Jag har tillbringat julen med att läsa Sten Anderssons bok om Ludwig Wittgenstein, Filosofen som inte ville tala. En filosof som av sin samtid utropades till att vara ett geni, men som mer betedde sig som en man med hybris. En man som utropade ”att filosofin börjar med mig”. Där Wittgenstein utan att ha läst några av den klassiska filosofins verk läser ett verk om matematik och logik av Gottlob Freges, blir introducerad för Bertrand Russel, G.E. Moore och andra höjdare i Cambridge som han fullständigt sönderkritiserar och där han får dessa, de främsta av Cambridge filosofer att tvivla på sig själv.

En intressant och tankeväckande bok där Sten Andersson ger ett personligt porträtt av en man som doktorerade i filosofi, utan att ha läst någon kurslitteratur och där han själv deklarerade att han föredrog deckare och westernromaner. Där författaren av boken tecknar ett intressant porträtt av en man som födes in i en av Europas rikaste familjer, men frånsade sig sin förmögenhet, försökte arbeta som folkskolelärare, vaktmästare, ingenjör, uppfinnare, apoteksbiträde, drakflygare, arkitekt, för att slutligen bli professor i filosofi. Ludwigs kärlekslösa och abnorma uppväxt beskrivs också, där tre av hans fyra äldre bröder begår självmord och där han själv växer upp som ett mobbat barn med ett enormt mindervärdighetskomplex som senare i livet slår över i sin motsats. Där Wittgenstein som vuxen med ett skarpt intellekt, en karismatisk utstrålning i kombination med ett förfärligt humör får alla han möter att darra av skräck.

Själv kan jag inte låta bli att jämföra Wittgenstein med Martinus, jämföra den ”moderna” filosofin som med en naturvetenskaplig metodik ägnar sig åt logisk och språklig filosofi inom matematik och vardagsspråk, med den klassiska filosofin som inte skäms över sin ”religiösa kostym”. En ”religiös kostym” Martinus förnyar genom att byta fokus från ett reduktionistiskt perspektiv på en fysisk materiell forskning, till en helhetsinriktad genomgång av frågan: Vad är liv.

Där många filosofer från 17- till 19-hundratalet drömde om att finna en enhetsvetenskap, ett universellt symbolspråk – skapar Martinus just detta, helt utanför den akademiska filosofins huvudfåra. Där vi kan jämföra Wittgensteins teser, nedan om livet med Martinus lösning av livsmysteriet.

1 Världen är allt som är fallet.

1.1 Världen är totaliteten av fakta, inte av ting.

1.11 Världen är bestämd genom fakta och genom att de utgör alla fakta.

1.12 För det är totaliteten av fakta som bestämmer vad som är fallet och även allt vad som inte är fallet.

1.13 Fakta i det logiska rummet utgör världen

1.2 Världen utkristalliseras i fakta.

1.21 Något kan vara fallet eller inte vara fallet samtidigt som allt annat förblir sig likt.

2 Vad som är fallet, fakta, är att sakförhållanden föreligger.

2.01 Sakförhållandet är en förbindelse av objekt (saker, ting).

2.011 Det är ett väsentligt drag hos ting att de kan ingå i sakförhållanden.

2.012 I logiken är inget tillfälligt: om ett ting kan förekomma i ett sakförhållande, så måste sakförhållandets möjlighet redan vara präglat i tinget.

2.021 Det skulle framstå som något av en slump om ett ting som kunde existera helt för sig självt i efterhand visade sig kunna ingå i ett sakläge. Om tingen kan förekomma i sakförhållanden, så måste denna möjlighet redan ligga i dem. (Det som är logiskt kan inte ha en blott möjlig existens. Logiken handlar om varje möjlighet, och alla möjligheter utgör dess fakta.)

Liksom vi över huvud taget inte kan föreställa oss rumsliga objekt utanför rummet, eller tidsliga objekt utanför tiden, så finns det inga objekt som vi kan föreställa oss saknade möjligheten att stå i förbindelse med andra. Om jag kan föreställa mig att objektet är förenat i ett sakförhållande, så kan jag inte föreställa mig objektet utan denna möjliga förbindelse.

Så här fortsätter Wittgenstein genom sitt verk Tractatus Logico-Philosophicus och avslutar det hela med att; Om det man inte kan tala måste man tiga. Ord som begränsar språk och filosofi till fysiska konkreta materiella satser. Något som Martinus vänder upp och ner på genom att klä ett holistiskt helhetstänkande i nya ord, själv finner jag det intressant att jämföra Wittgensteins teser med Martinus holistiskt logiska resonerande, när han genomgår hur livsmysteriet kan lösas i tolv steg eller grundfacit, hur livets språk visar sig för den som mediterar över tillvaron.

