Bisättning är en bok av Martinus som handlar om våra mikroväsen. Hur viktigt våra handlingar, vårt sätt att tänka är för hälsa och ett sjukdomsfritt liv och hur vi bör beskydda dessa mikroväsen, även efter vår bortgång. Att vi allihop är som Gud med ett oräkneligt antal av undersåtar, i form av organ, celler, molekyler, atomer osv, vars liv är avhängigt av vårt. Där vi genom att skapa disharmoni respektive harmoni som sagt antingen skapar sjukdom eller hälsa. Att allt vad vi gör mot dessa ”våra” minsta blir livsavgörande för det liv vi själva upplever.
Martinus poängterar i början av boken , att mänskligheten står inför en andlig horisontutvidgning, vad det gäller religionernas kärleksbudskap, vårt efterlevande av det femte budet: ”Du ska inte dräpa”. Där kärlekstanken nu utvidgas och utsträcks, till att gälla både makro och mikrokosmos. Att en ny moral, nya seder och ett nytt sätt att tänka är under utveckling. Där man mer och mer inser att kärleken är enda vägen ut ur mörkret.
Denna utveckling sker genom att världen allt mer polariseras. Där de humana människorna, respektive de inhumana går olika öden till mötes. Där själviskhet och nationalism står mot altruism och internationalism. Där världen växer samman - trots motstånd. Och där Martinus framhåller att det är Gud som sammanfogar världen genom denna utveckling. Därför att världen och livet är en enhet - är Gud - och att det är i Gud vi lever rör oss och är till.
Martinus beskriver Gud, livet eller universum som organiskt till sin natur, byggt på principen liv inuti liv. Där våra mänskliga problem är kopplat till denna horisontutvidgning. Där människor inte ser det levande livet de har runt dem. Där människor som regel antingen är fast i gamla trossystem, eller är materialister och ser allt i tillvaron som slump och tillfälligheter. Där de ser en död och livlös värld! Där självbevarelsedrifter, kamp och krig är naturligt. Där konkurrens är en del av livet i djurriket och i vår värld är satt i system på ett sådant sätt att det blir livsfientligt.
Martinus förklarar hur en sådan livshållning för med sig disharmoni, leder till lidande, till sjukdomar på såväl det fysiskt kroppsliga området, som på det psykiskt, själsliga planet, som på ett samhällsplan. Ja, denna livshållning för med sig att vi befinner oss i krig med såväl det mikrokosmisk livet, som det mellankosmiska livet - med djur och människor, och med det makrokosmiska livet i form av rovdrift på vår planet.
Liv som vi måste lära oss att beskydda, vårda och älska för att själv få harmoni och en sjukdomsfri tillvaro. Där Martinus beskriver att där är starka andliga krafter bakom denna horisontutvidgning. Där vår tids ”domedagsprocess” är en utrensning av alla kärlekslösa vanor och traditioner, och där vi när vi går emot Guds vilja, just skapar disharmonier och lidande men där detta på sikt också transformerar och omformar människans mentala naturer.
En sådan faktor som skapar disharmoni är likbränning, som i modern tid har brett ut sig här i västvärlden. En tradition som hämtats från öst, men som även praktiserades av en del i förkristen tid. Men även i öst finns det många olika sätt ta hand om de döda. I Tibet krossas människokroppen och läggs ut till fåglar och andra djur. Ett beteende som också praktiserades av Jainismens anhängare. Att bränna sitt lik betraktas av många som en andlig frigörelse från materiens värld, att i guden Shivas anda skapa allting nytt och är således djupt rotad hos många framstående ockultister, vilket är det som nämns av Martinus i hans bok.
Men i den österländska traditionen även finns många som resonerar likt Martinus. Där bland annat Buddha, som var för likbränning, var involverade i samtal med lärjungar till Mahavira som grundade Jainismen om: icke-våld och livet i ett mikrokosmiskt perspektiv. En diskussion där Buddha intog en praktisk och människoorienterad hållning. Vad det gäller diskussionen mellan Buddha och Mahaviras lärjungar, så menar jag att Buddha hade ”fel”, men att det är först nu med vår moderna vetenskaps utforskning av mikrovärlden och Martinus analyser som det kan beläggas. Martinus skriver i alla fall om detta mikrolivs existensvillkor och hur en likbränning skulle motsvaras av att jordklotet i samband med sin död skulle fatta eld.Han skriver i kapitel 91, ”Om jorden på ett eller annat sätt skulle råka i brand, t.ex. genom sammanstötning med en annan planet, skulle tiden omedelbart före denna sammanstötning fylla världens djur och människor med en skräck som det tidigare aldrig existerat någon motsvarighet till på dess yta. Ett panikartad kaos skulle som en stormvind gå hän över jorden och förvandla den till en helvetes förgård. Människor och djur skulle i vanvettig skräck, som jagade villebråd, i rasande fart störta fram och tillbaka över ett vacklande klot, vars tyngdkraft och jämviktspunkt genom den främmande himlakroppens närhet för länge sedan hade bringats i olag. En här – inte av soldater med kanoner, maskingevär, bombplan eller andra mänskliga påfund av mordinstrument, vars verkningar i detta fall nästan skulle vara att betrakta som rena ömhetsbevis – utan en här av cykloner, stormfloder, jordskalv och nya uppdykande vulkanutbrott skulle omringa den jagade mänskligheten och livet övriga representanter. I ett regn av glödande partiklar från jordens inre skulle de kvarvarande överlevande väsendena hjälplöst balansera på randen av väldiga klyftor och djupa avgrunder i den rämnande jordytan. En förtätad atmosfär av mer eller mindre giftiga dunster och rökskyar skulle förpesta luften och utestänga varje solstråle. I den becksvarta natten skulle härskarornas dödsroslingar och ångestskrik helt överröstas av ett allt dominerande larm eller tordön från en sammanstörtande jord eller elementens undergång. Över den mörka himlen skulle otaliga blixtar ljunga likt en härskara av flammande svärd som, förda av osynliga händer, skulle förgöra och nedsabla allt liv. Men ännu är slutet inte nått. Från den fjärran horisonten börjar ett rödaktigt ljussken genomtränga mörkret. Världen har råkat i brand. Ett ofantligt flammande hav äter sig med hög fart fram över kontinenterna med sin allt uppslukande röda eldslågor. Därmed står det klart för de sista resterna av organiskt liv som varit i stånd att trotsa och överleva de hittillsvarande strapatserna, att ”nu är allt hopp ute”. Med den sista bortdöende gnistan från detta mäktiga eldhav släcks en stjärnas ljus. En för så lysande skön och bebodd värld har gått under i nattens mörker”.
