Riv "pyramiderna"!

0 röster

Alla mänskliga rättigheter vi har idag, har vunnits via hårda politiska kamper. Fackföreningar, politiska rörelser, politiska partier har vuxit fram i en strävan efter bättre och mänskligare livsvillkor. En kamp som har rötter i våra humana religioner. Där Buddhas, Jesus och Muhammed var lysande exempel på en idealitet som format denna strävan, om än med lokala kulturella variationer. En väg som kan beskrivas som en kamp för rättvisa, för barmhärtighet, för praktisk människokärlek. Martinus beskriver detta som livets väg, där det som formar oss är en strävan att överkomma lidande, smärta och ”död”. Där vi strävar efter behag och försöker undvika obehag. Något som vi utifrån en religiös terminologi skulle kunna beskriva som; ”att vi äter av kunskapens träd och får våra ögon öppnade”.

Där allt handlar om erfarenheter som ska göras, för att vi ska förstå, den kärlekens väg som livet utgör. En process som fört med sig att vi mer och mer förstår att vägen framåt handlar om utveckling och psykologi. Att vi måste förstå vilka instinktiva krafter som styr ”djuret” i människan och vilka krafter som styr den altruistiska sidan av det mänskliga sinnet. Något som religionerna tidigare beskrev som kampen mellan ont och gott, kampen för upplysning, kampen för att övervinna våra lägre, primitivare begär. En inre kamp som vi i vår moderna kultur som sagt har psykologiserat och där vi idag talar om att vi ska vara sanna mot oss själva, utforska dessa begär, skilja på sunda mänskliga behov och ett förnekat känsloliv.

Livet tvingar således alla tänkande och reflekterande människor att bli sin egen expert, på det egna självet. Att utforska; Vem är jag? Så kan jag också beskriva mitt eget liv! Där jag har varit igenom min utveckling, bearbetat mitt eget inre känsloliv, insett att jag är religiös på mitt högst personliga, individuella sätt och där jag eftersträvar att förstå mig själv, världen, livet och Gud.

En förståelse som växer fram i kraft av den interaktion vi alla står inför, i mötet med; Våra medmänniskor. Ett möte som format mig till en tänkande, reflekterande andlig individualist. Där jag på inga villkor vill styra och ställa med människor eller själv vill bli utsatt för diktatur. Vilket kan låta som en paradox, då så mycket av det vi tvingas in i, i samhället baseras på att vi tvingas underordna oss andras viljor. Men i detta ligger det också en tvingande utveckling, att Gud eller livet medvetandegör oss, för att möjliggöra förändring till det bättre.

I denna process kan vi då också ta ut riktningen för vår nästa stora kamp - för mänskliga rättigheter – vilket handlar om löneslaveriets avskaffande! En kamp som kräver att vi förstår att mål och medel för vår kamp inte kan avvika från varandra. Att där måste vara en överensstämmelse mellan det vi vill uppnå, det vi säger och det vi gör. Att vår trovärdighet som människor, om människokärlek är vårt mål är, att vi kan skilja på sak och person. Att vi kan älska även den omogna människan bakom handlingen, som vi älskar barn.

Detta sagt för att vi ska förstå vad vi utmanar, när vi kräver det ovan nämnda, sista slaveriets upphörande. Nämligen vår affärsvärld och kapitaldiktaturs upphörande. Där vi måste ha förståelse för och insikt om att detta bara kan ske med Guds hjälp, genom den domedagsprocess som nu drar in över mänskligheten i form av ett tredje världskrig, som kommer att föra ”dom” över den falska affärsprincip som betingar att en del människor försöker tjäna pengar på andra människor genom oskäliga vinster och en ränteekonomi som utarmar och förslavar den stora massan och gör några få rikare och rikare.

Där även det institut som står bakom och har copyrighten till Martinus verk, måste lära sig detta. Så att de människor som är i ledningen för detta institut, väljer den rätta vägen, förstår den idealitet som drivit mänskligheten framåt och format våra mänskliga ideal. Ideal som Martinus själv verkar för - genom allt han skriver och gör.

Ett institut vars trovärdighet hänger på dess efterlevnad av den Kristusmoral Martinus gör sig till uttolkare av. Ett institut som då inte kan förvärra de slavliknande förhållanden som människor lever under, genom att kräva att de människor som arbetar åt institutet – ska betala för att göra så. En princip som om den tillämpades i samhället i övrigt, skulle göra människors existensvilkor, än mer djävulska. Lika självklart är det att ett institut som kämpar för Kristusidealens globala seger måste välja den ideella vägen och inte den kommersiella vägen för sin verksamhet. Näringslivets hierarkiska beslutsvägar kan inte tillämpas i dess ledning och i en ideell verksamhet kan vi inte ha en direktör och en styrelse enligt affärsvärldens praxis.