Martinus säger, att detta livets språk visar sig för läsaren varje dag av hans liv, att han är ställd ansikte mot ansikte med en mängd andra företeelser. Dessa företeelsers existens, såväl som hans egen existens, har genom livets språk för länge sedan blivit ett faktum för honom. Därför kan han inte rättmätigt påstå, att dessa företeelser och han själv inte existerar. Forskaren själv, såväl som allt han är omgiven av eller förnimmer, utgör alltså – icke ett ”intet” - utan ett ”något”. Detta är livsmysteriets första grundfacit.

Vidare har livets språk också för länge sedan gjort det till ett orubbligt faktum, att detta ”något” består av ”orsak” och ”verkan”. Allt som är direkt tillgängligt för förnimmelse utgör sålunda tillsammans en alltomfattande ”orsak-och verkan-princip”. Detta är livsmysteriets andra facit.

Denna orsak-och-verkan-utlösning visar sig vid närmare iakttagelser vara fullständigt logisk. Att det är på detta vis, blir till faktum genom alla de företeelser som orubbligt är en produkt av denna logik. Vi ser detta i vår egen organism, vi ser det i naturens skapelseprocesser och det är ett faktum, att vi i allt vi företar oss måste vi använda oss av samma logiska tänkande för att uppnå ett motsvarande logiskt eller fullkomligt resultat. Detta är livsmysteriets tredje facit.

Då alla skapelseprocesser i världsalltet är logiska, betyder det detsamma som att de uttrycker syften och uppfyller ändamål. Men syften kan endast vara uttryck för tankekombinationer, som är detsamma som medvetandefunktioner. Det finns alltså medvetande bakom alla naturens eller världsalltets rörelsearter och skapelseprocesser.Detta är livsmysteriets fjärde facit.

När alla skapelseprocesser eller rörelsearter i världsalltet i sina slutfacit är absolut logiska och planenliga och leder de levande väsendena framåt i utvecklingen från lägre till högre former av livsupplevelser, blir det till ett faktum för den utvecklade forskaren att det existerar tankefunktion, vilja och planmässighet eller ändamålsenlighet bakom alla skapelser, såväl utanför de levande väsendenas organismer som inom dessa. Detta avslöjar att det finns medvetande bakom naturens skapande såväl som bakom de levande väsendenas manifestation och skapande. Varje levande väsen avslöjar således ett tänkande och viljeförande ”något”. Hur skulle logik eller planmässighet och ändamålsenlighet annars uppstå? Det levande väsendet är således livets femte grundfacit.

Det ovannämnda levande väsendet har en förmåga att uppleva livet. Den fasta punkten i denna upplevelse är naturligtvis dess egen jagförnimmelse. Men denna förnimmelse har det inte som fundamental dagsmedveten upplevelse på det fysiska planet förrän det har utvecklats genom mineral-, växt- och djurriket. Fram till detta stadium är jagförnimmelsen helt omedveten. Det är i verkligheten endast de yttre upplevelserna av naturens påverkan, och påverkan från de andra levande väsendena, som det i särskild grad börjar uppleva vaket dagsmedvetet. Det upplever således omgivningarna och börjar urskilja sig själv från dessa, dock utan att till en början ha tankar om sig själv. Men efter hand börjar det dock urskilja sig själv från omgivningen och ger uttryck för detta sitt själv med ordet ”jag” och omgivningen med ordet ”det”. Och detta faktum att vi alla upplever vår livsupplevelse som en ”jag”, ”det” relation är livsmysteriets sjätte grundfacit.

Med detta det levande väsendets jag har vi kommit till lösningen på världsalltets stora rörelseocean. Vi har kommit till alla rörelsearters, skapelseprocessers och upplevelsetillstånds innersta orsak. Detta jag är sålunda den absoluta ”första” orsaken till alla orsaker eller verkningar i vår egen existens. Att det är den första orsaken blir till faktum därigenom att det är höjt över rörelsen eller manifestationen, i och med att det är det viljebestämmande ”något” bakom rörelsen. Det kan alltså inte i sig själv vara viljebestämt och skiljer sig därigenom från alla rörelsearter eller manifestationer. Det kan inte som dessa vara en produkt av ett föregående tänkande utan är i sig självt ”det tänkande”, ”det skapande”, ”det manifesterande”. Då det inte kan vara en produkt av någon som helst föregående orsak, måste det med nödvändighet existera som den absolut ”första” orsaken. Det skiljer sig alltså från alla andra slags ”orsaker” genom att vara ”orsakslöst”. Denna ”orsakslösa orsak” är livsmysteriets sjunde grundfacit. Då den inte är skapad, utan utgör själva skaparen, har den evigt funnits till och kommer därför likaså i all evighet finnas till.

