Tredje Testamentet har precis som Gamla och Nya Testamentet Gud i fokus, men hävdar att Guds vägar kan rannsakas, utforskas och vetenskapligöras. Ja, Tredje testamentet gör gällande att vi aldrig har upplevt någonting annat än Gud; "att i honom är det som vi lever, rör oss och är till" Apg17:28. Men att se Gud kräver träning i kärlek. Endast genom kärleken kan våra sinnen öppnas för verkligheten. Martinus, författaren bakom det Tredje Testamentet visar således att Jesus ord; "Saliga är de renhjärtade - ty de ska se Gud", döljer en djup sanning och att kärleken är en mental synförmåga. Tredje Testamentets huvudverk, Livets bok i sju delar, gör gällande att tillvaron är en levande daglig korrespondans och samtal med Gud och att man kan lära sig läsa livet som en bok. Att det ur ett visst perspektiv bara existerar två levande varelser i tillvaron. Jag och Gud, upplevt som mötet mellan mitt jag och alla andra, eller mötet med min ”nästa”. Om allt är Gud, innebär detta att vi inte kan frånskriva honom det obehagliga i tillvaron och tillskriva detta ett motsatt, djävulskt upphov. Utan detta "onda" kunde vi inte få kunskap och förstånd, vilket djupast sett är kännedomen om ont eller gott. Martinus hävdar att det så kallade onda har sin rot i okunnighet och talar därför istället om "det behagligt goda" och "det obehagligt goda" - eftersom våra misstag resulterar i lidande och detta lidande, över en längre tid, genom många liv, utvecklar och medvetandegör oss och successivt förvandlar oss mot att bli "människan till Guds avbild".

Människan har i alla tider gjort sig föreställningar om livet och sett gudomliga krafter bakom skapelsen. Att det var levande krafter man hade kring sig tvivlade man inte på. Den tidiga människan såg liv och andar bakom naturens alla manifestationer. Senare gjorde vi oss inre bilder om himmelska sfärer och gudar. I österlandet uppstod tanken på en världssjäl och i den judiska, kristna och islamiska världen - föreställningen om en Gud, under olika namn som Jehova, Herren, Gud, Allah eller som Jesus omnämnde honom; Vår himmelske Fader. Våra gudsbilder skapades från början i vår egen avbild. Gud var mäktig, något man fruktade, han krävde underkastelse och tillbedjan med blodsoffer och dylikt. Föreställningar som än i dag finns i dessa tre religioner. Men tanken på en kärlekens Gud blev med tiden starkare. När Jesus talade om de högsta buden i lagen (Moseböckernas bud), hänvisade han till buden om att; "Du skall älska Herren din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd", och "Du skall älska din nästa som dig själv". 

Martinus gör gällande att dessa två bud, egentligen speglar två sidor av samma sak; att vi aldrig kan möta Gud annat än genom vår nästa, och aldrig kan uppleva nästan utan att vara ställd inför Gud. För Gud visar sig över allt, i mikrokosmos, i makrokosmos och i vårt eget mellankosmos, bland växter, djur och människor. Men kan vi se det!

Blickar vi ut över världen, ser vi motsatsen till en sådan gudssyn. Intolerans, fiendskap och hat tycks prägla många människors gudsförhållande. I religionernas och Guds namn begås illdåd. Är det inte uppenbart att fiendskapet här hindrar individen att se den älskade brodern och systern som hans religion försöker göra honom uppmärksam på. - Tänk om juden kunde förstå att han genom att ta livet av palestiniern, egentligen tar livet från sin Gud och omvänt, att palestinierna genom att döda judarna, dödar en del av sin Gud, Allah - för att här nämna bara en konflikt. Är det inte uppenbart att fiendskapet gör de inblandade till andliga krymplingar, där människan tror att hon genom att ta livet från sin nästa har undanröjt ett problem. Hon förstår inte, att det inte ligger i hennes makt att ta det verkliga livet från någon. Hon åstadkommer bara skada och förstörelse, hon sår elände längs sin egen livsväg, utan att förstå att det ytterst är sig själv hon skadar. Hon ser inte hur fiendskapet binder henne till den hon hatar och förföljer, och hur hon skapar ödesmässiga band som sträcker sig över många liv – tills fiendskapet är utlevt och ersatt med kärlek.

