Jag har fått många re­ak­tio­ner på mitt fö­re­drag om And­lig Que­er­te­o­ri och det­ta att jag går ut med att Mar­ti­nus var en dansk, ho­mo­sex­u­ell för­fat­ta­re. Det­ta har nämnts med för­fä­ran! En del har skämts över det jag gjort! Många har re­a­ge­rat ne­ga­tivt och en del har häv­dat att Mar­ti­nus står över alla våra sex­u­el­la de­fi­ni­tio­ner. Han är ”dub­bel­po­lig” och inte ho­mo­sex­u­ell! Där dub­bel­po­lig, som är Mar­ti­nus ord för att be­skri­va ett nytt ba­lan­se­rat sex­u­ellt till­stånd, mel­lan fe­mi­ni­ni­tet och mas­kuli­ni­tet, är vä­sens­skilt från ho­mo­sex­u­a­li­tet; en­ligt de­ras de­fi­ni­tion. Själv häv­dar jag att or­den ska ses som sy­no­ny­ma be­grepp. Att det­ta var Mar­ti­nus sätt att ”ka­mou­fle­ra” och tala om ho­mo­sex­u­a­li­tet bland he­te­ro­sex­u­el­la an­häng­a­re av hans sak, utan att väc­ka de­ras för­do­mar, in­dig­na­tion och ils­ka.

Mar­ti­nus har i Li­vets bok 3 och 5, gjort en ana­lys av vad som sker inom män­ni­skan, hur det mänsk­li­ga sym­pa­tis­ka sin­net väx­er fram och hur alla män­ni­skor ge­nom­går en för­vand­ling från ett he­te­ro­sex­u­ellt äk­ten­skaps­till­stånd mel­lan man och kvin­na, mot att bli ett ho­mo­sex­u­ellt, el­ler dub­bel­po­ligt Kristus­vä­sen. I des­sa ana­ly­ser häv­dar han att det­ta är ”slut­må­let” med den jor­dis­ka män­ni­skans evo­lu­tion. Att den he­te­ro­sex­u­el­la män­ni­skan ”trans­for­me­ras” och ge­nom många liv och in­kar­na­tio­ner ge­nom­går en sex­u­ell för­vand­ling där de sym­pa­tis­ka an­la­gen för­mänsk­li­gas och suc­ces­sivt ”bry­ter” med de från djur­ri­ket, nedärv­da in­stink­ti­va sex­u­el­la drif­ter­na. Där des­sa ut­veck­las och för­mänsk­li­gas från ego­ism och egen­kär­lek, vil­ket vi kän­ner till som för­äls­kel­se, till en rik­tig kär­lek av en al­tru­is­tisk na­tur.

En pro­cess som för med sig att köns­skill­na­der­na mel­lan män och kvin­nor suc­ces­sivt jäm­nas ut. Att de in­grod­da köns­fö­re­ställ­ning­ar­na vi alla bär på för­änd­ras. Att in­di­vi­den blir mer och mer – hel. Att de mas­ku­li­na och fe­mi­ni­na men­ta­la kraf­ter som byg­ger vår kön­si­den­ti­tet ut­jäm­nas, så att ett nytt kön på sikt upp­står.

Det­ta nya kön är Kristus­män­ni­skan. I den­na män­ni­sko­typ har de mas­ku­li­na och fe­mi­ni­na ka­rak­tärs­dra­gen smält sam­man till ett nytt kön. Mar­ti­nus kal­lar det­ta kön för ett fri kön. Det be­härs­kar ma­te­ri­a­li­sa­tion och de­ma­te­ri­a­li­sa­tion, och ska­par sina krop­par på sam­ma sätt som Je­sus gjor­de ef­ter sin kors­fäs­tel­se, när han upp­stått från ”de dö­das rike”. I det­ta rik­ti­ga män­ni­sko­ri­ke finns inte de två kön vi är vana vid. Här tar man, som Je­sus sä­ger, inte till äkta el­ler är med Mar­ti­nus ord; ” gift med hela mänsk­lig­he­ten”.

Det­ta him­mels­ka till­stånd lik­nar, det vi här på jor­den om­ta­lar som det ho­mo­sex­u­el­la till­stån­det och långt kom­na and­li­ga vä­sen som in­kar­ne­rar från de hög­re and­li­ga till­va­ro­pla­nen, som Je­sus och Mar­ti­nus, är då här på jor­den, i sina fy­sis­ka krop­par, född av kvin­na att be­trak­ta som J – män­ni­skor, en­ligt Mar­ti­nus egen de­fi­ni­tion.

En så­dan J - män­ni­ska är ho­mo­sex­u­ell och har inte på nå­got sätt kvar en drag­ning till det mot­sat­ta kö­net. En sex­u­ell drag­ning som är to­talt ut­levt och mät­tad, se­dan många, många liv och in­kar­na­tio­ner bak­åt. Det­ta gör att jag vå­gar häv­da, med stöd i Mar­ti­nus egna ana­ly­ser att både Mar­ti­nus och Je­sus var ho­mo­sex­u­el­la. Hade kropps­li­ga, köns­li­ga be­gär och ett sex­liv.

Je­sus sägs ha äls­kat sin lär­junge Jo­han­nes och Mar­ti­nus hade ock­så sina kär­leks­af­fä­rer, vil­ket många män­ni­skor som va­rit ho­nom nära, vitt­nar om. Mar­ti­nus har dess­utom själv stått i ta­lar­sto­len i Klint, i Dan­mark och er­känt att han är ho­mo­sex­u­ell. Vil­ket för mig inte alls är nå­got kons­tigt! Han har ock­så an­tytt i pub­li­ce­ra­de ar­tik­lar att han sät­ter lik­hets­tec­ken mel­lan ho­mo­sex­u­a­li­tet och dub­bel­po­lig­het, att be­grep­pen (min tolk­ning) kan be­trak­tas som sy­no­ny­ma be­grepp.

