En analys över orsakerna till vår saks problem. Av Claus Möller

Vid läsningen av Martinus verk framkommer en absolut tolerans och förståelse för varför människor är som de är. Att ingen människa kan prestera bättre än vad vederbörande gör. Att alla människor handlar utifrån det erfarenhetsmaterial som individen har och i varje given situation gör sitt bästa. Att vi som människor inte bara representerar fysiska åldrar, men också mentala sådana.

På trotts att vi alltså har de bästa av ”verktyg” för att acceptera andlig mångfald och andlig individualitet, från Martinus sida – så är vår sak av idag mer polariserad än någonsin. Med resultatet att människorna i vår sak delas upp i ”medarbetare” till Martinus institut och dess ledning och ”motarbetare” till nämnda institut. Ett institut, med medarbetare som inte kan hantera människor som i sakfrågor tänker och handlar annorlunda än vad ledningen gör och där många människor inom denna grupp hanterar saklig kritik med tystnad.

Oenigheten omkring analyserna och Martinus verk bygger som jag ser det på att människor grupperas utifrån hur de känslo- eller intelligensmässigt tolkar analyserna, samt hur långt framme de är i sin sexuella polförvandling och där olika suggestiva känslor av ”utvaldhet” får sakens B- och D-kritiker att slå Livets bok i huvudet på varandra i ett försök att framstå som A-kritiker. Där B- och D-kritikerna har en slagsida åt intelligens, respektive känslohållet och därmed inte accepterar livet och medmänniskorna som de är. Där känslo-människorna har en tendens att odla en ”fariseisk” korrekthet, med krav på att människor ska vara och uppträda på ett vist ”sätt” inför varandra och där intelligensmänniskorna med sin större analysförmåga sticker håll på den förstnämnda gruppens suggestiva föreställningar.

Där lösningen på detta ”andliga krig” måste baseras på de andliga principer som Martinus synliggör i sitt verk och som dessa grupperingar inte ser. Där principerna för vårt agerande ska vara de samma som de Gud själv manifesterar. Att vi likt Kristus och Martinus låter vårt mentala ”solljus” skina på allt och alla. Där det inte åligger oss att döma och förebrå människor, men försöka bedöma och förstå situationen. Att agera i enlighet med Livets bok som är ett försvar för allt och alla och som uppmanar oss att anlägga Guds perspektiv på våra mellanmänskliga förhållanden, för att därigenom nå mental och själslig balans.

När Martinus uppmanar oss, att i allt arbete för hans sak - att göra det enligt analyserna – så menar jag att det handlar om att uppnå detta balanserade synsätt på våra egna mellanmänskliga problem och där vi kan använda oss av Martinus analyser i förordet till Livets bok, analyserna om de olika medvetenhetskategorierna och analyserna om A till F kritikerna till Livets bok som de verktyg vi kan använda för att försöka förstå vår nuvarande situation och finna en väg ut ur den polarisering vi för närvarande befinner oss i.

Vi måste förstå att både känslo- och intelligenskategorin har en slagsida som för in ”onda” element och falska föreställningar. Där det är lätt att peka ut känslosidans suggestiva beteendemönster, men där intelligenssidan också har en övertro på akademiska meriter och där tex. Rolf Elving, Martinus sista elev och författare till boken Tredje testamentet – En introduktion stoppades från att delta i en paneldebatt, för att en Martinus intresserad person kontaktade ledningen för debatten och hävdade att Rolf inte kunde utföra detta uppdrag, då han saknade akademiska meriter och bara var frisör.

Där kampen mellan dessa två grupperingar inom vår sak, nu har gått så långt att den förs inför öppen ridå på olika nätforum, i domstolar och med försök att få danska myndigheter att ingripa mot Martinus institut, då institutet har ändrat i de ändamålsparagrafer som Martinus själv skrev ner som riktlinjer för ledningen av hans sak och ändrat inriktning från en ideell till en kommersiell ledning av nämnda institut. Ett ställningskrig som vi bara kan ta oss ur, om vi kan nå enighet omkring de kosmiska principer som kan få vår sak att gå mot balans och sans.

Vi måste inse att Kristus ord om lärjungeskapets förutsättningar också gäller för Martinus sak; ”på detta må ni känna mina lärjungar. Att de har inbördes kärlek”. Martinus egna ord om detta finner vi som sagt i Livets boks, förtal, stk 11 och 12. ”Livets bok är ett resultat, frambragt av de materiella verkningarna av alltets överfysiska tillstånd från ett så stort område eller av en så ingripande natur, att endast det medvetande, som observerar från en utvecklingsnivå eller utsiktspunkt av fullt utvecklad kärleksförmåga (A – kritikern) är i stånd att förmedla en renodlad, självupplevd och opartisk överblick. Därför kommer förståelsen och erkännandet av bokens sanna natur att bli mer partisk färgad eller formad av läsarens egen inställning, allt eftersom denne tillhör ett utvecklingssteg, där man endast äger en mindre utvecklad eller partisk kärleksförmåga.

Som partisk betecknas här kärleksförmågan hos ett väsen, vars självupplevda erfarenhetsmaterial ännu inte är av en sådan karaktär, att det som ett naturligt anlag sätter väsendet i stånd att se eller förnimma, att ingen enda manifestation kan existera utan att samtidigt vara resultatet av ett lägre och fundamentet för ett högre manifestationstillstånd och därmed i sig själv även identisk med ett ofrånkomligt moment i den process, som heter ”utveckling”, samt en bekräftelse på att allt är mycket gott. En individs erfarenhetsmaterial verkar som regulator för hans kärleksförmåga, och så länge erfarenhetsmaterialet ännu inte innehåller de upplevelser, som för individen bevisar, att allt är mycket gott, kan hans kärleksförmåga endast blomstra och spira på de fält, där erfarenhetsmaterialet är blomstrande och spirande”.

Likaså skriver Martinus om känslo- och intelligensmänniskorna i artiklarna, Omkring min tolkning av livets store analyser från 1934 och Omkring min skapelse af Livets bog från 1941-42. Att målgruppen för hans analyser är de högintellektuella, människor som har ett stort inre material av känsloerfarenheter i kombination med ett lika stort sinne för logik. Där intelligens ensamt inte förmår individen att ”se Gud”, men ett logiskt sinne, en klar intelligens som reglerar och behärskar individens känslomässiga erfarenhetsmaterial får individen att kulminera i alkärlek, vilket får samma människa att förnimma varje tanke och handlings effekt på sin omgivning. Där detta att göra ont mot andra levande varelser gör ont i dem själva. Vilket får dem att känna och förnimma, där det stora flertalet ännu är okänsliga och primitiva i sin livsföring. För dessa människor är Martinus analyser balsam för själen. Ty de börjar skåda Gud i allt som sker.

Att vara ”högintellktuell” innebär således det samma som att börja se Gud, se att allt är som det ska, att alla människor gör sitt bästa. Men att fred och frihet bygger på att vi inombords börjar gå sanningens väg. Att vi är lyhörda inför oss själva och vårt samvete! Att vi i allt vi gör följer detta vårt inre ljus. Kan vi det, kan vi också lösa våra mellanmänskliga samarbetsproblem. Kan vi det inte, får livets hårda karma komma över oss och våra organisationsstrukturer. Komma över människor och Institut!