Genom att vi här i våra analyser har kommit fram till den orsakslösa orsaken, har vi kommit fram till livsmysteriets fundamentala lösning. Vi har kommit fram till själva ”det levande något” bakom all manifestation eller skapelse och upplevelse av liv. Vi har kommit fram till ”något” som skiljer sig från allt annat i världsalltet därigenom att det inte är skapat, utan har en evig oföränderlig existens. Det är i sig självt inte rörelse, utan är som sagt i stället rörelsens upphov. Då det är upphov till all skapelse, kan det i sig självt inte ha någon analys. Oavsett vilken analys vi anser att det måste ha, kan denna analys bara vara uttryck för något det har skapat och inte för det nämnda ”något” självt. Varje levande väsens jag måste därför rätteligen förbli namnlöst och helt utan analys utöver denna enda att det utgör ”något som är”. Men till detta jag, som vi kan beteckna som en princip, knyter det sig två andra principer. Vilket gör det levande väsendet till en treenig princip eller enhet med tre analyser: jaget, skaparförmågan och det skapade. Martinus ger dessa tre sidor av det levande väsendet, likt en triangel, den matematiska beteckningen X1, X2, X3 och skriver att denna stadfästelse av det levande väsendets odödlighet eller suveräna eviga framträdande i form av ”den treeniga principen” är livsmysteriets åttonde grundfacit.

När det sagts om Gudomen att ”I honom lever vi, rör oss och är till” är det ett orubbligt faktum som här kommit till uttryck. Vi vet redan att vår organism är ett världsallt i miniatyr. Den utgör boning för myriader av mikroväsen, som får sin upplevelse av livet i denna, samtidigt som dessa små väsen är en livsbetingelse för organismens existens som ett redskap för dess upphovs skapelse och upplevelse av livet. Vi blir således var och en ett makroväsen för dessa våra mikroväsen, liksom vi själva är mikroindivider i en jätteorganism, i form av den planet vi lever på. Där det i naturen som omger oss existerar exakt samma livsprocesser vi själva bär inom oss och där vi i världsalltet sålunda ser samma analys eller treeniga princip orubbligt stadfäst. Då levande väsen inuti levande väsen sålunda uttrycker huvudprincipen i Gudomens kropp, så framträder alla väsen såsom skapade till ”Guds avbild”, ”till att vara honom lika”. Detta är livsmysteriets nionde grundfacit.

Som vi redan känner till har alla levande väsen en evig livsupplevelse. Men vad är huvudbetingelsen för att det levande väsendet över huvud taget är i stånd att kunna uppleva något? Det är riktigt att det har sinnesförmågor, men det är absolut inte tillräckligt för att kunna förnimma. Objekten som skall förnimmas måste framträda på ett sådant sätt att de är markerade. Något som inte är markerat eller som inte utgör en större eller mindre kontrast till andra ting kan omöjligen förnimmas. Men hur blir ett ting markerat så att det kan förnimmas? Det markeras därigenom att det till detsamma finns en motsats. Det måste mer eller mindre avvika från alla andra ting i sin omgivning. Om det inte mer eller mindre utgjorde en avvikelse från omgivningen, utan var fullständigt, totalt ett med denna, skulle det i motsvarande grad vara totalt osynligt. Denna tingens avvikelse från andra ting hör hemma under det vi kallar ”kontrastprincipen”. Detta kontrastmässiga förhållande till dess omgivning gör att det kan urskiljas från denna omgivning. Därigenom blir det ett sinnesobjekt. Men en sinnesobjekt kan endast existera som en ”bild”. Om denna bild upplevs genom synsinnet, blir den alltså en ”synbild”. Och vi ”ser” bilden framträda i ljus och skugga. Om sinnesobjektet upplevs genom hörselsinnet blir det en ”ljudbild”. Om det upplevs genom luktsinnet blir det en ”luktbild”. Om det upplevs genom smaksinnet blir det en ”smakbild”, liksom det blir en ”känselbild” om det upplevs genom känselsinnet. Dessa bilder utgör grunden för skapandet av väsendets medvetande och psykiska tillstånd, livsupplevelse och manifestation. Att uppleva livet är därför detsamma som att uppleva kontrastkombinationer.