Att Mar­ti­nus sen ut­tryck­te ”oro och be­kym­mer” över den ne­ga­ti­va klang som be­grep­pet ho­mo­sex­u­a­li­tet hade, då på sjut­ti­o­ta­let och ti­den in­nan dess – ska inte tol­kas som att han var ne­ga­tiv till ho­mo­sex­u­a­li­tet (vil­ket en del gör). När det­ta ”be­grepp” nu i vår tid för­änd­rats ge­nom det pi­on­jär­ar­be­te som HBTQ rö­rel­sen ut­fört, är det sorg­ligt att kon­sta­te­ra att en del män­ni­skor, in­tres­se­ra­de av Mar­ti­nus ana­ly­ser, an­vän­der des­sa ord som speg­lar tids­an­dan på sjut­ti­o­ta­let och bak­åt till att främ­ja ho­mo­fo­bis­ka stånd­punk­ter. Där de vän­der och vri­der på Mar­ti­nus tex­ter, lä­ser Li­vets bok som ”Fan lä­ser Bi­beln” och stop­par alla sina egna för­do­mar i Mar­ti­nus mun. Skri­ver böc­ker där de ”ana­ly­se­rar” ett käns­lo­liv de inte själv äger och för­dö­mer näs­tan allt man­ligt ho­mo­sex­u­ellt be­te­en­de, utan att över­hu­vud ta­get näm­na ett ho­mo­sex­u­ellt, les­biskt be­te­en­de­möns­ter. Där de häng­er ut en man­ligt ho­mo­sex­u­ell sam­lags­lik pe­netra­tions akt som ur­spå­rat - vil­ket är Mar­ti­nus ord för alla de sjuk­doms­till­stånd som finns i an­knyt­ning till sex­u­a­li­te­ten, som klep­to­ma­ni, pe­do­fi­li, py­ro­ma­ni, nek­ro­fi­li och ett sa­do­ma­sochis­tiskt be­te­en­de­möns­ter som gått över­styr.

Där de på alla sätt för­sö­ker und­gå det fa­ta­la öde, som ana­ly­ser­na av­slö­jar – att de själ­va ska bli ho­mo­sex­u­el­la. Att de­ras ”fa­vo­rit­mål” på det sex­u­el­la om­rå­det – kvin­nan, inte för all fram­tid ska vara i fo­kus. Ta­lar om en ”Kungs­väg” vari­ge­nom de kan gå från he­te­ro­sex­u­a­li­tet till dub­bel­po­lig­het utan att själ­va bli ”ho­mo­sex­u­el­la”, var­nar för ”den ho­mo­fi­la risk­fak­torn” och av­slö­jar sig med det­ta som ho­mo­fo­ber.

Jag de­fi­ni­e­rar mig själv som que­er. Mina inre fe­mi­ni­na ener­gi­er är star­ka och jag tar den­na del av mig själv på stort all­var. Jag är en män­ni­ska som spe­lar på både de mas­ku­li­na och fe­mi­ni­na ”tan­gen­ter­na”, som inte får min bi­o­lo­gis­ka man­li­ga sida att fun­ge­ra med allt för he­te­ro­sex­u­el­la kvin­nor. Jag tyc­ker om sex, men förmår mig inte till den pre­sta­tions­akt med kvin­nor som ka­rak­te­ri­se­rar den tra­di­tio­nel­la köns­ak­ten, då min lust är av fe­mi­nin och mot­ta­gan­de na­tur. Jag är en så­dan ”man” som Per Bru­us-Jen­sen var­nar för och som Kurt Kristi­an­sen ond­gör sig över. Jag har prin­ci­piellt ing­et mot kvin­nor - kän­ner mig många gång­er lik dem och är fe­mi­nist inte bara i så mot­to att jag er­kän­ner kvin­nors lika vär­de, utan tar som sagt även min egen inre fe­mi­ni­net på dju­pas­te all­var. Där min egen inre fe­mi­ni­net, som jag ser det, är vägen till ett kos­miskt Guds med­ve­tan­de (det mot­sat­ta gäl­ler för kvin­nor). Som ni för­står ute­slu­ter det­ta ett tra­di­tio­nellt köns­rollsmöns­ter. Till det­ta har jag inte ens lust och med en ute­bli­ven lust, även en ”da­lan­de” för­må­ga (väl­digt oman­ligt). Men jag har hel­ler ing­en drag­ning till män, för att de är ”män”! Jag gil­lar män­ni­skor, både män och kvin­nor, när jag kän­ner mig på men­tal el­ler and­lig våg­längd med ve­der­bö­ran­de. Jag väl­kom­nar sex med en så­dan män­ni­ska, för­ut­satt att män­ni­skan i frå­ga ser mig och inte går runt i ett för­äls­kel­se­rus. Där­för mås­te jag un­der­sö­ka vad det är för män­ni­ska jag har fram­för mig. Tala med hen! Där sex är det som kom­mer sist, om män­ni­skan i frå­ga ac­cep­te­rar, ser och gil­lar mig. Om inte för­svin­ner de på vägen! Och skul­le det bli sex med en ”kvin­na”, så är det för att ”hon” har så myc­ket ”man” i sig, att ”hon” upp­skat­tar ”kvin­nan” i mig. Så att för­stå sig på sex mel­lan pol­för­vand­la­de män­ni­skor - krä­ver att vi själ­va har den­na män­ni­ska i oss. Och här är Mar­ti­nus ana­ly­ser en guld­gru­va....