Om målet för Martinus författarskap, för vårt engagemang för Martinus och Guds sak, är att upplysa människor, måste vi ge människor andlig frihet och inspirera deras mänskliga kreativitet. Har vi kunskap och insikter vi vill dela med oss av, måste det ske på trovärdiga grunder. Att vi lever analyserna efter bästa förmåga och har Kristus och Martinus som rättesnöre för vårt eget handlande. Till ett liv i denna anda, kan vi ge råd. Och detta är ”rådets” uppgift! Inget annat! Allt annat handlar för Martinus Institut om att bevara de danska originaltexterna oförändrade som de föreligger från Martinus hand, enligt det testamente där Martinus sista vilja stipulerades. Översätta böckerna till all världens språk. Samt att på centret i Klint driva en skola kring analyserna i Martinus verk. Allt annat villar på det privata initiativet och Gud. Där det inte åligger Martinus Institut att kontrollera och styra Gud, men låta alla dessa initiativ leva sina egna liv.

Att dessa tillsynes självklara ting behöver sägas, visar oss tyvärr den mänskliga dårskap vi överallt ser prov på. Där jag genom åren mött individer intresserade av Martinus analyser, som under ändlösa diskussioner och samtal - ritade pyramider. Talade om sig själv som expert, som varande organisationspsykolog och krävde respekt för sin auktoritet och till slut i praxis placerade sig själv i toppen av dessa hierarkiska strukturer och där gick till rätta med alla oss andra, som inte erkände vederbörandes auktoritet. Där människor exkluderades, baserat på primitiva sympatier och antipatier. Där alla höga ideal utmynnade i diktatur och envälde, och där dessa ”dårar”, som det finns mer än en av, inte förstod att den verksamhet de drev eller fortfarande driver, handlar om människor i första hand och inte om organisationsstrukturer. Ett ”sjukdomstillstånd” vi fortfarande lever med i styrelsen av Institut och Martinus stiftelser. Där en del omogna människor inte förstår att diktatur som styrelseform, inte går ihop med ett officiellt budskap om människokärlek, demokrati och kosmisk kommunism. Där människor som gör ett ideellt arbete, i längden inte kan tvingas göra så om de inte ser att det är sann människokärlek som driver vår sak framåt.

Allt detta gör att jag propagerar för att vi ska ”riva” pyramiderna, verka och inspirera varandra som människor och där den som kan en sak, som har kompetens och kunskap leder de övriga i platta strukturer där alla kan växa som människor. Att vi inser att det är kompetens och skicklighet som får oss att ibland ikläda oss rollen som lärare. Men där vi om vi har en specialkompetens har att föra denna vidare till andra, så att människor kan cirkulera och inte fastnar på sina positioner. Vi måste också inse att där vi inte har dessa förmågor är vi elever. Att förstå dessa skillnader och ha förmågan att göra nåt konstruktivt av det hela - handlar om ödmjukhet.

jan 6, 2016 i Kultur
claus
jan 6, 2016
Vänligen logga in eller registrera att kommentera denna diskussion.

2 Kommentarer

0 röster

Att ”riva pyramiderna” är som jag ser det, vägen mot öppenhet och transparens. Det är vägen bort i från ”maktspel” och dolda agendor, det är vägen bort från hierarkiska och diktatoriska beslut. Det är ett bejakande av andlig mångfald, fred och frihetlig samexistens. Och det är konklusionen av alla mina erfarenheter omkring det omöjliga i att gå mot Guds vilja.

Genom åren har jag gång på gång konfronterats med människor som drivit dessa ”maktspel” med de ”bästa av alla intentioner” för ögonen. Hört om och sett medarbetare till Martinus sak, som blev ”motarbetare” och ”bromsklossar”, till den grad att ”försynen” fick ta bort personerna i fråga. Ett av de första exemplen på det ovan nämnda var när jag, mitt första år på Klint 1983, fick höra om hur nära medarbetare till Martinus konspirerade och uttalade ”att bara vi blir av med den gamle (Martinus själv) så ska vi få fart på saken”. Men det resulterade i att alla dessa ”sammansvurna” själva dog. Att försynen plockade bort det ”onda”.

Samma sak hände sen runt Kosmosgården, där vi var många som arbetade för att uppfylla Martinus profetiska ord om att det här var starka andliga krafter närvarande och att det skulle växa fram en ”skola” kring analyserna på detta ställe. Men där några ägde den föreställningen att det skulle bli ett ”Per Bruus-Jensen center” och på hemsidor lyfte upp denna ”elev” av Martinus till att vara en ”jämlike” med honom. En ”man” som skrev för vetenskapen! Där dessa människor var lyckliga över att vi som arbetade med Ny Kultur - blåste liv i en kursgård som låg i träda, men inte tvekade att bedriva de värsta av ”maktspel” när luften gått ur vårt tidningsprojekt kring millennieskiftet.