Då det levande väsendet inte bara upplever sinnesbilder, utan också manifesterar eller skapar sinnesbilder, som åter är det samma som dess manifestationer, måste det likaså här finnas harmoni eller balans i de inbördes detaljer som manifestationerna är uppbyggda av. Finns inte det blir manifestationerna ofullkomliga. Ett väsens samlade manifestation eller sätt att vara representerar också en bild. Det består av ljus och skugga. Men ljuset är det samma som kärleken, medan mörkret är detsamma som hatet. Det är samma två kontraster vi kallar ”det goda” respektive ”det onda”. I varje människas sätt att vara är dessa två kontraster närvarande.

Men hur blir nu ett väsens sätt att vara så fullkomligt att dess manifestation blir i Guds avbild? Det sker genom att alla levande väsen, både växter, djur och jordmänniskor, är under utveckling, är på väg från primitivitet till intellektualitet, från inhumanitet till humanitet, samtidigt som varenda existerande upplevelse de får eller erfarenhet de är i stånd att göra oundgängligen är ett plus för denna utveckling, blir det också här till ett faktum att de levande väsendena således är under tillväxt fram mot en större och större fullkomlighet, för att till sist uppnå denna tillväxt slutfacit: att till hundra procent vara till glädje och välsignelse för levande väsen, ett sätt att vara som är det samma som Guds väsenart. Det är detta sätt att vara som gör människan till Guds avbild, honom lik.

Men efter dag kommer natt, efter sommar kommer höst och vinter. Livskretsloppen, kontrasternas förutsättning - kretslopp vari vi även får placera hela vår kända utveckling och evolution går sin gång. Kretslopp som förtonar sig neråt i mikrokosmos och uppåt i makrokosmos och som utgör förutsättningen för att vi som levande väsen är garanterade en evig livsupplevelse. Detta är livsmysteriets tionde grundfacit.

Varje handlingssätt är en kombination av rörelsearter. Det kan vara kärlek, liksom det kan vara hat. Där jordmänniskorna ännu har mycket långt kvar till förståelsen av att deras öde, är verkningarna av deras eget sätt att vara. Där karamlagen verkar på det sättet att vad en människa sår, det skall hon skörda, och det man vill att människor skall göra mot oss, det måste vi först göra mot dem. Därför blir detta också en bekräftelse på det eviga ordet: ”Det är saligare att ge än att ta.” Lagen för karma bringar i sitt slutfacit alla levande väsen fram till att genom sitt sätt att vara bli till glädje och välsignelse för allt levande. Om väsendets sätt att vara inte blir sådant, kan det omöjligt vara Guds avbild, honom likt.

Hur går det då till, att det som ett levande väsen gör mot andra väsen kommer tillbaka till det självt och skapar dess öde? Det går till på det sättet att varje handling som det levande väsendet manifesterar, skapar en mottaglighet i väsendets psykiska struktur för precis samma handling. Var det en god handling, blir väsendet mottagligt för en motsvarande god handling. Var det en ond handling, blir väsendet mottaglig för en motsvarande ond handling. Det är inte bara detta att väsendet blir mottagligt för handlingen. Det sker också detta, att handlingen i sig själv bildar en kombination formad i handlingens struktur. Denna energikombination omsatt i rörelse går liksom alla andra energikombinationer eller rörelser i kretslopp. Detta kretslopp utgår från sitt upphov och vänder tillbaka till sitt upphov. Vid denna återkomst utlöser det samma handling mot upphovet som den av vilken det var en verkan. Väsendet kommer således här att få skörda återgäldandet av den handling det begick mot sin nästa, oavsett om det var ett djur eller en människa, oavsett om det var en ond eller god handling.

Enligt denna väsendets kosmiska struktur kan väsendet omöjligt få uppleva något som helst som det inte självt är den första utlösande orsaken till. Det kan således inte bli föremål för något som helst lidande som är större eller mindre än det som det självt utlöser. Det är alltså absolut sitt eget ödes herre. Inget väsen kan därför lida orätt eller göra orätt. Om orätt verkligen kunde manifesteras skulle världsalltet vara kaos, om det över huvud taget kunde existera, och Gudomen skulle varken vara allsmäktig, allvis eller allkärleksfull. Ödeslagen ”Vad en människa sår, det skall hon också skörda” hör således till världsalltets eviga och orubbliga principer. Det är det faktum som kvarstår, allteftersom väsendet får uppleva verkningarna av det lidanden som det med sitt sätt att vara har utsatt andra levande väsen för och det utgör livsmysteriets elfte facit.

