Martinus gav ut boken Mänsklighetens öde, (Menneskehedens skäbne) 1962 där han hävdar att mänskligheten befinner sig i en världskris med arbetslöhet, fattigdom, sjukdom, revolutioner, fostermord, mord, självmord, laster, perversiteter, olyckliga äktenskap, irreligiösitet och psykisk sjukdom. En kris som kräver överblick för att lösas! Och där Martinus retorisk frågar om mänskligheten inte har en sådan överblick och hur det är ställt med samma mänsklighets psykoanalys.Vi har vetenskap, universitet, skolor och läroanstalter – men förstår inte vår situation. Vi har outtömliga näringskällor – men svälter. Vi har omättliga rikedomar – men lever i fattigdom. Vi har strålande förutsättningar för hälsa – men lever med sjukdomar. Vi har regeringar och parlament – men ingen kontroll. Vi lever i disharmoni, konflikt och krig. Så frågan om mänskligheten är abnorm är relevant.

Då det nu är över femtio år sedan boken skrevs kan vi i världens yttre tillstånd konstatera en utveckling både till det bättre och sämre. Vi lever fortfarande med samma kriser, men de har i vår tid tagit sig än större proportioner. Blivit än mer omfattande och globala till sin natur. Vi har fått nya parlament på överstatliga nivåer, som försöker greppa situationen, men rår inte på problemen. Vi har fått internet och med det möjlighet till global kommunikation, men förmår ännu inte använda detta fantastiska verktyg för att i grunden förändra världen. Då de system vi lever med är konservativa till sin natur och inte önskar, vill eller kan lösa våra problem.

Martinus hävdar i boken att allt detta är en utvecklingsfråga. Att det handlar om erfarenheter som ska göras, en mänsklighet som ”mognas” och utvecklas både som enskilda individer och som kollektiv. Där det gamla måste förgå och det nya växa till sig. Där Martinus skriver att ”mänskligheten i dag är i färd med att inhämta kunskaper om hur ett samhällssystem eller en samhällsordning absolut inte ska vara”. Denna kris handlar också om religiositet, om gamla trosföreställningar som bryts mot vår tids vetenskap. Där vår tids stora konflikt står mellan de gamla trosreligionerna som fortfarande har många anhängare på den globala scenen och den västerländska ateistiska och materialistiska människan, som tror på vetenskap och rationellt handlande. En människa vi lätt stämplar som irreligiös, men där Martinus hävdar att irreligiösa människor inte existerar.

Där den ena människotypen är troende, är den andra sökande. Där även ateisten och materialisten ”tror” på sanningen, eller i det minsta söker den. Där den moderna människan av idag vill ha bevis, vill veta ”matematiken” bakom uträkningen och inte nöjer sig med ”facit”. Men som också behöver ”öppna sig” för ett andligt vetande. Där studien av materien, med utgångspunkt i ett ateistiskt, materialistiskt axiom mannar fram en död och livlös värd, där vetenskapens representanter ”tror” att slump och tillfälligheter styr världen och med detta anammar ett sätt att tänka och handla, som bara förverkligar religionernas tal om domedag, ragnarök och antikrist.

Och att se detta som slutmålet med all mänsklig utveckling är inte värdigt en andlig forskare, en filosof, som har att jämföra ”frukterna” av sitt sätt att tänka med den verklighet som skriver korrektur på oss alla – livet självt, vår sannings måttstock.

Som motvikt till detta sätt att forska, behövs ett studium av det liv som manifesterar sig genom materien. Och det är här vi behöver, vad vi med ett fint ord kallar för ett paradigmskifte; ett nytt sätt att betrakta det liv vi alla har framför våra ögon. Att vi istället för att se universum som dött och livlöst, med liv endast på vårt lilla klot och kanske på nån annan planet med liknande villkor som vår - vänder upp och ner på denna föreställning och istället ser allt liv som organiskt till sin natur, uppbyggt av ett levande mikrokosmiskt liv, levandes i ett organiskt levande makrokosmiskt universum.

Med ett sådant paradigmskifte får vi en enhetlig logik, där den logik vi erkänner i vår egen vardag, i våra egna liv också blir applicerbar på de mikro- och makrokosmiska perspektiven. En sådan logik fastställer att det är det levande som skapar och manifesterar sig i det ”döda”. Att det är möbelsnickaren som gör stolen och inte omvänt. Att en bok inte blir till genom en explosion i ett tryckeri osv. Där ”generallogiken” är att det levande livet manifesterar sig genom materien.

Frågan blir då, vad det ska till för att föra mänskligheten in på ett sådant nytt sätt att tänka. Vad förmår upphäva illusionerna vi lever under? Svaret på detta heter lidande och smärta! Då det är våra illusioner om tillvaron som utgör grundorsaken till mörkret. Där vi till stora delar hyllar lögner och skyr sanningen. Där det ekonomiska livet, hyllar profiten och via fenomenet ”pengar”, hyllar diktaturens principer. Där vi globalt ”dansar kring guldkalven”, hyllar mammon och är likgiltiga, för att inte säga nedlåtande angående Gud. Där mammons princip först går under på ”domens dag” enligt de bibliska profetiorna. (läs Uppenbarelsebokens kapitel om det Nya Babylon, som finns under Claus tolkar profetior.)