Där vi tillbringade år av diskussioner och samtal kring vad stiftelsen Ny Kultur skulle användas till. Där vi var många som ville låta denna stiftelse, som hade sitt ursprung i Göteborg och det Martinus Center som fanns på Vasaplatsen under åttiotalet, gå till baka till det projekt som Rolf Elving då var i gång att lansera och som resulterade i Stiftelsen Tredje testamentet. Men enighet kunde inte nås om detta och en styrelsemedlem, som ritade pyramider på whiteboard tavlan detta år och förklarade sig vara organisationspsykolog och ”expert” uttalade att; ”Rolfs idéer var bra, men vi behöver inte Rolf”. I stället manipulerade och tröttade han ut de övriga styrelseledamöterna så att stiftelsen Ny Kultur slogs samman med stiftelsen Kosmos Varnhem som därigenom kom i besittning av ca 80 procent av de andelar, i den ekonomiska föreningen Kosmos kollektiv som äger och förvaltar Kosmosgården. Med detta andels innehav, som arbetats ihop under nittiotalet alla renoveringar av Kosmosgården och av de människor som fortsatt driver verksamheten på gården, försökte man upplösa en ekonomisk förening och fusionera den med sin stiftelse.

Detta stoppade jag och många andra andelsägare, stiftelsen Kosmos Varnhem i att utföra, vilket resulterade i ilskna julbrev som hävdade att vi inte arbetade för Martinus sak och bara drev vår egen agenda. Vi fick sen läsa lagen för denna stiftelse, att ett åttioprocentigt andelsinnehav i en ekonomisk förening inte var att jämställa med ett åttioprocentigt aktieinnehav i ett företag. Att en stiftelse, oavsett hur många andelar den har, bara har en röst på den årsstämma som väljer styrelse och som leder verksamheten. Vilket blev en lektion i demokrati.

Men det var inte bara vi, ovan nämnda som satte stopp för dessa planer på ett ”Per Bruus-Jensen Center”. Det gjorde försynen också, genom att fyra, fem ledande personer i denna krets dog och ”historien” upprepade sig. Där de ”dårar” som vandrar tryggt där änglar icke vågar träda – togs bort.

Vilket för oss fram till vår nuvarande situation. Där husen intill Kosmosgården som idag ägs av Stiftelsen Kosmos Varnhem står och förfaller. Där ett hus har hela sitt innanmätet utrivet då någon glömde stänga vattnet i huset inför vintern och frosten sprängde vattenrören. Och där ett annat, Sigbritts hus också står oanvänt och förfaller. Ett hus vi inför sommaren hyr och ska ha kök och matsal i, under sommarens kurser. Men där det nuvarande ägarförhållandet skapar problem och omöjliggör förverkligandet av de visioner som Martinus uttalade för Kosmosgården och ett förverkligande av ett livskraftigt Martinus center Varnhem.

Vi skrev ett brev om hur kosmos kollektiv som äger och förvaltar Kosmosgården, skulle kunna samexistera med alla olika stiftelser och privatpersoner på en demokratisk grund. Att man kan se de stiftelser och den ekonomiska föreningen som äger Kosmosgården som ”organ” i ett livskraftigt center för att främja utbredningen av Martinus tankar och analyser över tillvaron. Men där det då gäller att inse; att organisationer alltid ska tjäna människor - aldrig det motsatta. Här nedan ser ni det brev vi skickade till styrelsen för stiftelsen Kosmos Varnhem och som vi än så länge inte fått ett positivt svar på.

----------------------------------------------------------------------------

Till Stiftelsen Kosmos Varnhem, Kosmos kollektiv, Stiftelsen Martinus Center Varnhem och andra berörda parter.

Vi har tidigare uttryckt en önskan om ett närmare samarbete, mellan de olika intressenter som bedriver verksamhet på och kring Kosmosgården.

Vi drivs allihop av den vision som Martinus uttalade om att ”här är ett fantastiskt område med underbara andliga krafter, häromkring i denna sköna natur” och hans uttalande om ”att det här skall uppstå en skola dit folk kan komma och lära känna de höga analyserna, på samma sätt som vi har det hemma på Institutet i Danmark.”

Dessa visioner låg till grund för Sigbritts engagemang under hela hennes liv, de låg till grund för Stiftelsen Kosmos-Varnhem och bildandet av den ekonomiska föreningen Kosmos Kollektiv säkerställde att Kosmosgården på 70- och 80-talet inte gick förlorad utan kunde fortsätta att vara den centrala platsen för detta ändamål under dessa decennier. På 90-talet engagerade sig Stiftelsen Ny Kultur i Kosmosgården och blev den drivande kraften bakom den renovering, upprustning och tillbyggnad vi nu har.