Vi har nu genom dessa föregående 11 facit eller analyser sett att var och en av dessa är en orubblig princip i världsalltet eller livets struktur. Vi ser att dessa för den utvecklade forskaren såsom fakta bekräftar det levande väsendets odödlighet, dess ödesutformning, dess förnyelse av sin eviga livsupplevelseförmåga och djurriket eller mörkerzonen som en livsbetingelse för upplevelsen av det allt överstrålande ljuset i spiralkretsloppets alla andra riken. Vi blev också klara över att rörelsen i spiralkretsloppet från mörker till ljus och åter till mörker och ljus upprätthålls i kraft av hunger- och mättnadsprincipen, som inte bara är en fysisk, utan i allra högsta grad också en andlig eller kosmisk princip, utan vilken all upplevelse och manifestation av liv skulle vara en omöjlighet, såväl för Gudomen som för de levande väsendena. Vi har också sett att livsmysteriets lösning gör det till faktum för den utvecklade forskaren eller kosmiska iakttagaren, att kärleken är världsalltets grundton och detta att man skall älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv utgör den absolut enda vägen till ljuset, till kosmiskt medvetande, till den verkliga, fundamentala självupplevelsen av själva Gudomen.

Alla dessa grundfacit uppenbarade vidare för oss, att liksom vi är ett levande makrokosmos för de myriader av levande väsen som upplever livet i vår organism, så är vi likaledes mikroväsen i en större organism, som utgör makrokosmos för oss, och att vi i dessa två kosmos har Guds kropp i oss och utanför oss samt att det är genom dessa två kosmos som väsendet såsom ett mellankosmiskt väsen är kroppsligt och andligt förenat med Gud. Och det är detta släktskap med det allra högsta väsendet som gör det levande väsendet till en verklig gudason, vilken som mellankosmiskt väsen kan uppleva och iakttaga den eviga Gudomen både uppe och nere, både inne i och utanför sig själv. Men gudasonen eller det levande väsendet inte bara upplever och iakttar detta sitt eviga upphov, utan det får av denna sin upplevelse och iakttagelse själv förmågan till manifestation eller skapelse.

Då denna dess manifestations- eller skaparförmåga således är ett resultat av dess upplevelse och iakttagelse av Gudomens manifestation eller skapelse, och denna skapelses slutfacit absolut utan undantag är till glädje och välsignelse för levande väsen, finns det således ingen som helst möjlighet för att tillblivelsen av det levande väsendets manifestations- eller skaparförmåga och därmed dess sätt att vara i sitt slutfacit inte skall bli till glädje och välsignelse för levande väsen. Det är detta gudomliga slutfacit av skapelsen eller utvecklingen av det levande väsendet som gör det till ”människan som Guds avbild, honom lik” och infriar de gudomliga orden ”se allt är mycket gott”, som de sista och tolfte grundfacit.

Jag har med texten ovan velat ge er Martinus sätt att argumentera, resonera och filosofera kring hur livsmysteriet kan lösas. Jag har plockat text från Symbolbok 3 och Livets bok 3, förkortat texterna utan att för den skull förlora det helhetsresonemang som kännetecknar Martinus. Som också skriver att med kännedomen om de tolv grundfacit är livsmysteriet inte längre något mysterium, vilket det inte heller livets mening att det ska vara. Det är dessa kosmiska analyser som Gudomen har i beredskap för den utvecklade sanningssökaren eller för vilket som helst annat väsen som hungrar efter livsmysteriets lösning som näring för kärleken, baserat på ett fundament av intellektualitet eller logik.

Som jag ser det visar Martinus vägen för en vetenskap som blir andlig, som går från ett reduktionistiskt livsperspektiv, till ett nytt holistiskt livsvetenskapligt sammanfogande av livets alla delar, så att vi bättre förstår frågorna: Vad är liv? Hur hänger livet ihop? Och vilken roll har ”jag” i dessa sammanhang? Där sökandet efter ett nytt holistiskt livsperspektiv på dessa frågor, får vetenskapen att närma sig religionerna. Och tur det är för oss, att människor som Buddha, Jesus, Muhammed och Martinus ser det som sin plikt att tala och undervisa oss om den kärlekens väg alla humana sökande människor längtar efter, men som vi inte alltid på egen hand förmår att se. Att de visa talar och inte tiger.....