skor, bör­jar un­der­sö­ka, om de nu ock­så själ­va är i kon­takt med ”vägen, san­ning­en och li­vet” el­ler om de är re­pre­sen­tan­ter för ovan­nämn­da mot­to ”kaos, osan­ning­en och dö­den”. Det är inte lik­gil­tigt, vil­ket av des­sa två mot­ton man gör till va­ne­med­ve­tan­de i sitt eget och and­ras liv.”

Tex­ten ovan hit­tar ni i Ka­pi­tel 76 i boken Lo­gik av Mar­ti­nus och är en av de an­led­ning­ar till att jag äls­kar Mar­ti­nus, att jag läst hans bok upp mot tio till tolv gång­er de se­nas­te tret­tio­fem åren, på både svens­ka och dans­ka och va­rit ige­nom boken i ota­li­ga stu­die­cirk­lar. Vad Mar­ti­nus vi­sar i boken Lo­gik är nöd­vän­dig­he­ten av att ut­veck­la en and­lig ve­ten­skap, som fun­da­ment för en mänsk­lig mo­ral, att re­li­gi­o­ner­nas kär­na och kär­leks­bud­skap kan fram­läg­gas som ett orubb­ligt ve­ten­skap­ligt fak­tum och att den mänsk­li­ga ci­vi­li­sa­tions­pro­ces­sen vil­lar på ett helt an­nat fun­da­ment, än det vi fått oss till dels via den all­män­na skol­un­der­vis­ning­en.