Kan man då göra Guds existens och plan med mänsklighetens utveckling, till ett vetenskapligt faktum? Ja, jag menar att det är precis detta som Martinus gör med sitt verk: Tredje Testamentet. Där han på 5 till 6000 sidor visar hur allt i tillvaron är fullkomligt, att det är i mötet med den fysiska världen, reinkarnerade i kött och blod som vi utvecklas och växer som människor, att livets eller Guds plan med denna utveckling är den samma som omnämns i Bibelns skapelseberättelse: där vi görs i Guds avbild, lika honom.

Att utforska den andliga världen kräver att vi likt gamla tiders filosofer jämt och ständigt vänder ut och in på de fysiska och andliga energierna allt är uppbyggt av. Att vi förstår att energiernas tillstånd som fasta, flytande, gasformig och strålformiga energier också motsvaras av kvalitativa tillstånd som vi förnimmer i vårt eget psyke och som vi omtalar som instinktiva och aggressiva krafter, känslor, intelligens, intuition och minne. Energier som på så väl det fysiska som psykiska planet kan blandas och där resultatet av detta kosmisk kemiska experiment - blir det liv vi var och en upplever. Kemisten bakom allt detta är vårt ”jag”. Det verkligt levande i tillvaron. Ett liv som via den evolution eller utveckling vi alla är involverade i, ”äter av kunskapens träd”, och mer och mer får Guds eget medvetande.

Att förneka denna vår innersta livskärna, att hävda att det inte existerar, skulle ställa alla invanda begrepp på huvudet. Vilket en berömd hjärnforskare hävdade och där han beklagade sig över att vi hade ett ord i vårt språk, för detta ”något”, som inte existerade - ”jag”. Men där Martinus också hävdar att vi här står inför det levande element i tillvaron, som i kontrast till allt annat – är absolut, till sin natur. Ett ”något”, ett ”jag”, som är höjt över tid och rum, men via detta upplever livet. Ett ”jag”-element vi har gemensamt med Gud. Vilket gör att allt liv i sin djupaste natur, hänger samman, är förbundet med varandra, är ”samma kött och blod”. I detta perspektiv är det att vi alla äger evigt liv, inte kan dö och där den död vi känner till – är en illusion.

Hur detta ”jag” experimenterar och som Kosmisk kemist skapar den illusion vi alla upplever som ”livet” kommer att bli föremål för kommande inlägg här från min sida, men avhandlas av Martinus i Livet bok 2 och 3. För med förståelsen av detta ämne ”kosmisk kemi” förstår man också den ödesvetenskap Martinus lägger fram. Där alla individuella öden som existerar är konsekvenserna av verkningar individen själv utlöst, under sin eviga livsvandring. Hösten kommer också, här på nykultur.com, att bjuda på artiklar om tidsfaktorekonomi och direktdemokrati, via internet som nu är under utveckling och som jag menar är nödvändiga verktyg på vår väg mot den internationalism och det demokratiska världsstyre som Martinus avslutar boken Mänsklighetens öde med.

Så till er att meditera över, avslutar jag med Martinus tolvpunktsprogram över en framtida global, demokratisk kommunistisk utveckling.

1. Osjälviskhetens seger över själviskheten på alla områden. (De gemensamma intressenas seger över privatintressena.)

2. Skapandet av en internationell demokratisk världssyrelse.

3. Alla länders avrustning – till förmån för upprättandet av en internationell, opartisk världspolis.

4. Utvecklandet av ett internationellt, öppet – inte hemligt – högsta lag och rättsväsende, sammansatt av vetenskapens yppersta representanter på såväl andliga som materiella områden, vilka kan vara kvalificerade att skilja mellan ”abnorma handlingar” och ”förbrytelser” och som känner utvecklingens gång och tillvarons eviga lagar och därmed utgör en garanti för absolut rätt och rättvisa för allt och alla.

5. Avskaffandet av privatpersoners ägande av värdena – till förmån för världsstatens övertagande av dessa värden.

6. Avskaffande av pengar – till förmån för införande av individens personligt presterade arbeten som enda betalningsvärde samt kvittot härför som enda betalningsmedel för samma person.

7. Upprättande av en för hela världsstaten gemensam barndoms-, ålderdoms- och sjukdomsfond, grundat på avdrag från arbetskvittona.

8. Utnyttjande av maskinerna för att förkorta den materiella arbetstiden – till förmån för studiedagar och andlig forskning.

9. Avskaffande av all våldspolitik och alla blodutgjutelser.

10. Avskaffande av tortyr, prygel och dödsstraff – till förmån för välbetänkta internerings- och uppfostringsåtgärder.

11. Utveckling av vegetariska näringsmedel, hälsa och kroppsvård, sunda och ljusa bostadsförhållanden.

12. Utveckling av andlig frihet, tolerans, humanitet och kärlek till alla levande väsen, till människor och djur, till växter och mineral.

Att få med all världens människor på detta, alla borgerliga väljare, alla kapitalister, alla nationalister, troende, ateister, alla småskaligt tänkande vänsterväljare och miljöaktivister – är en uppgift värdig bara Gud ;-)