Martinus hävdar att att vi alla äger ett evigt liv. Ett liv som aldrig har börjat och aldrig kommer att sluta. Vårt eviga liv med Gud vilar i en evig struktur, där all upplevelse är underställd kretsloppet. Vi ser det i dygnet, året, vårt eget liv. Från liv till liv går vårt reinkarnationskretslopp. Det finns i naturens ekologiska system och Tredje Testamentet gör gällande att allt, till och med hela vår kända utveckling ryms i gigantiska kretslopp. Detta eviga liv bygger i sin tur på en inre struktur som är evig och oförgänglig och som vi omnämner med det lilla ordet "jag". Här står vi inför tillvarons enda absoluta och oföränderliga element, det "något" i oss som upplever förändringen, som upplever det äventyr som vi kallar livet. Här smälter Guds jag och mitt jag ihop till en enhet. I denna eviga kosmiska organiska förbindelse mellan Gud och gudason vilar livsupplevelsen. Sett i detta ljus, befinner sig allt i harmoni och kärlek. Allt är här som det skall vara. Från denna utsiktspunkt inser vi att allt och alla är så fullkomliga som de bara kan vara i varje innevarande ögonblick, att alla står på toppen av sin utveckling och handlar utifrån sina gjorda erfarenheter. Med detta i sinnet kan vi inte göra annat än att förstå, förlåta och älska vår nästa. Här förstår vi varför Kristus mitt i sin korsfästelse uttalar orden; Fader förlåt dem ty de vet icke vad de gör!

I detta ljus kan vi också se att bönens innersta väsen är ett ständigt pågående samtal med Gud. Där vi, om vi är sanna mot oss själva och vågar följa vårt inre, vårt samvete, börjar beträda en ny väg mot ljuset och invigningen. Den väg Kristus gått före oss, och där han med sitt exempel har visat oss vägen till sin himmelske Fader. Är inte detta en väg bort från det onda. En väg bort från detta att dräpa, såra och lemlästa varandra. Att välja en livsväg där vi söker efter kärlekens och sanningens väsen - är inte det vägen till den frihet som så många människor i dag längtar efter. När vi idag upplever den av religionerna förutspådda domedagen, där alla befinner sig i krig med alla, där folk reser sig mot folk och världen går mot en kulmination i mörker, död och lidande - är detta ett utmärkt meditationsobjekt och en psykologisk undervisning omkring människans ännu ofärdiga sidor. Här kan vi följa människans djävulska medvetande och psyke, hennes kulmination i mördande, lemlästning, hat och hämnd, krig och blodbad eller död och undergång i sitt förhållande till andra människor och djur. Ser vi inte här ett exempel på livets ofärdiga och "sura" stadier. Ett exempel på den ännu inte färdigutvecklade människan som genom domedagen omskapas till människan som Guds avbild. "Människan som Guds avbild är detsamma som ett väsen vars manifestationer och skapelse i sina slutfacit uteslutande är till glädje och välsignelse för levande väsen, ja för allt och alla. Det är ett väsen som utifrån sin själs innersta älskar sin nästa som sig själv och därmed uppfyller livslagen, vilken påbjuder den av Kristus formulerade strukturen för världsåterlösningen: "Älska era fiender och be för dem som förföljer er; då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och han låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga". När jordens människor efter hand uppfyller dessa livslagens normer, då sinar de orsakskällor, vilkas bloddrypande verkningar i form av domedagens flod, som tid efter annan väller fram genom mänsklighetens mentalitet och uppträdande. Och upp över detta ragnaröks svinnande mörker ser jag den eviga freden som en lysande och värmande soluppgång utbreda sig över ett rike, i vilken Guds befallning "varde ljus" blivit helt uppfylld. Jordens människor har blivit ett med Gud." (Martinus, Mänskligheten ett med Gud)