Alla dessa organisationer har kanaliserat många människors engagemang under olika tidsperioder, människor som allihop kan betraktas som Martinus saks vänner.

I ett framtida samarbete är det därför naturligt att erkänna allt som gjorts, alla människors engagemang och visa en inkluderande hållning och attityd till dessa människor och de olika organisationsformer som deras arbete har kanaliserats genom.

Därför är vi förvissade om att ett samarbete för denna gemensamma vision under inga omständigheter ska vara exkluderande. Alla har sin obeskärda del i vårt gemensamma projekt! Alla har spelat och spelar sin viktiga roll!

I ett sådant framtida samarbete skulle man dessutom kunna se de olika organisationsformerna som ”organ” och katalysatorer för allt det som en modern kursgård ska rymma.

Kosmos kollektiv fungerar som förvaltaren av byggnaderna som ingår i kursgården och de olika stiftelserna som de organ som ansvarar för kursgårdens andliga innehåll.

Till detta ändamål har vi som tidigare arbetade genom Stiftelsen Ny Kultur nu bildat Stiftelsen Martinus Center Varnhem. Dessa två stiftelser, Kosmos-Varnhem (SKV) och Martinus Center Varnhem (MCV) har olika fokus men kan säkert finna samarbetsformer som tillsammans fyller ett kreativt hus och kursgård med en hel rad olika kurser och vars samarbete så småningom kan ligga till grund för en skola kring Martinus verk och analyser.

Som ett led i en sådan process föreslår vi att Kosmos Kollektiv köper Stiftelsen Kosmos-Varnhems fastighet (Skarke 5:2) och tar över ansvaret för denna vad gäller underhåll, reparation och upprustning. Sigbritts hus byggs om till kursgårdens eget kök och matsal och i Marianns gamla hus skapas personalbostäder. Dessutom att vi nu börjar uppföra s.k. Attefallshus à 25 kvadratmeter som kan byggas utan bygglov.

En sådan lösning skulle frigöra Stiftelsen Kosmos-Varnhem från underhållsansvar och ge SKV ett kapital att driva sin verksamhet med. Samtidigt som SKV behåller sitt inflytande över gården genom sina andelar i KK och där Stiftelsen Martinus Center Varnhem blir en kanal för nya pengar till den gemensamma kursgården. Men där vi även vill möjliggöra för olika människor att via Kosmos Kollektiv köpa andelar i kursgården.

En sådan lösning ställer dock krav på oss alla. Att vi börjar samarbeta under former som är öppna, toleranta och inkluderande. Att olika intressenter inser att oavsett hur många andelar de har i den gemensamma kursgården så har ingen enskild person eller organisation mer inflytande än vad dennes 7 andelar maximalt ger och att Kosmosgårdens framtid genomsyras av en andlig demokratisk kollektiv anda.

Kan vi, alla olika intressenter kring Kosmosgården och dess framtida utveckling bli eniga och komma framåt i ett sådant samarbetsprojekt skulle vi kunna fira det stundande 50-årsjubileet nästa sommar som avstamp för ännu ett steg i förverkligandet av Martinus visioner.


 

maj 27, 2016
claus
maj 27, 2016
0 röster

Gång efter annan hör man Martinus intresserade människor uttala sig; att ”Rådet är sakens huvud”, syftande på att vår andliga sak är att jämföra med en organism, där hjärnan bestämmer. Mot en sådan organisationsidè vill jag protestera då vår sak inte är en ORGANISATION. Men som ett ingrott instinktivt vanemedvetande sitter det i ryggraden på oss, att tänka i ”pyramidstrukturer när det gäller makt”.

Martinus själv deklarerade att saken var fri – men vad detta innebär är en svår ”nöt” att knäcka. Själv menar jag att det är ”Gud” som leder vår sak och vad var och en gör när något är fritt är en fråga för den enskilde och Gud själv att bestämma över.

Därför menar jag att vi ska ”riva alla pyramider”, alla föreställningar om auktoritärt ledarskap och verka för platta organisationsstrukturer, där principen är att den som kan, som har talang och förmågor - leder de övriga, men samtidigt; där den som leder har ett ansvar att lära ut det vederbörande kan, så att hennes efterträdare också tas fram. Detta görs genom att skapa en inspirerande och kreativ miljö, där människor kan växa och odla sina talanger och förmågor.

Att skapa en sådan ”andlig miljö”, kommer så småningom att bli den framtida världsstatens viktigaste uppgift. Att förverkliga detta är också vår verkliga utmaning och nyckeln till att skapa fred och frihet i vår andliga sak.

jan 18, 2019
claus
jan 18, 2019