En beskrivning levererat även Lars von Trier i filmen Melankolia, där alla människor, allt liv – dör i filmens slutscen. En sann dystopi, som Martinus menar inte kan ske, p.g.a. att jordklotet är ett levande väsen, med en helt annan andlig inriktning för sitt liv. Där vi förvisso upplever en ”domedagsepok”, men där detta inte resulterar i jordens undergång - men i en gammal mänsklig världskulturs undergång. En undergång för ”mörkret” i världen och en utrensning av de instinktiva och dräpande tankearter som i dag får människan att rasa likt ”djävlar” i världen. En människa som står utan karmiskt beskydd mot olyckor och sjukdomar.
Att förstå sig på det levande liv vi alla omges av kräver utöver kännedom om mikro-, mellan- och makrokosmos, vilket Martinus liknar vid den horisontella axeln på korset också att vi påbörjar en andlig forskning, vilket Martinus symboliserar med den vertikala axeln i korsets symbolik. En andlig forskning som Martinus lägger grunden till med sitt verk Tredje Testamentet, där han leder i bevis hur kärleken är universums grundton, hur allt det obehagliga eller så kallade ”onda” i världen, utgör nödvändiga erfarenheter, som förvandlar lidandet till medlidande och mänsklig inlevelse. Där vårt mänskliga sympatiska sinne växer och utvecklas. Där Martinus beskriver en andlig utveckling och evolution parallellt med den fysiska. Där reinkarnationen förbinder denna vår personliga erfarenhetsskapelse med den fysiskt kroppsliga evolutionen.
Vid vår bortgång från denna värld har vi att ta hand om denna kropp, detta mikroliv. Vi föds och reinkarnerar till denna värld, växer upp, är verksamma och så småningom föds vi bort från denna värld och medvetandet flyttas över på våra andliga kroppar. När vi ”dör” så ”dör” organen samtidigt som vi. Cellerna följer också snabbt med i denna process, men på molekylnivå är det liv i kroppen så länge den inte mineraliserats och Martinus beskriver hur en viss form av mumifiering utgör den skonsammaste avvecklingen för detta liv. Mumien är alltså den sanna gravvården, där förruttnelse processen, vilket är att likna vid en rovdjurs attack i mikrokosmos hålls stången. En ”konserveringsprocess” vi i framtiden kommer att utveckla än mer. Martinus beskriver också hur vi i framtiden kommer att anlägga stora gemensamhets mausoleer där kropparna får ligga tills de mineraliserats och bara skelett och hud återstår.
Martinus skriver om begravning och Bisättning, att ”Varför göra en sådan sammankomst – som i verkligheten endast och allena borde vara en ljusets fest, en fest till åminnelse av tillvarons stora kärlekslag, individualitetens oändliga tillvaro och livets eviga existens – till en sorguppfordrande mörkrets fest? - Varför besmitta eller besudla en annars så naturlig sammankomst för den ”avlidnes” vänner med all denna onaturliga sorg, som för den utvecklade människan ofrånkomligen i hög grad ger sken av hyckleri. Och även vid tillfällen då sorgen är äkta, vill det dock i verkligheten säga att man gråter och sörjer över Guds eviga och ljusa vägar och kärleksfulla handlande. Men att gråta över Guds ledning av individen kan inte vara naturligt.
Att således tänka positivt och livsbejakande magnetiserar blodet, skapar de yttre förutsättningarna för våra mikroväsen. Där vi i vår tids alla tankemässiga dystopier och personliga disharmonier har ett fantastiskt arbetsfält framför oss och där vi nu ska till att göra Guds vilja genom att gå i Jesus och Martinus fotspår. Att dagligt träna sig i bön och meditation och tillägna sig ett förstående, tolererande och inkluderande sinnelag. Att lära sig älska inte bara sina medmänniskor, djur och natur, men även alla våra mikrokosmiska ”undersåtar”. Det är en andlig utmaning, värdig vår tid....
claus